Förra lördagens fest i Helsingborg har fått en bitter eftersmak. En vän till många, någons son, en människa kort och gott, ligger nedsövd i kuvös efter att ha fått en teleskopbatong i bakhuvudet (åtminstone enligt preliminära läkardiagnoser). Inte samma person som får en smäll i skallen på Helsingborgs Dagblads film, och det var fler än dessa två som fick plåstra om huvudet.

Ingen av de omplåstrade blev så vitt jag vet skadade och slagna av andra fans, utan av medlemmar i den tredje våldsfirman som fanns på plats. Helsingborgspolisen.

Polisen får säkert också vara med och slåss om de kontaktar valfri huliganfirma och stämmer träff. Åtminstone så länge de slutar fega och ställer upp med knytnävarna man mot man istället för att gömma sig i bilar, på hästar, använda batonger och hålla de av oss som inte vill vara med som gisslan.

Den uppmärksamhet på detta som nu ändå så smått, efter många år med egentligen betydligt frekventare oproportionerligt våld från den tredje firman, tycks börja vakna även utanför den brännmärkta gruppen fotbollssupportrar, kan bli det goda som ändå kommer ur detta.
Kanske får vi svaret på frågan varför det just är i Helsingborg och inte i samband med resor till Stockholm, Halmstad, IFK-derbyn eller någon annanstans som sådant här inträffar i samband med GAIS matcher.

Det är inte okej att civila använder våld. Det är långt mycket värre när de som har laglig rätt att göra det missbrukar den rätten, trygga i skydd av hjälmar, rånarluvor och en massiv uppbackning av den egna kåren och media. Det finns ett litet, litet hopp nu om att de kanske inte kommer undan den här gången.

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag läste min favoritsjälvplågarspalt, Ulf Stenberg Sport & Spel i GP. Han är en bra sportskribent, Stenberg, men hans åsikter får mig att vilja gömma mig undan mänskligheten för resten av livet. Men nu skrev han: ”poliser tog till onödigt våld”.

Det häpnadsväckande med det är att Stenberg tillsammans med han Mattz i GT historiskt sett har varit landets främste vapendragare för hållningen: poliserna kan aldrig göra fel, ALLT är fansens ansvar.

Det är en milstolpe i kampen att få världen utanför supportergrupperna att förstå att sanningen inte är ensidig. Även om det var inbäddat i de vanliga harangerna om att han inte förstår dagens unga fans som sjunger ”Skånejävlar här kommer götet” (här kommer grönsvart är det för övrigt vi sjunger) och kom med lösningen att återinför allmän värnplikt.

Det är nästa problem som de flitigaste uttolkarna av våldsproblematik kring fotbollen har att brottas med. Bilden som reproduceras gång på gång som berättar att supportrarna i dessa situationer är en homogen grupp bestående av unga män.

En stor andel unga män finns det. En grupp fans på bortaresa är inte ett tvärsnitt ur samhället. Men bland de som i nyheternas filmklipp och på bilder i tidningar beskrivs som en pöbel av arga unga män finns en stor andel unga kvinnor, medelålders män och kvinnor, pensionärspar, barn med föräldrar… Och så vidare.

En väldigt stor grupp med det gemensamt att de sorteras in i det där gänget som media, fotbollens ansvariga och proffstyckarna brukar kalla ”de riktiga supportrarna”. De som de vill ”vinna tillbaka till läktarna”.

Ett mer givande sätt att betrakta fotbollssupportrar på är med en antropologisk vinkel. Mänskligheten har ett djupgående behov av att känna gemenskap, grupptillhörighet och skapa riter som manifesterar detta.
I supporterstammens riter ingår gemensam klädsel, ansiktsmålning (eller masker), bengaliska eldar och gemensamma sånger.
Stammens överlevnad och livsstil är hotad av en propagandamaskin som utmålar den till djur värda att utrota. Den hotas av att läktarnas ståplats försvinner. Den hotas av att fotbollens ledare höjer biljettpriser och vill ersätta stammen med en ny sorts publik.
Och som alla stammar vars livsstil och gemenskap hotas försvarar supporterstammen sig, ibland med desperata medel.

En sak håller jag med Stenberg om. Det är ett jävla svineri (ovärdigt en stamkrigare) att pissa i portuppgångar. Men ska det beteendet vara en måttstock som definierar en fotbollshuligan får Helsingborgpolisen många roliga lördagar utanför Avenyns krogar framöver.

Läktarvåld på sittplats efter slutsignalen. Men på stan var det betydligt mer beskedligt än vad medierapporteringen gör gällande.

Egentligen blir jag inte förvånad längre, men det förtjänar ändå att kommenteras. Jag och många med mig som var i Helsingborg känner inte igen oss i den bild av upplopp som målas upp i viss media.

Jag var svartklädd med vit mask som majoriteten av gaisare på plats. Det berättas nu att de vita maskerna skulle vara del i ett tifo. Det är osant. Verkar dumt med ett tifo som innehåller masker som gör det omöjligt att sjunga. De fanns som en kommentar till det våld som jag och många med mig blivit utsatta för från de med vita hjälmar, visir och svarta rånarluvor vid tidigare besök i Helsingborg.

Jag lämnade Tivoli och slöt upp med supportertåget. Någonstans i backarna upp mot Olympia splittrades tåget upp, jag vände mig om och såg att en polislinje skurit av den främre gruppen som jag gick med från resten. Väntade. På avstånd verkade visst tumult förekomma; några bengaler, polishundar och skenande hästar. Det tog kanske två minuter, sedan släpptes resten av supportertåget fram.

Fortsatte nu vandringen upp mot Olympias insläpp. Där var jag med om det enda som gränsade till våldsamheter på nära håll. Innan biljettkontrollen (alla 800 gaisare hade köpt biljetter som supporterföreningen Gårdakvarnen ordnat på tåget för att få en smidig lösning vid arenan) hade polisen rest ett stängsel. När gruppen jag tillhörde nådde stängslet skreks det att vi skulle backa.
- Fast jag tänkte gå in och se matchen, sa jag.
- Backa för helvete sa jag, blev det nyanserade och intelligenta svaret.
Samtidigt körde tre såna där mörkblå piketer in med hög fart från sidorna och bildade en tajt spärr för vår grupp som nu var fångade mellan stängslet och bussarna. Då började de i främre ledet rycka i stängslet.
Jag visade min biljett för en man med hjälm och gul väst.
- Varför släpper ni helt enkelt inte in oss på arenan och slipper sånt här?, frågade jag.
- Jag håller med, men det är polisen som bestämmer. Jag är bara arenavakt, svarade han.

En minuts ryckande i stängslet senare öppnades insläppet och vi kunde i lugn och ro börja gå in för att se matchen.

Jag fann inte dessa, ur det perspektiv jag bevittnade dem, små incidenter värda att nämna. Så länge polisen höll sig lugn och inte drev upp en hetsig stämning genom att spärra vandringsleden med hästar och hundar fanns inte tillstymmelse till våldsamheter. Och så vitt jag märkte av gjorde de det i betydligt mindre utsträckning än vad jag är van vid från Helsingborg. Det var en bild som delades av de jag pratade med på läktaren efter slutsignalen.

Därför kändes det inte värt att nämna, men jag borde ha räknat ut att det för TV-team och kvällspress är en alltför rolig vinkling med svartklädda människor i teatermasker som dessutom tänder bengaliska eldar. Att måla upp det till krigszon. Sedan sitter landets krönikörer och proffstyckare, som har det gemensamt att de aldrig är med och upplever det de tycker till om på plats, (För övrigt något som kännetecknat alla våra riktigt stora, legendariska journalister, att de är med om den verklighet de berättar om, snarare än tycker från en redaktion), och förfäras.

En svart dag för fotbollen. Krigszon. Tacksamma rubriker som säljer såklart. Många av proffstyckarna ställer sig frågan: ”Hur länge orkar vi”. Rätt länge skulle jag tro, eftersom det ger dem som sitter på bekvämt avstånd från allt något att skriva om. Första gången jag såg proffstyckare fråga sig ”Hur länge orkar vi” var i samband med EM 1992, så svaret på den frågan blir åtminstone 18 år.

Det är så det fungerar, och jag är inte det minsta förvånad. Däremot ganska beklämd över att en inte helt osann, men i stora drag skev, skruvad och hårdvinklad bild av ett händelseförlopp reproduceras och återupprepas så många gånger att den blir en absolut sanning. Så sann för allmänheten att det överlägsna argumentet ”Jag var där och det såg inte ut och hände inte så som du har getts anledning att tro”, istället blir det som betraktas som en lögn och förvrängning av sanningen av denna allmänhet.

———————————-

Jag känner till tre fall av våld som faktiskt inträffade i Helsingborg. De två första ledsamma, det tredje lite mer komiskt.

En vän till mig fick ett slag i skallen av teleskopsbatong, men klarade sig med lite blod och plåster. Ytterligare en klarade sig inte lika bra utan intensivvårdas i detta nu.

På läktaren inträffade det grövsta våldet på sittplatsläktaren. En ”så kallad supporter” till hemmalaget, närmare bestämt en herre i 70-årsåldern, drämde en plastkasse innehållande en konservburk i skallen på en av mina kamrater efter slutsignalen. Dags att förbjuda sittplats och införa hårdare visitering av pensionärer med dödsvapen dolda som shopping. Det var säkert kattmaten han skulle ha som segermiddag.

Vissa dagar blir bara bra dagar. Perfekta dagar.

En fjärdedel av vår totala hemmapublik bestämde sig för att åka till Helsingborg. Jag vill inte ta ifrån våra spelare och tränare någonting, men igår kändes det som att vi tusen på läktaren åtminstone var goda för en tolfte man på planen.

Det syntes på Axén, som direkt efter slutsignalen gick ner mot vår kortsida för en kraftfull segergest. Det syntes i ansiktet hos spelarna när de firade segern med oss.

Det är den känslan alla supportrar vill känna. Att du har betytt något för ditt lag och din klubb.

Axén pratar ofta om matchplanen. Om den följt eller inte följts. Mot Helsingborg tror jag inte att det förekom något enda avvik från den.

Hemmalaget inledde bäst och tryckte på. Deras plan gick uppenbart ut på att knäcka GAIS med en fartfylld start och ett tidigt ledningsmål.
När det uteblev kunde GAIS långsamt börja ta över kontrollen av matchen. Helsingborgs bollinnehav blev aldrig ett hot. Istället kunde GAIS gå till motangrepp precis på det sättet som det alltid pratas om att vi ska göra. Med vägvinnande passningar och många spelare i rörelse framåt. Ledningsmålet kom efter ett imponerande förarbete från Joel Johansson (planens bäste) och en perfekt tajmad nick från Romario.

Skönt för den hårt ifrågasatte (med rätta) brassen att äntligen få till det. Han ska ju tydligen vara magiskt bra på träningarna, denne Romario, men i matchsituationer har vi endast kunnat se talangen glimta till i korta sekvenser som sedan dränkts i 90 minuters menlöshet.
Det kändes redan mot Häcken att han var på gång. Där tyckte jag att han för första gången i gaiströja genomförde en hel match på ett bra sätt. Inte så att han gjorde något fantastiskt, snarare att han inte märktes särskilt mycket utan gjorde sitt jobb.

Wandersons tröja är en stor att fylla, men att börja förstå att en match går ut på mer än att göra några snygga finter är ett viktigt första steg som jag tror att Romario har tagit nu. Kan kanske bli bra trots allt.

Rätta mig om jag minns fel, men gjorde inte även Wanderson sitt första gaismål på nick? Ser en språngskallen på Nya Ullevi framför mig…

Då det varit lite av GAIS specialitet i år, att tappa bort en ledning och en bra start med nervositet och rädsla ingav ledningsmålet inga större förhoppningar om seger. Men Helsingborg lyckades inte åstadkomma något större tryck.
Det som märktes mest var Lindströms fula påhopp på Kenneth Gustavsson. Han saknade väl att ha honom bakom sig på planen och tänkte barnsligt att ska inte jag få så ska ingen få.
Lugn blir jag aldrig innan 4-0, men det kändes inte som att segern någonsin var hotad på allvar. Björn fick rensa undan en lobb en bit innan mållinjen och Dime gjorde en fin utrusning och knep bollen framför fötterna på en fri HIF-anfallare.

Jimmy Tamandi tvingades till ett byte. Med den start Tamandi fått här vore det ledsamt om det visar sig vara något allvarligt. Hans spel har inneburit ett lyft för hela laget.

Jäklar vilken gräsmatta de har på Olympia. Blev lätt avundsjuk på den vackert gröna prakten!

Det finns inget roligare än en bortaresa som går bra. Inget värre än en som går dåligt. Det behövs inte skrivas ut vilken kategori Helsingborgsresan hamnar i. Till och med polisen skötte sig, åtminstone så vitt jag märkte, civiliserat. Det var till och med en av dem utanför centralstationen som talade om vägen till puben utan att kalla mig slödder eller hötta med batong.

Bildspelet innehåller matchbilder från Bildbyrån och Scanpix. Egna bilder från tågresan ner, marschen till och från Olympia och festen på vägen hem.

Dresscode: Black för hela gaisklacken introducerades inför höstderbyt mot IFK 2008. En uppvisning av enhet i tider då snacket om olika supporterkategorier (oftast identifierade genom klädvalet) hade tagit fokus från gaisandet som förenar. Sedan dess har det återanvänts vid väl valda tillfällen.