Så kom då äntligen det väntade beslutet från Fotbollsförbundets disciplinnämnd efter TV4-sportens och Fotbollskanalens reportage om Wanderson, agent Oliver Cabrera och GAIS i våras. ”Disciplinnämnden finner ej heller att GAIS i något hänseende agerat i strid mot Reglementet.”

I reportaget uppdagas det att agent Cabrera konstruerat ett ”slavkontrakt” där företaget Westhill Group skulle köpa Wanderson och sedan låna ut honom till ekonomiskt krisande Feyenoord. I samband med detta beskylls GAIS och klubbens ordförande Christer Wallin för att vara slavhandlare och agera i strid med fotbollsförbundets regler.

Jag pratade med Wallin om detta för en tid sedan.
- Jag hade precis kommit hem efter en tvådagarskonferens när TV4 ringer och säger att de vill göra ett reportage om hur bra GAIS lyckats med brassar, eftersom vi tagit hit Wilton Figueiredo, Wanderson, men även Ari da Silva och Bamberg, sa Wallin.
Han fortsatte:
- När jag kommer in i studion slänger de fram ett tjockt dokument på engelska, som jag aldrig har sett, och vill att jag ska kommentera det. Jag blir anklagad för att vara slavhandlare.
Wallin fortsatte:
- Jag sa flera gånger under intervjun att GAIS, som en av få klubbar, aldrig har gjort affärer med Cabrera, att vi tvärtemot avbröt samarbetet med honom på grund av hans tveksamma metoder. Allt detta klipptes bort från inslaget som sändes ut, och Patrick Ekwall, som agerade exekutor där, har jag överhuvudtaget inte talat med i sammanhanget.

Frågan är då varför Fotbollskanalen valde att förvränga vad som hänt? De hade redan en bra grej, en smutsig agent och ett skumt spelarkontrakt. Så långt var det riktigt bra journalistik från deras sida. Varför väljer de då att solka ner sitt reportage genom att medvetet förvränga GAIS del i sammanhanget?

För att få något som hade varit journalistiskt bra, men med relativt lågt nyhetsvärde att bli journalistiskt undermåligt men med högt nyhetsvärde.
En agent som gör skumraskaffärer? Och, liksom. Det är vad allmänheten tror att agenter alltid gör. Ingen nyhet. En fotbollsförening som förslavar spelare från Sydamerika, bryter mot förbundets regler och därmed riskerar tvångsnedflyttning. Det, däremot, är en jättenyhet.

För att klargöra med ett exempel. Jag intervjuade Alexander Axén i ett annat sammanhang. Bland annat pratade vi om Jesper Floréns (usla) insats i bortamatchen mot Elfsborg. Jag hade kunnat göra en nyhet av det. Rubrik: Axén sågar sin egen spelare.
– Jag skulle kunna vara tråkig och säga att han gjorde det bra defensivt, men nej, han var riktigt dålig, säger Axén.
Han sa så till mig, så jag är helt home free. Nyheten hade gett upphov till en debatt. Många hade tyckt att Axén var en otrevlig typ och ifrågasatt hans roll som tränare när han angriper en ung spelare i media på det viset. Andra hade ansett att det var helt rätt, är en spelare dålig ska han få höra det. Debatten hade dragit ännu mer intresse till min nyhet. Bra för mig.

Så varför gjorde jag inte det då? Jo, för att citatet i sin helhet är:
– Jag skulle kunna vara tråkig och säga att han gjorde det bra defensivt, men nej, han var riktigt dålig. Jag är den andra som vet det, Jesper själv är den första. Hade matchen betytt kontrakt eller kvalplats hade jag bytt ut honom, men nu ville jag se hur han hanterade situationen. Han är en ung spelare, och jag ville att han skulle visa vilken karaktär han har. I själva matchen gjorde han det inte bra, men efteråt var han den förste att erkänna att det gått dåligt och den förste som ville ut och träna, och det är karaktär.

Här får vi en helt annan bild av hur Axén är som tränare och vilken sorts psykologi han använder.

Fotbollskanalen har med sitt inslag valt den första vägen. För att få en jättenyhet har de tallat på sin integritet och kvalitetskontroll.

De har förtalat Christer Wallin då de kallat honom slavhandlare. De har skadat GAIS anseende i allmänhetens och sponsorers ögon. Hade jag varit GAIS hade jag drivit skadeståndskrav. Åtminstone krävt en offentlig ursäkt från Fotbollskanalen. Vars chef Olof Lundh borde veta hur en anklagelse, falsk eller sann, har en förmåga att hänga med. Finns det någon som hör hans namn utan att tänka ”var det inte han som fick sparken från Expressen efter att ha tagit mutor från en agent för att skriva upp hans spelare?”

Vill du läsa disciplinnämndens beslut i sin helhet hittar du det här.
Läs även Nyheter24:as granskning av gråzonen mellan agenter, klubbar, media och Fotbollsförbundet.



Min historia om Jan Banan Tömmernes tog skruv, så att säga. Expressen, Aftonbladet och Eurosport gjorde egna små versioner av artikeln.

Det är ju så det fungerar nuförtiden, nyhetsspridning. Någon snappar upp något, sedan reproduceras det av alla. Det gäller såklart inte bara fotbollsvärlden, men vi håller oss till den för enkelhetens skull. För det är ju vi fans som göder detta beteende.

För många som följer spekulationer på nätforumen blir sanningshalten i ett avslöjande större ju fler som reproducerar det. Inlägg som ”nu har även Aftonbladet bekräftat det Fotbollskanalen gick ut med” ger nyheten om en potentiell spelaraffär större trovärdighet i den läsande allmänhetens ögon.

Det enda det bekräftar är att vi journalister har blivit slöa skrivbordstomtar. Vad är syftet med ett dussin olika, tillsynes konkurrerande nyhetskanaler, när de ändå mest ägnar sig åt att reproducerar varandras grejer? Finns det en arbetsordning eller är det bara slump? Med det menar jag ett schema, vecka 42 är det Expressens tur att ringa några samtal och se om det händer något och skriva om det så att alla kan reproducera det sedan.

Hör de tunga suckarna från redaktionsrummet: ”Inte nu igen, jag håller ju precis på att kolla in den där apan som våldför sig på en padda på Youtube”.

Det leder tankarna till arbetsmarknadspolitik. Vore det inte bättre för samhällsnyttan om vi nöjde oss med en nyhetstidning? Vi kan kalla den Pravda. Där kan en redaktion med lätthet utför samma arbete som 15 gör idag. Visst, folket tycker det är kul att klicka runt på nätet, men inget hindrar att Pravdas webbsida kunde göras i olika versioner med varierande adresser och lite annorlunda design.

”Fan va gött, nu skriver även Pravda 3 att Tobbe é klar!”

Det ännu större överskott av journalister som skulle bli resultatet kan vi ha behov av till snöröjning.

Läktarvåld på sittplats efter slutsignalen. Men på stan var det betydligt mer beskedligt än vad medierapporteringen gör gällande.

Egentligen blir jag inte förvånad längre, men det förtjänar ändå att kommenteras. Jag och många med mig som var i Helsingborg känner inte igen oss i den bild av upplopp som målas upp i viss media.

Jag var svartklädd med vit mask som majoriteten av gaisare på plats. Det berättas nu att de vita maskerna skulle vara del i ett tifo. Det är osant. Verkar dumt med ett tifo som innehåller masker som gör det omöjligt att sjunga. De fanns som en kommentar till det våld som jag och många med mig blivit utsatta för från de med vita hjälmar, visir och svarta rånarluvor vid tidigare besök i Helsingborg.

Jag lämnade Tivoli och slöt upp med supportertåget. Någonstans i backarna upp mot Olympia splittrades tåget upp, jag vände mig om och såg att en polislinje skurit av den främre gruppen som jag gick med från resten. Väntade. På avstånd verkade visst tumult förekomma; några bengaler, polishundar och skenande hästar. Det tog kanske två minuter, sedan släpptes resten av supportertåget fram.

Fortsatte nu vandringen upp mot Olympias insläpp. Där var jag med om det enda som gränsade till våldsamheter på nära håll. Innan biljettkontrollen (alla 800 gaisare hade köpt biljetter som supporterföreningen Gårdakvarnen ordnat på tåget för att få en smidig lösning vid arenan) hade polisen rest ett stängsel. När gruppen jag tillhörde nådde stängslet skreks det att vi skulle backa.
- Fast jag tänkte gå in och se matchen, sa jag.
- Backa för helvete sa jag, blev det nyanserade och intelligenta svaret.
Samtidigt körde tre såna där mörkblå piketer in med hög fart från sidorna och bildade en tajt spärr för vår grupp som nu var fångade mellan stängslet och bussarna. Då började de i främre ledet rycka i stängslet.
Jag visade min biljett för en man med hjälm och gul väst.
- Varför släpper ni helt enkelt inte in oss på arenan och slipper sånt här?, frågade jag.
- Jag håller med, men det är polisen som bestämmer. Jag är bara arenavakt, svarade han.

En minuts ryckande i stängslet senare öppnades insläppet och vi kunde i lugn och ro börja gå in för att se matchen.

Jag fann inte dessa, ur det perspektiv jag bevittnade dem, små incidenter värda att nämna. Så länge polisen höll sig lugn och inte drev upp en hetsig stämning genom att spärra vandringsleden med hästar och hundar fanns inte tillstymmelse till våldsamheter. Och så vitt jag märkte av gjorde de det i betydligt mindre utsträckning än vad jag är van vid från Helsingborg. Det var en bild som delades av de jag pratade med på läktaren efter slutsignalen.

Därför kändes det inte värt att nämna, men jag borde ha räknat ut att det för TV-team och kvällspress är en alltför rolig vinkling med svartklädda människor i teatermasker som dessutom tänder bengaliska eldar. Att måla upp det till krigszon. Sedan sitter landets krönikörer och proffstyckare, som har det gemensamt att de aldrig är med och upplever det de tycker till om på plats, (För övrigt något som kännetecknat alla våra riktigt stora, legendariska journalister, att de är med om den verklighet de berättar om, snarare än tycker från en redaktion), och förfäras.

En svart dag för fotbollen. Krigszon. Tacksamma rubriker som säljer såklart. Många av proffstyckarna ställer sig frågan: ”Hur länge orkar vi”. Rätt länge skulle jag tro, eftersom det ger dem som sitter på bekvämt avstånd från allt något att skriva om. Första gången jag såg proffstyckare fråga sig ”Hur länge orkar vi” var i samband med EM 1992, så svaret på den frågan blir åtminstone 18 år.

Det är så det fungerar, och jag är inte det minsta förvånad. Däremot ganska beklämd över att en inte helt osann, men i stora drag skev, skruvad och hårdvinklad bild av ett händelseförlopp reproduceras och återupprepas så många gånger att den blir en absolut sanning. Så sann för allmänheten att det överlägsna argumentet ”Jag var där och det såg inte ut och hände inte så som du har getts anledning att tro”, istället blir det som betraktas som en lögn och förvrängning av sanningen av denna allmänhet.

———————————-

Jag känner till tre fall av våld som faktiskt inträffade i Helsingborg. De två första ledsamma, det tredje lite mer komiskt.

En vän till mig fick ett slag i skallen av teleskopsbatong, men klarade sig med lite blod och plåster. Ytterligare en klarade sig inte lika bra utan intensivvårdas i detta nu.

På läktaren inträffade det grövsta våldet på sittplatsläktaren. En ”så kallad supporter” till hemmalaget, närmare bestämt en herre i 70-årsåldern, drämde en plastkasse innehållande en konservburk i skallen på en av mina kamrater efter slutsignalen. Dags att förbjuda sittplats och införa hårdare visitering av pensionärer med dödsvapen dolda som shopping. Det var säkert kattmaten han skulle ha som segermiddag.

För ganska exakt fyra år sedan inledde jag jobbet med att skriva ett reportage om Prince Efe Ehiorobo för Offside.* Jag följde upp det i vintras när han var klar för Åtvidaberg men återigen nekades spela fotboll av läkarna. Nu läser jag till min glädje att han återupptagit karriären i Norge

Den 18 september 2006 räffade jag Prince första gången. Lätt kollat för vi hade i dagarna tappat en 2-0 ledning till 2-2 mot Hammarby och i bilen ut till Prince lägenhet i Lerum lyssnade jag på sportradion och hoppades att IFK skulle slå Öis, för det vore säkrast för oss tabellmässigt.

Reportaget blev minst sagt impopulärt på Gaisgården. Särskilt vår läkare Mats Börjesson var upprörd de gånger jag talade med honom. Den dåvarande klubbchefen Magnus Sköldmark var inte särskilt glad han heller.

Jag har aldrig riktigt förstått vad som gjorde dem så fientliga till min historia. Börjesson har inte gjort något fel. GAIS har agerat utifrån den tillgängliga medicinska expertisen och de allmänna rekommendationer som finns. ”Du är ju inte precis Janne Josefsson,” minns jag att Börjesson sa till mig. Och det var väl där det satt. Den förutfattade meningen att jag skulle sätta åt dem.

Varken då eller senare fanns det anledning att betvivla hjärtläkarexpertisen, erkänd som en av de främsta i Europa, i Göteborg. Eller GAIS val att gå på rekommendationer från denna expertis. Ändå möttes jag av en tystnad kring Prince, utöver den fullt begripliga läkarsekretessen, som var så kompakt att jag började undra om inte GAIS trots allt varit ruttna.

Tyvärr tror jag att en del av svaret på frågan om varför GAIS oftast får negativ mediebevakning om vi får någon alls ligger i det gamla tystnadens klubb tänket. Jag vet att de är ledsna på Gaisgården över att ingen vill berätta om det de vill kommunicera ut. Till exempel nya fräscha omklädningsrum. Det måste de lära sig, att det finns ingen som vill berätta om det. Det är utmärkt bra för klubben, men fullständigt ointressant som historia. När det däremot dyker upp något som är värt att berätta om blir de oroliga för att det kan komma ut något negativt och stoppar huvudet i sanden. Där måste de lära sig att om inte de berättar historien kommer någon annan att göra det.

Jag var ute efter två saker.

Den första att berätta en historia. Om en fotbollsspelare som tagit sig från fattiga förhållanden i Nigeria, via en odyssé i en brokig skara syd- och östeuropeiska klubbar till stjärnstatus i ett GAIS på väg tillbaka mot toppen. En fotbollsspelare, som när han väl började känna lukten av framgång förbjöds att göra det enda han ansåg sig kunna – spela fotboll. Och dessutom hamnade i fängelse för misshandel. En oemotståndlig story.

Det andra att väcka uppmärksamhet om vad en vuxen, mentalt tillräknelig människa har rätt att själv bestämma om sitt liv. Och då snackar jag inte valfrihet i den bemärkelsen som de flesta av de som idag kallar sig liberaler gör, där valfrihet handlar om rätten att välja vilken teleabbonemangsförsäljare som är tjötigast, vilken reklamradiokanal som kan klämma in samma skitlåt flest gånger under en timme och vilket övervakningsbolag som ska videofilma bostadsrättsföreningens port, utan rätten att supa ihjäl sig om man vill (och för den delen få hjälp om man vill det), eller rätten att spela fotboll tills man dör.

Prince är själv övertygad om att han är fullt frisk. Men trots allt har några av Europas främsta hjärtläkare sagt att han kan dö om han idrottar. När jag följde upp mitt Princereportage i Offsides jubileumsnummer frågade jag Prince om han fortfarande hade velat fortsätta spela fotboll även om han faktiskt trodde att de hade rätt, och trodde att han skulle dö av det.
Utan att tveka en sekund svarade han ja.

- Så kan man inte göra, sa chefen.
- Jo, jag kan!

Ett replikskifte att älska.

Prince borde ha rätten att avgöra om han vill vara stolt fotbollsspelare och dö innan han fyllt 35 eller känna sig som en nolla och dö när han är 80.

Eller för att låta några som säger det bättre än jag göra det. Attentat:

* Offside #2/07