Efter två svaga insatser gjorde Djurgården äntligen en bra kvalseriematch när Leksand gästade ett kokande Hovet. Första trepoängaren bärgades när laget vann med 3-1. Sega gubbar piggnade till och visade vägen. En närmast obeskrivigt skön seger som jag nedan försöker summera. 

Det känns svårt att knyta ihop säcken efter en sådan här afton. Svårt att få ihop en sammanhängande text. I bilen på vägen hem kändes det som att Djurgården hade vunnit en finalmatch mot en stark motståndare. En skön känsla men riktigt så bra var det inte. Djurgården hade faktiskt bara besegrat ett ganska lagom lag som heter Leksand. En by som typ har ett hockeylag och en pizzeria men knappt några invånare. Ett lag som inte klarade av Djurgårdens aggressiva och pigga forechecking. Äntligen! Att Djurgården inte har spelat på detta sätt tidigare är en gåta. Leksands något långsamma backar fastnade gång på gång i egen zon när ettriga DIF-spelare jagade dem och tryckte upp dem mot planket. Äntligen fanns tajming i närkampsspelet kring sargerna.  

Inne på Hovet mullrade det bra. Banderoller (bild 26 i bildspelet) om att spelarna skulle ta ansvar eller lämna DIF verkade få fart på spelarna. Djurgården satte bra press på Leksand. Efter ett stolpskott och en sanslös räddning av Leksandsmålvakten Erik Hanses gjorde gästerna 0-1. Totalt ologiskt sett till hur matchen såg ut då men trots målet kände jag mig inte orolig. Fortsatte Djurgården spela på samma sätt skulle Erik Hanses få vittja nätet flera gånger i matchen.

Riktigt så bra som jag hade önskat blev inte den andra perioden men när motståndet inte håller toppklass kommer chanserna ändå. Leksand bjöd på kvitteringen efter att ha skickat ut pucken ur anfallszonen i powerplay. Den pucken snappade Zibanejad upp när han kom från utvisningsbåset för att sedan servera Mathias Tjärnqvist som satte pucken i nät. Den förste veteranen att näta denna kväll.

I slutperioden avgjorde Djurgården matchen. Efter att ha inlett med spel i numerärt underläge jobbade laget uppspel i banan. Marcus Nilson såg ut att vara på hugget och det var även han som köksvägen jobbade in 2-1. Då lyfte taket på Hovet. Fem minuter senare var det dags igen. Jimmie Ölvestad fick äntligen fart i benen igen och rundade på backar och målvakt innan han satte 3-1. Ett klassiskt Jimmie-mål. Fler veteraner som vaknade till när läget var som mest kritiskt. Det behöver Djurgården som tidigare bara har haft fart i Brodin, Kempe, Eriksson, Norman och någon spelare till. I dag vaknade de trötta gubbarna och det är bara att hoppas att de håller sig pigga i sju matcher till. Dagens seger var viktigt men somnar Djurgården om är den ingenting värd i april när sista matchen spelas.

***
Plats i klacken för mig i dag. I matcher av den här karaktären är det riktigt kul. Kändes retro att stå högst upp i trappan.

***
DIF Fotboll delade ut flyers [flajers]. Första delen av kampanjen ”Djurgårdsfamiljen”. Mer lär komma framöver.    

***
Det slitjobb Christian Eklund och Mario Kempe borde lyftas fram och premieras oftare.

***
Den glädje spelarna visade efter matchen var härlig att se men förhoppningsvis dämpar det sig snabbt. Sju etapper återstår. Glädjen var nog lika mycket lättnad. Lättnad över att kunna spela fartfyllt och bra. Lättnad över att vinna.

***
Leksand? Hade sina lägen och spelade en ganska bra hockeymatch. Jag ändå att känslan matchen igenom var att laget var ett nummer för litet. Saknade spets och lyckades inte alls jaga Djurgårdens backar på samma sätt som Rögle. I egen zon hade laget stora problem. Målvakten Erik Hanses är dock väldigt duktig.

***
Nu är det slutsvamlat för nu. Dessutom blir det bloggpaus i lite mer än en vecka. En kortare semester väntar. Kämpa Djurgården! Kämpa djurgårdare!