Gårdakvarnens årsmöte idag. Gick igenom listan med tidigare vinnare av Herbert Lundgren trofén. 10 pristagare sedan 1999. En målvakt, två backar, fem mittfältare och två anfallare.

En väldigt blandad skara spelare. Den förste vinnaren, Tomislav Mikulic, var tillsammans med Rotting säkerligen avskydd av motståndarbackar i Söderettan. Blohm var en värdig vinnare 2000. Med tanke på att han spelade två år i grönsvart, var skadad halva andra säsongen och dessutom gjorde det i utförsbacken av sin karriär kan det tyckas att han fått en oproportionerligt stor plats i den grönsvarta historien. Men det resonemanget kan lätt vändas till hans fördel genom att konstaterar att det krävs en stor mängd karisma och hjärta för att nå den status han fått genom att flimra förbi så hastigt i klubbens historia.

Blohm är för GAIS vad kommentaren ”I´ll be back” är för Terminatorfilmerna, fuktdroppen på ölglaset i En iskall i Alexandria. Och han sätter tonen för vad som ska komma att krävas av en värdig Herbert Lundgren pristagare.

När jag tittar på listan över tidigare vinnare är det bra fotbollsspelare jag ser, men det är, Wanderson undantagen, inte det första jag kommer att tänka på. Det allihop har gemensamt är att de har präntat in sig i minnet som karaktärer och personligheter. Ivans fantastiska uppvärmning med högernäven konstant dunkande mot bröstet den där matchen mot Lunden efter att hans pappa Lennart hade gått bort. Lukas Chmajs smått vansinniga offensiva utflykter som alltid tycktes innebära ett segermål på övertid mot Häcken. Prince Efes sjuka hjärta. Prince Ikpes enorma samling kristen reggae. Kapten Lundgrens imponerande fingertoppskänsla för att leverera oneliners som doftar GAIS. Dimes filosofiska sida, som alltid handlar om att vinna. Bobbies slöa bohemstil och Wandersons naiva glädje och uppriktiga kärlek till GAIS för att han får spela fotboll. Så enkelt kan det vara.

Budskapet är enkelt att se. Ska du bli en profil i den 117 år långa Gaishistorien ska du inte bara vara en okej bollspelare, du ska ha en personlighet och karaktär som höjer sig över mängden och mainstreamsvennen.

Leker jag barnleken ”Vem ska bort” med listan är svaret uppenbart. Pelle Blohm. Varför sticker han ut så i sällskapet? Jo, alla de andra är antingen ”blattar” eller göteborgare. Eller båda och.

Det gör mig rätt glad. Sju av tio som hedrats på det finaste sätt en gaisspelare kan hedras på är ”blattar”.

Jag hade fortfarande varit gaisare om vi ställt upp med elva Håkan Mild i laget. Klubben är alltid större än sitt nu. Men de sju blattarna i perspektiv mot lokalkonkurrentens skandinaviska spelarlinje, Ett folk – ett lag, och att det ens är en nyhet att Mild avviker från sina principer och tittar efter spelare i Argentina, (Absolut inget ont om Argentina, det känns taskigt att de ska behöva förknippas med IFK, men det är Sydamerikas vitaste land. Ett land vars fotbollsfilosofi alltid har ställts i motsats till ”brassefotbollen”. Där brassarna förlitat sig på offensiv och spelglädje har Argentina satsat på defensiv och organisation), ger åtminstone mig ett kvitto på att den väg och det lag jag följer genom livet är överlägset mainstreamsvennens.

Herbert Lundgren-vinnare genom åren

1999: Tomislav Mikulic
2000: Pelle Blohm
2001: Ivan Ottordahl
2002: Lukas Chmaj
2003: Ivan Ottordahl
2004: Prince Efe Ehiorobo
2005: Fredrik Lundgren
2006: Dime Jankulovski
2007: Prince Ikpe Ekong
2008: Bobbie Friberg José da Cruz
2009: Wanderson do Carmo

Alliansklubbarna ligger i startgroparna för att lansera årskort för 2011. Samtidigt är inget arenaavtal klart. Valets fel, menar GAIS klubbdirektör Sebastian Arby.

Stans spårvagnskurer har börjat fyllas av årskortsreklam för IFK. GAIS, som arbetar med mindre finansiella muskler i sin lansering, har lovat att årskortet ska finnas till försäljning innan jul.

Att få ut årskortet under julhandeln är livsviktigt för samtliga klubbar. Det genererar intäkter under en tid på året då det finns få andra källor till den svarta kolumnen i bokföringen. Dessutom en möjlighet för den inbitne supportern att ge bort ett år med allsvensk fotboll till någon inte lika inbiten.

Men klubbarna famlar i blindo med prissättningen eftersom det inte finns något färdigt arenaavtal.
- Ingenting är klart, säger Sebastian Arby. Vi vet inte om vi ska sälja egna skyltar eller fortsätta med den avtalstyp vi har haft fram tills nu.
Han fortsätter:
- Höstens val är förklaringen, fortsätter han. Ett val följs av några månaders stiltje i kommunfullmäktige. Innan det är klart vilka som ska styra finns det ingen som har kunnat budgetera för hur mycket arenan ska få gå back för kommunen.
- Vi har fått löfte om en sak från Got Event, och det är att det ska spelas fotboll på bra gräs 2011, avslutade Arby sin redogörelse.

Bakom den tillsynes enkla frågan att få till ett avtal för klubbarna som ska nyttja arenan finns ett politiskt maktspel. Arenan var framför allt Socialdemokraternas och Göran Johansson projekt. Moderaternas idrottspolitiska talesman Jonas Ransgård har ända sedan planeringsfasen hållt en hög profil som kritiker till arenan. Inledningsvis med huvudargumentet att även Häcken ska få spela på den, alternativt få en ny arena.
Mellan klubbarna har det varit tydligt att IFK velat köra sitt eget race, medan GAIS och Öis gått på ungefär samma linje. En stor skiljefråga är och har varit om avtalet ska vara så kallad clean court eller inte. IFK är beredda att betala mer i hyra mot att själva ta hand om annonsförsäljning. GAIS och Öis har hellre sett låg hyra mot att lämna annonserna till arenabolaget.
För en tid sedan gick GP ut med en nyhet att det var klart med clean court avtal. En nyhet planterad av IFK, enligt en insatt källa. Ingenting var eller är klart, men som ett led i att få sin vilja igenom planterade IFK ”nyheten” hos GP.

Nu är ju arenaavtalet bara en faktor i prissättningen. Den viktigaste frågan för att bryta den negativa publiktrenden är att hitta rätt läge för vad en biljett till allsvensk fotboll ska kosta.
- Vi hamnade fel i vår prissättning det första året och rättade till det inför årets säsong, säger GAIS ordförande Christer Wallin. Vi fortsätter att jobba med att komma fram till det optimala priset. Hade det varit så enkelt att det kom dubbelt så många åskådare om vi sänkte det med 50 procent hade vi ju gjort det, men så enkelt är det tyvärr inte.

Öis till Valhalla kan leda till bättre gräs nästa säsong. Men det rubbar maktbalansen i det fotbollspolitiska spelet.

Öis flyttar till Valhalla nästa säsong. Och det verkar inte bli något med Häcken som ersättare till dem på Gamla Ullevi, åtminstone inte nästa år. Det rapporterar Sportsday.se.

Två lag istället för tre på GU kan åtminstone inte vara sämre för gräset, men jag tror det kommer att vara fortsatt kasst. På gamla Gamla gick det alldeles utmärkt med tre klubbar. Likaså på Nya när det inte kördes monstertruck. Higab gjorde helt enkelt ett för dåligt grundjobb med gamla Gamla.

Nog om det, det kan vänta tills i början av april, eller nåt. Jag blir bara så trött på att fler och fler faller för mantrat ”konstgräs är enda lösningen” när det utan tvekan går att ha utmärkt fotbollsgräs i Göteborg. En av de värsta mänskliga mekanismerna jag vet i största allmänhet är den, att om något upprepas tillräckligt ofta och länge så blir det tillslut en sanning.

- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Jo, det är klart det fungerar. Det har fungerat i över hundra år.
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Jo, det är klart det fungerar. Det har fungerat i över hundra år.
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Nja, det ligger något i det, men fotboll är ju bäst på riktigt bra gräs.
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Konstgräs kanske ändå är ett alternativ.
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Det fungerar inte med gräs som underlag!
- Det fungerar inte med gräs som underlag!

Ett litet poem om argumentationsteknik och hur diskussion blir en enad kör av dumhet.

Så allt vore ju frid och fröjd för GAIS del om det inte vore för det fotbollspolitiska maktspelet bakom kulisserna. ATT IFK drömmer om en helt egen arena är ingen hemlighet. De kör med Håkan Mild vid rodret hårdare än någonsin på sin Ett folk, ett lag-ideologi.

I kontraktsförhandlingar mellan klubbarna och Arenabolaget har GAIS och Öis varit på i stort sett samma linje. IFK har helt andra önskemål. Ett exempel är att GAIS och Öis vill ha låg hyra och i gengäld lämnar över försäljning och reklam till bolaget som driver arenan. IFK vill vända på det och betala hög hyra men själva ta hand om försäljningen.

Hittills har IFK fått vika sig, men om Öis nu lämnar arenan finns det en risk att maktbalansen förskjuts. Det som är bra för IFK är dåligt för GAIS.

För ganska exakt fyra år sedan inledde jag jobbet med att skriva ett reportage om Prince Efe Ehiorobo för Offside.* Jag följde upp det i vintras när han var klar för Åtvidaberg men återigen nekades spela fotboll av läkarna. Nu läser jag till min glädje att han återupptagit karriären i Norge

Den 18 september 2006 räffade jag Prince första gången. Lätt kollat för vi hade i dagarna tappat en 2-0 ledning till 2-2 mot Hammarby och i bilen ut till Prince lägenhet i Lerum lyssnade jag på sportradion och hoppades att IFK skulle slå Öis, för det vore säkrast för oss tabellmässigt.

Reportaget blev minst sagt impopulärt på Gaisgården. Särskilt vår läkare Mats Börjesson var upprörd de gånger jag talade med honom. Den dåvarande klubbchefen Magnus Sköldmark var inte särskilt glad han heller.

Jag har aldrig riktigt förstått vad som gjorde dem så fientliga till min historia. Börjesson har inte gjort något fel. GAIS har agerat utifrån den tillgängliga medicinska expertisen och de allmänna rekommendationer som finns. ”Du är ju inte precis Janne Josefsson,” minns jag att Börjesson sa till mig. Och det var väl där det satt. Den förutfattade meningen att jag skulle sätta åt dem.

Varken då eller senare fanns det anledning att betvivla hjärtläkarexpertisen, erkänd som en av de främsta i Europa, i Göteborg. Eller GAIS val att gå på rekommendationer från denna expertis. Ändå möttes jag av en tystnad kring Prince, utöver den fullt begripliga läkarsekretessen, som var så kompakt att jag började undra om inte GAIS trots allt varit ruttna.

Tyvärr tror jag att en del av svaret på frågan om varför GAIS oftast får negativ mediebevakning om vi får någon alls ligger i det gamla tystnadens klubb tänket. Jag vet att de är ledsna på Gaisgården över att ingen vill berätta om det de vill kommunicera ut. Till exempel nya fräscha omklädningsrum. Det måste de lära sig, att det finns ingen som vill berätta om det. Det är utmärkt bra för klubben, men fullständigt ointressant som historia. När det däremot dyker upp något som är värt att berätta om blir de oroliga för att det kan komma ut något negativt och stoppar huvudet i sanden. Där måste de lära sig att om inte de berättar historien kommer någon annan att göra det.

Jag var ute efter två saker.

Den första att berätta en historia. Om en fotbollsspelare som tagit sig från fattiga förhållanden i Nigeria, via en odyssé i en brokig skara syd- och östeuropeiska klubbar till stjärnstatus i ett GAIS på väg tillbaka mot toppen. En fotbollsspelare, som när han väl började känna lukten av framgång förbjöds att göra det enda han ansåg sig kunna – spela fotboll. Och dessutom hamnade i fängelse för misshandel. En oemotståndlig story.

Det andra att väcka uppmärksamhet om vad en vuxen, mentalt tillräknelig människa har rätt att själv bestämma om sitt liv. Och då snackar jag inte valfrihet i den bemärkelsen som de flesta av de som idag kallar sig liberaler gör, där valfrihet handlar om rätten att välja vilken teleabbonemangsförsäljare som är tjötigast, vilken reklamradiokanal som kan klämma in samma skitlåt flest gånger under en timme och vilket övervakningsbolag som ska videofilma bostadsrättsföreningens port, utan rätten att supa ihjäl sig om man vill (och för den delen få hjälp om man vill det), eller rätten att spela fotboll tills man dör.

Prince är själv övertygad om att han är fullt frisk. Men trots allt har några av Europas främsta hjärtläkare sagt att han kan dö om han idrottar. När jag följde upp mitt Princereportage i Offsides jubileumsnummer frågade jag Prince om han fortfarande hade velat fortsätta spela fotboll även om han faktiskt trodde att de hade rätt, och trodde att han skulle dö av det.
Utan att tveka en sekund svarade han ja.

- Så kan man inte göra, sa chefen.
- Jo, jag kan!

Ett replikskifte att älska.

Prince borde ha rätten att avgöra om han vill vara stolt fotbollsspelare och dö innan han fyllt 35 eller känna sig som en nolla och dö när han är 80.

Eller för att låta några som säger det bättre än jag göra det. Attentat:

* Offside #2/07