På torsdag är det dags för Gårdakvarnens årmöte. Då avgörs det vem som ska tilldelas Herbert Lundgren-trofén. Här listar jag de hetaste kandidaterna.

” Sedan 1999 har Gårdakvarnens årsmöte utsett en vinnare av Herbert Lundgren trofén.
Herbert Lundgren kom till GAIS från Lundby 1924. Fram tills dess att han la skorna på hyllan 1935 gjorde högerbacken 213 seriematcher och noll mål. Med nio medaljer är han den mest behängde gaisaren genom tiderna. Lundgren beskrivs som en stenhård evighetsmaskin.
Priset är ett av Fotbollssveriges mest prestigetyngda och ska enligt Gårdakvarnens stadgar gå till den spelare som under innevarande säsong visat störst Gaishjärta. Alltså inte nödvändigtvis den som har varit bäst, även om detta alltid har varit en viktig faktor för de som röstar.”

Så skriver Gårdakvarnen på hemsidan. Enligt dessa kriterier och min erfarenhet från tidigare omröstningar kommer det att så mellan följande spelare i år:

Björn Andersson
Har varit omtyckt bland fansen sedan han kom till GAIS 2008. Några års tjänst i grönsvart är ett tungt vägande plus när det ska röstas. Björn är mogen för att bli Herbert Lundgren. Har gjort en riktigt bra säsong som mittback och kryddat det med fyra mål. Visar hjärta och attityd i sitt spel.
mot Björn talar att han inte skrivit på nytt kontrakt. Gårdakvarnens medlemmar drar sig för att ge priset till någon som kanske representerar en annan klubb nästa säsong.
Björns svar på Sportsdays fråga om framtiden gör ändå att han blir min tunga förhandsfavorit till priset:
- Njae. Blåvitt skulle inte kännas aktuellt. Det är i så fall i första hand något utomlands, om det dyker upp något som jag tror skulle vara bra för min utveckling

Chans på HL-trofén: Mycket stor

Dime Jankulovski
Att vår målvakt har klubbhjärta råder det ingen tvekan om. Han har varit gaisare ända sedan han var grönsvart pojklagsspelare och agerade bollkalle bakom Sören Järelöv. I år har han varit vår enskilt bäste spelare och gjort sin individuellt bästa säsong sedan han kom till GAIS 2005.
Hade det inte varit för att han fått HL-trofén redan 2006 hade han varit given. Det finns inget som hindrar att samma spelare tilldelas priset flera gånger. Men Ivan Ottordahl är hittills den enda som lyckats med den bedriften, 2001 och 2003.
Årsmötesdeltagarna lägger gärna sin röst på en spelare som ännu inte fått priset. Dimes odds blir något bättre av att han faktiskt bara blev två i omröstningen 2006. James Keene vann, men fråntogs priset efter att han skrivit på för en annan svensk klubb.

Chans på HL-trofén: Stor

Kenneth Gustavsson
Var tvåa efter Wanderson i fjolårets omröstning. Kenneth är en av klubbens verkliga trotjänare. En spelare som har varit med från åren i tvåan 2002 och 2003. 2009 gjorde han sin bästa säsong någonsin, kombinerat med sin långa tjänst gjorde det att han kunde utmana den Allsvenska skyttekungen Wanderson då.
Kenneth har varit minst lika bra i år, med den skillnaden att vi väntade oss den nivån nu. Det har gjort att han fått mindre uppmärksamhet för sina insatser.

Chans på HL-trofén: Möjlig

Fredrik Lundgren
Vår Kapten och andlige ledare får alltid röster. Han har varit i klubben sedan 1999 och fick HL-trofén 2005. Då den i särklass mest överlägsna vinnaren någonsin. Minns inte riktigt, men det siffror i Kim Jong-Il klass för Lundgren när rösterna räknats.
Förtjänar alltid trofén, och bör nästan få den åtminstone en gång till innan han lägger skorna på hyllan (så vi har förhoppningsvis några år på oss).
Tyvärr krävs det nog ett år utan några starka utmanare som ännu inte prisats för att det ska hända.

Chans på HL-trofén: Liten

Johan Mårtensson
Vissa av de som röstar lyckas alltid förväxla kriterierna för HL-trofén och byta ut ”hjärta” mot ”bästa”. Det kommer att ge Mårtens en och annan röst, men hans tvekan att skriva på förlängt kontrakt gör att de rösterna blir få. Och även om han förlängt kontraktet är han helt enkelt inte mogen för att bli Herbert Lundgren än. Om ett eller två år är det förhoppningsvis Mårtens tur.

Chans på HL-trofén: Marginell

Min röst

Så hur kommer jag att rösta? Jag har inte bestämt mig än, och även när jag gör det så blir min röst hemlig.
Sedan jag röstade för första gången 2004 har jag röstat på den som vann fyra av sex gånger. Fem av sex gånger egentligen, eftersom jag röstade på Dime istället för Keene 2006. Den enda gången jag inte hållt med mötesmajoriteten var ifjol, då jag la min röst på Kenneth men Wanderson vann.

Landskamp ikväll. Helt utan spelare med Gaisanknytning. Med hjälp av Fredrik Lundgren och Kjell Pettersson rotar jag i orsakerna till varför likvärdiga allsvenska klubbar har fostrat spelare som gått till Holland, Italien, Frankrike och landslag medan vi fått nöja oss med att sälja Bobbie till Randers.

Det pågår ett generationsskifte i det svenska landslaget. Truppen fylls på med unga spelare. Spelare som alldeles nyligen har varit våra motståndare i Allsvenskan. Storstjärnor här hemma såklart, men helt klart jämförbara i kvalité med de som har varit våra bästa.

Varför spelar Behrang Safari i Basel och landslaget medan Bobbie Friberg José da Cruz misslyckades hos ett danskt bottenlag och nu verkar vara bortglömd någonstans i Norge?
Hur kommer det sig att Markus Berg är i Bundesliga medan James Keene har svårt att platsa i Elfsborg?
Hur kan Ola Toivonen lyckas i PSV medan Pär Ericssons karriär verkar ha gått på grund i ett allsvenskt mittenlag?
Varför går Pontus Wernbloom till en holländsk toppklubb medan Wanderson var på gång till spanska tredjedivisionen och slutligen hamnade i Saudiarabien?

Det finns fler exempel. Poängen med detta är tvådelad.
För det första: När spelare går vidare från GAIS hamnar de hos klubbar med betydligt lägre status än spelare från andra klubbar som sett till prestationer i allsvenskan är på ungefär samma nivå kvalitetsmässigt.
För det andra: Spelare som lämnar GAIS som uppskrivna stjärnor misslyckas påfallande ofta att höja eller ens behålla den statusen när de tar nästa steg.

Det kan tolkas som att GAIS är en sällsynt bra miljö för spelare att utvecklas och blomstra i. Att vi har något som plockar fram det bästa hos lirare som egentligen är mediokra.
Det kan även tolkas krasst ekonomiskt. Varken GAIS eller våra spelare har råd att vänta på rätt tillfälle att ta nästa steg i karriären.

Fredrik Lundgren kommenterar:
- Generellt är det så att de spelare som tar steg i karriären och lyckas är de som väntat på rätt läge. De som går till en klubb som håller rätt nivå för, där de får spela på rätt position och där det finns en tränare som vill ha dem och är rätt för deras utveckling.
- Sedan har vissa spelare nästa steg i sig, andra kanske har kommit så långt de kan komma. Då märks det en skillnad när två spelare kommer till en ny nivå, även om de var lika bra i steget innan.
- För en spelares utveckling är det mindre viktigt vilken allsvensk klubb du är hos. De liknar varandra väldigt mycket när det kommer till träningsupplägg eftersom alla klubbar hela tiden sneglar på varandra och våra tränare går på samma utbildningar.
- För GAIS del har det ofta varit så att klubben behövt snabba pengar och inte haft möjligheten att vänta in rätt tillfälle att sälja.

Kjell Pettersson är ansvarig för den individuella träningen i GAIS och har ett förflutet som tränare för IFK.
- Jag har bara varit i GAIS i ett halvår och har svårt att uttala mig om huruvida det är så att spelare härifrån sällan lyckas när de går vidare.
- Jämför du Wernbloom och Wanderson är de två spelare som båda har varit fantastiskt bra i Allsvenskan, men samtidigt två väldigt olika spelartyper. Wernbloom var väldigt viktig för att göra Hysén så bra som han var ifjol, en vägbanare för andra. Wanderson är mer en spelare som lyfter ett lag genom att själv ha huvudrollen.

Fredrik Lundgren igen:
- I GAIS har vi, om du grovdrar det, haft en stomme av svenska spelare defensivt och kryddat med utländska offensiva krafter. Det är mer vanligt att det är offensiva spelare som går vidare ut i Europa.
- För att få ögon på sig från toppklubbar behöver en spelare synas i rätt sammanhang. Det var inte Gustav Svensson insatser i Allsvenskan som gjorde att Bursaspor blev alldeles till sig, utan snarare U21 EM.
- Nu börjar spelare från GAIS synas i både U21 och olika pojklandslag, det är viktigt för att vi ska kunna sälja till toppklubbar och få spelare med ett förflutet i GAIS i framtida seniorlandslag.

GAIS satsning på Tipselit och U-sektionen har pågått i tio år nu. Det brukar sägas att det tar 10-15 år för en ungdomssatsning att ge resultat. Med ett växande antal namn från våra U-lag i de yngre landslagen finns det gott hopp om att vi, innan decenniet är över, får se den första gaisaren i seniorlandslaget sedan Eine Fredriksson drog på sig blågult på 70-talet.

——————————

På tal om den där avstängde holländaren ikväll förlorade GAIS mot Öis med 0-2 i en träningsmatch idag. Jesper Florén haltade iväg på kryckor efter en tackling från Valter Thomas Jr. Samme Valter som satte stopp för Peter Elmanders fotbollskarriär för ett antal år sedan. Enda trösten är väl att det var en Elfsborgsspelare som råkade illa ut den här gången.

Lördagens match mot Ottors gäng blev som väntat en rejäl förlust. Tror det slutade 8-2 tillslut.

Men roligt var det. Första gången i mitt liv jag gick ut på en fotbollsplan utan inställningen att det här ska vi vinna till varje pris. Mest för att det så uppenbart var kört från början.

Ordförande Christer Wallin smög ner till vår avbytarbänk efter fem spelade minuter och viskade ”ni kan ju smyga in en eller två gubbar till på planen om ni vill”. Inte heller det hjälpte.

Intressant att fundera över hur många gånger jag tänkt ”vilken jävla sopa” om de flesta av gubbarna vi mötte när de spelade för GAIS representationslag och nu till fullo förstå hur oändligt mycket bättre än jag de är, även efter avslutad karriär. Mest uppenbart blev det när jag vaktade målet i andra halvlek och vid två tillfällen gick ut för att täcka Gravems vinkel. Min absoluta styrka som målvakt, och på de nivåer jag spelat genom åren; pojklagsfotboll, division 7 och korpen, tar jag den bollen i stort sett varje gång. Mot ”Messias” hade jag inte en chans.

Morgan Nilsson hade skippat årets viktigaste match med Mölnlycke för att vara med. Jobbar fortfarande hårt för absolution för det där med Öis 1992. Gott så, Mogge.

Cowboy-Marty i vårt lag vågade sig på att skava LG Carlstrand på hälsenorna. Han ska nog vara glad att det här var på lek…

Kenneth och Lundgren från A-laget tittade på och fick sig några goda skratt.

Efter matchen snackade Pelle Blohm om tanken med Ottors gäng. Att göra något mer än bara samlas ett gäng gamla spelare och supa. Lennart Ottordahl gick bort i blodcancer, och Ottors gäng engagerar sig för att stödja forskning om denna typ av cancer. De gamla hjältarna kommer till exempel att gå runt med hink på läktarna i samband med kommande seriematcher. En chans att lägga en slant i Gravems hink igen.