Samtidigt pågår världen utanför

På söndagen gick Socialdemokraternas Thomas Östros ut i Agenda för att säga, ja vadå egentligen? Han skulle kommentera S-krisen. Blev han tillfrågad spontant av Agendaredaktionen eller ringde hans pressis upp och sa – hörrni, det kanske är dags att bjuda in Thomas? Jag tror mer på det senare. Så jobbar de ju emellanåt, politikerna, så det är väl inget konstigt med det. Min poäng är att jag tror han bett att få bli tillfrågad.

Sedan svarar han på frågorna, pekar på att folket måste återfå respekten för partiet, att de ”borde ha 35-40 procent” i opinionsmätningarna och förnekar att det finns interna stridigheter. Samtidigt jämför han Håkan Juholts politiska strategier med en popcornmaskin, betonar att krisen är fullständig och avslutar med att vägra uttala sitt stöd till Håkan Juholt.

Detta är intressant. Det är intressant för att det berättar hur viktig maktstriden är inom S just nu. Den är överordnad allt annat. Den är central. Den är det enda som räknas.

För samtidigt pågår världen där utanför, äldrevården tycks haverera, den fattigaste tiondelen har tryckts tillbaka till ungefär samma inkomstnivåer som för 20 år sedan (!) och det inhumana Fas 3-experimentet håller på att bli en av Sveriges allra största och vidrigaste arbetsgivare. Utöver detta krisar euron, skulderna sliter sönder Europa och Moderaterna skriver om sin egen historia. Jan Björklund kör sönder skolan fullständigt men skyler över det genom att skylla på sossarna. Världen pågår obönhörligen utanför den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Men för Östros och de andra maktspelarna – de är en hel del – finns inget som har högre prioritering än att försöka underminera Juholt så att han tvingas bort.
Detta säger två saker.

Dels visar det på att stora delar av partitoppen totalt tappat tron på Håkan Juholt och är beredda att skita i allt annat tills de vunnit striden mot honom.

Dels visar det att partiet är så oerhört upptaget med det interna maktkriget att det inte finns någon som helst anledning för väljarna att på nytt börja respektera Socialdemokraterna. Om Östros ville att partiet skulle återvinna respekten skulle han inte gjort som han gör, naturligtvis. Respekten är, för Östros gäng, alltid underordnad maktstriden.

Får inte Juholt med sig de tunga socialdemokraterna i toppskiktet kommer rubrikerna fortsätta komma och de kommer inte handla om äldrevården, skuggbudgeten eller kritiken mot regeringen. De kommer, så länge Östros med flera aktivt arbetar för det, alltid att handla om S-krisen. Får han inte med sig dem kan han lika gärna ge upp för du kan inte vinna om inte dina närmaste kollegor vill att du ska göra det.

Skulle Juholt avgå kommer denna gruppering, där Östros är tongivande, ta över i stället. Och det är väl Håkan Juholts smala lycka här: Partiets medlemmar vet att väljarna inte skulle rösta på en socialdemokrati ledd av Thomas Östros oavsett vad han gör (det är inte minst därför han är så omtyckt av borgerliga ledarsidor) – medan de skulle kunna rösta på en Juholt som till slut får vind i de slokande, skadade seglen.

Som helhet är det ett rätt sorgligt litet parti just nu. Ett parti som numera har mycket att lära av samtliga de övriga partierna vad gäller att organisera sig, hålla sams, backa upp varandra och kompromissa.

För världen pågår utanför. Alla andra pratar om den utom Socialdemokraterna som bara slåss om vem som ska få vara kapten på den skuta de i och med internkampen också håller på att sänka.

Den stora förloraren är förstås den lilla människan som sätter sitt hopp till partiet, som vill att Socialdemokraterna ska representera dem när regeringen ångar på. Men det är inte lika viktigt för de här S-topparna och då är det svårt att känna den respekt Östros längtar efter.

2 Kommentarer till Samtidigt pågår världen utanför

1. 
   Erik (21 November, 2011)
   Som alltid klokt och väl analyserat, Eric. När jag såg Östros där i studion så påmindes jag om Göran Persson-eran, kanske inte så mycket om den store ordföranden själv utan snarare om de personer han lotsade fram till makten, Östros, Nuder och Bodström. Moderna Axel Oxenstiernor: karriärister och maktpolitiker utan någon som helst ideologisk skolning eller politisk vilja, bara en ambition att förvalta och slipa maktens instrument. Problemet är att Juholt och hans anhang inte saknar politisk vilja; de saknar kunnandet, samtidigt som de jävligt intresserade av maktapparaten och att återigen - för att tala med deras egna ord - bli "statsbärande" (en term som under kalla kriget inte förknippades med något bra). Just nu hoppas jag innerligt att Socialdemokraterna som politisk rörelse helt kollapsar och försvinner. Det skulle vara bra för svenska vänster att på sikt bygga nytt och göra moderna analyser för att se hur man kan nå grupper som idag är så marginaliserade att de aldrig ägnas en tanke av Bodströmar, Östrosar och Nudrar. Det bästa är att sossarna nu håller på att förgöra sig själva, så jävla dåliga har de blivit.
2. 
   Axel (22 November, 2011)
   Eric, Jag njuter av varje ord.