- All arenaunderhållning backar, det är egentligen bara biograferna, som alla trodde skulle försvinna helt, som går framåt.
Det var en del av biljett- och evenemangsansvarige Johan Gunnebos förklaring till de sjunkande publiksiffrorna på förra veckans medlemsmöte.

Att biograferna skulle försvinna som ett resultat av fildelnng och avancerade hemmabiosystem med plattskärmar och surroundhögtalare var en vanlig teori i början av 2000-talet. Särskilt fildelningen sågs som ett problem, då den fråntog biograferna trumfkortet de alltid haft – att vara först.  Visserligen var talet om biografdöden inget nytt, även om det är en av mänsklighetens svagheter att inbilla sig att just deras tid och generation är unik och står inför unika problem. För biografernas död förutspåddes när teveapparaten slog igenom, sedan när färgteven kom och definitivt när videon blev var mans egendom på 80-talet. Den lilla biografdöd vi sett det senaste decenniet hamnar i skuggan av den stora biodöden på 60-talet. Då svarade biografägarna med porr och spaghettivästern och överlevde. På 80-talet svarade de på videon med de första multiplexbiograferna, alltså fler men mindre salonger i samma byggnad.

Biografnäringen har anpassat sig, överlevt och fortsatt vara det självklart bästa valet för de som vill få ut maximalt av sin filmupplevelse.
Att biobesöken skulle ha ökat, som det sägs, är visserligen en sanning med modifikation. Ta Göteborg som exempel. Från det att den första biografvisningen i staden ägde rum 1895 har det funnits en flora av konkurrerande företag som slagits om biopubliken. Någon gång på 80-talet återstod två stora, Sandrews och SF, och några marginaliserade småaktörer. Sedan 2007 har SF haft en överväldigande dominans, med Folkets Hus och parker (Bio Roy) och Hagabion som enda alternativ. Sifforna som talar om att fler går på bio handlar om att fler går på SF Bio. Vilket säger sig självt när det endast återstår fem biografer som visar film varje dag när det genom åren funnits totalt 82. Singelbiograferna Palladium, Draken och Victoria, som samtliga tagit ner skyltarna relativt nyligen svalde ungefär lika många besökare som Biopalatset och Bergakungen tillsammans.
Men ändå, biografen som nöjeslokal har överlevt och SF går med stor vinst. Så vad har de gjort för att möta utmaningen från hemmabion och fildelningen?

1. För det första tjänar biograferna nästan ingenting på biobiljetten. Det tar filmbolagen. Popcorn däremot. När kunden köper popcorn kan guld, saffran och olja slänga sig i väggen om kilo och literpris skulle jämföras. Till det kommer reklamförsäljning, både det som visas innan filmen och i foajén.

2. De har utvecklat konceptet. Hemmabiohotet har mötts med VIP-salonger och så kallade plusrader, där komforten matchar vardagsrumsfåtöljen och biografen dessutom kan ta mer betalt för biljetten. 3D-visningen har fått en revival, och även om vi köpte plastglasögon på bensinmacken och såg 3D på SVT1 redan på 80-talet finns det ännu ingen prisvärd hemteknologi som kan erbjuda Avatar på samma sätt som en 3D bio.

3. Branschen har spetsats och nischats. Många företag har blivit ett. Biografer på varje torg har blivit några få i centrum.

Översatt till fotbollens värld borde detta bli:

1. Låt fotbollsförbundet köpa in spelare och fördela dem till klubbarna. Fotbollsförbundet tar biljettintäkterna. Klubbarna utvecklar arenaförsäljningen och tjänar sina pengar på korv, öl och popcorn.

2. Minska ner åskådarplatserna men gör dem exklusiva. Fåtöljer, inomhusloger och kanske en egen teveskärm och hörlurar där valfri expertkommentator med bisittare berättar vad det är åskådaren ser.
Hellre 5 000 besökare som lägger 300 spänn på matchen än 10 000 som lägger 100.

3. Fixa det där FC Gothia. Eller varför inte bli IFK allihop med en gång.

Det säger sig självt att det inte är bra idéer för fotbollen. Visst finns det något att lära av biograferna, det går att göra mer av matchupplevelsen än bara fotboll. Men det gäller att hitta formeln.
- Kom och titta på Wanderson!
- Nä, jag ser hellre på Messi.
- Men vi har hoppborg!
- Nä, jag går hellre på Liseberg.
- Det är mycket bättre sikt och bekvämare stolar på den nya arenan!
- Det är goare att sitta hemma och se på TV.
- Vi har till och med en arenapub!
- Då ser jag hellre matchen på sportbaren.

Helt relevanta och begripliga invändningar mot att gå på allsvensk fotboll för alla som inte identifierar sig som gaisare. Så frågan är då vad vi ska hitta på för att göra Gaismatchen till något unikt och exklusivt som övervinner dessa invändningar?

Återkommer med förslag och tankar om detta inom en snar framtid.

Alliansklubbarna ligger i startgroparna för att lansera årskort för 2011. Samtidigt är inget arenaavtal klart. Valets fel, menar GAIS klubbdirektör Sebastian Arby.

Stans spårvagnskurer har börjat fyllas av årskortsreklam för IFK. GAIS, som arbetar med mindre finansiella muskler i sin lansering, har lovat att årskortet ska finnas till försäljning innan jul.

Att få ut årskortet under julhandeln är livsviktigt för samtliga klubbar. Det genererar intäkter under en tid på året då det finns få andra källor till den svarta kolumnen i bokföringen. Dessutom en möjlighet för den inbitne supportern att ge bort ett år med allsvensk fotboll till någon inte lika inbiten.

Men klubbarna famlar i blindo med prissättningen eftersom det inte finns något färdigt arenaavtal.
- Ingenting är klart, säger Sebastian Arby. Vi vet inte om vi ska sälja egna skyltar eller fortsätta med den avtalstyp vi har haft fram tills nu.
Han fortsätter:
- Höstens val är förklaringen, fortsätter han. Ett val följs av några månaders stiltje i kommunfullmäktige. Innan det är klart vilka som ska styra finns det ingen som har kunnat budgetera för hur mycket arenan ska få gå back för kommunen.
- Vi har fått löfte om en sak från Got Event, och det är att det ska spelas fotboll på bra gräs 2011, avslutade Arby sin redogörelse.

Bakom den tillsynes enkla frågan att få till ett avtal för klubbarna som ska nyttja arenan finns ett politiskt maktspel. Arenan var framför allt Socialdemokraternas och Göran Johansson projekt. Moderaternas idrottspolitiska talesman Jonas Ransgård har ända sedan planeringsfasen hållt en hög profil som kritiker till arenan. Inledningsvis med huvudargumentet att även Häcken ska få spela på den, alternativt få en ny arena.
Mellan klubbarna har det varit tydligt att IFK velat köra sitt eget race, medan GAIS och Öis gått på ungefär samma linje. En stor skiljefråga är och har varit om avtalet ska vara så kallad clean court eller inte. IFK är beredda att betala mer i hyra mot att själva ta hand om annonsförsäljning. GAIS och Öis har hellre sett låg hyra mot att lämna annonserna till arenabolaget.
För en tid sedan gick GP ut med en nyhet att det var klart med clean court avtal. En nyhet planterad av IFK, enligt en insatt källa. Ingenting var eller är klart, men som ett led i att få sin vilja igenom planterade IFK ”nyheten” hos GP.

Nu är ju arenaavtalet bara en faktor i prissättningen. Den viktigaste frågan för att bryta den negativa publiktrenden är att hitta rätt läge för vad en biljett till allsvensk fotboll ska kosta.
- Vi hamnade fel i vår prissättning det första året och rättade till det inför årets säsong, säger GAIS ordförande Christer Wallin. Vi fortsätter att jobba med att komma fram till det optimala priset. Hade det varit så enkelt att det kom dubbelt så många åskådare om vi sänkte det med 50 procent hade vi ju gjort det, men så enkelt är det tyvärr inte.

”Det där nya som skulle vara så bra,” sa Bob Hunds Thomas Öberg. En galghumoristisk mening jag ofta får anledning att citera.
Ofta om vårt nya Gamla Ullevi. I år är det planens beskaffenhet som fått mest och väldigt rättmätig kritik. Inför och under bygget var det kostnaderna. Jag är av uppfattningen att om något ska göras ska det göras ordentligt eller inte alls. Med den utgångspunkten borde kostnaderna antingen tillåtits bli betydligt högre eller inte alls.

Låt oss börja med planen, som under större delen av innevarande säsong inte har varit värd namnet gräsplan. Den har varit hämmande för alla lag med minsta ambition till passningsspel längs marken. Ansvariga Higab skyller på vädret och tre lag. Planskötarna, som faktiskt jobbar med gräset och inte sitter på byggbolagskontor, menar att jordmånen är betydligt sämre än den på gamla Gamla Ullevi. Verkar rimligt eftersom gamla så gott som alltid hade ett utmärkt gräsunderlag trots samma göteborgsväder och tre lag som slet på planen.

Med dagens underlag är det inte förvånande att det från flera håll höjs röster för konstgräs. Till det säger jag: Nej, låt Higab ta sitt ansvar för ett jobb som de från början gjorde dåligt!
I planeringsfasen krävde samtliga alliansklubbar, spelare och den stora majoriteten supportrar naturgräs. Higab ville ha konstgräs av kostnadsskäl. De visste även att arenan de byggde var konstruerad så att bristerna i sol och vindinsläpp skulle göra det svårt för gräset att växa.

Ska man vara konspirationsteoretisk i funderingarna kring varför Higab byggde en arena som inte var konstruerad för naturgräs trots att beställarna och överenskommelsen sa att det ska vara naturgräs ligger bilden av Higabtjänstemän på kommunens kontor, som lätt skrockande konstaterar att ger vi det bara några säsonger med skitgräs kommer opinionen snart att kräva att vi lägger konstgräs på planen.
Är man inte konspirationsteoretisk framstår det hela bara som inkompetent och ett dåligt genomfört arbete.

Tillsammans med de välkända vibrationsproblemen, de alldeles för snålt tilltagna biljettluckorna (som inte ens klarar av att hantera GAIS blygsamma publik) och de dåligt planerade och skötta kioskerna utgör detta kärnan i den rent konkreta kritiken mot Higabs bygge. Det finns ett annat, känslomässigt och luddigare, argument för att det var bättre förr. Eller snarare: Det var inte bättre förr, det är sämre nu.

Gamla Gamla Ullevi var en social arena. Det fanns sittplats och det fanns ståplats. Alla jag ville träffa på matcherna fanns inom räckhåll. Jag kunde lätt välja mellan att stå i klackkärnan och knö, ställa mig en bit åt sidan och tjöta med farsan, farbror och kusinerna eller, om det var en riktigt såsig cupmatch mitt i sommaren, halvligga på läktaren med en medhavd folköl och en cigg i solskenet en bra bit neråt hörnflaggan.
Där fanns en känsla av frihet, social gemenskap och personlig integritet. Dessutom en vänlig, tillmötesgående arenapersonal som gärna tänjde lite på de få gränser och regler som fanns.
Idag möts du av en maskin som registrerar ditt årskort, en ogästvänlig visitation om du går på ståplats (samma åskådare passerar lätt in med ett jättebagage av huliganattiraljer om de betalar lite mer och går på sittplats) och en uttalad segregering av publiken.
Jag kan inte längre träffa brorsan, lillasyrran, pappa och farbror Håkan på ståplats. För jag valde att kunna se matchen ordentligt från långsidan och möjligheten att ta en snabb öl med polarna i pausen.

På plussidan med nya Gamla Ullevi finns att sikten mot planen är bättre (om du väljer sittplats på långsidan), toaletterna är fler och mer lättillgängliga, liksom kioskerna. Det var det. Var det värt de 350 miljoner (någonstans där landade väl totalkostnaden) detta har kostat kommunen?
Nej, verkligen inte.

Istället för att göra rätt från början står vi nu i ett läge där det är försent att göra någonting alls. Vi står med en besviken och krympande publik. Vi står med spelare som är besvikna på underlaget. Vi står med klubbkassörer som räknat med ökade publiksiffror och större intäkter men som istället får handskas med motsatsen. Ägaren Higab är säkert också besviken över att gå med förlust på driften, fast varför förstår jag inte. De byggde ju den arenan de ville. Utan att överhuvudtaget fråga den tilltänkta publiken först.