Sverigedemokraterna granskas mer av oss än av de flesta andra medierna och det är vi stolta över. Det har bland annat inneburit att vi har bäst koll på Sverigedemokraterna bland breddmedierna och har gjort flera avslöjanden som flitigt citerats i andra medier, inte minst av Sveriges Radio och TT. Konkurrenter jag pratar med lyfter ofta fram att de tycker vi är skickliga på SD-bevakningen. Detta är väldigt bra och på många sätt logiskt. Vi är nätinvånare själva och Sverigedemokraterna är mycket aktiva på nätet, liksom deras väljare, och de har kommit in i riksdagen hösten 2010 och därmed hamnat i rampljuset samtidigt som vi skruvade upp vår politiska bevakning över huvud taget.

Men de är ofta väldigt missnöjda med att granskas på ett sätt som är inte bara oklädsamt för folkvalda -som ju har ett särskilt ansvar – utan också ibland direkt osmakligt. Som när Patrik Ohlsson, kommunfullmäktigeledamot och ordförande för Sverigedemokraterna i Ängelholm, skriver på twitter att vår granskning av Sverigedemokraterna är att jämställa med Hitlers förföljelse av judarna.

Det stora bekymret där är förstås inte det vansinniga i att jämställa vår rätt normala journalistiska bevakning med den besatthet och det hat nazisterna bar på. Det riktigt vidriga är ju att han anser att Sverigedemokraternas folkvalda utsätts för en förföljelse i klass med den som judarna i Tyskland utsattes för.

Det är som ett skämt. En folkvald politiker gör den jämförelsen. På riktigt. Och han gör det för att vi granskar hans parti. Är detta en uppfattning som delas av partitoppen? Är medias granskning en ondskefull förföljelse i stil med hur det gick till under andra världskriget?

Vad partitoppens svar skulle vara är tyvärr inte så självklart som det borde vara. När Kent Ekeroth och Björn Söder var på WKR-balen tillsammans med en massa andra företrädare på högerkanten demonstrerade kritiska röster utanför – varpå åsiktsfränden Heinz-Christian Strache, partiledare för Österrikiska högerkantspartiet FPÖ uttryckte just denna inställning: “Vi är de nya judarna”, uppges han ha sagt när de häcklades av demonstranterna.

Kanske är självbilden just så grumlig, inte bara hos Strache utan också hos Patrik Ohlsson? Obehagligt är det hur som helst.

Den senaste tiden har flera mer vänsterorienterade debattörer nämnt den politiska etablissemangshögern i samma texter där de nämner rasistsajter som Avpixlat och till och med massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik.

Det är både logiskt och inte logiskt.
Logiskt därför att det finns delar i resonemang och problematisering som överlappat varandra mellan sånt du läser i Axessbloggen, på Avpixlat och i Breiviks manifest. Stegen däremellan är inte alltid så långa. Men den typen av parallell kan man nästan alltid dra mellan något vansinnigt och något icke vansinnigt. Avståndet är fortfarande oändligt mellan att skriva en rätt irriterande text och att ta till våld över huvud taget, än större när vi pratar om vanvett på Breiviks fruktansvärda nivå. Därför är kopplingen förstås på så sätt mycket ologisk. Den är måhända även retoriskt rätt opraktisk då den stänger dörren för varje form av självrannsakan hos en höger som många gånger uttryckt sig både korkat och otrevligt. För ingen kommer att kännas vid någon parallell där slutpunkten är det värsta brott som drabbat oss på mycket mycket länge.

Mitt stora problem med den här högerns retorik, förslag och tonläge har ingenting med våld eller hot att göra. I stället har det att göra med vad som inte sägs. Det pratas ofta om ”vissa invandrargrupper”, om ”oförklarad överrepresentation bland kriminella”, om ”politisk korrekhet”, om ”tankeförbud” och ”beröringsskräck” och en hel del annat. Det pratas om att våga se problem som nu tigs ihjäl. Det pratas FORTFARANDE om att ”våga ta debatten om invandringen”. Medan vänstern föreslår ett ambitiöst och ofta kostsamt integrationsarbete, trygga socialförsäkringssystem, hårt arbete för generellt minskade klyftor och vill förklara integrationssvårigheter med orättvisor, strukturer och rasism låter högern allt oftare svaret hänga i luften helt. I stället för att debattera explicit vad det är de vill säga pekar de på att vänstern inte vågar. Det pekar på att vänstern vägrar. De pekar på att man ”inte får” lyfta frågan. Därmed lämnar de till andra att definiera svaret på deras luddiga problemformuleringar och antydningar. Och för de som inte köper vänsterns svar finns få andra högeralternativ än de i bästa fall assimilationsfixerade – som definierar den invandrades egenheter och kultur som underordnad eller sämre än vår – och i värsta fall de mer explicit främlingsfientliga.

Så vill högern slippa den debatt som de möjligen har rätt i slår snett är det upp till dem själva att börja definiera vad tusan de pratar om, formulera hela frågorna och även ge svar. Att bara kräva att vänstern ger nya besked och överger sina tidigare är knappast ett rimligt krav.