Dokumentären om Frida Martinsson, ”Ingen är vän med en fattig”, fick enorm uppmärksamhet under förra veckan. Det är inte så konstigt, det var en väldigt drabbande berättelse och den känns väldigt nära såtillvida att det blir uppenbart att man lätt kan hamna i en utsatt situation. Särskilt om man som Frida haft en bitvis jävligt prövande uppväxt och har ett begränsat skyddsnät från anhörighåll. Berättelsen om Frida blev berättelsen om både hur snabbt man kan hamna i trubbel om man är arbetslös och hur vissa kan jobba väldigt mycket och ändå hamna i trubbel.

P1-serien Kluvet land berättar också om andra delar av arbetsmarknaden som inte fungerar som de ska. En lysande dokumentär om Jevgenij som kom till Sverige för att jobba och föll ner från ett tak utan vare sig vitt jobb, facklig uppbackning eller medborgarskap visade hur en stor del av den europeiska arbetsmarknaden kommit att utvecklas för de med minst medel. En annan del handlar om de svenskar som varje år dör på jobbet. Magnus Kärnbo är en av dem. Han blev 28 år. En tredje del handlar om papperslösa som städar för slavlöner. Alla dokumentärerna är otroligt bra och viktig lyssning. Jag hoppas så många som möjligt hör. Men den som verkligen fick genomslag är den om Frida. Troligen för att hon är så mycket som vi. En rätt vanlig, ung, tjej som kunde varit du eller din syster eller din dotter. I en situation du är rädd ska bli din, din systers eller din dotters.

Fridas historia berör inte för att hon är mest utsatt och fattig i hela Sverige, för det är hon inte, utan för att hon har en situation vi lätt kan se oss hamna i. Därför toppade hon – och inte Jevgenij – nyhetsrapporteringen.

”Frida är 25 år och har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon har serverat, diskat, städat, blandat drinkar och suttit i kassan. Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Nu ringer telefonen inte lika ofta; i flera veckor är den tyst.”

Så beskrivs det på P1:s sajt. Så är det. Så lever hon. Om detta vill de berätta och om hennes drömmar, sorger och rädslan för att det ska bli värre.

Men detta fick de inte göra ostraffat. En djupt föraktfull attityd och en del direkt orimliga ifrågasättanden dök snabbt upp och förklarade att Frida minsann inte alls är så fattig som hon ger sken av. Stockholmsmoderaten Per Hagwall ställer några relevanta frågor men kallar också Frida “förmögen”, postar en bild på henne i festklänning och skriver ”Poor little rich girl”.

Sollentunamoderaten Edvin Alam googlade fram en bild som “bevisade” att Frida en gång i tiden varit på P3 Guld-galan för att styrka att det minsann inte går någon nöd på henne. Timbros VD Markus Uvell kallade reportaget ”uselt” och menar att det är ”synd att SR inte orkade hitta en person som verkligen kan beskriva fattigdom utifrån egna upplevelser”. Från Stockholms Handelskammares Fredrik Johanssons twitterkonto påstods att Frida Martinsson helt enkelt ljuger när hon säger att hon inte kan äta sig mätt.

Det fanns dock giltiga skäl till varför vissa ifrågasatte delar av reportaget. Det framgick till exempel inte att Frida bor i bostadsrätt och möjligen kan få loss en del kapital att köpa mat för den vägen (även om det inte är säkert att det är ett alternativ som på riktigt ger henne några ökade möjligheter eller lägre kostnader, vi vet inte heller om hon kan få någon annan bostad) och de borde ha nämnt att reportern Mona Masris och Frida Martinssons vägar korsats förr (SR svarar bra här). Men det förändrar knappast kärnfrågan.

Det centrala är att det är ett reportage om en problematisk och delvis ny situation på arbetsmarknaden, inte om enbart fattigdom som sådan. De påstår aldrig heller i reportaget att hon bor i hyresrätt. De påstår aldrig att hon borde fått ja till ekonomiskt bistånd från socialen. Socialen säger aldrig att hon får nej på grund av hur hon bor. Hon får i stället nej på grund av att listan hon lämnat in över sökta jobb inte haft tillräckligt många poster. Både reportagets anslag och avslutning rör hennes jobbsituation, inte att hon ska få bidrag eller på nåt sätt ska representera Sveriges fattigaste.

Alla som levt i någon typ av fattigdom vet att det finns bättre ekonomiska beslut man kunde ha tagit med facit i hand, att det kanske fanns något sätt att få loss en slant på kort sikt, man har sannolikt till och med en serie felbeslut bakom sig och framför sig. Det har nämligen alla men det är inget man märker av eller behöver svara upp inför när man inte är fattig. Detta kan man ha en förståelse för och en insikt i.

Men man kan också välja att kritisera och man kan peka på att personen ifråga därför diskvalificeras från ens sympatier och samhällets hjälp. Den som levt i någon typ av fattigdom vet dock också att det aldrig är så svårt att göra exakt hundra procent rätt i varje läge och ta hundra procent rätt beslut varje gång som när man upplever att man saknar makt över sin situation.

Den som inte tror på fattigdom i Sverige och inte tycker att skillnaderna behöver utjämnas alls har förstås all anledning att ifrågasätta Frida Martinsson. Det är därför det är så talande att det är just högerpolitiker och skattehatande lobbyorganisationer som mest högljutt tutar ut sina underkännanden av Frida Martinsson. Det är ju nämligen de som har störst intresse i att den inte syns, hörs eller märks i offentligheten. Eller att den inte är hundra procent ren när den väl kommer fram.

Frågan är vad föraktet och den djupt nedlåtande tonen tjänar för syfte.