Skämtet om förfallet

När jag var och lyssnade på Håkan Juholt och Tommy Waidelich i går sa man att presschefen Dan Svanell var förkyld och inte kunde vara på plats. Detta var inte nödvändigtvis osant men det var alldeles uppenbart inte någon helhetsbild. Nu visar det sig att Dan Svanell lämnar sin post ”av personliga skäl” och tidigare presschefen Fredrik Kornebäck återvänder till tjänsten han lämnade för mindre än ett år sedan. Ännu en trist rubrik alltså, ovanpå morgonens pampmiddagsavslöjande kring Rosengren/Östros/Österberg.

De har det onekligen rätt tufft på det sättet, sossarna, att det handlar om personer snarare än politik hela tiden. Är det inte Juholt själv är det någon annan. Är det inte oreda i papper är det orkestrerade påhopp från någon inom den absoluta partitoppen.

När Juholt pratade om framtiden och förtroenderådet var det om än inte särskilt konkretiserat i summor i alla fall mycket tydligt att partiet kommer att satsa på en i flera fall mer reglerad marknad i framtiden och att man måste bli ett parti som internt vågar ta majoritetsbeslut istället för ickebeslut via besatthet av konsensus, något som exemplifierades med hur svårt partiet haft att vara tydligt i frågor om vinster i vården, eftersom så många olika viljor samsats och inte velat köra över varandra.

Mitt övergripande intryck var att Juholt är redo att ta politiska strider internt men att han är hopplöst trött på de personliga. Det får man förstå. Det utvecklade han också i morse i Sveriges Radio när han bemötte Rosengrens påstått skämtsamma avgångskrav.

- Jag är förvisso lättroad, men det här skämtet tyckte jag inte var så kul, sa han ungefär. Och jag tror att rätt få sossar skrattade hjärtligt åt Rosengrens skämt i det här fallet.

Rosengren ”skämtade” också om att Socialdemokraterna är ett parti i förfall. Där får man nog ge honom rätt, vare sig han menade allvar eller ej.