Det ljusnar för Djurgården.Kasper Hämäläinen är skadefri, Joel Riddez likaså. Biljettförsäljningen tickar på i högt tempo och vädret skall bli bra. Vilket derby vi har att se fram emot på måndag! Om det nu går att se fram emot en sådan match.

På måndag startar Allsvenskan för Djurgårdens del. Klockan 20.00 är det avspark på Råsunda och för motståndet står antagonisterna AIK. En match av stor vikt. Ett bra resultat och en bra publiksiffra är den start Djurgården behöver för att gå mot en bättre säsong än fjolårets. Efter att ha matats med nyheter om skadade spelare, svaga resultat och annat som kan få en att bli nervös och orolig inför premiären har det i dagarna vänt. Positiv information om skadefria nyckelspelare, bra biljettförsäljning och fint väder gör att det känns mycket bättre. Det som finns kvar är bara det illamående ett derby alltid framkallar. Det får jag leva med.

Djurgårdens försäsong har inte sagt mig någonting. Vilka spelare som känns mest aktuella för spel är det ändå inga svårigheter att klura ut men antalet matcher de har kunnat spela tillsammans är tyvärr få. Vi har fått se ett spel som många gånger har varit stillastående och där målchanserna har kunnat räknas på ena handens långfinger. Hur samspelt har laget hunnit bli?

Tre av tio försäsongsmatcher har laget vunnit. HJK Helsingfors, Vitebsk och TPS Åbo har fått se sig besegrade. Inga imponerande skalper. Oavgjort mot Vasalund, Flora, Brommapojkarna och Assyriska är inte bra resultat. Förlusterna har kommit med extremt reservbetonade lag mot IFK Norrköping och Örebro. Dessutom förlust mot ryska Terek Grozny. Resultat som inte ger några svar alls.

Nu är det allvar. Nu är det på riktigt. Nu skall det fungera. Eftersom serien startar med ett derby finns det inte tid till att i de första omgångarna försöka hitta rätt. Mot AIK är det bara vinst som gäller! Nu skall spelarna vara samspelta och nu skall det vara fart på spelet och fler målchanser skall skapas. Lyckas Djurgården med det kanske jag sent på måndag kväll kan ta det där långfingret jag tidigare räknade målchanser på och vifta med det åt ett annat håll. Förhoppningsvis norrut. 

Mixa en kycklinggul skjorta från DressMann, ett par stentvättade jeans med dålig passform, valfri Ultima Thule-skiva och en varm Sofiero.  Krydda med hybris och narcissism. Toppa med en rullad mössa, alternativt en riddaarhjälm. Sörjan dessa katastrofala ingredienser tillsammans bildar är det du ser på Norra Stå när AIK spelar eller vars inlägg du kan läsa på Gnagarforum. Vi möter dem på måndag. Människor som finns men som inte är på riktigt. AIK är skit som har dragit till sig mer skit. En genetisk soptipp.    

AIK var på väg att ramla ned i Superettan förra säsongen. En spelare, Mohamed Bangura, från division ett räddade dem. Den här säsongen vilar ett stort ansvar på hans axlar. Lagets resultat på försäsongen skrämmer ingen och trots flera spelarförluster och få nyförvärv siktar många av supportrarna högt – ta en sväng förbi Gnagarforum och känn av vibbarna. En av anledningarna till det är annat att nyss nämnde Bangura har fått en Bangura-kompis. Från en annan del av Köping har Teteh ”B2” Bangura värvats. Landsman och kompis till Mohamed ”B1” Bangura. Visst kommer duon att skapa oreda i många allsvenskan försvar, kanske i Djurgårdens darriga redan på måndag, men vägen till att igen lottas mot lag som Barcelona, Arsenal och Fiorentina är avlägsen. Somliga förstår det, andra inte.

Det är två svårbedömda lag som möts på Råsunda. Matchen kan sluta precis hur som helst. 4-0, 0-4, 0-0. Det lutar inte åt något håll för tillfället. Varken Djurgården eller AIK kommer att vara topplag den här säsongen. Lagen får istället sikta in sig på att bli bäst i stan. Djurgården är titelförsvarare. 2-1, 2-1 och en bättre tabellplacering förra säsongen gjorde att laget var ohotad etta.

Trots match på Råsunda har Djurgården fördel av hemmaplan. Majoriteten av åskådarna kommer dit med förhoppningar om en hemmaseger. Jag kommer att vara där, många av mina kompisar också. Vi skall göra vårt yttersta för att hjälpa Djurgården till tre poäng. Kommer du också att göra det?

***
120 år av rivalitet. Djurgården och AIK har skavt på varandra i många år. Räkna med storslagna hyllningstifon till de jubilerande klubbarna från respektive kortsida,

***
I dag lanserade Djurgården en ny version av hemsidan dif.se. Äntligen! Första intrycket är bra. Stilrent och enkelt. Hur användarvänligheten är återstår att se men jag tvivlar på att det kan vara sämre än tidigare.

***
Senare i dag skall jag samla på mig material till lite artiklar och intervjuer inför den allsvenska starten. Resultatet av det kan ni läsa här på Apberget de kommande dagarna.

***
I bildspelet ovan finns många gamla sköna derbybilder samt bilder från andra matcher. Bilder som garanterat får dig på bättre humör!

***
Till sist: När blev cupspel avgörande för vilket lag som är bäst i stan?

Bara dagar återstår innan det är avspark för Allsvenskan 2011. Som vanligt finns det stora förhoppningar om en bra placering men det finns även ett par frågetecken kring Djurgården. Men visst kommer det att gå bättre än 2010?

Det svängde rejält om Djurgården förra säsongen. Laget hade blandade höga toppar med djupa dalar. En oerhört svag avslutning av serien gjorde att laget till sist placerade sig tia i tabellen. En bra placering enligt målsättningen men sett till hur de sista matcherna avhandlades får den ses som ett, om än litet, misslyckande. Ett par placeringar sjabblades bort i slutomgångarna.

Jag har stora förväntningar på årets upplaga av Djurgården. Med ”stora förväntningar” menar jag en plats bland de sex första lagen. Det märks att tiderna förändras. För ett par år sedan hade en liknande målsättning varit extremt låg och löjeväckande men sett till resultaten och spelet de två senaste säsongerna är ett hopp om en plats bland de sex första lagen i tabellen lite som att sikta mot stjärnorna.

Det som talar för Djurgården är att laget till stora delar är detsamma som förra året. Laget har spelare i åldrar där de fortfarande utvecklas till bättre fotbollsspelare. För två år sedan var det tvärt om. Då var det spelare på väg nedåt som kämpade för klubbens fortsatta existens i Allsvenskan. Det var välbehövligt att rensa i truppen till förra säsongen. Nu är fjolårets spelare redo att ta nästa kliv i sin utveckling. Laget är profilfattigt i dagsläget men det finns spelare som kan komma att ta stora kliv den här säsongen och utvecklas till allsvenska profiler. Det kommer att göra Djurgården till ett bättre lag med samma spelare som förra säsongen.

Trio som kliver fram
Kasper Hämäläinen, Kennedy Igboananike och Philip Hellqvist är de spelare jag tror mest på. De två förstnämnda kommer att bli spelare som figurerar i tidningarna och i ”Veckans lag”. Philip blir den spelare som kommer att vara populärast på Stadion. En spelare som tagit klivet hela vägen från Djurgårdens yngsta pojklag in i a-laget kan inte bli annat än älskad. Att han dessutom har grym inställning gör inte saken sämre.

Lite i skymundan kommer Joel Riddez och Daniel Sjölund att stabilisera Djurgårdens spel. Spelare som kommer att vara på jobbet varje dag och alltid leverera på en bra nivå. Spelare som bryr sig om klubben och som är stolta över att ha Djurgårdens klubbmärke på bröstet.

Kantspelarna Christer Youssef och Sebastian Rajalakso kommer att vara spelarna som skapar meningsskiljaktigheter bland åskådare. Den ena för att han kan tyckas vara rädd om fossingarna, den andra för att han slalompjäxor på sina. Jag har både Christer och Sebastian högt upp på min lista över spelare som kommer utvecklas mycket kommande säsong. Två spelare med helt olika kvaliteter. Kvaliteter som kompletterar varandra bra.

Mattias Jonson och Johan Oremo är två jokrar om de håller sig hela.  

Frågetecken
Djurgården känns intressant den här säsongen men självklart finns det frågetecken. Jag är mest orolig över försvarsspelet och tänket kring det. Nyförvärvet Gale Agbossoumonde ser ut att ha vissa kvaliteter men han ser också stundtals ut att skapa hönsgård. Hur står det till med spelsinnet när vi kommer till spel utan boll? Blir inte Djurgårdens mittlås markant bättre med Gale känns lånet av honom onödigt. Då hade det varit bättre att spela med Joona Toivio och Jani Lyyski. En duo som enligt uppgift trivs med att spela tillsammans. Nu verkar Lyyski inte ligga på tränarnas topplista över favoritbackar och därmed känns inledningsvis konstellationen Toivio/Lyyski långt borta.

Kebba till höger tack
Ett bevis på att så är fallet är att Kebba Ceesay flyttats in som mittback i de senaste träningsmatcherna. Tanken är att han skall spela där i de första omgångarna när Agbossoumonde är borta på landslagsuppdrag. I min bok är Kebba en svag mittback. Han saknar spelförståelse för att spela på positionen. I träningsmatchen mot Örebro hamnade han ofta på mellanhand vilket skapade oreda bakåt. Fördelen med att ha Kebba som mittback är att han är snabb. Tyvärr kommer den snabbheten mest till nytta när han skall reparera sina misstag. Flytta ut Kebba Ceesay som högerback igen! Det är det bästa både för Kebba och Djurgården.

Även om Kebba inte är bra som mittback finns det ändå något positivt med att han spelar där för tillfället. 17-årige Philip Sparrdal Mantilla har fått chansen som högerback och han har spelat bra – riktigt bra. Det skall bli oerhört spännande att se vad det kan bli av denna talang.

De senaste veckorna har mina förväntningar om en plats bland de sex första minskat en aning. Anledningen till det är alla skador som härjar i truppen samt att laget har spelat få träningsmatcher med ordinarie lag som kvalificerat motstånd. Djurgården känns inte samspelt i nuläget och frågan är hur många matcher som krävs innan så är fallet. Det är mycket som känns ovisst inför första avspark. Kanske är min oro för en svag start obefogat. Det kan också bli så att laget kliver in taggade som tusen i premiärderbyt mot AIK och spelar ut hela sitt register. Det finns mycket att vinna i ett derby.

Det känns som att säsongen 2011 kan sluta hur som helst. En seger i premiärmatchen skulle betyda mycket för Djurgården. Det känns lite som att stora delar av fortsättningen hänger på hur matchen på Råsunda slutar. Ta ditt ansvar och stötta Djurgården på plats. Köp din biljett till premiärderbyt nu!

Tränarnas troliga startelva i premiären om skadeläget ljusnar:
Pa Dembo Touray
Philip Sparrdal Mantilla – Kebba Ceesay – Joona Toivio – Joel Riddez
Christer Youssef – Kasper Hämäläinen – Daniel Sjölund – Sebastian Rajalakso
Philip Hellqvist – Kennedy Igboananike

Det lär bli en hel del rotation i Djurgårdens hockeylag till kommande säsong. I dag blev det klart att 88:orna Stefan Ridderwall och Oscar Eklund lämnar klubben. Det ena mer överraskande än det andra.

Målvakten Ridderwall har en tuff säsong bakom sig och han blev inte det förstaval som både han och Djurgården trodde. I stället fick ha se sig utkonkurrerad av Mark Owuya. Att det inte skulle bli någon kontraktförlängning kändes ganska givet.

Mer överraskande är det att Oscar Eklund lämnar. Han har tuggat knopp som sjunde back i många säsonger. Oscar Eklund är backen som tålmodigt samlat på sig många matcher men få spelminuter. Förra säsongen lossnades det och när han fick chansen tog han den. Han visade att han hade kvaliteter för att vara en bra elitserieback.

Den gångna säsongen fick han ännu mer förtroende. Poängskörden ökade och hans 5+10 är helt okej för en back som inte får spela speciellt mycket i powerplay. Framtiden för Oscar i Djurgården kändes ljus och min känsla är att han i framtiden skulle få ännu mer speltid här. Visst ville väl Djurgården ha backen kvar och visst lär han ha fått ett fint kontraktsförslag? Då flyttar han till Finland och Oulun Kärpet. Helt ologiskt. Eller? Vägen till den rika ligan i öst kanske går via den fattiga i öst? Nuförtiden är det oftast svenskar som inte riktigt räcker till i elitserien som hamnar i Finland men Oscar bryter nu mönstret.

Spelmässigt är det ingen katastrof att Oscar Eklund lämnar klubben. Likvärdiga (Victor Bartley?) ersättare finns det gott om men det känns ändå tråkigt när en spelare av Oscars kaliber väljer att flytta till Finland för att spela hockey. Det är också tråkigt när det är spelare som varit länge i klubben och som slussats upp i a-laget via juniorlaget. Oscar var en sådär perfekt lagom bra back att ha i laget många säsonger. Men tydligen ville han annat och jag önskar honom, och givetvis även Stefan, självklart lycka till framöver.

***
Aftonbladet skriver i dag att centern Kristofer Ottosson är nära ett nytt kontrakt med Djurgården. Ingen sensation men ändå en bra nyhet.

***
UNT låter rapportera att Marcus Ragnarsson blir tränare i Almtuna IS. Han kommer att träna laget tillsammans med Bobo Simensen och Johan Silfwerplatz. Det innebär att han får sju mil enkel resa närmare till jobbet varje dag.

Det lär bli en hel del rotation i Djurgårdens hockeylag till kommande säsong. I dag blev det klart att 88:orna Stefan Ridderwall och Oscar Eklund lämnar klubben. Det ena mer överraskande än det andra.

Målvakten Ridderwall har en tuff säsong bakom sig och han blev inte det förstaval som både han och Djurgården trodde. I stället fick ha se sig utkonkurrerad av Mark Owuya. Att det inte skulle bli någon kontraktförlängning kändes ganska givet.

Mer överraskande är det att Oscar Eklund lämnar. Han har tuggat knopp som sjunde back i många säsonger. Oscar Eklund är backen som tålmodigt samlat på sig många matcher men få spelminuter. Förra säsongen lossnades det och när han fick chansen tog han den. Han visade att han hade kvaliteter för att vara en bra elitserieback.

Den gångna säsongen fick han ännu mer förtroende. Poängskörden ökade och hans 5+10 är helt okej för en back som inte får spela speciellt mycket i powerplay. Framtiden för Oscar i Djurgården kändes ljus och min känsla är att han i framtiden skulle få ännu mer speltid här. Visst ville väl Djurgården ha backen kvar och visst lär han ha fått ett fint kontraktsförslag? Då flyttar han till Finland och Oulun Kärpet. Helt ologiskt. Eller? Vägen till den rika ligan i öst kanske går via den fattiga i öst? Nuförtiden är det oftast svenskar som inte riktigt räcker till i elitserien som hamnar i Finland men Oscar bryter nu mönstret.

Spelmässigt är det ingen katastrof att Oscar Eklund lämnar klubben. Likvärdiga (Victor Bartley?) ersättare finns det gott om men det känns ändå tråkigt när en spelare av Oscars kaliber väljer att flytta till Finland för att spela hockey. Det är också tråkigt när det är spelare som varit länge i klubben och som slussats upp i a-laget via juniorlaget. Oscar var en sådär perfekt lagom bra back att ha i laget många säsonger. Men tydligen ville han annat och jag önskar honom, och givetvis även Stefan, självklart lycka till framöver.

***
Aftonbladet skriver i dag att centern Kristofer Ottosson är nära ett nytt kontrakt med Djurgården. Ingen sensation men ändå en bra nyhet.

***
UNT låter rapportera att Marcus Ragnarsson blir tränare i Almtuna IS. Han kommer att träna laget tillsammans med Bobo Simensen och Johan Silfwerplatz. Det innebär att han får sju mil enkel resa närmare till jobbet varje dag.

Foto: Bildbyrån

Nu är det bara en vecka kvar till den allsvenska premiären mot AIK. Djurgården står som hemmalag i matchen som spelas på Råsunda måndag 4/4. Djurgården genrepade under söndagen mot IFK Norrköping samtidigt som biljettförsäljningen till premiären förhoppningsvis tog fart rejält.

I fredags tog jag en sväng förbi Djurgården Fotbolls kansli. Dels för att äta lunch med bland annat ”DIFTV-stjärnan” Wille Bäckström och dels för att hämta ut mina säsongsbiljetter. Totalt har Djurgården hittills sålt 3700 säsongsbiljetter. Ungefär lika många som förra säsongen. Säljkampanjen där spelare och ledare ringde upp tidigare säsongskortsinnehavare ser ut att resultera i närmare 200 sålda kort.

Premiären mot AIK spelas nästa måndag. Att inleda med derby är både positivt och negativt. Positivt i form av att publiksiffran kommer att bli väldigt bra vilket ger många sköna och välbehövliga slantar i klubbkassan. Positivt också att den tar udden lite av motståndarnas hemmapremiär mot Mjällby veckan därpå. Hur mycket premiär är det när laget redan har spelat en match på sin hemmaplan? Efter lönen lär biljettförsäljningen öka markant. I fredags var över 14000 biljetter sålda. Motståndarnas smekmånad på is är också över vilket gör att de nu bara har fotbollen att se fram emot.

Det som känns mindre positivt med att starta med ett derby är att allting känns sjukt ovisst. Jag har ingen aning om hur bra årets upplaga av Djurgården. Hur bra är motståndarna? Ingen aning. Det finns många ”tänk om” inför matchen. Storseger, storstryk eller en jämn derbydrabbning?     

Djurgården genrepade under söndagen mot IFK Norrköping på bortaplan. Det blev förlust med 0-1. Målet gjordes på frispark i matchminut 74. Precis som i matchen mot Örebro fattades halva laget. 13 spelare var saknades av olika anledningar vilket inte bra i ett genrep. Jag vet inte riktigt hur tankegångarna har gått när matchdagar har planerats men det är inte många matcher Djurgården har spelat med ordinarie lag mot kvalificerat motstånd. Att planera in två matcher under när det spelas landskamper känns mindre smart med tanke på att Djurgården har ganska många landslagsspelare i form av finnar och jullar. Vilka spelare tränarna helst vill spela med känns ganska klart men de har inte spelat särskilt många matcher tillsammans. Inte heller många matcher tillsammans mot bra motstånd.

Glädjande i Norrköping! Mattias Jonson spelade den första halvleken. Nu håller vi tummarna för att han överträffar sig själv genom att vara skadefri en hel vecka.

I fredags införskaffade jag även en matchbiljett till bortapremiären mot Kalmar FF. Det blir bilresa ned och sittplats på Guldfågeln Arena. Först var det tänkt att jag skulle åka med Järnkaminernas chartrade tåg men ankomstiden för hemresan lockade inte. Åldern börjar ta ut sin rätt. Matchen på Guldfågeln blir den första på den nybyggda arenan. Senast Djurgården invigde en arena var 2009 när laget mötte IFK Göteborg på Nya Gamla Ullevi. Den matchen förlorade Djurgården med pinsamma 6-0. Förhoppningsvis går det bättre i Kalmar än det gjorde i Göteborg. Anmärkningsvärt och oroväckan är dock att invigningsmatcherna spelas på samma datum, nämligen 11 april.

Har du inte köpt biljett till matcherna mot AIK och Kalmar är det hög tid för det nu. Information om detta hittar du såklart på dif.se och jarnkaminerna.se.

Nu skall det skrivas matchprogramtext. På min lott till premiärprogrammet stod det ”Dagens motståndare”. Det är bara att dyka in i det stinkande råttboet och göra det smutsiga jobbet. Någon skall göra det också. 

***
Under den gångna hockeysäsongen har jag smågluttat lite på Hockeyallsvenskan. Där hittar man lite nya spelare som man inte har sett förut. Det är lite kul att leka scout och sia om vilka spelare som kommer att spela i elitserien framöver. Redan i oktober fastnade jag för en back i Rögle. Victor Bartley heter han. Nu talar mycket för att han kommer att spela i Djurgården kommande säsong. Det sägs att en transatlantisk back är klar och det sägs att det är Victor Bartley. Snart får vi veta om det stämmer. Oscar Eklund ser ut att hamna i Kärpet och av det jag har sett av Bartley går det någorlunda jämnt ut.

Med mindre än två veckor kvar till den allsvenska premiären spelade Djurgården i går kväll sin näst sista träningsmatch. Ett reservbetonat lag sig se sig besegrade med 3-0 av Örebro SK på bortaplan.

Listan på spelare som saknades i matchen är lång. Flera av spelarna är också spelare som med största sannolikhet är tilltänkta startspelare i premiärmatchen mot AIK. En trio med givna finnar spelade inte. Mittbacken Joona Toivio och innermittfältarna Daniel Sjölund och Kasper Hämäläinen var inte med. Saknades gjorde också vänsterkantens Joel Riddez och Sebastian Rajalakso. Den släpande anfallaren Philip Hellqvist var inte heller med liksom den inlånade backen Gale Agbossoumonde. Den sistnämnde är hur som helst inte aktuell för spel i premiären eftersom han även då, precis som nu, kommer att vara med det amerikanska U20-landslaget. Sedan tidigare saknas också skadade spelare som till exempel Johan Oremo och Mattias Jonson.

Med stycket ovan i färskt minne är det bara att konstatera att det var ett B-betonat Djurgården som spelade träningsmatchen. Det positiva i det är att flera spelare får chansen att visa upp sig. Bland dem juniorerna Philip Sparrdal-Mantilla, Joakim Alriksson, Emil Bergström och Calle Björk. Innermittfältaren Alriksson ser för övrigt ut att ha hamnat i omskolningsbänken. Han har mest fått speltid på kanten i a-laget när han har spelat men i går fick han husera centralt igen. Eftersom jag inte såg matchen blir det ingen utvärdering av deras prestationer.En titt på highlights summerat av DIFTV visar att det första baklängesmålet är på en hörnvariant av ÖSK. Det andra målet är ett långt inlägg från höger, som hamnar mellan Kebba Ceesay och Philip Sparrdal Mantilla, till en ÖSK-are som sätter bollen i mål. Det sista målet tillkommer efter ett missförstånd mellan två DIF-spelare i samband med ett inkast på egen planhalva. En frisparksvariant visades upp tre gånger. En mindre avancerad variant. Kanske fiskade Lennart Wass upp den när han jobbade som gympalärare? En spelare hoppar över bollen och den bakom skjuter. Klurigt… Nåväl, jag tror inte att det är det sista vi ser av varianten och något säger mig att den på något sätt kommer att se annorlunda ut när allsvenskan drar i gång. 

En annan spelare som ser ut att få ny position den här säsongen är Petter Gustafsson. Ny kanske är fel ord för Petter har tidigare spelat mittfältare men i Djurgården har han mestadels fått agera ytterback. Nu ser han ut att få bli ett reservalternativ som högermittfältare.

Prince Ikpe Ekong ser inte ut att bli något alternativ alls den här säsongen. Trots att lagets tilltänkta ordinarie centrala mittfältare saknades fick han börja på bänken.  När både Joel Perovuo och Joakim Alriksson går före i kön då är man långt ifrån en plats i laget. Ekong ersatte Perovuo i matchminut 66.

***
Före detta DIF-spelaren Fredrik Stenman har bytt klubb. Den yvige vänsterbacken lämnar holländska Groningen för spel i Belgien och Club Brügge. Stenman kom till Djurgården sommaren 2003 och stannade sedan i klubben i 2,5 år. Under Stenmans framgångsrika tid i Djurgården spelade klubben hem två SM-guld och två cupguld. Stenman var en frisk fläkt på vänsterkanten och han blev snabbt en publikfavorit med sin riviga och hetsiga spelstil. Redan i sin femte match med Djurgården sköt hans popularitet i höjden. I det andra mötet med Partizan Belgrad, , som spelades på Råsunda, visade Stenman två långfingrar åt motståndarsupportrarna. Ett tilltag som uppskattades av publiken.

***
Marcus Krüger flög i dagarna över till Chicago för att spela hockey. Han har varit utlånad till Djurgården från Chicago Blackhawks under säsongen och när säsongen här hemma i Sverige tog slut valde de att kalla över honom. Och för Krüger blev det snabba bud. Någon inskolning med hockey i AHL blev det inte för i natt debuterade han i NHL när Chicago mötte Florida på hemmais. Krüger fick spela 11.37. Han blev poänglös men återfanns ändå i matchprotokollet eftersom han sent i den tredje perioden blev utvisad för fasthållning. Matchen vann Chicago med 4-0.

Joel Riddez Foto: Bildbyrån

Joel Riddez i norska Strömsgodset. Foto: Bildbyrån

Joel Riddez. Foto: Apberget

Daniel Sjölund och Joel Riddez. Foto: Apberget

Foto: Bildbyrån

Joel Riddez Foto: Bildbyrån

Joel Riddez 1999. Då i P19-landslaget. Foto: Bildbyrån

Nyförvärv 1999. Wowoah, Jones och Riddez. Foto: Bildbyrån

Lagkaptenen Joel Riddez Foto: Bildbyrån

Joel Riddez. Foto: Apberget

Stadshagen 1999. Foto: Bildbyrån

Joel Riddez Foto: Bildbyrån

Joel Riddez. Foto: Apberget

När Joel Riddez, 30, spelade i Djurgården från 1999 fram till 2001 fick ha ta ett steg framåt. Mittfältaren flyttades fram som forward. När han nu är tillbaka i Djurgården har han tagit två steg tillbaka.
 – Jag har spelat vänsterback i fem år och det har passat mig fint att vara rättvänd och att komma med fart och anfalla men också att få gå in i dueller och kriga som jag tycker om att göra. Jag har blivit bättre för varje år som back, säger Joel som skolades om i Örebro för fem år sedan.

Att som offensiv spelare flyttas ned i banan för att skolas om till vänsterback är kanske inte det roligaste beskedet man kan få. Joel skolades om i Örebro och även om han först kanske inte var helt nöjd med beskedet så tog det inte lång tid innan han uppskattade sin nya position.   
– Först tänkte jag att livet var slut, säger han med ett skratt innan han fortsätter:
– Det tar några veckor innan man känner utmaningen. Och sånt är alltid kul. Det tog inte lång tid innan jag tyckte att det kändes bra, berättar han.

Att spela ytterback är kanske inget knattarna på grusplanen drömmer om men positionen har ändå fått ett lyft och ett erkännande de senaste åren. Tiden då lagen ställde upp med fyra mittbackar i backlinjen är definitivt över. Dagens ytterbackar är mycket involverade i spelet över hela banan.
– Visst är det skillnad. För tio år sedan stod du och chippade långa uppspel. Som jag spelade i Norge har jag varit med i i stort sett vartenda anfall. Jag är en av spelarna som skall vara både i eget straffområde och i motståndarnas straffområde. Utvecklingen har gått framåt, säger vänsterbacken som närmast kommer från tre säsonger i norska Strömsgodset.

Djurgården har en fin ytterbackstradition de senaste säsongerna. Niclas Rasck, Mikael Dorsin, Matias Concha och Fredrik Stenman är några av spelarna som forsat fram och tillbaka på sina kanter.
– Just det att man får delta i alla faser av spelet och att det blir många man mot man-dueller. Sånt tycker jag om, säger Riddez.

Darrig första vecka
Redan under förra säsongen stod det klart att Joel Riddez skulle spela i Djurgården. Lagom till det att bläcket på kontraktet hade torkat klev Djurgården in i en djup formsvacka med svaga resultat som förde laget långt ned i tabellen.
– Första veckan var darrig. Det var 0-2 mot Kalmar och jag kände ”vad fan är det som händer?” men det ordnade upp sig ganska snabbt. Jag hade spelat i Djurgården oavsett om det hade blivit Superettan. Det var bara att förbereda för flytten hem, säger Joel som kanske hade varit något oroligare om han sett hur matcherna då såg ut:
– Jag såg inga matcher. Det var svårt i Norge. Jag läste en del men det är svårt att få en bild då, säger han.

Efter formsvackan prickade Djurgården in en formtopp och existensen i den högsta serien var sedan aldrig hotad. Joel Riddez kom hem till ett allsvenskt lag. För ett par veckor sedan blev han utnämnd till lagkapten i sin nygamla klubb.
– Först och främst är det en utmaning och en ära. Det är stort att vara lagkapten.  Det jag försöker göra är att komma in med positiv energi och att stå upp i alla lägen. Inte vika ned sig. Det är sånt jag skall göra, säger Joel när han förklarar hur han skall vara som lagkapten.

“Sådär”
Apberget träffar Joel efter träningsmatchen mot TPS Åbo på Stadshagen. Laget har precis avslutat matchen som slutade med en klar 4-0-seger. Motståndet var svagt men Joel gläds ändå över att laget fick göra många mål. Senast han var nykomling i Djurgården spelades majoriteten av träningsmatcherna på Stadshagen. Då var underlaget grus och Djurgården var nykomling i Allsvenskan. Mycket har hänt med Joel Riddez sedan dess.
– Det är skillnad nu. Jag är en bättre fotbollsspelare, har en annan position i dag och så har jag blivit lite mognare. Men det är klart att du blir en bättre spelare om du tränar i tio år. Har du tränat ordentligt blir du bättre. Det handlar om spelförståelse, positionsspel, rutin, säger Riddez som tycker att det är skönt att vara tillbaka i Djurgården.

Den Joel Riddez som lämnade Djurgården var extremt vänsterfotad. Hur har högerfoten utvecklats genom åren? Joel skruvar lite på sig och svarar tvekande.
– Eh, den har jag väl utvecklats….…..sådär, avslutar Joel samtidigt som han brister ut i ett nytt skratt.

Djurgården var på väg att kravla sig över krönet av en extremt brant uppförsbacke. Laget var på väg att bli historiska genom att vända 0-3 till 4-3 i matcher i slutspelet. Något inget svenskt lag tidigare har gjort. Men ett sent kvitteringsmål av Luleå i den tredje perioden gjorde att Djurgården till sist stod öga mot öga med övertidsspöket. Den sistnämnde vann igen.

Säsongen är över för Djurgården. I den sjunde och avgörande matchen vann Luleå med 4-3 efter mål i förlängningen. Lagen bjöd på en dramatisk match som böljade fram och tillbaka. Trots ledning i matchen tre gånger var blev det ändå förlust i matchen för Djurgården. Ett sent mål i spel 6/4 innebar kvittering för Luleå. Målet gjordes på ett av två numerära överlägen för Luleå. Djurgården fick chansen noll gånger. Domarna valde att släppa det mesta men visst borde någon av alla de höga klubbor som DIF-spelare fick i ansiktet ha resulterat i några utvisningar för hemmalaget? Pipan kunde ha använts oftare…

När matchen gick till förlängning kändes det tungt. Med den sena kvitteringen kvar på näthinnan och med den dassiga förlängningshistoriken under säsongen i minnet. Före kvällens kvartsfinal hade 15 av lagets matcher gått till förlängning. I grundserien spelas förvisso förlängningen 4/4 och är bara max fem minuter lång om inget lag gör mål men faktum är att Djurgården inte vann någon av de 14 förlängningar laget spelade i grundserien. Laget förlorade också den första kvartsfinalen i period fyra. Ett dystert och svagt facit. Och inte blev det bättre i det sextonde försöket. Djurgården inledde dock förlängningen bra men marginalerna var inte på rätt sida denna kväll. Luleå fick ett långt anfall och ett hårt backskott senare var det över. Helt över. Övertidsspöket punkterade säsongen.

En svajig säsong är därmed slut. En säsong som tog fart först i slutspelet. Djurgården heroiska försök att vända 0-3-underläget gör ändå att säsongen har el del värt att minnas i framtiden. Vi fick till slut se mycket hjärta, vilja och uppoffrande spel. Vi fick vara med om en magisk afton i Globen. Vi fick trots nederlaget ett lag att känna stolthet över. Ett lag som inte gav upp.

Som vanligt när ett slutspel tar slut känns det bittert, tungt och tomt. När det tar slut i en förlängning i en sjunde direkt avgörande match känns det även som en rejäl pungspark. Med andra ord gör det jävligt ont.

Positivt inför framtiden är flera av de yngre spelarnas slutspel. Fredrik Claesson, född i december 1992 och 93:an Mika Zibanejad har gjort väldigt bra ifrån sig under slutspelet. Lägg också till Daniel Brodin som garanterat är avskydd i hela Luleå efter den här matchserien tack vare sitt fysiska, ettriga och stundtals lite ovårdade spel.

Heja AIK
Nu är det två veckors matchuppehåll i djurgårdsvärlden. 4 april startar fotbollen. Slutspelet i hockey rullar dock vidare men utan Djurgården. Bland de fyra lag som är kvar är det få som är någorlunda lite impopulära. Gnälliga Luleå unnar jag inte mycket och Färjestad räcker det med att skriva för att alla skall förstå. Nej, nu finns mina sympatier hos AIK. Laget som charmat hockeysverige stora delar av säsongen med frejdigt positivt spel. Ni vet det där laget som har svårt att fylla sin hall under stora delar av säsongen men som dyker upp när det vankas lite framgång. Ni vet AIK från Skellefteå.           

J20
Helt hockeyfritt är det inte de kommande veckorna. Djurgårdens framgångsrika J20-lag börjar i dagarna sitt slutspel. Ett lag som nu kommer att få fina förstärkningar i form av juniorer från a-laget.

Matchbilderna är från Scanpix

Under alla år som jag har följt Djurgården har jag samlat på mig en hel del oförglömliga minnen. Igår fick jag ett till sådant. Det var en magisk kväll i Globen när Djurgården utjämnade kvartsfinalserien mot Luleå.

Att det fanns ett stort sug efter matchen mot Luleå stod tidigt klart. På ett par timmar var den sjätte kvartsfinalen utsåld. Jag hade förhoppningar på en kvartsfinal med riktigt bra stämning. Det blev det inte. Det blev sju resor värre.

Jag har upplevt Metallica och U2 i Globen. Deras frontmän James Hetfield och Bono har fått publiken i arenan att gå bananas. Sorry James och Bono men Oscar Eklund & Co lyckades i går skapa en kollektiv extas på läktarna som jag aldrig har sett maken till. Redan före nedsläpp gungade hela Globen. Bara fågelholkarna som hejade på Luleå satt ned när ”Den som inte hoppar är ett gnagarsvin” dånade i arenan. Sedan rullade det på. Några av ljudtopparna var vansinnigt bra. Sittplats var rejält taggade och tillsammans med en stor samstämmig klack skapades en ljudkuliss som tidigare aldrig hörts i Globen.

I första periodpausen stod folk och tittade häpet på varandra och undrade vad det var som hade hänt. Vi nickade mot varandra, log och konstaterade att vi aldrig har varit bättre på läktarna under en match. Sedan rullade det på. Hela Globen hade vittring på en sjunde match och alla ville hjälpa spelarna på isen att få till stånd en avgörande match. Kulmen blev självklart matchens sista tio minuter. Mathias Tjärnqvist styrde in ett skott från Oscar Eklund vilket fick arenan att explodera. Ledningsmålet gav publiken ännu mer energi och när duon Cam och Chris lyckades hamna på botbänken samtidigt skanderade över 13000 personer ”Systrarna Abbott”. Det var en galen afton som inte blev sämre när Kristofer Ottosson satte 2-0 under systrarnas utvisning.

Det är svårt att utrycka sig i ord om de känslor jag hade under och efter matchen. Det var makalöst. Det var en läktaruppvisning utan dess lika och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Utan tvekan kommer den här matchen vara något vi pratar om om 20 år. Just nu är den nog etta i tabellen över matchen med sjuk stämning.

***
Jimmie Ölvestads tackling på Sebastian Enterfeldt doftade slutspel. Den var stenhård och aningen ful. Enterfeldt for i isen och hjälmen flög av huvudet. Kortsiktigt var det inte bra för DIF eftersom det blev spel i numerärt underläge. Långsiktigt var den viktig. Rädda motståndare är sämre motståndare.

***
Mark Owuya. Två slutspelsnollor i rad. Strålande!

***
Han har fått ta emot mycket kritik under säsongen men i de senaste matcherna har han spelat väldigt bra. Visst är det Josef Boumedienne jag skriver om.

***
Många sevärda matchbilder i bildspelet ovan.

***
Magiskt!

***
Ett stor minus i går. Djurgården anföll åt fel håll. I period ett och tre skall laget anfalla mot den kortsida där klacken står. Jag kräve ändring till nästa match.