Drevbegreppet irrelevant

Socialdemokraternas nyss avhoppade partiledare Håkan Juholt har själv flera gånger pratat om att forskarna ska komma att ge svaret på huruvida granskningen av honom, eller medierapporteringen kring honom, varit rimlig eller helt av banan. Och forskarna forskar nog, i sinom tid, i detta som i mycket annat. Men vi måste också reflektera innan dess. Helst mer självkritiskt än SvD:s redaktionschef Martin Jönsson och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson gjort.

Vi som jobbar med journalistiken ska nog passa oss för att vara så oerhört tvärsäkra i våra analyser. Vi måste våga vara öppna för att också vi präglas av en stämning, en känsla, en dramaturgi, även om vi ska kämpa för att ständigt göra nyktra analyser och se det hela ur helhetsperspektiv.

För när Jönsson, som jag ändå tycker på ett bra sätt pekar på brister som funnits i rapporteringen som helhet, säger ”den här gången var det inget drev” och jämför med hur läget såg ut i oktober gör han till exempel den för mig lite märkliga analysen att det är olika skeenden. Där tycker jag man måste se det hela som sammanhängande och det är jag helt säker på att i alla fall läsarna har gjort:
Grytan Juholt har hållits kokande hela tiden. Där har Expressen också varit mer drevliknande än de flesta andra, med skicklige Niklas Svensson som skrivit en, två, tre, ibland sju artiklar i sin blogg på samma dag, där allt handlar om Juholt. Det är en ny och intressant typ av journalistik där webben blir ett livemedium men det är också en bevakning som ger läsaren känslan av att det hela tiden händer mer och mer, att det hela tiden kommer fram ny information, där det i själva verket handlar om att publiceringströskeln är lägre. När rapporteringen förändras – så att varje nytt citat från någon inblandad blir en egen, ny, artikel som lyfts högst upp, när allt är en developing story, då måste läsarna förändra sin syn på rapporteringen. Numera redovisas hela processen och det är många gånger bra. Men man ska då också förstå att artiklarna aggregerar varandra och bygger upp en bild av att trycket blir hårdare på Juholt, när det i själva verket bara är trösklarna som är lägre vid publicering (eftersom webben påbjuder detta).

Att gå igenom sina egna artiklar räcker inte bara heller längre när så många konsumerar en samlad bild snarare än får sina nyheter från en enskild aktör (något vi som mindre redaktion ofta utgår ifrån när vi försöker fokusera på ”den andra sidan av storyn” i vår rapportering, vi förhåller oss med självklarhet till den samlade bilden). Tiden när du fick din information från Expressen ELLER Aftonbladet, DN ELLER Svenska Dagbladet, är förbi. Att larmet går i sociala medier, ofta med tunga journalister som avsändare, fem, tio, femton, 100 gånger om dagen gör också sitt till. Även om det är en begränsad grupp som nås är det den grupp som är närmast berörd och bilden – känslan – sprids snabbt inte bara till Jan Helins innersta känslor utan hela vägen till de vanliga väljare som bara kollar på nyheter en gång per dygn.

De konspirationsteoretiker som skriker drev drev drev drev och pekar på ett slags överlagd konspiration där ondsinta journalister bestämt sig för att fälla Juholt för att de personligen hatar honom är väldigt far off.
Det handlar inte alls om det.

Och striderna i partitoppen är en av de allra viktigaste orsakerna till varför granskningen av Juholt får ett sånt oerhört genomslag. Alla märker att missnöjet varit stort och splittringen dramatisk inom till exempel det Verkställande utskottet.

Jämförelsen med bevakningen av Carl Bildt återkommer också lite felaktigt. För ingen moderat har sagt ett ont ord om honom och allianskollegorna har också avstått från att kritisera. Även sossarnas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin har undvikit att kritisera Bildt när han fått chansen. Att Bildt trots det ifrågasatts så många gånger med sån kraft visar ändå på att journalistiken tagit sin uppgift på stort allvar. Däremot tycks det inte bekomma honom, eller hans parti.

Begreppet drev är i fokus men det är inte särskilt relevant. Både chefredaktörer och mediekritiker hanterar ordet drev som en ja eller nej-fråga där svaret avgör allt. Ordet drev är i många avseenden ointressant. Men frågorna är det inte.

Var det rätt att granska Håkan Juholts felaktiga uttalanden, påståenden, ersättningar och maktposition? Ja, självklart.

Gjorde medierna ändå felaktiga bedömningar flera gånger i rapporteringen? Ja, absolut. Inte minst i samband med hyreersättningsrapporteringen, som gick överstyr flera gånger, samt i uttolkandet av anonyma S-källor med egen agenda.

Jag tror att det blev fel i många avseenden när Aftonbladet gjorde sitt hyresersättningsavslöjande. Det framstod som oerhört mycket värre än det var, som ett grovt kriminellt övertramp. Detta påverkade i sin tur mediernas bild av Juholt. Även när det var utagerat kände många journalister att han var skyldig till nåt, varför man var tvungen att få fram fel för att bevisa att man inte gjort fel.

Hade Juholt kunnat sitta kvar om medierna skött allt perfekt och utan felaktigheter eller övertramp? Möjligen. Men troligen inte. De som gjort de största misstagen är Socialdemokraterna. Håkan Juholt OCH de andra, allihop, i uttalanden, ageranden, läckor, bråk, illojalitet, felaktigheter, organisation och så vidare. Där ligger huvudproblemet.

Men det betyder inte att medierna inte har en hel del att lära av det här.

Hör du mitt mullrande, Marcus Birro?

Hej Marcus. Jag börjar bli riktigt förbannad på dig. Skitsur, till och med. Du har nu gång på gång skrivit helt vansinniga saker och sedan vägrat stå för dem, antingen för att du inte vill kännas vid vad du säger implicit, eller i vissa fall för att du tycker att kritik även mot det du säger explicit är ett angrepp på din person.

När du försvarar en krönika (nu borttagen från nätet?) där du skriver om mordet på Elin Krantz genom att ”kritisera förorten” där du drar paralleller mellan mannen som mördade Elin Krantz och terrorister och ”skäggiga män i klänning” som om det var en indiciekedja med samband. (Vad är förresten detta ”förorten” att kritisera? Är det folk som bor utanför staden? Är det folk i Danderyd? Eller är det bara folk som bor i fattiga förorter? Eller är det bara folk som har en annan religion, kultur eller hudfärg?) Ändå har du mage att prata om ”mobbarna” som aldrig låtit dig vara ifred, som om det var det kritiken handlade om. Som om den kom ovanifrån.

När du skriver om hur du luras av ett teveprogram (det visste du dock inte när du skrev krönikan) och drar slutsatser om östeuropéer generellt. Jag blir förbannad. Jag blir också förbannad på hur du försöker förneka din makt och ditt privilegium. Jag blir förbannad när du vänder kritiken mot dina fördomar, dina slutsatser och ditt förakt för människor till ett angrepp på din person, ett angrepp med syftet att trycka ner dig för att du är känslig. Det är bullshit Marcus Birro.

När du nu spårar ur alldeles fullkomligt och skriver såna här saker i Dagen:
”Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.
Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft.”
Då gör du mig mullrande jävla dyngilsk. Det är ett frontalangrepp på homosexualitet och du kan inte svära dig fri från det. Vem fan är du? Och är du uppriktig i ditt angrepp på sekulariseringen (”en lögn”). Betyder det att du har problem med religionsfrihet?

”Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus. Är ni med mig?” NEJ, Marcus, beskedet är glasklart: Vi är inte med dig. Vi är INTE med dig. Och hur tjatigt det än är att bemöta dina dumheter, för de är många och konsekvent återkommande, så är det nödvändigt.

Jag önskar att Malou von Siwers, som idag meddelar att du är hennes nya sidekick i TV4, ändrar sig. Jag hoppas att Expressen blåser av ”Birros bord”. Jag hoppas att Expressen slutar anlita dig som krönikör. Jag kräver ingenting, för de får göra precis vad de vill och anlita vem de vill. Men jag kan hoppas att läsarna och tittarna inte vill ha en homofob, halvrasistisk extremist som lyfts fram för att kommentera samhällsproblem.

Då Marcus, då kan du orera fritt i Världen idag och Dagen eller på Livets Ord-möten, och slippa få kritik. Men så länge du drar fram den här dyngan i bred offentlighet kommer jag ha svårt att hålla käften.

Mvh.

Nytt år – gamla rubriker

Det är 2012 men att de flesta medier toppar med Socialdemokratin och Håkan Juholts kris, samt att Reinfeldt omskrivs mer som en regent än en statsminister, gör att vi ändå känner igen oss. Och frågan är om detta året kommer att präglas av samma politiska landskap? Mycket talar för det, även om jag tror att Socialdemokraterna kommer att få förnyad kraft i det att alla, inom såväl som utanför partiet, är så ruskigt trötta på Juholtkrisen och svarta rubriker. Folk vill gå vidare, verkar det som.

En annan detalj i samband med årsskiftet är de båda hamburgerrestaurangerna Max och McDonald’s mångmiljontack till regeringen. Båda slår på stora trumman och dundrar på om krogmomssänkningen som vore det guds gåva till mänskan, i vad som känns som ett nästan pliktskyldigt propagandistiskt ”tack regeringen”. Det är de i sin fulla rätt att göra men jag undrar hur vanligt det är och har varit tidigare att företag går ut i enorma reklamkampanjer för att applådera beslut? Det är fascinerande hur som helst.

För Nyheter24:s räkning ska det nog både bli mycket som är sig likt och mycket som är helt nytt under 2012. Redan nu, och den närmaste veckan, börjar två nya bloggare hos oss och en ny krönikör. Dessutom händer det en hel del annat smått och gott som vi får återkomma till.

Ingerös överlägsna vetenskap

I SvD i dag skriver Johan Ingerö en tillbakalutad diss av genusvetenskapen, helt i linje med vad en borgerlig manlig ledarskribent väntas göra. Han bygger sin kritik på ett repriserat blogginlägg han skrev i september 2010, där han kallar genusvetenskapen för en ”utflippad fingerfärgsdisciplin”. Anledningen till att texten, som alltså redan gått i SvD i Gudmundson-version, svängs ihop i ny mix är för att det finns en norsk dokumentärserie som heter Hjernevask (Hjärntvätt) som kritiserar genusvetenskapen på ett sånt sätt att den nu ”de facto blivit helt avlövad”.

Ingerö pekar också på en formulering från Malmö Högskolas hemsida där man om genusvetenskapen skriver att ”Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet.” vilket Ingerö tar som intäkt för att man inte ställer frågan ”om” eller ”varför?”. Vad Ingerö utelämnar är att det också står på hemsidan att ”Kursen tar upp olika teorier, tankar och frågeställningar om vilken roll etnicitet, sexualitet, nation, religion, klass och ålder spelar.” vilket alltså tyder på att den tar upp just OLIKA tankar, teorier och frågeställningar.

Men Hjernevask trumfar tydligen allt annat i dag, om man får tro Ingerö. På facebook får han medhåll av forne SvD Ledare-mannen Johan Wennström som konstaterar att Hjernevask i princip klär av allt som inte är borgerlig politik. Dessutom vederlägger den hela feminismen som sådan. Och visar på ”aggressivitet i olika kulturer”. Något som Ingerö gärna hade tagit upp om han bara hade mer plats.

Så det är utbildningsinstitutionerna som är förblindade av ideologi? Inte Johan Ingerö?

…

..

.

Ok.

Till det antiintellektuellas försvar

Fredrik Virtanen blir vassare och vassare för varje ledarkrönika han skriver och är alltjämt en av de bästa populärkulturkrönikörerna vi har men nu har han trampat lite snett, kanske snavat i glappet mellan popkultur-Fredde och ledarsides-Virtanen. För att kritisera Promoes ”Folkmordsmiljonär” för att vara ohederlig, korkad och fördummande är ohederligt, korkat och dumt.

Promoe gör en punksingel utan bolag i ryggen, en antiintellektuell slagordsdänga för att brassa ut sin ilska och frustration, en hejaramsa if you will. Detta är kanske inte intellektuellt hederligt, relevant på samma sätt som en doktorsavhandling eller ens en kulturkrönika. Däremot är det precis Promoes roll.

Precis som att Kartellens snuthatarlåtar är dumma och oresonliga, som att Boris och The Jeltsins låt ”Littorin”, där man frågar sig om den förre arbetsmarknadsministern har ett kromosomfel, kanske inte heller står för ett helt stringent resonemang eller som att Sex Pistols ”Anarchy in the UK” inte presenterar färdigfinansierade reformförslag.

Det handlar ju om precis det motsatta. Att gorma. Att stöka. Att larma. Rivas. Att livas och tjivas. Det handlar om att få utlopp för den frustrationen.

Att Virtanen blir förbannad på Åsa Linderborg och Leo Lagercrantz användade av ordet Folkmordsmiljonär må vara i sin ordning. Att han skäller på Promoes hemsnickrade mp3:a är bara trams.

Skämtet om förfallet

När jag var och lyssnade på Håkan Juholt och Tommy Waidelich i går sa man att presschefen Dan Svanell var förkyld och inte kunde vara på plats. Detta var inte nödvändigtvis osant men det var alldeles uppenbart inte någon helhetsbild. Nu visar det sig att Dan Svanell lämnar sin post ”av personliga skäl” och tidigare presschefen Fredrik Kornebäck återvänder till tjänsten han lämnade för mindre än ett år sedan. Ännu en trist rubrik alltså, ovanpå morgonens pampmiddagsavslöjande kring Rosengren/Östros/Österberg.

De har det onekligen rätt tufft på det sättet, sossarna, att det handlar om personer snarare än politik hela tiden. Är det inte Juholt själv är det någon annan. Är det inte oreda i papper är det orkestrerade påhopp från någon inom den absoluta partitoppen.

När Juholt pratade om framtiden och förtroenderådet var det om än inte särskilt konkretiserat i summor i alla fall mycket tydligt att partiet kommer att satsa på en i flera fall mer reglerad marknad i framtiden och att man måste bli ett parti som internt vågar ta majoritetsbeslut istället för ickebeslut via besatthet av konsensus, något som exemplifierades med hur svårt partiet haft att vara tydligt i frågor om vinster i vården, eftersom så många olika viljor samsats och inte velat köra över varandra.

Mitt övergripande intryck var att Juholt är redo att ta politiska strider internt men att han är hopplöst trött på de personliga. Det får man förstå. Det utvecklade han också i morse i Sveriges Radio när han bemötte Rosengrens påstått skämtsamma avgångskrav.

- Jag är förvisso lättroad, men det här skämtet tyckte jag inte var så kul, sa han ungefär. Och jag tror att rätt få sossar skrattade hjärtligt åt Rosengrens skämt i det här fallet.

Rosengren ”skämtade” också om att Socialdemokraterna är ett parti i förfall. Där får man nog ge honom rätt, vare sig han menade allvar eller ej.

Propagandaspektakel på SD:s landsdagar

På fredagen, den 25:e, inleds Sverigedemokraternas landsdagar i Göteborg och sedan pågår de hela helgen. Bland de mest omskrivna delarna finns förstås det faktum att partiet vill gå från att kalla sig nationalistiskt till att kalla sig socialkonservativt, något vi avslöjade först i Sverige i slutet på augusti i år. På landsdagarna står striden där emellan Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson med flera å den ena sidan och den gamla skolans SD:are David Lång och Joakim Larsson å den andra. Men Åkessons linje lär gå segrande även om det inte kommer bli fullt så smärtfritt och smidigt som de kanske hade tänkt sig.

Men detta är inte det enda som kommer att tas upp och partitoppen är orolig att inte få sin vilja igenom i ett antal viktiga frågor. Enligt de uppgifter jag har fått har Björn Söder också ringt runt till ett antal ombud för att i förväg ta reda på hur de ska rösta under landsdagarna, och försökt förmå dem att rösta ”rätt”. Dessutom ska många inom partiet ha belagts med munkavle och vissa påstås till och med ha tvingats skriva under ett kontrakt där de lovar att inte uttala sig i känsliga frågor.

Utöver detta lär vi få se omfattande förändringar i den nya partistyrelsen framöver och mycket pekar på att fler från SD:s relativt nya kvinnoförbund kommer att lyftas in i styrelsen. Bland det mest intressanta blir att se om Johnny Skalin petas som ekonomiskpolitisk talesperson, som vi hade uppgifter om tidigare i höst.

Planen är att landsdagarna ska bli ett omskrivet propagandaspektakel utan bakslag eller svarta rubriker för SD och motgångar för partiets ledning. Förutom att fira att man suttit i riksdagen i ett år ska man också genom att visa upp proffsigheten på landsdagarna göra sig än mer attraktivt för breda väljarlager. Och att döma av den senaste tidens opinionssiffror för SD, som kommit trots en strid ström av mindre smickrande skriverier om flera av partiets företrädare, tycks man vara på god väg. SD når ut trots skandaler – frågan är bara hur stora de kan bli innan folk börjar ställa samma krav på dem som man gör på andra partier?

Samtidigt pågår världen utanför

På söndagen gick Socialdemokraternas Thomas Östros ut i Agenda för att säga, ja vadå egentligen? Han skulle kommentera S-krisen. Blev han tillfrågad spontant av Agendaredaktionen eller ringde hans pressis upp och sa – hörrni, det kanske är dags att bjuda in Thomas? Jag tror mer på det senare. Så jobbar de ju emellanåt, politikerna, så det är väl inget konstigt med det. Min poäng är att jag tror han bett att få bli tillfrågad.

Sedan svarar han på frågorna, pekar på att folket måste återfå respekten för partiet, att de ”borde ha 35-40 procent” i opinionsmätningarna och förnekar att det finns interna stridigheter. Samtidigt jämför han Håkan Juholts politiska strategier med en popcornmaskin, betonar att krisen är fullständig och avslutar med att vägra uttala sitt stöd till Håkan Juholt.

Detta är intressant. Det är intressant för att det berättar hur viktig maktstriden är inom S just nu. Den är överordnad allt annat. Den är central. Den är det enda som räknas.

För samtidigt pågår världen där utanför, äldrevården tycks haverera, den fattigaste tiondelen har tryckts tillbaka till ungefär samma inkomstnivåer som för 20 år sedan (!) och det inhumana Fas 3-experimentet håller på att bli en av Sveriges allra största och vidrigaste arbetsgivare. Utöver detta krisar euron, skulderna sliter sönder Europa och Moderaterna skriver om sin egen historia. Jan Björklund kör sönder skolan fullständigt men skyler över det genom att skylla på sossarna. Världen pågår obönhörligen utanför den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Men för Östros och de andra maktspelarna – de är en hel del – finns inget som har högre prioritering än att försöka underminera Juholt så att han tvingas bort.
Detta säger två saker.

Dels visar det på att stora delar av partitoppen totalt tappat tron på Håkan Juholt och är beredda att skita i allt annat tills de vunnit striden mot honom.

Dels visar det att partiet är så oerhört upptaget med det interna maktkriget att det inte finns någon som helst anledning för väljarna att på nytt börja respektera Socialdemokraterna. Om Östros ville att partiet skulle återvinna respekten skulle han inte gjort som han gör, naturligtvis. Respekten är, för Östros gäng, alltid underordnad maktstriden.

Får inte Juholt med sig de tunga socialdemokraterna i toppskiktet kommer rubrikerna fortsätta komma och de kommer inte handla om äldrevården, skuggbudgeten eller kritiken mot regeringen. De kommer, så länge Östros med flera aktivt arbetar för det, alltid att handla om S-krisen. Får han inte med sig dem kan han lika gärna ge upp för du kan inte vinna om inte dina närmaste kollegor vill att du ska göra det.

Skulle Juholt avgå kommer denna gruppering, där Östros är tongivande, ta över i stället. Och det är väl Håkan Juholts smala lycka här: Partiets medlemmar vet att väljarna inte skulle rösta på en socialdemokrati ledd av Thomas Östros oavsett vad han gör (det är inte minst därför han är så omtyckt av borgerliga ledarsidor) – medan de skulle kunna rösta på en Juholt som till slut får vind i de slokande, skadade seglen.

Som helhet är det ett rätt sorgligt litet parti just nu. Ett parti som numera har mycket att lära av samtliga de övriga partierna vad gäller att organisera sig, hålla sams, backa upp varandra och kompromissa.

För världen pågår utanför. Alla andra pratar om den utom Socialdemokraterna som bara slåss om vem som ska få vara kapten på den skuta de i och med internkampen också håller på att sänka.

Den stora förloraren är förstås den lilla människan som sätter sitt hopp till partiet, som vill att Socialdemokraterna ska representera dem när regeringen ångar på. Men det är inte lika viktigt för de här S-topparna och då är det svårt att känna den respekt Östros längtar efter.

Är det oss eller arbetslivet det är fel på?

Vi pratade mycket om ohälsotal på Göran Perssons tid. Sen lyfte alliansen det nya de valde att under några år kalla utanförskapet. Personer med deltidssjukskrivningar och/eller permanenta fysiska funktionshinder, neurologiska sjukdomar eller psykosociala problem buntades ihop med skolkare, arbetsskygga, fuskare och de med typ en bruten arm.

Alliansens viktigaste uppgift var att bryta utanförskapet, sa de själva. Och när de tog över efter socialdemokraterna minskade också arbetslöshet, sjukskrivningar och ohälsa. Dels på grund av att personer som varit sjukskrivna utförsäkrades och därmed plötsligt blev ”friska”, dels tack vare relativ högkonjunktur och dels tack vare politiken som fördes innan de tog vid.

Styrkan i alliansens utanförskapsbrytande politik var att vissa, som borde vara på arbetsmarknaden, återvände dit. Svagheten var att oerhört många som inte var rustade för att vara där plötsligt stod utan vare sig jobb, sjukpeng eller andra försäkringar. På sikt blev det alltså fråga om en återutslagning. Och utanförskapet, som egentligen är ett mycket dåligt mått och begrepp, har nu växt tillbaka och blivit enormt (länken från april, därefter har det blivit värre snarare än bättre).

Nu visar det sig att antalet förtidspensionerade ökar i rasande fart. En ökning som påbörjades redan när socialdemokraterna satt vid makten och som sedan dess varit närmast chockartad, inte minst i kombination med en oerhört hög ungdomsarbetslöshet.

Och vid sidan om min kritik mot alliansens politik, som för all del är omfattande, finns en annan mer avgörande långsiktig del som vi måste titta på.

Om det är så att de unga förtidspensionärerna blir fler och fler i superfart, och 73 procent av dessa har diagnoser i stil med autism, adhd och Aspergers syndrom kanske det är så att vi helt enkelt bygger fel. Vi bygger ett arbetsliv som allt färre över huvud taget förmår hitta en plats i. Vi likformar alla yrken och yrkeskategorier på ett sätt som tränger ut väldigt stora grupper. Andra tvingas låtsas var någon de alls inte är. Men väldigt många kommer aldrig in, antingen får de aldrig jobb eller så anses deras person och problem vara så svåra att de inte fungerar i det vanliga samhället. I stället kanske vi borde säga att det vanliga samhället fungerar för allt för få.

Jag har jobbat som elevassistent och resurspedagog när jag var yngre och jag vet vilken skillnad man gör för personer som inte ryms i den mycket snäva ramen som idealeleven utgör. Man är helt avgörande för de som sitter i rullstol. Men också för de som stammar, de som är blyga, de som är ledsna och de som hatar alla. Det är snarare så att idealeleven, som fungerar helt utan den extra hjälpen, är i mycket liten minoritet i varje klass. Det är inte så konstigt. Lärare säger ofta att klasser som innehåller barn i behov av särskilt stöd ofta klarar sig bättre än andra klasser, för att extraresurserna gynnar alla.

Kanske måste vi börja se mycket mer så på stora delar av arbetslivet. I den produktionstakt och med de krav och den press liksom den otrygghet som finns i dag är arbetslivet uppbyggt efter en rätt liten majoritets kapacitet och förutsättningar. Vi ska inte sjukskriva alla andra eller få dem att stressa sönder sina kroppar eller tvinga dem att jobba dygnet runt med vad de får betalt för åtta timmar per dag. Vill vi ha någon hållbarhet – och fortsatt hög samhällskapacitet – måste vi istället titta på exakt vad som behöver förändras eller adderas för att vi ska kunna få nytta av alla och vara lika nyttiga allihop.

Exakt vilka förändringar som ska göras vill jag inte ens peka på men jag vill defintivt att politikerna i större utsträckning ska börja ställa sig frågan.

Ansvar, tystnad och tolkningsföreträde

Debatten om Moderaternas historieskrivning har pågått en tid och i går i Agenda togs den upp på nytt. Även Timbros vd Markus Uvell – själv mycket moderatnära och finansierad av lika moderatnära Svenskt näringsliv – medgav att M blivit ”fartblinda på gränsen till storhetsvansinne” i sin iver att representera alla perspektiv i politiken. Det får man hålla med om när de tar på sig att de kämpat för helt grundläggande saker de alls inte kämpat för historiskt (för rösträtt och demokrati, för jämställdhet och mot apartheid o s v).

Men reaktionen är inte så dramatisk man kanske hade förväntat sig. Folk garvar åt satiren, vänstern rasar reflexmässigt mot lögnerna och de allra flesta rycker på axlarna och suckar. Detta beror på att det moderata tolkningsföreträdet är så oerhört cementerat just nu. Man har lyckats med exakt det man företog sig. Att bli den definierande rösten. Den enda trovärdiga variabeln. Och därför kan man säga absurda saker, saker som helt enkelt inte stämmer, utan någon särskilt stark reaktion.

Moderaterna bygger hegemoni på exakt samma sätt som socialdemokratin en gång gjorde. Och Markus Uvell har rätt – skämten är bra för Moderaterna eftersom de definierar partiet som en absolut maktfaktor. Samtidigt på den andra sidan krigar socialdemokraterna internt snarare än externt, i en mycket märklig uppvisning där positionen inom partiet, och partiets egna strukturer, blir det enskilt viktigaste – som om väljarna redan fanns.

Det är ju orsaken till att S är ett så oerhört brett parti – det har alltid varit den naturliga platsen att söka sig till för den som vill ha makt. Men socialdemokratin har tappat den faktorn och nu finns spretighet och falangstrider kvar medan inflytandet krymper för varje dag. I stället har Moderaterna närmat sig ett motsvarande välde och blir snart den enda självklara platsen att söka sig till om man vill vara med och fatta beslut. Då kommer man undan med mycket, väldigt mycket, även lögner om den egna historien.

Makten gör också att intresset att förklara sig och motivera sig blir allt mindre. Hans Wallmark avfärdar i Agenda kritiken om att de saluför lögner i partiprogrammet genom att konstatera att svenska folket har mycket stort förtroende för regeringen. ”Vi kan nog fylla de begreppen med ett innehåll som människor nog kan tycka är bra”, säger Wallmark iskallt.

Så dominerande är de i dag att de kan bemöta kritiken så svepande. I annat fall är tystnad det främsta instrumentet och vad gäller ministrar får man som journalist sällan tag på ett statsråd om det inte handlar om att skriva något de sympatiserar med. Detta är i sig allvarligt för demokratin och förtroendet för demokratin. Men gissningsvis anser Moderaterna att det inte är intressant att svara på kritiska frågor – de har ju ändå stort förtroende i mätningarna.

Jag upplever det som ganska allvarligt. När samma parti som hittar på att historien sett ut på ett sätt som inte är korrekt också ofta vägrar att för journalister bemöta beskrivningar av dagens verklighet som inte stämmer överens med den bild de vill sprida – då är det rätt illa.

Sedan spelar det för mig då ingen roll personligen om de har förtroende från folket hela vägen in i ett partiprogram som definierar Moderaterna som det enda partiet i hela landet som fattat de beslut som ligger till grund för allt som är gott i evighet amen.

With great power comes great responsibility, brukar pläderingen låta i Spindelmannen. Det ansvaret kan inte bara gälla budgetbalans och de finanspolitiska ramverket. Det måste i lika stor utsträckning gälla ansvaret att förklara, diskutera och motivera sin politik och att ta ansvaret att förhålla sig ödmjukt till de uppenbara fel man gör och sedan rätta till dem. Allt annat är att ta ett bristande demokratiansvar.