Det som hände i Oslo och på Utöya var ett helvete som vi för alltid kommer att minnas. Det är vi skyldiga alla som var där. Jag kände ingen som dog. Den ende jag känner som var på plats mitt i händelsernas centrum var vänsterpartisten Ali Esbati. En – i mina ögon – vettig människa. Jag har vänner i Oslo som tack och lov inte befann sig i närheten av regeringskvarteret. De klarade sig. Men innan jag visste det med 100 procents säkerhet så var jag kanske mer orolig än vad jag någonsin har varit. Den oron träffade mig rakt i hjärtat.

Som svensk är jag personligen drabbad av det som hänt i Norge. Det går inte att undvika. Klockan var 15-nånting kommer jag ihåg. Det var runt 25 minuter kvar tills jag skulle plocka ihop och åka iväg på semester. Det var flera andra på redaktionen som skulle göra detsamma. Kommer ihåg att jag först sa lite lågt, “någonting har exploderat i Oslo”. Va? sa någon. Var såg du det? sa en annan. Och innan vi visste om det så var hela redaktionen mitt uppe i vad som skulle bli en av de tuffaste arbetsdagar vi alla upplevt. Vi rapporterade direkt från redaktionen. Vi använde oss av telefonen, sociala medier, norska tidningar och tevekanaler för att ge Nyheter24:s läsare det absolut senaste från terrorns Norge. Och läsarna, de ville veta. Vi gick från en sömnig semesterfredag till förmodligen den mest engagerande, känsloframkallande och tragiska händelsen i Norden så långt jag kan minnas. Den dagen körde majoriteten av redaktionen från 07.00 till 23-nånting. Själv jobbade jag fram till 02-tiden där jag och andra i ledningen diskuterade om vi var helt säkra på att den skyldige var Anders Behring Breivik. Det var det. Vi namn- och bildpublicerade dock först på lördagsmorgonen.

Mitt i alltihopa kände jag att redaktionen inte bara beter som journalister bör göra, men också som människor. Nyheter24:s redaktion har en snittålder på runt 25. Det är unga människor i början av sina vuxna liv. De drabbades, liksom jag själv, hårt av händelserna i Norge. Så många döda. En gigantisk bomb som sen följdes av en massaker på oskyldiga barn. Skräcken. Jag rös när jag såg de första bilderna. Den där Breivik står över döda vid vattnet, där en ung kille ber för sitt liv. Jag kan inte ens föreställa mig hur de måste ha känt sig. Den skräcken hos de som var där. Den oron hos de vars barn på ön. Och allt detta skedde bara några timmar bort. Mindre än en timme med flyg. I vårt grannland. I Norge, våra bröder och systrar. Deras landssorg blev vår. Deras lidande vårt.

Som chefredaktör för en tidning förstår jag att det som skett i Norge även personligen drabbat många svenskar. Det ser jag på engagemanget på sajten. Kommentarerna. Läsarna. Men statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse det. Det är inget annat än skamligt. Först skickar Reinfeldt ut ett pressmeddelande för att kommentera det som skett i Norge. När miljoner svenskar behövde en axel, fick de i stället ett pressmeddelande att luta sig mot. Sen följdes det av presskonferensen 16 timmar senare. Presskonferensen där inget sades. Reinfeldt övertygade inte. Han var inte den starke ledaren som vi hade velat se honom som. Han var återigen byråkraten. När kritiken sedan kom, från bland andra DN:s Peter Wolodarski, svarar Reinfeldt med en text  i Svenska Dagbladets Brännpunkt. En krönika. Reinfeldt har nog tappat tron på sin egen förmåga att framträda som en ledare. Han gömmer sig bakom en talskrivare. En dålig sådan. En ledare som inte vågar när hans folk är drabbat, är ingen ledare.

Att Expressen sedan, med en ledarkrönika utan signatur, hävdar att Reinfeldt skött sig bra är än mer provocerande. Inte nog med att ledaren är skriven av någon förvirrad person som just måste ha vaknat, den går emot Reinfeldt egna krönika.

Reinfeldt säger:

“Terrordådet i Norge var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. I vår del av världen, i vårt grannland, med vilket Sverige delar djupa historiska, politiska och mänskliga band revs den nordiska sommaren sönder av besinningslösa explosioner och skott avlossade i syfte att döda unga människor. Det var ett brott riktat mot oss alla. Ett brott riktat mot det vi står för.

Jag tror vi är många som den senaste veckan gått från en känsla av overklighet till avsky och djup sorg. Många av oss har blivit djupt berörda av barn och ungdomars berättelser om deras kamp för sina liv. Vi är många som själva har erfarenhet av att ha varit på läger likt det på Utøya eller har egna barn i tonåren.”

Trots att Reinfeldts talskrivare använder sig av ordet “vi” flera gånger så håller inte Expressen med, i sin egen hyllningskrönika till just Reinfeldt:

“Vi lider med ett drabbat folk. Vi är inte drabbade.”

Inte nog med det. Enligt Expressen så avgör den fria marknaden om vi behöver ledargestalter eller ej.

“Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt – då hade en sådan uppenbarat sig.”

Det är som amerikanerna som alltid säger att marknaden kommer lösa alla problem, den så kallade “invisible hand of the market. Behövs en ledare så kommer det dyka upp en. Behövs Reinfeldt för svenskarna så kommer han dyka upp.

Att tänka så är ju förstås absurt. Reinfeldt måste, hur dålig han än är framför tevekamerorna, våga ställa sig där även när det är en tid av chock och sorg. Att han inte gör det visar kanske att han inte insett vidden av det här terrorattentatet. Sveriges statsminister har kanske inte insett att svenskarna är personligen chockade av detta, även om han inte verkar vara det. I svåra tider behöver vi en ledare, inte en talskrivare.

När det small och sköts i Oslo och Utöya var flera kända Sverigedemokrater snabbt ute och beskyllde muslimer för terrorattacken. I vanlig ordning. SD:s pressekreterare gick så långt att han hotade sluta följa personer på twitter som hävdade något annat. En KDU-ordförande slog vad på facebook om att så var fallet. Detta skedde knappt en timme efter att bomben small i Oslo.

Men det är inte förrän medierna började rapportera som man tydligt märkte av den anti-islamistiska vågen som sköljt över oss i Sverige och Norge de senaste åren. Flera medier rapporterade tidigt att islamister låg bakom terrorattackerna. Utan att veta med 100 procents säkerhet vad som hade skett eller vem som låg bakom antog sverigedemokrater att det var islamisternas fel och de fick sina gissningar legitimerade av flera medier.

Av allt som sagts är det Stephen Colbert som summerar det bäst. De journalister han citerat i USA kunde lika gärna ha varit svenska. Titta på klippet nedan. Obehagligt hur rätt han har.

Var börjar man försöka förklara vad som hände fredagen den 22:a juli 2011?

Tanken att en människa kan vara så iskall är skrämmande. Att någon kan planera ett massmord på ett så sofistikerat sätt gör mig illamående. Och att han fortfarande lever gör mig direkt förbannad.

Jag försökte sätta mig i samma känslomässiga plats som ungdomarna på Utöya befann sig. Vad gick igenom huvudet på de som dog av bomben i Oslo? Jag rös bara av tanken. Jag lider med de som var där. Jens Stoltenberg sa det först, det måste ha varit ett helvete. 84 personer dog på Utöya. De som överlevde kommer få leva med minnena av skräcken resten av sina liv. För alltid ärrade. Ingen människa kan gå igenom helvetet och komma ut oförändrad. Enda vi kan göra är att finnas där. Varje dag. Och aldrig glömma. Det är så viktigt att vi aldrig slutar minnas den dagen. Alla de som överlevde kommer få leva med det. Det måste även vi.

Ingen kan beskylla de dödas föräldrar, syskon, familjer som vill att Anders Behring Breivik ska dö. Vi har ingen rätt i världen att säga emot. Det hade förvånat mig om de hade velat annat. Om de förlät honom. Hur kan man förlåta ett massmord? Hur kan man förlåta någon som inte visat någon som helst ånger? Hur kan en människa bli så ond? Just nu går mina tankar till alla som var där, alla som förlorade någon i Oslo och på Utöya.

Jag pratade just med några av Nyheter24:s redaktionsmedlemmar. De är nu inne på den fjärde dagen av rapportering från terrorn i Oslo och Utöya. De har fått se alla bilder. Läst allt Anders Behring Breivik någonsin skrivit. De har fått se skräcken, chocken och sorgen dag för dag. Att säga att journalister inte ska känna något, utan bara rapportera är omöjligt. De är människor som alla andra. Men det är i tider som dessa som journalisters jobb blir som allra viktigast. Att inte bara rapportera, utan försöka beskriva hur det måste ha varit på Utöya. Att föra omvärlden så nära som möjligt. Det är endast så det blir verkligt för alla som inte var där. Det är så vi kommer att komma ihåg vad som hände på Utöya om tio år, 20 år, 50 år.

Hur går man vidare från det här? Är vi starka nog i den här delen av världen att gräva ner Anders Behring Breivik för alltid, och gå vidare? Att försöka bli bättre, försöka förstå varandra lite mer. Jag tror det. Och hoppas det. Att låta den ondaste och mest hatfulla av människor förändra det bästa av samhällen är ett nederlag. Låt oss prata mer med varandra. Lära sig av varandras kulturer. Då kanske vi kan växa oss starkare. Och då kanske det kan komma något gott ur denna tragedi. Hur svårt det än verkar just nu.

Och massmördaren Anders Behring Breivik borde låsas in för alltid. Han borde ha ett stort fönster över Oslo. Där ska han för resten av sitt liv i ensamhet dag för dag få se att han inte lyckades besegrade samhället där människor från alla kulturer och religioner fortsätter att leva – sida vid sida.

De som jobbar i branschen märkte nog tidigt att Aftonbladet på allvar nu bestämt sig för att vara en oppositionstidning. Men nu handlar det inte längre om partipolitik, utan dag efter dag ägnas ledare åt att attackera personerna bakom partier. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maud Olofsson är de som får mest stryk. De som läser Aftonbladet, och endast Aftonbladet, får nog uppfattningen att statsministern är fullständigt oduglig, saknar empati och är i stort sett redan körd i nästa riksdagsval. Bladet går till och med så långt att de dammar av gamla nyheter, trycker dit Alliansskandal-stämpeln och kallar det för ett scoop. Det är tydligt var Aftonbladet står.

Kommer ni ihåg när Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel? Där fick han nå ut med alla SD:s budskap i Sveriges största tidning – helt utan kostnad. Aftonbladet menade då att det bästa sättet att sänka SD är att granska deras retorik och handlingar och bemöta deras främlingsfientlighet med öppenhet och diskussion. De verkar ha ändrat sig. För i dag vill alla tidningar tysta ner SD. Inte ge någon plats åt SD i tidningarna. Det verkar som att alla medier försöker kväva partiet till döds. Men vad de inte fattar är att det bara leder till ännu fler röster till Sveriges enda öppet främlingsfientliga riksdagsparti. Vi måste snarare behandla SD som alla andra, inte idiotförklara partiet. Vi måste visa steg för steg, varje dag, hur Jimmie Åkesson använder rädsla, okunskap och hat för att locka väljare. Inte hata de som lockats. De som röstat på SD kommer knappast ändra sig om du säger att de är dumma i huvudet, rasister och endast sprider främlingsfientlighet. Det funkade inte inför valet, det funkar inte nu. Enda sättet är att få folk att förstå hur hur världen ser ut i dag, är att välkomna dessa in i samhället. Att utesluta och isolera människor för att de har åsikter som inte överensstämmer med dina egna leder bara till att de än hårdare håller fast vid sina åsikter, hur fel de än kan vara.

…i dag skriver en mycket underhållande och vettig krönika för Nyheter24 om gotlänningarnas häxjakt på maken Calle Schulman.
Visst att han dödade en orm, men borde inte tidningarna på Gotland skriva lite mer om de utsatta människorna som gömts undan i Visby?

Här kan du läsa Anithas veckokrönika.

When the shit hits the fan brukar man säga i England. Well, the shit has hit the fan. Big time.

I årtionden har Rupert Murdochs tabloider lockat tidningsläsare runt om i världen. Vad man än tycker om den journalistiska kvaliteten så får man erkänna att det är underhållande att t.ex. läsa News Of The World på söndagar. Men nu är det roliga över. Inte nog med Rupert Murdochs största stjärna Rebekah Brooks har fallit, nu får han även stryk på sina egna tidningar. I går slog hackergruppen LulzSec till mot The Sun och dödförklarade honom på startsidan. Rätt kreativt.

Det går helt enkelt inte särskilt bra för Murdoch, trots att hans amerikanska tevejätte Fox News försökte rädda honom genom detta patetiska inslag. Och sedan var det Murdochägda Wall Street Journal som på ledarplats tyckte att drevet gått för långt. Jo, drevet har gått för långt, but he had it coming. Murdoch har under alla dessa år drivit populistiska kampanjer mot politiker och kändisar och nu används återigen populismen, men den här gången får han smaka på sin egen medicin och det är hans konkurrenter i England som driver på allra hårdast.

The Guardian skryter om “how they broke the story”. Och sen dess har de varit först med det senaste skandalerna. The Guardian gör alltså en News of the World, men det är bara Murdoch i fokus. Och tyvärr, det är inte synd om Murdoch. Om kändisar och politiker är “offentliga personer” som ska kunna hängas ut och “uppleva” folkets vrede när de förtjänar det, så borde även världens största mediemogul kunna göra detsamma. Han kanske inte hade en aning om News of the Worlds skandalmetoder, men Murdoch har genom åren gjort tillräckligt för att förtjäna den skit han får just nu. Det räcker att titta på Fox News en hel dag för att inse det.

Folkpartiets riksdagsledamot Carl B Hamilton vill att Systembolaget ska ha e-handel och hemkörning. Är det inte dags att verkligen hotta upp systemet som förmodligen sett likadant ut sen stenåldern. Bara för att Systembolaget har monopol behöver man inte blunda för de förändringar som skulle göra svenskarna lyckligare.
Nyheter24 har fem snabba förslags om skulle göra Systemet folkkärt.

För cirka två veckor sedan började Nyheter24 för andra året på raken att utnämna Sveriges sexigaste politiker. Vi förklarade tydligt att det inte bara hade med utseende att göra, kanske därför Håkan Juholt kom trea…

Hur som helst. Vinnare blev Fredrick Federley och Caroline Szyber. Om Federley är en skön snubbe, är Szyber förmodligen den politiker i riksdagen som är lättast att tycka om. Hon är alltid sansad i sitt språk och tonläge, hon är öppen, imponerande aktiv och rolig på twitter och helt enkelt en förebild som politiker. Att hon är snygg gör inte saken sämre.

Szybers seger är ingen överraskning. Att hon däremot är förlovad är en sådan, även för henne. Det visar sig att Expressen gjort en liten notis om Sveriges Sexigaste Politiker-tävlingen och att vem som helst kan vinna en dejt med Szyber och Federley. Där har de skrivit att de båda har “ringmärkt sina ringfinger. Det visade sig inte stämma, något som Szyber är snabb med att påpeka på twitter.

För er som helt missat tävlingen finns fortfarande chansen att dejta dessa sexiga politiker. Här hittar ni tävlingen.

Att bygga en lockande och varierande startsida på en nättidning är en konst. Det är ibland webbredaktörens största mardröm. Men när det till slut sitter – ja då kan man nästan fira med tårta.

Sen åtta i morse har jag suttit med Nyheter24:s startsida. Det är som att bygga med lego, men mycket svårare. Det är som att utföra en hjärtoperation – med journalistik som utbildning.

Jag har skapat moduler, skrivit in sökord, försökt anpassa, variera och effektivisera. Jag misslyckades tio gånger om. Modulfan passar inte in. Blev smått grinig. Sen tog jag nya tag.

Tre timmar senare blev jag klar. Skissen jag haft i mitt huvud i två veckor var lika bra som jag tyckte. Responsen från resten av redaktionen har varit positiv.Vi lyfter fram våra största nyheter på samma sätt, men resten är helt annorlunda. Vi har tidigare valt bort ett “senaste nytt-flöde”, men den är tillbaka nu. Mycket större dessutom. Nu är det möjligt att bläddra i artikelbilderna utan att klicka in sig på artikeln. Vi är kända för våra roliga bildtexter, och nu får du som läsare – om du är stressad – möjligheten att bara kolla bilderna om du nu vill det. Vi lyfter även våra krönikörer mycket mer. Alla senaste krönikorna kommer att finnas i högerspalten hela tiden. Sen är det förstås mycket mer.

Det är alltid lite nervöst med startsidor. Det är dessutom än mer med tanke på att Nyheter24 är Årets Dagstidning Digitala Medier 2010. Vad kommer läsarna tycka? Det är oftast lite negativt i början, sen brukar de vänja sig och lär sig fördelarna. Förhoppningsvis gör ni det den här gången också.

Har ni frågor och funderingar eller kanske tips på hur vi kan bli ännu bättre tveka inte att höra av er.

/Ehsan Fadakar Chefredaktör Nyheter24