SVT Debatts programledare Belinda Olsson hoppar in som kolumnist över sommaren och premiärskriver på torsdagen om “svenska journalisters beröringsskräck” vad gäller islam. Det är en vilsen text.

Hon har i och för sig rätt i att rapporteringen kring terrorrättegången i Danmark möjligen kunde varit mer omfattande. Erik Helmerson konstaterar att det “bara” skrivits drygt 200 artiklar om den rättegången i Sverige sedan april medan det skrivits 3650 om Breivik under samma tidsperiod. Så visst skrivs det mindre om de dömda svenskarna i Köpenhamn och det kanske borde skrivits om inte fler nyhetsartiklar så i alla fall fler smarta analyser. Helmerson har en poäng.

Samtidigt är jämförelsen med Breivik förstås fullkomligt irrelevant – det ena handlar om två fullt ut genomförda terrordåd där 77 barn, ungdomar och vuxna sprängdes, slaktades, mördades eller drunknade i flykten – det andra om effektivt stoppade attentatsplaner där ingen skadades.

Men visst kan man trots det, som Helmerson gör, på ett relevant sätt ställa sig frågan varför medierna inte skrivit mer.

Men Belinda skriver att “vi journalister är livrädda att trampa snett, kan ju bli rasister på kuppen” och då är hon förstås helt fel ute. Sen skriver hon att Uppdrag Granskning om familjerådgivarna i svenska moskéer följdes av “tystnad” från politiker, debattörer och feminister. Det är ju mer än något annat helt felaktigt.

Kolumnen fortsätter i samma förvirrat okunniga stil, förvisso allt för välbekant för de som sett SVT Debatt, och kommer alltså fram till slutsatsen att vi måste “våga” skildra Sverige “rakt upp och ner”.

Det är fascinerande att det här är så återkommande. Gång på gång skildrar medier, ofta klargörande och intressant, missförhållanden inom muslimska rörelser liksom inom andra. Nästan som besatta har vi diskuterat, analyserat, vänt ut och in på och tagit grepp om islamistisk terrorism och religiös fundamentalisms värsta uttryck – sedan 9/11 har det varit totalt dominant, de konfliktytorna och motsättningarna är de som beskrivits flitigast av allt. Men tydligen vågar vi ändå inte, enligt Olsson.

När felaktigt terrormisstänkta islamister grips i Göteborg och deras hem slås sönder inför småbarnen skrivs det om vad de misstänks för och alla slår på stort, några namnpublicerar. När de frias rapporteras det mer försiktigt.

När misstänkta islamistiska terrorister fälls i tingsrätten misstänkta för att planera dåd knutna till al-Shabaab slås det på stora trumman, några namnpublicerar. När de frias i hovrätten blir rubrikerna mindre.

När unga blandmissbrukare misstänks planera att mörda Lars Vilks med islamistiska motiv bankar man hårt på samma trumma, några namnpublicerar. När det visar sig att bevisningen är löjeväckande och männen efter lång tid i häkte – med restriktioner – döms bara för brott mot knivlagen är rubrikerna återigen mindre.

Inte har det heller saknats artiklar om den självmördande terrorbombaren på Drottninggatan, Taimour Abdulwahab. Tvärtom har det mesta han gjort i sitt liv genomlysts och analyserats, generellt en bra rapportering.

Men Belinda Olsson menar att problemet är att journalister inte vågar rapportera sanningsenligt för att vi är rädda att bli kallade rasister. Jag menar att hon är okunnig, har fel och upprepar samma klassiska myt som många andra okunniga gjort i många år. Det är rätt tröttsamt.