Debatten om Moderaternas historieskrivning har pågått en tid och i går i Agenda togs den upp på nytt. Även Timbros vd Markus Uvell – själv mycket moderatnära och finansierad av lika moderatnära Svenskt näringsliv – medgav att M blivit “fartblinda på gränsen till storhetsvansinne” i sin iver att representera alla perspektiv i politiken. Det får man hålla med om när de tar på sig att de kämpat för helt grundläggande saker de alls inte kämpat för historiskt (för rösträtt och demokrati, för jämställdhet och mot apartheid o s v).

Men reaktionen är inte så dramatisk man kanske hade förväntat sig. Folk garvar åt satiren, vänstern rasar reflexmässigt mot lögnerna och de allra flesta rycker på axlarna och suckar. Detta beror på att det moderata tolkningsföreträdet är så oerhört cementerat just nu. Man har lyckats med exakt det man företog sig. Att bli den definierande rösten. Den enda trovärdiga variabeln. Och därför kan man säga absurda saker, saker som helt enkelt inte stämmer, utan någon särskilt stark reaktion.

Moderaterna bygger hegemoni på exakt samma sätt som socialdemokratin en gång gjorde. Och Markus Uvell har rätt – skämten är bra för Moderaterna eftersom de definierar partiet som en absolut maktfaktor. Samtidigt på den andra sidan krigar socialdemokraterna internt snarare än externt, i en mycket märklig uppvisning där positionen inom partiet, och partiets egna strukturer, blir det enskilt viktigaste – som om väljarna redan fanns.

Det är ju orsaken till att S är ett så oerhört brett parti – det har alltid varit den naturliga platsen att söka sig till för den som vill ha makt. Men socialdemokratin har tappat den faktorn och nu finns spretighet och falangstrider kvar medan inflytandet krymper för varje dag. I stället har Moderaterna närmat sig ett motsvarande välde och blir snart den enda självklara platsen att söka sig till om man vill vara med och fatta beslut. Då kommer man undan med mycket, väldigt mycket, även lögner om den egna historien.

Makten gör också att intresset att förklara sig och motivera sig blir allt mindre. Hans Wallmark avfärdar i Agenda kritiken om att de saluför lögner i partiprogrammet genom att konstatera att svenska folket har mycket stort förtroende för regeringen. “Vi kan nog fylla de begreppen med ett innehåll som människor nog kan tycka är bra”, säger Wallmark iskallt.

Så dominerande är de i dag att de kan bemöta kritiken så svepande. I annat fall är tystnad det främsta instrumentet och vad gäller ministrar får man som journalist sällan tag på ett statsråd om det inte handlar om att skriva något de sympatiserar med. Detta är i sig allvarligt för demokratin och förtroendet för demokratin. Men gissningsvis anser Moderaterna att det inte är intressant att svara på kritiska frågor – de har ju ändå stort förtroende i mätningarna.

Jag upplever det som ganska allvarligt. När samma parti som hittar på att historien sett ut på ett sätt som inte är korrekt också ofta vägrar att för journalister bemöta beskrivningar av dagens verklighet som inte stämmer överens med den bild de vill sprida – då är det rätt illa.

Sedan spelar det för mig då ingen roll personligen om de har förtroende från folket hela vägen in i ett partiprogram som definierar Moderaterna som det enda partiet i hela landet som fattat de beslut som ligger till grund för allt som är gott i evighet amen.

With great power comes great responsibility, brukar pläderingen låta i Spindelmannen. Det ansvaret kan inte bara gälla budgetbalans och de finanspolitiska ramverket. Det måste i lika stor utsträckning gälla ansvaret att förklara, diskutera och motivera sin politik och att ta ansvaret att förhålla sig ödmjukt till de uppenbara fel man gör och sedan rätta till dem. Allt annat är att ta ett bristande demokratiansvar.

Journalister är 2011 mer intresserade av lönsamhet än någonsin förr. Mediefolk som tidigare satt och drömde våta drömmar om att läsa hemliga statliga mörkläggningsdokument sitter nu och hoppas få se en vettig affärsplan för en arbetsplats där de kanske kan få jobba med nåt kul nån gång. DN sparkar personal motsvarande en medelstor svensk stad och börjar äntligen gå med vinst. Aftonbladet kastar ut 50 pers varje år för att inte riskera att minska lönsamheten. SvD och Expressen kastar ut så många de törs från redaktionen.

Nyheter24 gör bättre och vassare journalistik för varje dag med färre människor än vad Aftonbladet har mellanchefer mellan Jan Helin och Lena Mellin.

Mitt i detta görs grävjobb och avslöjanden som aldrig förr och de görs oftast med hög kvalité och udd. Makten har ögonen på sig och företagen nagelfars flitigt. Journalistiken gör sitt jobb väl, trots alla besparingar och nedskärningar. Men misstagen är något fler, grävandet något grundare (ofta läggs det ut på aktivistentreprenad à la Djurens Rätt och Wikileaks) och antalet gånger man återkommer till makthavare med samma fråga något färre. Det är därför Thomas Mattsson och Jan Helin allt intensivare försvarar snart sagt varje kontroversiell publicering med ett 10 000 tecken långt blogginlägg. För skulle de erkänna att de naggats i kanten minsta lilla skulle besparingarna inte längre vara motiverade. Skulle de erkänna att kvaliteten blivit lidande minsta lilla av att 10, 20, 30 eller 100 journalister färre gör jobbet skulle de också erkänna att lönsamheten är mer värd än produktens innehåll.

Detta är ett problem vi lever med i dag och alla journalister på Aftonbladet, Expressen, DN och SvD vet att man tappat i kunnande och i någon mån även kvalité när man skurit ner. Att man bara erbjudit vikariat och LASar ut folk till höger och vänster är också ett problem eftersom det dödar långsiktigheten man får när man anställer någon. På Nyheter24 går vi åtminstone i motsatt riktning och blir allt fler och jobbar just allt mer långsiktigt.

Här har vi en del av förklaringen också till hatet mot nya Ajour. För det sitter ett stort antal journalister där ute och är på väg att ge upp, lämna den jävla branschen och byta till business, PR och informatörssamhället. Typ så. De hoppas på nåt nytt, de väntar på nåt nytt och de drömmer om nåt nytt.

Emanuel Karlsten lovade nåt nytt och han har byggt sig ett namn de senaste åren som just nytänkare. Den helt logiska egenhajpen gjorde att rätt många nästan väntade sig en total förlösning och en lösning på alla problem. Den kom inte. I stället en trevande start där man rotar sig fram utan oppfinnarjockiska uppenbarelser. Jag blev inte förvånad men många blev det och jag tror att raseriet och håntsunamin mot Ajour mycket beror på att så många väntar på att nån ska uppfinna nåt nytt som gör det lätt. Desperationen ekar i den märkliga skadeglädje över varje Ajourpublicering som inte är totalunik (för mer konstruktiv och klok kritik återstår framför allt Fredrik Strömberg).

Men det kom inte nu och kanske inte kommer alls. Den tid då journalisten per automatik var en upphöjd person som fick göra det han eller hon ville i den takt han eller hon ville lär för alltid vara över. Kanske går den tid vi lever i nu, där åtminstone många huvudstadsjournalister tar för givet att de ska vara höginkomsttagare, mot sitt slut för alltid.

Och kanske blir det som Ajour basunerade ut som ett slags utopi snart bara en beskrivning av den krassa verkligheten: Alla är journalister.

Det är intressant det där med min kollega och kompis Quetzala Blanco. Hon berör onekligen. Och upprör. Ibland har hon skrivit saker som jag tycker är fel, dumt eller till och med så in i helvete provocerande. Men jag tror å andra sidan att jag skrivit en hel del som hon tycker är trams också. Mest av allt gillar vi varandra, det är liksom kärnan. Men detta om detta och till poängen.

Quetzala anses, i ett vid det här laget rätt utdraget “bloggbråk” som tog fart i samband med Malous “Efter Tio”, av Blondinbella vara “en dålig förebild”. Hon påstås glorifiera misär och dåligt mående och en massa annat som inte är bra.

Det ledde till och med till att Blondinbella stoppade en intervju med vår nöjeschef Elin Kvist i ren ilska.

And the world keeps turning och så vidare. Men nu får det väl fan vara nog. För nu har “Bloggkommentatorerna” publicerat detta inlägg. Där utmålas Quetzala Blanco som en “pillerknaprande, anorektisk mediahora”. Å ena sidan är det bra att de uttrycker sig så oerhört hatiskt och dumt eftersom det blir tydligt för alla vilket djupt jävla vatten de är ute på. Å den andra sidan är det gräsligt eftersom de samtidigt har mage att prata om förebildsskap och tar avstånd från att “hetsa”. Det är gräsligt för att vissa av de som kommenterar inlägget, eller som tidigare kommenterat Blondinbellas bitvis riktigt skeva kritik, tycker att påhoppen på Quetzala är av godo, att de är nyttiga, att de är rimliga. Detta eftersom Quetzala inte lever som de gör, inte ställer upp på förebildstänket, inte inordnar sig i den polerade säljande framgångsmallen.

Det är rätt äckligt.

Dels för att det är hyckleri – tycker man att förebild är något man ska vara kanske man inte ska hoppa på andra med varierande osmaklighet över huvud taget? Det verkar ju inte så förebildsaktigt.

Men också framför allt ur det större perspektivet.

Det måste få finnas en annan värld än den där alla människor, nej vänta förlåt, alla kvinnor, måste vara tillrättalagda, korrekta, rimliga, redliga, lagom sminkade äppelkäcka personer vars drömmar enbart handlar om framgång, företagande, pengar och bilden av sig själva. Det är en powerborgerlig nymoderat entreprenörskarikatyr som är oändligt mycket mer kvävande och pressande än en mångfacetterad bitvis destruktiv med ofta briljant person som med jämna mellanrum trampar lite snett.

I bloggkommentatorernas och många andras värld, där Blondinbella och de likadana är det enda alternativ som får finnas, det enda som är okej att vara och visa upp ute bland folk, är det Darin och Shirley Clamp – aldrig Andreas Kleerup eller Amy Winehouse – vi måste lyssna på, tycka om och gilla. Det är “I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)” och aldrig “Can’t stand me now” vi ska lyssna på. Det är en osann och fruktansvärd värld som inte bara hyllar det tillrättalagda och succéfixerade utan också kräver att alla som inte ryms i detta eller trivs i detta ska hålla käften självmant eller tystas av de bättre vetande.

Att Blondinbella inte förstår att identifikation för de allra flesta är mycket viktigare för unga människor än förebilder må vara hänt (men för många av oss är framgång att vi alls klarat oss och fortfarande lever). Att hon försöker tvinga in andra i samma tänk är direkt dumt men knappast förvånande – hon gör sitt levebröd enbart på att folk ska hålla hennes livsstil och attityd högst. Människor som identifierar sig med Quetzala är minusmänniskor på bolagets konto.

När man omskriver någon som en “pillerknaprande anorektisk mediahora” på Stureplan.se blir den personen själva antitesen till vimmelbilderna sajten gjort sig känd för. Inte minst plåtar de Quetzala Blanco när hon “vimlar” och det kommer de fortsätta med. De vill bara lägga till brasklappen “var inte den du är” medan de håller på.

I dagens DN hittar man en ledartext signerad Erik Helmerson. Där går han till rasande attack mot vår unge krönikör Elias Giertz. Dels för att han tycker att Elias är för ung för att skriva, dels för att han tycker att Elias krönika är för hård mot Marcus Birro. “Nätmobbning”, menar Helmerson. Och visst är krönikan hård i sin ton och Elias går ut i ett kraftfullt angrepp. Men han gör det åtminstone mot en person med nästan obegränsat stor plattform hos Helmersons Bonnierskollegor. En person som – precis som jag själv skrivit tidigare – agerade fullkomligt fenomenalt ansvarslöst i sin iver att söka scenens centrum. En person som spridit mer hat på nätet och i papperstidningar än de flesta andra som tjänar stora pengar på att skriva i Sverige i dag.

Självklart förstår jag att många reagerade på Giertz text, den har en minst sagt tydlig udd. Och att Erik Helmerson, som själv delar ledarredaktion med en av de mest aggressiva pennorna där ute, reagerar är ju toppen. Vi vill att läsarna ska engagera sig och välkomnar Helmersons invändningar. Han har redan skrivit en bok om hur tufft livet är för de välbetalda medelklassmännen. Kanske kan han och Birro skriva en uppföljare tillsammans.

Jan Emanuel Johansson var med i Robinson och hamnade i riksdagen 2002. Anton Abele gjorde Facebookupprop mot våld och hamnade i riksdagen 2010. Och vi vet att det antagligen bara är en tidsfråga innan Isabella Blondinbella Löwengrip blir statsråd.

Så egentligen borde man väl inte ha blivit förvånad över att Marcus Birro annonserade sin kandidatur till partiledarposten i Kristdemokraterna. Eller att han tog tillbaka den 16 timmar senare. Detta sedan han fått förklarat för sig av TV4 att de inte under några omständigheter kan ha en programledare för sitt debattprogram Kvällsöppet, där just politik ofta diskuteras, som samtidigt försöker bli partiledare för ett av riksdagspartierna.

Det hela är såklart otroligt absurt och Birros uttalande om att han hoppas att partiet tar honom på allvar och inte ser honom som bara en ”kändis” känns mer feltajmad än någonting någonsin efter vändningarna i den här cirkusen.

Mest synd är det förstås om Kristdemokraterna som parti. För medan vi andra skrattar skadas de ytterligare.
Marcus Birros snabba utspel och lika snabba avhopp blir som ett hån mot partiet och hade han haft Kristdemokraternas bästa – istället för sitt eget – som intresse hade han aldrig agerat som han gjorde. Då hade han tänkt efter, förankrat och tagit ansvar för antingen sin vilja att gå in i partiet eller gjort en nykter analys och avstått. Vore jag KD-ledamot hade jag blivit regelrätt kränkt av att Birro så slappt går ut och leker med bilden av det riksdagsparti han säger sig brinna så mycket för att han är beredd att leda.

Kända människor som vill göra politisk karriär bör fundera på för vems skull och varför de ger sig in i politiken. Om det är för att de vill sälja in sin nya bok eller sig själva som människor kanske de bör fundera på andra vägar.

Jag tror på Marcus Birro när han säger att han var just naiv som trodde att det här skulle fungera okej, med dubbla stolar och utspel och ditten och datten. Men det är hög tid att Birro slutar vara så naiv att han inte tror sig vara en makthavare. För hans agerande i det här fallet är inte bara ett sätt för honom att mycket effektivt dra ett löjes skimmer över sig själv. Det är också, faktiskt, ett litet övergrepp på Kristdemokraterna som parti. Och de behöver sannerligen inte mer skit på sin tallrik.