Som väntat blev det förlust i derbyt. Som alltid avgjorde IFK i slutminuterna

Som fotbollsmatch betraktat finns det noll och inget att skriva om i derbyt. Förutom målen och straffen som Dime räddade räknade jag till ytterligare tre halvchanser. Två för oss, en för dem.

Annars var det mest gula kort i en match som varken var särskilt het eller ful. Och som så ofta var det mest intressanta från 90 minuter i allsvenskan domaren. Två av våra gula och ett av IFK:s kändes så onödigt billiga. De gjorde varken från eller till i matchen, men för spelare som kommer att missa någon av höstens kommande drabbningar måste det kännas tungt att åka på så billiga ostskivor. Ytterligare en fråga som jag ställer mig är hur dagens domare lyckades hitta straffen i slutet? Inte heller den hade någon som helst inverkan på match eller resultat, men hur gick det till att en perfekt placerad, professionell domare blåser där? Ta gärna en titt på något teveklipp själva och se.

Björn Andersson på topp var överraskande. Han gjorde målet och är en spelare som alltid kämpar med hjärtat bankande utanpå. En kille att älska. Men att han och Mervan används som förstaalternativ på forwardspositionen kan jag bara se som ett tecken på desperation. Luktar lite ”vi testar med Edier Frejd-desperation” anno 2006.

Vi saknar något i år. Glöden. Jag har varit inne på det förut. Den där känslan som bar oss upp i Allsvenskan och som fick oss att hänga kvar de första åren. Sedan dess har vi fått en avsevärt mycket starkare startelva. Då borde resultaten också bli bättre med den enklaste logiken. Men utan den där intensiva viljan och nu-ska-vi-visa-dem-attityden blir det inte så.

Det mest lyckade idag var läktarkuppen. Det har i det tysta spridits bland oss gaisare under flera månader, en uppmaning att köpa biljetter till bortakortsidans övre etage istället för det anvisade nedre. Och att göra det till ståplats.

Inledningsvis gjorde IFK:s säkerhetspersonal några halvhjärtade försök att få folk till att sitta, men lät tack och lov snabbt förnuftet tala och kapitulerade inför en grönsvart övre ståplats. Det resulterade i en bra mycket bättre matchupplevelse. Ett exempel för alla Sveriges bortasupportrar att följa. Oavsett lagtillhörighet anser jag det skamligt att se hur de bortaklackar som gästar GAIS tvingas se matcherna. Från kortsidans nedre etage. Och så är det på varenda arena i hela landet. Dags att följa vårt exempel och sluta acceptera detta.

Förutom det är kontentan av dagens match att vårt desperata poängbehov har blivit ännu mer desperat. Bottenkollegorna Kalmar borta blir nästa anhalt. Inget större hopp om poäng där.

Ta en titt på bildspelet. Matchfoton från Bildbyrån och Scanpix. Egna bilder från pub och marsch till arenan.

Efter en vecka då känslan av att allt kommer att gå åt helvete för GAIS, uppgivenhet och missnöjd trötthet ser jag plötsligt fram emot kvällens derby med ny tillförsikt.

Jag blir glatt överraskad av de sällsynta tillfällena då jag får ta del av en tanke som är motsatt mina egna, när denna tanke får mig att reflektera och faktiskt inse att jag är på väg åt fel håll.

Det hände i söndags kväll på ett av våra supporterforum.

Jag citerar:

”Vi sänker oss själva utan att fatta det. Om den sista tidens enorma pessimism som man läser här även präglar våra sociala kontakter, ja då kan vi lägga ner. Jag tror nämligen att denna stämning sprider sig och ger de minskade publiksiffrorna. När vi sedan ger oss på dem som verkligen uträttar något för klubben alternativt är positiva, är det ett utdraget självmord.

Från början tror jag det var lite av en imagefråga det här med gnället. Det gnälldes lite med glimten i ögat så att säga. Detta är något som för länge sedan helt försvunnit och kvar är bara skit.
/…/
Jag tror på fullt allvar att GAIS bara förlorar högst en match till i år och lätt klarar nytt kontrakt. Fan det var inte svårt alls!”

Och citerar igen:

”Hur kan man på allvar tycka att vi har ett dåligt program kvar? Hur kan typ 90 % här på allvar i januari-februari mena på att vi åker ur så det visslar om det och sedan när vi ligger i mitten efter två tredjedelar av säsongen, så anser samma 90 % att Axén inte får ut maximalt av truppen? Nya arenan har på två säsonger gått från grymt bra till kass. Bla för att den är av betong. Hur kan man tro att om man har en majoritet av människor som enbart sprider negativa vibbar, att det skall tillkomma nya?

Det är väldigt enkelt att hela tiden tycka att allt är GAISgårdens fel. Eller Gårdakvarnens. Man kan alltid fråga sig själv. Vad har JAG bidragit med?

Mot BP hemma så startade vi med fem spelare, 21 år eller yngre. Jävligt fina och välskolade bollspelare. Det här kan bli GAIS bästa allsvenska säsong sen 89/90. Så ser jag på årets GAIS.”

Själv kan jag lägga till det här:

När vi gick upp i Allsvenskan 2005 trodde alla, inklusive majoriteten av gaisare, att vi skulle åka ur direkt nästa år. Denna inställning delade vi med medias enade expertkår. Samma undergångstips, både från vårt egna läger och från experterna, har upprepats varenda säsong sedan dess. 2007 skulle vi åka ur för att James Keene och Khari ”vi-skrattade-hela-vägen-till-banken” Stephenson försvunnit försvunnit. 2008 skulle vi åka ur för att Roland Nilsson försvunnit. 2009 skulle vi åka ur för att Magnus Pehrsson försvunnit.

Inför årets säsong såg det faktiskt värre ut än någonsin. Vi skulle utan tvekan åka ur för att Mattias Lindström och Pär Ericsson försvunnit, Richard Spong borta för korsbandsskada och Wanderson saknade motivation för att han ville vidare.
Dessutom är vår ekonomi, som aldrig varit stark, svagare än på flera år. Omsättningsmässigt och när det kommer till pengar på banken ligger vi förmodligen och nosar på sistaplatsen i Allsvenskan.

Trots detta ligger vi där vi ligger, där vi brukar. Nedre delen av tabellens mittenskikt.

Faran för hela klubben är känslan av att det inte går framåt. Trots att vi fortsätter att prestera över förväntan och helt klart över våra ekonomiska förutsättningar jämfört med de flesta motståndarna i serien, är det svårt att uppbåda en känsla av framgång och positiva tongångar när klubben bara står och stampar. Det gör oss supportrar uttråkade och otåliga, det får de bästa spelarna att fundera på att ta nästa karriärsteg på annat håll och de medelmåttiga att bli loja och bekväma.

Vi måste hitta tillbaka till den där känslan som bar oss framåt under förra decenniets mitt. Det är GAIS mot världen, etablissemanget och vanlighetens grå tristess. Vi måste återfå stoltheten i varenda poäng vi tar. Viljan att aldrig förlora.

För vi tar steg framåt. Efter den här säsongen har vi brutit en förbannelse som förföljt oss sedan 1955. Efter att vi åkte ur det året har GAIS aldrig spelat fler än fem säsonger i högsta serien utan avbrott.

Första steget mot vår sjätte raka allsvenska säsong tar vi idag. Nu ska ni får, fucking IFK!

Fuckoff-faktorn är viktig i ett derby. Det är matcherna när mer än poängen står på spel som stannar kvar i minnet. Har en liten faibless för listor, så jag delar med mig av mina tre bästa fuck off-ögonblick som gaisare. Och hur är det egentligen med fuck off-faktorn på måndag?

1. 25 september 2005. AIK – GAIS 3-3. Superettan.

Den här matchen såg jag tyvärr endast på TV. GAIS slogs framför allt om kvalplatsen. AIK var i praktiken redan klara för Allsvenskan men behövde tre poäng för att spika det. GAIS var utspelade första kvarten, men reste sig och jämnade ut matchen. Därför kom 1-0 till AIK direkt efter avspark i andra halvlek som något av en kalldusch. Matchen svängde snabbt. GAIS kvitterade och tog ledningen. AIK svarade med att göra samma sak.
Ställningen var 3-2 till hemmalaget. Tevekommentatorerna hade inte pratat om mycket annat än att AIK skulle bli klara för allsvenskan igen under hela sändningen. När matchuret passerade 90 var de fullständigt lyriska. Jag riktigt kände lukten av Lagrells feta segercigarr sippra ut från skärmen när vi fick frispark på övertid. Hela laget, inklusive Dime var uppe i straffområdet. Mattias Östberg forcerade in kvitteringen

Fuck off-faktor: Det faktum att de förment objektiva kommentatorerna aldrig kunde hålla käft om att det inte fanns något annat viktigt med matchen än att AIK definitivt skulle säkra avancemanget. Poängen som sådan var oändligt mycket viktigare för oss. Lars-Åke Lagrell. Bortaplan.

2. 11 september 2006. Djurgården – GAIS 0-2. Allsvenskan

En moderna grönsvart klassiker. Som nykomlingar reste vi till Stockholm för att möta de regerande mästarna. Supporterbussen var la halvfull, och vi suckade tungt och visste att vi skulle få stryk redan innan motorn var igång.
Icke. GAIS gjorde säsongens bästa insats och dominerade matchen. Tog ledningen med 1-0 i första. Assisterande domaren indikerade 3 tilläggsminuter av första. Det hände inget mer än att Djurgården pressade på och anföll. Domare Sven-Martin Åkesson från Kode (löpsedelsnamn: Kode-mannen) la på eget initiativ till ytterligare 2.
I andra halvlek utökade Khari Stephenson (matchens lirare) till 2-0. Något senare gjorde vår högerback Daniel Blomgren ett snabbt bollbyte vid inkast, för att få en torr boll (Djurgårdens planskötare hade tokvattnat hela dagen av okänd anledning). Kode-mannen tvekade inte, utan drog upp det illröda kortet för detta cirka 10 sekunder långa fördröjandet av spelet. (Till saken hör att vi fram till dess var det bättre laget, förde spelet och hade störst bolinnehav)
Utan större ansträngning (Dime gjorde förvisso två riktigt svettiga räddningar) stod sig ändå 0-2 som slutresultat.

Fuck off-faktor: Djurgården är sedan 80-talet vår främsta huvudstadsrival. Själv minns jag kvalförlusten 1985 och från åren kring decennieskiftet 80/90 en oändlig rad av förluster (bland annat 6-1 på Stadion något år) i Allsvenskan. (Något äldre gaisare berättar gärna om slagsmål på McDonalds etcetera) När vi åkte upp 2006 hade vi inte besegrat Djurgården sedan tidigt 70-tal. Nykomlingen mot regerande mästarna. Kode-mannen, den sämsta domaren i modern tid. Bortaplan. Som en extra bonus såg förmodligen någon från AIK:s ledning matchen och bestämde sig för att ge oss rätt många miljoner för Khari Stephenson som vi tog skrattande hela vägen till banken.

3. 27 augusti 1986. GAIS – IFK Göteborg 3-1. Svenska Cupen.

I ärlighetens namn minns jag inga detaljer från matchen. Det regnade. Uffe Köhl var grym. Det jag minns är att det här var decenniet då jag gick i grundskolan. Decenniet då hela jävla Sverige var IFK. Alla. Varenda en. 99 av 100 utan att ha sett sitt påstådda favoritlag live en enda gång.

Fuck off-faktor: I en lågstadietid då stenhårt gaisande bemöttes med ”GAIS är bajs IFK är bäst” av klasskamrater som egentligen inte brydde sig om fotboll räckte en seger rätt långt.

Fuck off-faktor i derbyt på måndag?

Rätt låg faktiskt. Den finns alltid i ett derby, men den här gången är det framför allt tre poäng vi behöver. Och ytterligare sju, åtta rätt omgående, för att slippa oron för kval och nedflyttningsstreck. Det finns inte heller någon fest att förstöra. IFK har gnetat till sig tillräckligt många poäng för att inte behöva vara oroliga neråt. Alldeles för få för att kunna hamna på någon för dem intressant placering i toppen.

Det är meningen att du ska gilla ett derby. Extra mycket prestige. Extra mycket folk. Extra laddade spelare.

Med undantag för vårderbyt i Allsvenskan år 2000 har jag sett samtliga tävlingsmatcher mellan GAIS och IFK sedan mötet i Cupen 1986. Det har ofta slutat oavgjort. Eller med en uddamålsförlust. IFK har hämtat upp underlägen och avgjort i slutskedet av matcherna. Men det är inte det sportsliga som fått mig att känna en viss avsmak inför derbyna. Det är människorna.

Jag föraktar derbypubliken (och inte bara motståndarna). Vad fan gör allt pack som plötsligt ska göra det omöjligt att beställa en öl på Gamle Port inför matchen när vi möter Gefle? Varför tycker de sig plötsligt ha rätt att ta plats bara för att det är ett annat lag från samma stad vi spelar mot? Min plats!

När jag sedan ska ta mig till matchen, en kort promenad i min stad där jag bor och rör mig fritt alla dagar, hela året, med undantag för två, då får jag inte gå min vanliga väg ifred. Nej, då ska tusentals poliser blänga ilsket under visir och stöta mig i midjan med batongen om jag vill svänga in på Lilla Nygatan istället för att gå Östra Larmgatan fram.

Väl på arenan måste jag se matchen från kortsidan, för att inte riskera att behöva behärska mitt illamående när deras sittplatsfolk reser sig upp och jublar åt nåt jävla skitmål i 93:e minuten. På läktaren är jag omgiven av ännu fler tvådagarsgaisare som inte var där mot Gefle, eller ens Malmö FF.

Värst av allt är det där jävla trummandet från motståndarklacken. Ett tramseri som snart nog varenda svensk fotbollsklack har anammat. Räckte det inte med Hammarby? Bank, bank, bank. Dunk, dunk, dunk och hoppa olé. Fy fan vad trött jag blir. Och lätt spyfärdig.

Derby plockar fram en av mänsklighetens sämre egenskaper. Viljan att gröta ihop sig till en massa, dras ihop till en hög som flugor på färsk dynga. De allra flesta verkar tycka att det där är görskoj. Själv tål jag inte folksamlingar och trängsel. (En anledning så god som någon att vara gaisare i vanliga fall). Jag är humanist i bemärkelsen att jag tycker om människan och mänskligheten som idé. I den kopia som kallas verkligheten är människan däremot en rätt motbjudande varelse.

Nu ska jag trots detta gå. Det gör jag alltid. Och det finns en sida av myntet som jag gillar: Nageln i ögat. Varbölden i röven. Den galliska byn (en liknelse som för övrigt min före detta redaktör, ett hängivet ifk-fan, lanserade). Att sabba festen.

Nedträngd på den där sketna kortsidan. 1 mot 15 000. Jag kan riktigt höra hollywoodklyschorna ”today we celebrate our independence day” och ”Ride now, ride for ruin and the worlds ending. Death!” slingra sig upp längs ryggraden.

Motståndarna är där, i överväldigande numerär, med sin 30-talsslogan: Ett folk – Ett lag. De vinner matchen och snusflinar belåtet med sin vi-går-mot-seger-utan-neger-filosofi (har ibland funderat på om det är en outtalad klubbpolicy). De tänker på senhösten när det ska plaskas i Poseidons pissiga vatten och Göran Johansson ska hålla tal. Just då känns det jäkligt gott att sträcka på sig och ge dem ett stadigt fuck off-finger.