Efter #PKdebatt om Wikileaks

Jag jobbade, så jag var inte på plats, under Publicistklubbens debatt om ”Världen efter Wikileaks” men följde den hyfsat intensivt via den utmärkta bambusersändningen.

Reagerade kraftigt på att man svepande började diskutera skuldfrågan i Julian Assange-fallet (han var både ”våldtäktsman” och ”eventuellt möjligen misstänkt på grund av otur med lagstiftning”) och samtidigt hade mage att uttala sig kring hur kritiskt man bör förhålla sig till källor. Men det är en annan fråga.

Jag tänkte framför allt här på wikileaks och journalistiken. Och vad som inte sades. Visst, Mats Svegfors pratade om att ”minaretjournalistiken”, där ett förmodat upplyst journalistskrå ropar ut sanningar till folket, är döende. Och Rasmus Fleischer var inne på behovet av fler nätläckor, gärna med lokal anknytning eller (som jag tolkar det) mer nischad inriktning.

Vad man inte pratade så mycket om var hur wikileaks i många fall inte går att underordna journalistik av i dag. Källkritik, granskning och kunskap är fortfarande viktiga publicistiska principer men de är självklara varken för en redaktion eller den enskilda journalisten.

Gamla journalister är inte heller nödvändigtvis skickligare än nya på detta (vad de däremot ofta är bättre på är att skriva, men det är en annan diskussion).

Att de bästa grävjournalisterna av i dag nödvändigtvis skulle vara de som arbetar mest ”klassiskt” journalistiskt är en falsk bild. Detta eftersom myndigheter, andra medier, företag och privatpersoner i många avseenden struktureras på ett sätt som gör att man hela tiden förhåller sig till den så kallade (klassiska) medielogiken. Dessutom styr allt fler medier av allt färre ägare vilket omöjligen kan låta bli att påverka journalistikens villkor som granskare.

Det gör de okonventionella, DIY-aktiga och ibland till och med illegala journalistiska metoderna mer effektiva och relevanta vare sig man vill eller ej. Wikileaks är ett exempel där det fungerar ganska bra. Flashback är ett exempel där det fungerar bra ur ett grävperspektiv men där avsändaren som kollektiv ofta har en rasistisk eller på annat sätt hatisk agenda. De kan förvisso lösa mordfall (i princip) på rekordtid men de har (tillsammans med de passiva flashbackläsarna) en extrem benägenhet att prioritera de fall där någon med ett osvenskt namn eller utseende förekommer som misstänkt.

Den mer klassiska medborgarjournalistiken – tänk Magnus Ljungkvist - har nästan alltid också en agenda, bara mer traditionell och ickeprovocerande.

Det i sig är något man måste förhålla sig till. Precis som med Primeanstrukna personer som Niklas Nordström, som Lena Mellin i fördebatten menade att det var bra att man avslöjade var pengarna kom i från men (ungefär) att medierna inte ska behöva förhålla sig till detta när de ringer och jagar citat från honom.

Den traditionella journalistens resursrelaterade problem består i många avseenden i något helt annat, som Jesper Huor var inne på. Uppföljningen är för dålig och journalister är för dåliga på att ställa till svars.

För där har journalisten en makt och möjlighet som den oberoende eller organiserade omständighetsavslöjaren oftast saknar.

Men då kommer resursproblematiken in på ett nytt sätt. Journalister frågar och ställer makthavaren till svars. Detta görs i dag enligt konstens alla regler. Men resursbristen, och medielogiken som sådan, gör att vi många gånger frågar en, två och tre gånger. Men inte fyra, för då är det något nytt på agendan, en ny nyhet att ta tag i, världen fortsätter snurra och så vidare.

Därför kan personer som Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt (de två är de tydligaste svenska exempel jag kommer på) eller näringslivstoppar eller generaldirektörer på statliga bolag helt enkelt ofta slippa stå till svars genom att göra sig någorlunda oanträffbara de få dagar nyheten är aktuell. Och omständighetsavslöjandet blir då bara ett konstaterande, inte ett första steg av många, eftersom det stannar där.

Resursbristen påverkar redaktionernas möjlighet att gräva – ja, i allra högsta grad. Men framför allt påverkar den journalisternas möjligheter att på hålla någon accountable om de avstår från att svara på frågor. För nästan ingen har tid och råd att stanna kvar i det som var på tapeten för flera veckor sedan (här finns som vanligt massor av lysande undantag, naturligtvis).

Det är – också – ett problem. Och då spelar det mindre roll om vi har miljarders wikiläckosajter.

3 Kommentarer till Efter #PKdebatt om Wikileaks

1. 
   Susan Ritzén (18 Januari, 2011)
   Som journalist har jag många synpunkter på det du reagerar på. Wikileaks ersätter inte den granskande journalistiken, för de har inte tid att granska så omfattande databaser som vid de senaste läckorna. Det måste de alltså ta hjälp av journalister för, för att ro iland. Vi saknar inte alls resurser eller ambitioner, och utan all mainstreammedia som satsat galet mycket på det läckta materialet skulle organisationens avslöjanden varit omöjliga. Vi kan hjälpa Wikileaks om vi tror att innehållet är sant och relevant. Det är sant att grävande journalistik är dyrt och att vi i hög utsträckning och i allt högre grad måste slåss för att få göra den. Det är däremot inte sant att problemet med ansvarsutkrävande ligger på journalistiken. Vi ska visa det som är sant och relevant och avslöja oegentligheter som är viktiga, men vår uppgift är inte att fälla ministrar. Medborgare och oppositionspolitiker och andra krafter i samhället måste ta vid när reportern har avslöjat sanningen. Om inget händer är det inte för att journalisten inte ställde samma fråga en fjärde gång, utan för att ingen annan bryr sig tillräckligt för att utkräva ansvar. Vi har tyvärr inte bättre ansvarsutkrävande än väljare och politiker förtjänar. Så lasta inte budbäraren för det. Den sortens journalistik brukar dessutom kallas drev, och är med rätta föraktat. I debatten glöms också bort att Wikileaks inte är vår enda källa. De flesta journalister jag känner har fler tips och uppslag på viktiga grävjobb än de hinner förverkliga under sin yrkesverksamma tid. Hetast förra året var wikileaksdokumenten, men glöm inte de tusen och åter tusen avslöjanden som gjordes helt utan Julian Assange. Vi måste kämpa för att få tid att fortsätta med det arbetet. Alla nya krafter är välkomna. Traditionella och otraditionella. Alla kan göra bra eller möjligen mindre bra ifrån sig, men vi är tillsammans viktigare än alla Flashbacks och Wikileaks du kan uppbåda.
2. 
   Magnus (18 Januari, 2011)
   Journalismen, den där extra statsmakten osv.. Jodå, det är helt sant, utan den där extra statsmakten så blir själva maktdelningen lätt korrupt, åsiktsbildningen kränglar, demokratin hamnar på dekis osv.. Men detta är ju under förutsättning att den där extra makten faktiskt använder sin makt och dessutom gör det på ett sätt som gynnar allt det där fina som det alltid talas om vid finare tillfällen. Vilket är denna makts yttersta vapen? Jo journalistdrevet, något fruktansvärt obehagligt för den drabbade. Mikrofoner som trycks upp under hakan, fotografer med jättekameror och blixtar, obekväma frågor, kanske tom "paprazzis" i buskarna kring hemmet, telefoner som ringer osv.. Nå, hur ofta ser vi detta vapen användas på ett sätt som underbygger allt det där högtravande? Nästan aldrig skulle jag vilja påstå. De som får utstå denna makt idag handlar nästan uteslutande om kändisar, idrottsmän eller möjligtvis någon brottsling som det rent politiskt är helt ofarligt att ge sig på.
3. 
   Eric Rosén (18 Januari, 2011)
   Magnus: Instämmer i att journalisten som makthavare måste ta ett stort ansvar men tycker kanske inte att det OFTARE är idrottsmän och kändisar som hamnar i dreven. Men de kanske hamnar där på grund av mindre dramatiska snedsteg, många gånger. Samtidigt får politiker sällan så mycket journalister efter sig som när de ställs inför samma rätt trista moralistiska granskning som kändisarna, vilket ju såklart är ett problem. Susan: Jag tycker inte och tror inte att wikileaks - eller flashback - kan ersätta någonting. Inte heller vill jag att det ska finnas mer av ett drev mot enskilda politiker. Däremot tycker jag det är viktigt att ansvariga ställs inför frågan tills den är besvarad och jag ser att strategin att göra sig oanträffbar blir allt mer effektiv för makthavare. Du missuppfattar det om du tror att jag försöker spela ner eller avdramatisera journalistens roll, det gör jag inte, men jag menar bestämt att villkoren förändras. Mycket.