Vissa dagar blir bara bra dagar. Perfekta dagar.

En fjärdedel av vår totala hemmapublik bestämde sig för att åka till Helsingborg. Jag vill inte ta ifrån våra spelare och tränare någonting, men igår kändes det som att vi tusen på läktaren åtminstone var goda för en tolfte man på planen.

Det syntes på Axén, som direkt efter slutsignalen gick ner mot vår kortsida för en kraftfull segergest. Det syntes i ansiktet hos spelarna när de firade segern med oss.

Det är den känslan alla supportrar vill känna. Att du har betytt något för ditt lag och din klubb.

Axén pratar ofta om matchplanen. Om den följt eller inte följts. Mot Helsingborg tror jag inte att det förekom något enda avvik från den.

Hemmalaget inledde bäst och tryckte på. Deras plan gick uppenbart ut på att knäcka GAIS med en fartfylld start och ett tidigt ledningsmål.
När det uteblev kunde GAIS långsamt börja ta över kontrollen av matchen. Helsingborgs bollinnehav blev aldrig ett hot. Istället kunde GAIS gå till motangrepp precis på det sättet som det alltid pratas om att vi ska göra. Med vägvinnande passningar och många spelare i rörelse framåt. Ledningsmålet kom efter ett imponerande förarbete från Joel Johansson (planens bäste) och en perfekt tajmad nick från Romario.

Skönt för den hårt ifrågasatte (med rätta) brassen att äntligen få till det. Han ska ju tydligen vara magiskt bra på träningarna, denne Romario, men i matchsituationer har vi endast kunnat se talangen glimta till i korta sekvenser som sedan dränkts i 90 minuters menlöshet.
Det kändes redan mot Häcken att han var på gång. Där tyckte jag att han för första gången i gaiströja genomförde en hel match på ett bra sätt. Inte så att han gjorde något fantastiskt, snarare att han inte märktes särskilt mycket utan gjorde sitt jobb.

Wandersons tröja är en stor att fylla, men att börja förstå att en match går ut på mer än att göra några snygga finter är ett viktigt första steg som jag tror att Romario har tagit nu. Kan kanske bli bra trots allt.

Rätta mig om jag minns fel, men gjorde inte även Wanderson sitt första gaismål på nick? Ser en språngskallen på Nya Ullevi framför mig…

Då det varit lite av GAIS specialitet i år, att tappa bort en ledning och en bra start med nervositet och rädsla ingav ledningsmålet inga större förhoppningar om seger. Men Helsingborg lyckades inte åstadkomma något större tryck.
Det som märktes mest var Lindströms fula påhopp på Kenneth Gustavsson. Han saknade väl att ha honom bakom sig på planen och tänkte barnsligt att ska inte jag få så ska ingen få.
Lugn blir jag aldrig innan 4-0, men det kändes inte som att segern någonsin var hotad på allvar. Björn fick rensa undan en lobb en bit innan mållinjen och Dime gjorde en fin utrusning och knep bollen framför fötterna på en fri HIF-anfallare.

Jimmy Tamandi tvingades till ett byte. Med den start Tamandi fått här vore det ledsamt om det visar sig vara något allvarligt. Hans spel har inneburit ett lyft för hela laget.

Jäklar vilken gräsmatta de har på Olympia. Blev lätt avundsjuk på den vackert gröna prakten!

Det finns inget roligare än en bortaresa som går bra. Inget värre än en som går dåligt. Det behövs inte skrivas ut vilken kategori Helsingborgsresan hamnar i. Till och med polisen skötte sig, åtminstone så vitt jag märkte, civiliserat. Det var till och med en av dem utanför centralstationen som talade om vägen till puben utan att kalla mig slödder eller hötta med batong.

Bildspelet innehåller matchbilder från Bildbyrån och Scanpix. Egna bilder från tågresan ner, marschen till och från Olympia och festen på vägen hem.

Dresscode: Black för hela gaisklacken introducerades inför höstderbyt mot IFK 2008. En uppvisning av enhet i tider då snacket om olika supporterkategorier (oftast identifierade genom klädvalet) hade tagit fokus från gaisandet som förenar. Sedan dess har det återanvänts vid väl valda tillfällen.

900 gaisare på ett tåg. Brukar sluta i katastrof på något sätt. Och roligt brukar det vara. Jag gillar sånt som kan spåra ur. Särskilt det som andra vill ska gå på räls. Så sett.

Den här resan kommer att föra det svenska supporteravantagardet ett steg längre. Det finns planer, som kan innebära en biljett till Valands konstskola för regissörerna. Kampen fortsätter – fascismen ska krossas, som det brukar heta.

I Helsingborg har vi en lång historia av att bevittna ridande poliser sparka äldre män i bakhuvudet, piketbussar köra rakt in i grupper innehållande barn, pepparsprayburkar hanteras med mindre urskiljning än hårspray i mellanstadiflickornas omklädningsrum efter gympan, och ständiga verbala ”jävla slödder” (apajävel?) påhopp som får GP:s tipsspaltskrönikör Ulf Stenbäck att framstå som en snäll och förstående farbror.

Det är fullt begripligt om det bemötande som vi tillresta supportrar har fått i Helsingborg genom åren hade skrämt bort de ”vanliga” fansen från att resa. Men det har tack och lov fått motsatt effekt. Skånepolisens skrämseltaktik leder till att varenda gaisare jag känner bara ger sig fan på vi alla ska till Helsingborg. Och vi kommer dit med en adrenalinnivå lagrad i en tunna av fem års övergrepp.

Jag hoppas, även om jag inte tror det, ändå att det blir lugnt och fredligt. Personligen finner jag våld lätt vulgärt. Min inställning till omvärlden är att jag vill bli lämnad ifred. Får beväpna mig med mitt pressleg i pannan och en ständigt påslagen videokamera som hatt, så kanske jag slipper polistrakasserier. Fast där nere i Skåne verkar de så totalt upptjackade att de förmodligen inte har en aning om vad de gör, vad de säger eller vem de slår.

Synd med polisvåldet, för annars tycker jag allra bäst om Skåne som resmål i Sverige. Känns alltid mycket bättre att åka söderut än tvärtom. Helsingborg är en vacker och charmig liten stad. Olympia är Sveriges bästa arena, som till och med har en anständig bortasektion.

Dessutom är förhoppningen om poäng i nivå med hoppet om ett mirakel, så chanserna att matchresultatet blir en besvikelse är obefintligt små.