jag: du får inte glömma denna politiska toppnyhet de körde på valdagen i expressen heller: http://www.expressen.se/nyheter/val2010/1.2141528/emil-6-fick-krama-sin-idol-statsministern
Ehsan: asså?
hahaa
fantastisk journalistik
jag: riktigt vass och kritisk journalistik
exakt
“Emil var andfådd men lycklig när han fick träffa sin idol.
– Han älskar Fredrik Reinfeldt, säger mamma Tove till Expressen.se.”
hahaha
Ehsan: haha
sjukt kul
jag: sen sista raden också.
“han förstår vad Reinfeldt säger”
Ehsan: hahaha
japp
han vet exakt vad reinfeldt vill föra sverige
“Emils största dröm är att vara en del av den utbredda medelklassen”
jag: hahaha
emil tycker att det ska löna sig att arbeta
emil förstår att vissa måste utförsäkras
Ehsan: den där emil alltså
han är en perfekt medborgare
jag: han kommer bli yngst i riksdagen efter abele
abele förstår också reinfeldt

Jag jobbade, så jag var inte på plats, under Publicistklubbens debatt om “Världen efter Wikileaks” men följde den hyfsat intensivt via den utmärkta bambusersändningen.

Reagerade kraftigt på att man svepande började diskutera skuldfrågan i Julian Assange-fallet (han var både “våldtäktsman” och “eventuellt möjligen misstänkt på grund av otur med lagstiftning”) och samtidigt hade mage att uttala sig kring hur kritiskt man bör förhålla sig till källor. Men det är en annan fråga.

Jag tänkte framför allt här på wikileaks och journalistiken. Och vad som inte sades. Visst, Mats Svegfors pratade om att “minaretjournalistiken”, där ett förmodat upplyst journalistskrå ropar ut sanningar till folket, är döende. Och Rasmus Fleischer var inne på behovet av fler nätläckor, gärna med lokal anknytning eller (som jag tolkar det) mer nischad inriktning.

Vad man inte pratade så mycket om var hur wikileaks i många fall inte går att underordna journalistik av i dag. Källkritik, granskning och kunskap är fortfarande viktiga publicistiska principer men de är självklara varken för en redaktion eller den enskilda journalisten.

Gamla journalister är inte heller nödvändigtvis skickligare än nya på detta (vad de däremot ofta är bättre på är att skriva, men det är en annan diskussion).

Att de bästa grävjournalisterna av i dag nödvändigtvis skulle vara de som arbetar mest “klassiskt” journalistiskt är en falsk bild. Detta eftersom myndigheter, andra medier, företag och privatpersoner i många avseenden struktureras på ett sätt som gör att man hela tiden förhåller sig till den så kallade (klassiska) medielogiken. Dessutom styr allt fler medier av allt färre ägare vilket omöjligen kan låta bli att påverka journalistikens villkor som granskare.

Det gör de okonventionella, DIY-aktiga och ibland till och med illegala journalistiska metoderna mer effektiva och relevanta vare sig man vill eller ej. Wikileaks är ett exempel där det fungerar ganska bra. Flashback är ett exempel där det fungerar bra ur ett grävperspektiv men där avsändaren som kollektiv ofta har en rasistisk eller på annat sätt hatisk agenda. De kan förvisso lösa mordfall (i princip) på rekordtid men de har (tillsammans med de passiva flashbackläsarna) en extrem benägenhet att prioritera de fall där någon med ett osvenskt namn eller utseende förekommer som misstänkt.

Den mer klassiska medborgarjournalistiken – tänk Magnus Ljungkvist - har nästan alltid också en agenda, bara mer traditionell och ickeprovocerande.

Det i sig är något man måste förhålla sig till. Precis som med Primeanstrukna personer som Niklas Nordström, som Lena Mellin i fördebatten menade att det var bra att man avslöjade var pengarna kom i från men (ungefär) att medierna inte ska behöva förhålla sig till detta när de ringer och jagar citat från honom.

Den traditionella journalistens resursrelaterade problem består i många avseenden i något helt annat, som Jesper Huor var inne på. Uppföljningen är för dålig och journalister är för dåliga på att ställa till svars.

För där har journalisten en makt och möjlighet som den oberoende eller organiserade omständighetsavslöjaren oftast saknar.

Men då kommer resursproblematiken in på ett nytt sätt. Journalister frågar och ställer makthavaren till svars. Detta görs i dag enligt konstens alla regler. Men resursbristen, och medielogiken som sådan, gör att vi många gånger frågar en, två och tre gånger. Men inte fyra, för då är det något nytt på agendan, en ny nyhet att ta tag i, världen fortsätter snurra och så vidare.

Därför kan personer som Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt (de två är de tydligaste svenska exempel jag kommer på) eller näringslivstoppar eller generaldirektörer på statliga bolag helt enkelt ofta slippa stå till svars genom att göra sig någorlunda oanträffbara de få dagar nyheten är aktuell. Och omständighetsavslöjandet blir då bara ett konstaterande, inte ett första steg av många, eftersom det stannar där.

Resursbristen påverkar redaktionernas möjlighet att gräva – ja, i allra högsta grad. Men framför allt påverkar den journalisternas möjligheter att på hålla någon accountable om de avstår från att svara på frågor. För nästan ingen har tid och råd att stanna kvar i det som var på tapeten för flera veckor sedan (här finns som vanligt massor av lysande undantag, naturligtvis).

Det är – också – ett problem. Och då spelar det mindre roll om vi har miljarders wikiläckosajter.

I dag meddelade Gudrun Schyman att hon inte kommer att vara Feministiskt Initiativs partiledare längre efter den kommande kongressen.

Därmed tror jag att sagan F! är slut, åtminstone som parti med anspråk på framtida riksdagsinflytande. F! har i princip helt varit synonymt med Gudrun Schymans briljans, driv och popularitet. Visst finns det en otrolig massa engagerade och begåvade personer också bakom Schyman men det är hon som gått de röster partiet ändå fått.

Samtidigt betyder det inte nödvändigtvis att feminismen går förlorande ur detta. Riksdagspartierna med en tydlig feministisk agenda har undvikit debatten lite för att de riskerar tappa till Gudrun om frågan blir för viktig, nu kanske den blir närvarande i riksdagen igen? Vi kan alltid hoppas.

Gudrun Schymans inflytande över debatten lär dock inte försvinna. När Schyman talar lyssnar folk. Och det vet hon och tänker använda. Det är glädjande.

Vi har skrivit rätt mycket om Magnus Hedman på Nyheter24 sedan starten för två och ett halvt år sedan. Bilden som framträder är den av en tidigare storstjärna och elitidrottsman som numera gång på gång hamnar i trubbel. Med sig själv, rättvisan och omvärlden.

En före detta landslagsman som tycks ha sökt sig till rätt trista sammanhang.
Inte nödvändigtvis en särskilt härlig typ.

Men jag är – oavsett hur sympatisk Hedman är – rätt chockad över formuleringarna i den fällande hovrättsdomen.

Hör på detta:

“Hedman har emellertid själv berättat att det sedan flickorna kommit till hotellet förekom ”spring” mellan det rum där han satt och ett annat hotellrum som sällskapet disponerade och att han senare i NN:s lägenhet badade jacuzzi och drack champagne med flickorna. Under denna samvaro och med beaktande av övriga omständligheter, såsom flickornas utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning, måste det ha stått klart för Magnus Hedman eller i vart fall ha framstått som möjligt att de var betalda eskortflickor.”

Jag har fetstilat på egen hand.

Hovrätten, Svea fucking hovrätt, säger alltså att “flickorna” (kvinnorna?) ägnat sig åt “spring”, varit “utmanande” sminkade och klädda samt haft “kraftig brytning” vilket innebär att man som medborgare enligt Svea hovrätt har skyldighet att förutsätta att det rör sig om prostituerade.

Det, mina damer och herrar, är ju faktiskt ganska fruktansvärt.

Om detta skriver Damon Rasti, Hanna Fridén och Gustav Almestad bra saker.

Att en hovrätt kan ange sådana skäl för dom är en katastrof som borde generera raseri från politiker på alla sidor. Jag hoppas att det gör det och att vi får faktiska förändringar på grund av det här.

Tyvärr tror jag det finns en fara i att den gredelina-kuvert-retorik som vår justitieminister och andra ägnar sig åt leder till att många drar sig för att protestera. Detta för att man kan riskera att framstå som sexköpsliberal eller som att man tar ställning för Magnus Hedman. Det gör man alltså inte. Man kan bli förbannad ändå.

Alltså detta Ranelidbråk.

Oerhört lustigt, tyckte jag när jag läste Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englunds replik på Björn Ranelids totalsågning av Svenska Akademien och reflexmässiga hyllning av sig själv samt sedvanliga tramsiga innehållslösa ordkräks.

Gott så? Nej nej nej. Inte lite förvånad ser jag folk jag oftast håller med kalla Englunds tilltag “oerhört lågt”, “över gränsen” och på en tioårig mobbares nivå.

Ranelid svarar dock i Aftonbladet och lovar i princip att misshandla Peter Englund. Han ska ägna en stor del av 2011 åt att hämnas.

Tar det slut här? Nej. Människor jag gillar och ofta ofta håller medfortsätter att skriva tokigheter om varför Peter Englund inte FÅR skriva som han gör i den position han har.

Nu är jag helt yr.

Ni är galna? VM i lättkränkthet och ensidig tolkning? Vad händer? Har ni läst Ranelids citat eller bara freestylat?

Peter Englund har alltså i EN mening skrivit att det är bra om Ranelid gör teve i stället för att skriva. Han har inte sagt att Ranelid ska dö. Han skriver det i sin marginellt lästa akademiblogg, som ändå är privat mer än något annat.

Svenska Akademien (det stavas så, SVT) är förvisso en institution med makt, men ingen myndighet. Deras uppgift är att vara smakdomare, typ. Snille och smak är deras bransch. HUR i hela fridens namn. HUR i HELA fridens NAMN. HUR kan man få detta till ett debattartikelworthy övertramp? Det säger inget om vår samtid. Inget om makt. Inget om Ranelid. Inget om Englund. Det säger bara något om våra medier och vår tyckarstruktur. Jag är en del av den och detta i vanliga fall och jag gör mig ännu mer till en del av den när jag skriver detta. Det är okej att vi sitter och gormar. Men försök inte dra större slutsatser av det. Herreguuuuuuud.

Få saker ter sig så märkliga för mig som Fas 3-jobben.

Det går alltså ut på att du, när du varit arbetslös tillräckligt länge, får arbeta på ett företag utan lön för att kunna få socialbidrag. Företaget får dessutom betalt för att ha dig där.

Hur ens en extremborgerlig logik kan få detta att gå ihop övergår mitt förstånd. Reinfeldt pratar om att det ska löna sig att arbeta. Att det ska finnas incitament. Att skatten ska sänkas för att uppmuntra folk att arbeta. Sen fixar han arbeten som konserverar folk i socialbidragsberoende (som överhuvudtaget ökat stadigt sedan alliansen kom till makten) och skapar en ny gren på arbetsmarknaden där företagen alltså kan få betalt för att härbärgera arbetskraft.

Man kan ha olika analyser och åsikter men att detta skulle vara jobbskapande? Stimulerande? Människovärdigt? Rimligt? Aldrig i livet.

Missa för allt i världen inte Arbetarbladets text om Peter och Niklas som upplever att de fråntagits sitt människovärde. Det är kanske det som är incitament på 10-talet?

Samtidigt säger Jan Björklund och flera andra borgerliga politiker att det är viktigt att få en större lönespridning och ökade inkomstskillnader i Sverige. Är det detta som Fas 3 ska vara till för? Att pressa ner lönekraven på den reguljära arbetsmarknaden? I så fall ser jag logiken igen. Men då vill jag gärna att det också finns en tydlighet i att detta är syftet. Säg det till Niklas och Peter i så fall.

Fåglar faller från skyn, döda. Inte bara i Falköping, också i Louisiana och i Arkansas.

Är det domedagen som närmar sig? Är vår tid på jorden kommen? Är det dags nu? Kanske ska man ringa Ulf Ekman, eller Runar, och be om lite frälsning såhär sent på jorden?

Nej. Jag tror inte det. Sånt här händer ju, hur märkligt och bisarrt det än må vara, regelbundet. Här från mars förra året, 75 fåglar rasar ner i Somerset.

På youtube finns flera år gamla nyhetssändningar om fenomenet “birds falling from the sky”, ofta med hänvisning till att det är unikt och oförklarligt.

Och det är knepigt att förklara. Men fågelhjärtan är sköra små saker, betydligt vekare än våra människoditon, och det kan nog räcka med att panik utbryter för att det ska blir för mycket för de små, eller relativt små, liven.

Eller så har jag fel. Och hela den här 2012-hysterin rätt. Vi kanske går under alldeles snart. Vi får se.