Förebilder och anorektiska mediahoror

Det är intressant det där med min kollega och kompis Quetzala Blanco. Hon berör onekligen. Och upprör. Ibland har hon skrivit saker som jag tycker är fel, dumt eller till och med så in i helvete provocerande. Men jag tror å andra sidan att jag skrivit en hel del som hon tycker är trams också. Mest av allt gillar vi varandra, det är liksom kärnan. Men detta om detta och till poängen.

Quetzala anses, i ett vid det här laget rätt utdraget ”bloggbråk” som tog fart i samband med Malous ”Efter Tio”, av Blondinbella vara ”en dålig förebild”. Hon påstås glorifiera misär och dåligt mående och en massa annat som inte är bra.

Det ledde till och med till att Blondinbella stoppade en intervju med vår nöjeschef Elin Kvist i ren ilska.

And the world keeps turning och så vidare. Men nu får det väl fan vara nog. För nu har ”Bloggkommentatorerna” publicerat detta inlägg. Där utmålas Quetzala Blanco som en ”pillerknaprande, anorektisk mediahora”. Å ena sidan är det bra att de uttrycker sig så oerhört hatiskt och dumt eftersom det blir tydligt för alla vilket djupt jävla vatten de är ute på. Å den andra sidan är det gräsligt eftersom de samtidigt har mage att prata om förebildsskap och tar avstånd från att ”hetsa”. Det är gräsligt för att vissa av de som kommenterar inlägget, eller som tidigare kommenterat Blondinbellas bitvis riktigt skeva kritik, tycker att påhoppen på Quetzala är av godo, att de är nyttiga, att de är rimliga. Detta eftersom Quetzala inte lever som de gör, inte ställer upp på förebildstänket, inte inordnar sig i den polerade säljande framgångsmallen.

Det är rätt äckligt.

Dels för att det är hyckleri – tycker man att förebild är något man ska vara kanske man inte ska hoppa på andra med varierande osmaklighet över huvud taget? Det verkar ju inte så förebildsaktigt.

Men också framför allt ur det större perspektivet.

Det måste få finnas en annan värld än den där alla människor, nej vänta förlåt, alla kvinnor, måste vara tillrättalagda, korrekta, rimliga, redliga, lagom sminkade äppelkäcka personer vars drömmar enbart handlar om framgång, företagande, pengar och bilden av sig själva. Det är en powerborgerlig nymoderat entreprenörskarikatyr som är oändligt mycket mer kvävande och pressande än en mångfacetterad bitvis destruktiv med ofta briljant person som med jämna mellanrum trampar lite snett.

I bloggkommentatorernas och många andras värld, där Blondinbella och de likadana är det enda alternativ som får finnas, det enda som är okej att vara och visa upp ute bland folk, är det Darin och Shirley Clamp – aldrig Andreas Kleerup eller Amy Winehouse – vi måste lyssna på, tycka om och gilla. Det är ”I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)” och aldrig ”Can’t stand me now” vi ska lyssna på. Det är en osann och fruktansvärd värld som inte bara hyllar det tillrättalagda och succéfixerade utan också kräver att alla som inte ryms i detta eller trivs i detta ska hålla käften självmant eller tystas av de bättre vetande.

Att Blondinbella inte förstår att identifikation för de allra flesta är mycket viktigare för unga människor än förebilder må vara hänt (men för många av oss är framgång att vi alls klarat oss och fortfarande lever). Att hon försöker tvinga in andra i samma tänk är direkt dumt men knappast förvånande – hon gör sitt levebröd enbart på att folk ska hålla hennes livsstil och attityd högst. Människor som identifierar sig med Quetzala är minusmänniskor på bolagets konto.

När man omskriver någon som en ”pillerknaprande anorektisk mediahora” på Stureplan.se blir den personen själva antitesen till vimmelbilderna sajten gjort sig känd för. Inte minst plåtar de Quetzala Blanco när hon ”vimlar” och det kommer de fortsätta med. De vill bara lägga till brasklappen ”var inte den du är” medan de håller på.

8 Kommentarer till Förebilder och anorektiska mediahoror

1. 
   Clara (13 Oktober, 2011)
   OH SNAP! ljuvlig läsning. helt jävla ljuvlig!
2. 
   Mia (13 Oktober, 2011)
   Otroligt bra skrivet! En sak som mycket förvånar mig är att Blondinbella sitter med i "Efter Tio", inte i egenskap av opartisk prograledare (bisittare), som ställer frågor till gästerna och sätter dem i centrum -- utan som egen privatperson ("varumärke") som helt enkelt ges en massa tv-tid åt att föra ut sin egen agenda och sitt eget varumärke. De ger henne helt enkelt en massa gratisreklam, som gör att hon kan kränga mer tidningar, kläder, föreläsningar och annat som hon -- tillsammans med personerna bakom Blondinbella AB -- tjänar pengar på. Mycket märkligt!
3. 
   Rebecka (13 Oktober, 2011)
   Men för fan! Sluta driva på skiten! Det hade hade inte varit något bloggbråk om alla inte hetsade och dramatiserade det så satans mycket. Dramaqueens som letar bekräftelse hela bunten.
4. 
   Elin Brunlöf (13 Oktober, 2011)
   Du tog orden ur munnen på mig.
5. 
   Anna-Maria (14 Oktober, 2011)
   Ojdå. Nu har du missuppfattat totalt. Jag menade inte Q när jag skrev "anorektisk pillerknarkade mediahora". Om du läser om mitt inlägg så skrev jag att jag hellre vill att min dotter kommer hem med tidningen Egoboost än med tidningen Emoboost när hon blir tonåring. "anorektisk pillerknarkande mediahora" styftade på tidningen Emoboosts budskap och romantiserandet av folk som mår dåligt vilket jag inte gillar. Jag vill inte att min dotter skall hamna där. Att hon skall känna att hon inte duger som den hon är och att hon inte skall förakta vanligt folk. Jag och Mia bor på landet. I Åsa. Vi är aldrig på Stureplan. Vi är vanliga Svenssons och är nöjda med det.
6. 
   Maja (14 Oktober, 2011)
   Så makalöst bra skrivet så jag blir mållös!!! Det bästa som har skrivits om detta!!! Fantastiskt!!
7. 
   Bianca (24 Oktober, 2011)
   Det är märkligt hur man upplever världen olika. I min hipster-umgängeskrets som jag hamnat i på grund av utbildningsval är det definitivt Amy (eller snarare Kaizers Orchestra) före Darin som gäller. Jag har gått där ett tag nu och "kommit över det" och idag kan jag säga att JAG GILLAR Britney Spears. (Att säga det där är ungefär som att säga "jag äter bajs"). Poängen är; Att inte får vara vem man är, är ett fenomen som går åt båda håll, beroende lite på var man står i utgångsläget. Jag tycker illa om att man alltid skall trycka ner kvinnor som önskar att vara lyckade och framgångsrika. Som uttrycker på samma sätt som män att de vill tjäna pengar. Jag personligen tror också att tjejer klarar press (återigen, på samma sätt som män) och att det är sundare att ha ambitioner och mål i livet än att supa/knarka bort hjärncellerna. Yes?
8. 
   Sophie (08 November, 2011)
   Så bra!