Dime Jankulovski tog hem Herbert Lundgren-trofén, Alexander Axén vann över tidigare kritiker.

Dime Jankulovski tog hem årets Herbert Lundgren med överraskande stor marginal. Han har som sagt redan fått priset, men var då tvåa i själva omröstningen efter James Keene. Nu tog han hem det med Kim Jong-Il siffror som bara har slagits av Fredrik Lundgrens seger 2005.

Dime fick även min röst. Jag valde mellan honom och Björn Andersson och hade länge känt mig tveksam. Men när jag väl stod där med röstsedeln i handen var det plötsligt självklart. Dime har gjort sin bästa säsong i GAIS. Han har varit vår enskilt viktigaste spelare i år. Det kombinerat med hans attityd, vinnarskalle och ett klubbhjärta med rötter från pojklagsspel på 80-talet gjorde valet enkelt.

Så här föll de 71 rösterna

Dime Jankulovski 43
Björn Andersson 12
Fredrik Lundgren 7
Kenneth Gustavsson 5
Mervan Celik 2
Johan Mårtensson 1
Tommy Lycén 1

Årsmötet i sin helhet var Gårdakvarnens bäst arrangerade någonsin. Det inleddes med ett antal gäster. Henrik Leman från Sportsday delade med sig av sin syn på GAIS som journalist, Mats Persson och Gzim Istrefi presenterades och snackade Silly Season och avslutningsvis såg Alexander Axén till att fixa så att det aldrig någonsin mer kommer att höras ett enda ”avgå” rop från läktarna.

Har lyssnat på Gzim vid två tillfällen nu, och kan som en parantes notera att GAIS har ändrat sitt säljsnack när de värvar spelare. Fram tills nu har vartenda nyförvärv pratat om ”klassisk klubb”, ”anrik” och ”engagerade fans”. Nu är det ”en klubb som släpper fram talanger” som gäller.

Att anställa Mats Persson som sportchef känns just nu som det bästa GAIS har gjort på väldigt länge. ”Vi har redan tackat nej till två toppar som vi hade tagit utan att blinka förra året”, sa Axén som en kommentar till skillnaden att rekrytera tillsammans med ett proffs som gör det på heltid istället för en ideellt arbetande Tony Persson som skötte det arbetet vid sidan av ett annat jobb.

Jag träffade Axén redan hösten -08, och det är en av flera anledningar till att jag aldrig ens tänkt tanken ”avgå”. För en del av mötesdeltagarna var detta det första mötet med vår tränare, och kommentarerna på väg ut från lokalen lät ”hellre en tränare som Axén och en elfteplats än någon tråkig jävel och sluta som femma i tabellen.”

Bara att hoppas att vår klubbledning tänker likadant. Angående sin framtid hos GAIS, med ett år kvar på kontraktet, berättade Axén:
- GAIS ville förlänga i somras, då var jag tveksam eftersom vi sålt för 25 miljoner och värvat för två sedan jag kom. Nu finns det en mycket större optimism och framtidstro i föreningen, och jag skulle gärna fortsätta efter nästa år. Men det finns mängder av lediga tränare, så inleder vi inte serien bra till våren sitter jag nog löst.

På torsdag är det dags för Gårdakvarnens årmöte. Då avgörs det vem som ska tilldelas Herbert Lundgren-trofén. Här listar jag de hetaste kandidaterna.

” Sedan 1999 har Gårdakvarnens årsmöte utsett en vinnare av Herbert Lundgren trofén.
Herbert Lundgren kom till GAIS från Lundby 1924. Fram tills dess att han la skorna på hyllan 1935 gjorde högerbacken 213 seriematcher och noll mål. Med nio medaljer är han den mest behängde gaisaren genom tiderna. Lundgren beskrivs som en stenhård evighetsmaskin.
Priset är ett av Fotbollssveriges mest prestigetyngda och ska enligt Gårdakvarnens stadgar gå till den spelare som under innevarande säsong visat störst Gaishjärta. Alltså inte nödvändigtvis den som har varit bäst, även om detta alltid har varit en viktig faktor för de som röstar.”

Så skriver Gårdakvarnen på hemsidan. Enligt dessa kriterier och min erfarenhet från tidigare omröstningar kommer det att så mellan följande spelare i år:

Björn Andersson
Har varit omtyckt bland fansen sedan han kom till GAIS 2008. Några års tjänst i grönsvart är ett tungt vägande plus när det ska röstas. Björn är mogen för att bli Herbert Lundgren. Har gjort en riktigt bra säsong som mittback och kryddat det med fyra mål. Visar hjärta och attityd i sitt spel.
mot Björn talar att han inte skrivit på nytt kontrakt. Gårdakvarnens medlemmar drar sig för att ge priset till någon som kanske representerar en annan klubb nästa säsong.
Björns svar på Sportsdays fråga om framtiden gör ändå att han blir min tunga förhandsfavorit till priset:
- Njae. Blåvitt skulle inte kännas aktuellt. Det är i så fall i första hand något utomlands, om det dyker upp något som jag tror skulle vara bra för min utveckling

Chans på HL-trofén: Mycket stor

Dime Jankulovski
Att vår målvakt har klubbhjärta råder det ingen tvekan om. Han har varit gaisare ända sedan han var grönsvart pojklagsspelare och agerade bollkalle bakom Sören Järelöv. I år har han varit vår enskilt bäste spelare och gjort sin individuellt bästa säsong sedan han kom till GAIS 2005.
Hade det inte varit för att han fått HL-trofén redan 2006 hade han varit given. Det finns inget som hindrar att samma spelare tilldelas priset flera gånger. Men Ivan Ottordahl är hittills den enda som lyckats med den bedriften, 2001 och 2003.
Årsmötesdeltagarna lägger gärna sin röst på en spelare som ännu inte fått priset. Dimes odds blir något bättre av att han faktiskt bara blev två i omröstningen 2006. James Keene vann, men fråntogs priset efter att han skrivit på för en annan svensk klubb.

Chans på HL-trofén: Stor

Kenneth Gustavsson
Var tvåa efter Wanderson i fjolårets omröstning. Kenneth är en av klubbens verkliga trotjänare. En spelare som har varit med från åren i tvåan 2002 och 2003. 2009 gjorde han sin bästa säsong någonsin, kombinerat med sin långa tjänst gjorde det att han kunde utmana den Allsvenska skyttekungen Wanderson då.
Kenneth har varit minst lika bra i år, med den skillnaden att vi väntade oss den nivån nu. Det har gjort att han fått mindre uppmärksamhet för sina insatser.

Chans på HL-trofén: Möjlig

Fredrik Lundgren
Vår Kapten och andlige ledare får alltid röster. Han har varit i klubben sedan 1999 och fick HL-trofén 2005. Då den i särklass mest överlägsna vinnaren någonsin. Minns inte riktigt, men det siffror i Kim Jong-Il klass för Lundgren när rösterna räknats.
Förtjänar alltid trofén, och bör nästan få den åtminstone en gång till innan han lägger skorna på hyllan (så vi har förhoppningsvis några år på oss).
Tyvärr krävs det nog ett år utan några starka utmanare som ännu inte prisats för att det ska hända.

Chans på HL-trofén: Liten

Johan Mårtensson
Vissa av de som röstar lyckas alltid förväxla kriterierna för HL-trofén och byta ut ”hjärta” mot ”bästa”. Det kommer att ge Mårtens en och annan röst, men hans tvekan att skriva på förlängt kontrakt gör att de rösterna blir få. Och även om han förlängt kontraktet är han helt enkelt inte mogen för att bli Herbert Lundgren än. Om ett eller två år är det förhoppningsvis Mårtens tur.

Chans på HL-trofén: Marginell

Min röst

Så hur kommer jag att rösta? Jag har inte bestämt mig än, och även när jag gör det så blir min röst hemlig.
Sedan jag röstade för första gången 2004 har jag röstat på den som vann fyra av sex gånger. Fem av sex gånger egentligen, eftersom jag röstade på Dime istället för Keene 2006. Den enda gången jag inte hållt med mötesmajoriteten var ifjol, då jag la min röst på Kenneth men Wanderson vann.

Några inlägg neråt redogör jag för vad som sades på medlemsmötet angående agenternas påverkan på kontraktsförlängningar.
Vi fick även reda på lite mer detaljer om hur GAIS lägger upp övertalningskampanjen för att få Johan Mårtensson att förlänga sitt kontrakt. Klubbledning, tränare och lagkamrater.

- Ett exempel är Pär Ericsson, sa Axén. När han var hos oss fick han spela 30 matcher och var U21-landslagsman. Han förlorade sin landslagsplats redan innan han blev skadad i år.
- Sedan kan jag lägga till att hade jag haft två toppar att välja mellan och inte bara Pär, så hade han inte spelat 30 matcher. Det gjorde att de pengarna vi fick var svåra att säga nej till. Sex mål på 30 matcher är egentligen för lite för en spelare på hans position.

- Det finns fler exempel, fyllde Wallin i med. Jag är övertygad om att James Keene idag ångrar att han flyttade till Borås, förutom lönen då, för det är ingen hemlighet att vi inte kan betala som Elfsborg gör.

Några andra exempel som inte nämndes, men som jag kan rada upp är:
Prince Ikpe Ekong. Ansedd som en av allsvenskans bästa när han var hos oss. Nu hårt ifrågasatt hos Djurgården.
David Durmaz, solid allsvensk startspelare hos GAIS. Gick vidare till Malmö FF. Senast någon hörde hans namn var när han skrev på för Ljungskile.
Khari Stephenson. Gjorde en bra säsong hos GAIS. Var särskilt strålande i bortamatchen mot Djurgården, vilket fick huvudstadspressen att sätta stjärnstämpel på jamaikanen. Köptes av AIK för en rejäl summa pengar, misslyckades och försvann till Norge.
Bobbie Friberg José da Cruz. Så länge han var gaisare fanns han med när GP spekulerade om framtida landslagsmän. Enligt mig något överskattad fram tills säsongen 2008, då han med rätta betraktades som en av allsvenskans allra bästa spelare. Gick till danska Randers, blev utlånad till Norge och nu senast sa någon att det ryktades att det fanns intresse från Sundsvall för Bobbies tjänster.

Samtliga ovan är spelare som jag gärna hade sett i vår a-trupp idag, om de spelat på den nivån de spelade när de var grönsvarta. Men knappast med den negativa utvecklingsspiral de hamnat i sedan de lämnade. Kom de hit nu skulle de få sitta på bänken helt enkelt. (I ärlighetens namn de två anfallarna undantagna, eftersom vi just nu har noll anfallsspelare i truppen)

Avslutningsvis kan jag avslöja att det inte bara är klubbledningen och tränare, utan även lagkamraterna som ligger på Mårten. Till exempel Dime Jankulovski:
- Vad jag sa får stanna mellan mig och Mårten, men det var ett glasklart budskap om att det finns framför allt en klubb som du helt enkelt inte går till. Han förstod.

På söndag har Dime Jankulovski sin kanske individuellt bästa säsong som grönsvart bakom sig. Vi har snackat inför Elfsborg borta, frälsande straffräddningar, en säsong som varit en besvikelse, men också optimism och tro på 2011.

Häromdagen sa Dime till några av lagkamraterna att är det två matcher han inte vill ha som absolut avgörande, sista möten, så är det Elfsborg borta och Malmö borta. De enda två motståndarlagen, som, om de får igång sitt bästa spel på sin hemmaplan, är omöjliga för GAIS att rubba.
– När sa du det, undrar jag. Var det innan Mjällby – Åtvidaberg?
– Nej, skrattar Dime, det var i tisdags. Jag kände att det var bäst att hålla de tankarna för mig själv innan dess.

Vi snackar en stund om saken. GAIS har gjort riktigt bra matcher och tagit poäng mot både Elfsborg och Malmö på deras hemmaplaner.
Dimes poäng är att mot varje annan motståndare så vet han att om bara GAIS får till sitt bästa spel så kommer det att räcka till seger, med dessa två undantag. För att kunna ta poäng i Borås och i Malmö räcker det inte att lita på den egna kapaciteten, motståndarna får inte nå upp till sin maxnivå.

Hos oss på läktaren har frustrationen varit stor hela hösten. Efter Mjällbysegern på hemmaplan var känslan att någon seger till räcker för att vi ska kunna vara helt lugna när vi tittar över axeln neråt i tabellen och istället börja blicka uppåt. Den där segern kom inte förrän det var absolut nödvändigt, hemma mot Häcken. När det följdes upp av tre oväntade men välförtjänta poäng borta mot Helsingborg spred sig återigen ett förrädiskt lugn i kroppen.
Det lugnet var borta efter förlusten mot Trelleborg i lördags. Dime stod för ett antal grymma räddningar, som var och en förtjänade att bli matchavgörande. Tillslut fick han ändå kapitulera och vittja nät tre gånger.
– Det var en hemsk lördagskväll. En pendlande mellan hopp och förtvivlan, följt av frustration och uppgivenhet. En av de värsta helgerna i mitt liv.

Med lite hjälp av Mjällby blev vi ändå klara för allsvenskt spel 2011. Samtidigt är det mycket tack vare ett försvarsspel som håller allsvensk toppklass vi själva har bärgat de nödvändiga poängen. Bland de säsongsräddande ögonblicken framstår idag, med tanke på hur tabellen ser ut, Dimes straffräddning som gav en poäng hemma mot Åtvidaberg som det enskilt viktigaste ögonblicket i år. En räddning som jag då i besvikelse över en usel match, kommenterade med ”han kunde lika gärna släppt in skiten”, uppe på läktaren.

Säsongen är resultatet av 30 matcher och en trupp på drygt 20 spelare, men när jag åker till Borås på söndag tar jag med mig den straffräddningen som den främsta anledningen till att det inte finns någon ångest inför årets sista match.

– Det är svårt att säga om det är bra eller dåligt enbart sett till söndagens match, säger Dime.
– Det kan låsa sig i måstematcher och kännas bra att gå ut och bara tänka att nu ska vi göra en bra match utan press. Samtidigt har vi både i år och ifjol visat att vi presterar när det verkligen gäller.

Dime går in på fjolårssäsongen, där vi efter sensommaren låg på nedflyttningsplats, något vi faktiskt aldrig har gjort i år. Kriskänslan då byttes mot sju raka matcher utan förlust, med 1-0 borta mot Helsingborg, 4 och 3 -0 hemma mot Gefle respektive Örebro som höjdpunkterna.

Min känsla har länge varit att GAIS är usla på måstematcher, men Dime lyckas övertyga mig om motsatsen.
– Jag älskar att spela de där matcherna som betyder något, när du kastas mellan hopp och förtvivlan och verkligen känner att du brinner för laget. Man känner att man lever. Det är i de matcherna spelare ska kliva fram, skärpa till sig och visa karaktär.
– Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att spela en säsong med 30 matcher som inte betyder någonting, sedan vill jag såklart hellre att de ska betyda SM-guld än nedflyttningshot.

Inför ett år då GAIS tappat i stort sett hela den offensiva spelarbesättningen sa de flesta experter att det skulle bli degradering till Superettan. Sett ur det perspektivet är ett räddat kontrakt en framgång. Men Dime är besviken på lagets säsong, menar att det finns kapacitet till en betydligt bättre tabellplacering.
– Men är det någonting jag lärt mig under mina år som elitspelare är det att tabellen aldrig ljuger. Det går inte att gnälla på stolpe ut och dåliga domare, det är alltid bara bottenlag som gör det och vi är inte ett bottenlag.

Orsaken till att vi slutar på nedre halvan av tabellen är målproduktionen. Våra bästa målskyttar är mittfältarna Wanderson och Eyjo och mittbacken Björn Andersson, med vardera fyra mål. Ett helt okej facit för mittfältare och backar.
– Men vi behöver en okej forward. En forward som gör en hyfsad allsvensk säsong ska göra åtminstone åtta mål, det tycker jag att man ska kräva av en anfallare, säger Dime
- Så vårt problem är egentligen lätt att lösa, och nu när vi har Mats Persson som sportchef tror jag att han fixar det, fortsätter han.
– Fast ni supportrar måste hjälpa till, avslutar han. Vi har våra 2 500 trogna, det måste bli dubbelt så många, och det ganska så omgående, om klubben ska kunna fixa det här.