Förra lördagens fest i Helsingborg har fått en bitter eftersmak. En vän till många, någons son, en människa kort och gott, ligger nedsövd i kuvös efter att ha fått en teleskopbatong i bakhuvudet (åtminstone enligt preliminära läkardiagnoser). Inte samma person som får en smäll i skallen på Helsingborgs Dagblads film, och det var fler än dessa två som fick plåstra om huvudet.

Ingen av de omplåstrade blev så vitt jag vet skadade och slagna av andra fans, utan av medlemmar i den tredje våldsfirman som fanns på plats. Helsingborgspolisen.

Polisen får säkert också vara med och slåss om de kontaktar valfri huliganfirma och stämmer träff. Åtminstone så länge de slutar fega och ställer upp med knytnävarna man mot man istället för att gömma sig i bilar, på hästar, använda batonger och hålla de av oss som inte vill vara med som gisslan.

Den uppmärksamhet på detta som nu ändå så smått, efter många år med egentligen betydligt frekventare oproportionerligt våld från den tredje firman, tycks börja vakna även utanför den brännmärkta gruppen fotbollssupportrar, kan bli det goda som ändå kommer ur detta.
Kanske får vi svaret på frågan varför det just är i Helsingborg och inte i samband med resor till Stockholm, Halmstad, IFK-derbyn eller någon annanstans som sådant här inträffar i samband med GAIS matcher.

Det är inte okej att civila använder våld. Det är långt mycket värre när de som har laglig rätt att göra det missbrukar den rätten, trygga i skydd av hjälmar, rånarluvor och en massiv uppbackning av den egna kåren och media. Det finns ett litet, litet hopp nu om att de kanske inte kommer undan den här gången.

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag läste min favoritsjälvplågarspalt, Ulf Stenberg Sport & Spel i GP. Han är en bra sportskribent, Stenberg, men hans åsikter får mig att vilja gömma mig undan mänskligheten för resten av livet. Men nu skrev han: ”poliser tog till onödigt våld”.

Det häpnadsväckande med det är att Stenberg tillsammans med han Mattz i GT historiskt sett har varit landets främste vapendragare för hållningen: poliserna kan aldrig göra fel, ALLT är fansens ansvar.

Det är en milstolpe i kampen att få världen utanför supportergrupperna att förstå att sanningen inte är ensidig. Även om det var inbäddat i de vanliga harangerna om att han inte förstår dagens unga fans som sjunger ”Skånejävlar här kommer götet” (här kommer grönsvart är det för övrigt vi sjunger) och kom med lösningen att återinför allmän värnplikt.

Det är nästa problem som de flitigaste uttolkarna av våldsproblematik kring fotbollen har att brottas med. Bilden som reproduceras gång på gång som berättar att supportrarna i dessa situationer är en homogen grupp bestående av unga män.

En stor andel unga män finns det. En grupp fans på bortaresa är inte ett tvärsnitt ur samhället. Men bland de som i nyheternas filmklipp och på bilder i tidningar beskrivs som en pöbel av arga unga män finns en stor andel unga kvinnor, medelålders män och kvinnor, pensionärspar, barn med föräldrar… Och så vidare.

En väldigt stor grupp med det gemensamt att de sorteras in i det där gänget som media, fotbollens ansvariga och proffstyckarna brukar kalla ”de riktiga supportrarna”. De som de vill ”vinna tillbaka till läktarna”.

Ett mer givande sätt att betrakta fotbollssupportrar på är med en antropologisk vinkel. Mänskligheten har ett djupgående behov av att känna gemenskap, grupptillhörighet och skapa riter som manifesterar detta.
I supporterstammens riter ingår gemensam klädsel, ansiktsmålning (eller masker), bengaliska eldar och gemensamma sånger.
Stammens överlevnad och livsstil är hotad av en propagandamaskin som utmålar den till djur värda att utrota. Den hotas av att läktarnas ståplats försvinner. Den hotas av att fotbollens ledare höjer biljettpriser och vill ersätta stammen med en ny sorts publik.
Och som alla stammar vars livsstil och gemenskap hotas försvarar supporterstammen sig, ibland med desperata medel.

En sak håller jag med Stenberg om. Det är ett jävla svineri (ovärdigt en stamkrigare) att pissa i portuppgångar. Men ska det beteendet vara en måttstock som definierar en fotbollshuligan får Helsingborgpolisen många roliga lördagar utanför Avenyns krogar framöver.

Läktarvåld på sittplats efter slutsignalen. Men på stan var det betydligt mer beskedligt än vad medierapporteringen gör gällande.

Egentligen blir jag inte förvånad längre, men det förtjänar ändå att kommenteras. Jag och många med mig som var i Helsingborg känner inte igen oss i den bild av upplopp som målas upp i viss media.

Jag var svartklädd med vit mask som majoriteten av gaisare på plats. Det berättas nu att de vita maskerna skulle vara del i ett tifo. Det är osant. Verkar dumt med ett tifo som innehåller masker som gör det omöjligt att sjunga. De fanns som en kommentar till det våld som jag och många med mig blivit utsatta för från de med vita hjälmar, visir och svarta rånarluvor vid tidigare besök i Helsingborg.

Jag lämnade Tivoli och slöt upp med supportertåget. Någonstans i backarna upp mot Olympia splittrades tåget upp, jag vände mig om och såg att en polislinje skurit av den främre gruppen som jag gick med från resten. Väntade. På avstånd verkade visst tumult förekomma; några bengaler, polishundar och skenande hästar. Det tog kanske två minuter, sedan släpptes resten av supportertåget fram.

Fortsatte nu vandringen upp mot Olympias insläpp. Där var jag med om det enda som gränsade till våldsamheter på nära håll. Innan biljettkontrollen (alla 800 gaisare hade köpt biljetter som supporterföreningen Gårdakvarnen ordnat på tåget för att få en smidig lösning vid arenan) hade polisen rest ett stängsel. När gruppen jag tillhörde nådde stängslet skreks det att vi skulle backa.
- Fast jag tänkte gå in och se matchen, sa jag.
- Backa för helvete sa jag, blev det nyanserade och intelligenta svaret.
Samtidigt körde tre såna där mörkblå piketer in med hög fart från sidorna och bildade en tajt spärr för vår grupp som nu var fångade mellan stängslet och bussarna. Då började de i främre ledet rycka i stängslet.
Jag visade min biljett för en man med hjälm och gul väst.
- Varför släpper ni helt enkelt inte in oss på arenan och slipper sånt här?, frågade jag.
- Jag håller med, men det är polisen som bestämmer. Jag är bara arenavakt, svarade han.

En minuts ryckande i stängslet senare öppnades insläppet och vi kunde i lugn och ro börja gå in för att se matchen.

Jag fann inte dessa, ur det perspektiv jag bevittnade dem, små incidenter värda att nämna. Så länge polisen höll sig lugn och inte drev upp en hetsig stämning genom att spärra vandringsleden med hästar och hundar fanns inte tillstymmelse till våldsamheter. Och så vitt jag märkte av gjorde de det i betydligt mindre utsträckning än vad jag är van vid från Helsingborg. Det var en bild som delades av de jag pratade med på läktaren efter slutsignalen.

Därför kändes det inte värt att nämna, men jag borde ha räknat ut att det för TV-team och kvällspress är en alltför rolig vinkling med svartklädda människor i teatermasker som dessutom tänder bengaliska eldar. Att måla upp det till krigszon. Sedan sitter landets krönikörer och proffstyckare, som har det gemensamt att de aldrig är med och upplever det de tycker till om på plats, (För övrigt något som kännetecknat alla våra riktigt stora, legendariska journalister, att de är med om den verklighet de berättar om, snarare än tycker från en redaktion), och förfäras.

En svart dag för fotbollen. Krigszon. Tacksamma rubriker som säljer såklart. Många av proffstyckarna ställer sig frågan: ”Hur länge orkar vi”. Rätt länge skulle jag tro, eftersom det ger dem som sitter på bekvämt avstånd från allt något att skriva om. Första gången jag såg proffstyckare fråga sig ”Hur länge orkar vi” var i samband med EM 1992, så svaret på den frågan blir åtminstone 18 år.

Det är så det fungerar, och jag är inte det minsta förvånad. Däremot ganska beklämd över att en inte helt osann, men i stora drag skev, skruvad och hårdvinklad bild av ett händelseförlopp reproduceras och återupprepas så många gånger att den blir en absolut sanning. Så sann för allmänheten att det överlägsna argumentet ”Jag var där och det såg inte ut och hände inte så som du har getts anledning att tro”, istället blir det som betraktas som en lögn och förvrängning av sanningen av denna allmänhet.

———————————-

Jag känner till tre fall av våld som faktiskt inträffade i Helsingborg. De två första ledsamma, det tredje lite mer komiskt.

En vän till mig fick ett slag i skallen av teleskopsbatong, men klarade sig med lite blod och plåster. Ytterligare en klarade sig inte lika bra utan intensivvårdas i detta nu.

På läktaren inträffade det grövsta våldet på sittplatsläktaren. En ”så kallad supporter” till hemmalaget, närmare bestämt en herre i 70-årsåldern, drämde en plastkasse innehållande en konservburk i skallen på en av mina kamrater efter slutsignalen. Dags att förbjuda sittplats och införa hårdare visitering av pensionärer med dödsvapen dolda som shopping. Det var säkert kattmaten han skulle ha som segermiddag.

900 gaisare på ett tåg. Brukar sluta i katastrof på något sätt. Och roligt brukar det vara. Jag gillar sånt som kan spåra ur. Särskilt det som andra vill ska gå på räls. Så sett.

Den här resan kommer att föra det svenska supporteravantagardet ett steg längre. Det finns planer, som kan innebära en biljett till Valands konstskola för regissörerna. Kampen fortsätter – fascismen ska krossas, som det brukar heta.

I Helsingborg har vi en lång historia av att bevittna ridande poliser sparka äldre män i bakhuvudet, piketbussar köra rakt in i grupper innehållande barn, pepparsprayburkar hanteras med mindre urskiljning än hårspray i mellanstadiflickornas omklädningsrum efter gympan, och ständiga verbala ”jävla slödder” (apajävel?) påhopp som får GP:s tipsspaltskrönikör Ulf Stenbäck att framstå som en snäll och förstående farbror.

Det är fullt begripligt om det bemötande som vi tillresta supportrar har fått i Helsingborg genom åren hade skrämt bort de ”vanliga” fansen från att resa. Men det har tack och lov fått motsatt effekt. Skånepolisens skrämseltaktik leder till att varenda gaisare jag känner bara ger sig fan på vi alla ska till Helsingborg. Och vi kommer dit med en adrenalinnivå lagrad i en tunna av fem års övergrepp.

Jag hoppas, även om jag inte tror det, ändå att det blir lugnt och fredligt. Personligen finner jag våld lätt vulgärt. Min inställning till omvärlden är att jag vill bli lämnad ifred. Får beväpna mig med mitt pressleg i pannan och en ständigt påslagen videokamera som hatt, så kanske jag slipper polistrakasserier. Fast där nere i Skåne verkar de så totalt upptjackade att de förmodligen inte har en aning om vad de gör, vad de säger eller vem de slår.

Synd med polisvåldet, för annars tycker jag allra bäst om Skåne som resmål i Sverige. Känns alltid mycket bättre att åka söderut än tvärtom. Helsingborg är en vacker och charmig liten stad. Olympia är Sveriges bästa arena, som till och med har en anständig bortasektion.

Dessutom är förhoppningen om poäng i nivå med hoppet om ett mirakel, så chanserna att matchresultatet blir en besvikelse är obefintligt små.