
Jag har så mycket som jag skulle vilja berätta för er. Mina innersta tankar om allt ifrån jobb till familj och kärlek. Men det går ju självklart inte, nej det skulle jag aldrig utsätta någon i min närhet av. Jag är en så jävla känslig person, gråter till allt – det gör jag. Det spelar ingen roll vad det handlar om, är det minsta lilla så gråter jag. Haha. Det är som att någon trycker på en knapp – pang! Oftast blir det lite komiskt men det är lite jobbigt när jag faktiskt är ledsen.
Ibland önskar jag att bloggen inte fanns och att jag bara hade skrivit en dagbok. Men sedan så inser jag att det är så mycket roligare i ”cybervärlden”. Jag skulle vilja kunna skriva om jag en dag sitter hemma och storbölar, men det gör jag inte. Vad är man rädd för? Att ni ska tycka att jag är töntig som är en normal 21åring med känslor och en saknad efter te.x sin familj?! Klart som korvspad att jag blir ledsen och saknar familjen ibland när jag bor 20 mil bort. Men det är ju inget kul för er att läsa om, och självklart inget roligt för mig att minnas och läsa i efterhand. Det är flera gånger som jag har gått in här, postat något inlägg om vad jag gör, kanske ett kollage eller någonting, samtidigt som jag mår som att min värld rasar samman. (Tack gode gud är jag väldigt lycklig just nu och jag väntar mest på att någonting kommer och drar undan mattan för mina fossingar.)
Jag har gjort mycket i mitt liv, varit med om mycket i mitt liv som jag kan bli ledsen över ibland. Men jag skulle aldrig skriva det här, jag vill inte att hela världen ska veta hur och varför jag absolut inte är perfekt. Jag är bara glad att de som älskar mig gör det för att de vet allt om mig. Vafan blev det här för inlägg? Haha. Jag menar inte att klaga, jag är inte ledsen. Jag mår väldigt bra. Men …. inte jämt. Det var väl det. Vi är alla människor.
Bara människor.