Vår förre tränare Magnus Pehrsson har, inte särskilt överraskande, fått sparken från Åhlborg. Detta efter att ha fört klubben från mästartiteln till nedflyttningsplats. Med ett svek och ett misslyckande på sitt CV blir framtiden tuff för ”tränartalangen”

Det finns spelare och ledare som lämnar GAIS med ett hjärtligt lycka till och tack för allt. Pehrsson var inte en av dem.

Han efterträdde som bekant Roland Nilsson efter säsongen 2007. När Nilsson lämnade förutspådde en nästintill enig expertkår i landets tidningar att det skulle innebära slutet på GAIS allsvenska existens. I skenet av detta lyckades Pehrssons agent sälja in honom som en ung mirakeltränare som räddat ett utdömt lag kvar i högsta serien.

Vi med lite närmare koll på GAIS visste hela tiden att detta inte var sant. Nilsson är en av dem som lämnat, kanske inte med ett lycka till men åtminstone med möjligheten att visa sig rakryggad i Göteborg igen. I ett läge där det var dags både för honom och för GAIS med något nytt.
Han hade tagit GAIS till Allsvenskan och etablerat oss någorlunda där. Till Pehrsson lämnade Nilsson ett färdigt allsvenskt lag som behövde en ny röst och nya tankar för att ta nästa steg.

Pehrsson kom till ett dukat bord. Ett drömläge för en ung, oprövad tränare med ambitioner. För det var vad han var, ett oskrivet kort. GAIS tog en chansning med förhoppningen att klubben hade hittat en person som skulle arbeta långsiktigt i något som påminde om en managerroll. Gav Pehrsson ett uppdrag att bygga ett lag på sikt.

Till sitt förfogande fick Pehrsson en spelartrupp som var avsevärt vassare än den som Nilsson haft att arbeta med de föregående säsongerna. (Se min truppanalys år för år 2006 – 2010).

Här på Nyheter 24 sammanfattades det redan då på ett träffande sätt av sportchefen Ehsan Fadakar:

”Makrillarna skulle spela attraktiv fotboll men lyckades till slut göra färre mål än jumbon Norrköping. Han svek klubben han lovat en långsiktig satsning. Han gick bakom ryggen på de flesta. Det är knappast så man beter sig. Att sedan kalla ett mediokert år för fantastiskt är bara för mycket.”

Det återstår att se vad som händer med Pehrsson karriär nu, men i jakten på nya jobb ser en CV där han gick bakom ryggen och svek ett förtroende hos en arbetsgivare och misslyckades rejält hos nästa ut som något som till och med Patrick Mörk får svårt att sälja.

Ännu en förlust. En poäng på fyra matcher. Det börjar lukta superetta.

Försöker intala mig själv att inte ge upp. Vi har fortfarande det allsvenska kontraktet i egna händer. Moral strider mot självbevarelsedrift. Moralen att inte ge upp krävs för att vi ska ha en chans. Uppgivenhet redan nu kommer att göra undergången mycket lättare att hantera.

Jag gillar Alexander Axén. Jag tror på hans idé om passningsspel och attraktiv fotboll. Men utan Wanderson och Ayarna, och med det desperata tabelläget, känns det som att det är dags att plocka fram grisspelet. Och plocka bort viljan att vinna snyggt, ersätta den med viljan att aldrig förlora, som räddade oss under Roland Nilsson.

(Foton: Scanpix)

Efter en vecka då känslan av att allt kommer att gå åt helvete för GAIS, uppgivenhet och missnöjd trötthet ser jag plötsligt fram emot kvällens derby med ny tillförsikt.

Jag blir glatt överraskad av de sällsynta tillfällena då jag får ta del av en tanke som är motsatt mina egna, när denna tanke får mig att reflektera och faktiskt inse att jag är på väg åt fel håll.

Det hände i söndags kväll på ett av våra supporterforum.

Jag citerar:

”Vi sänker oss själva utan att fatta det. Om den sista tidens enorma pessimism som man läser här även präglar våra sociala kontakter, ja då kan vi lägga ner. Jag tror nämligen att denna stämning sprider sig och ger de minskade publiksiffrorna. När vi sedan ger oss på dem som verkligen uträttar något för klubben alternativt är positiva, är det ett utdraget självmord.

Från början tror jag det var lite av en imagefråga det här med gnället. Det gnälldes lite med glimten i ögat så att säga. Detta är något som för länge sedan helt försvunnit och kvar är bara skit.
/…/
Jag tror på fullt allvar att GAIS bara förlorar högst en match till i år och lätt klarar nytt kontrakt. Fan det var inte svårt alls!”

Och citerar igen:

”Hur kan man på allvar tycka att vi har ett dåligt program kvar? Hur kan typ 90 % här på allvar i januari-februari mena på att vi åker ur så det visslar om det och sedan när vi ligger i mitten efter två tredjedelar av säsongen, så anser samma 90 % att Axén inte får ut maximalt av truppen? Nya arenan har på två säsonger gått från grymt bra till kass. Bla för att den är av betong. Hur kan man tro att om man har en majoritet av människor som enbart sprider negativa vibbar, att det skall tillkomma nya?

Det är väldigt enkelt att hela tiden tycka att allt är GAISgårdens fel. Eller Gårdakvarnens. Man kan alltid fråga sig själv. Vad har JAG bidragit med?

Mot BP hemma så startade vi med fem spelare, 21 år eller yngre. Jävligt fina och välskolade bollspelare. Det här kan bli GAIS bästa allsvenska säsong sen 89/90. Så ser jag på årets GAIS.”

Själv kan jag lägga till det här:

När vi gick upp i Allsvenskan 2005 trodde alla, inklusive majoriteten av gaisare, att vi skulle åka ur direkt nästa år. Denna inställning delade vi med medias enade expertkår. Samma undergångstips, både från vårt egna läger och från experterna, har upprepats varenda säsong sedan dess. 2007 skulle vi åka ur för att James Keene och Khari ”vi-skrattade-hela-vägen-till-banken” Stephenson försvunnit försvunnit. 2008 skulle vi åka ur för att Roland Nilsson försvunnit. 2009 skulle vi åka ur för att Magnus Pehrsson försvunnit.

Inför årets säsong såg det faktiskt värre ut än någonsin. Vi skulle utan tvekan åka ur för att Mattias Lindström och Pär Ericsson försvunnit, Richard Spong borta för korsbandsskada och Wanderson saknade motivation för att han ville vidare.
Dessutom är vår ekonomi, som aldrig varit stark, svagare än på flera år. Omsättningsmässigt och när det kommer till pengar på banken ligger vi förmodligen och nosar på sistaplatsen i Allsvenskan.

Trots detta ligger vi där vi ligger, där vi brukar. Nedre delen av tabellens mittenskikt.

Faran för hela klubben är känslan av att det inte går framåt. Trots att vi fortsätter att prestera över förväntan och helt klart över våra ekonomiska förutsättningar jämfört med de flesta motståndarna i serien, är det svårt att uppbåda en känsla av framgång och positiva tongångar när klubben bara står och stampar. Det gör oss supportrar uttråkade och otåliga, det får de bästa spelarna att fundera på att ta nästa karriärsteg på annat håll och de medelmåttiga att bli loja och bekväma.

Vi måste hitta tillbaka till den där känslan som bar oss framåt under förra decenniets mitt. Det är GAIS mot världen, etablissemanget och vanlighetens grå tristess. Vi måste återfå stoltheten i varenda poäng vi tar. Viljan att aldrig förlora.

För vi tar steg framåt. Efter den här säsongen har vi brutit en förbannelse som förföljt oss sedan 1955. Efter att vi åkte ur det året har GAIS aldrig spelat fler än fem säsonger i högsta serien utan avbrott.

Första steget mot vår sjätte raka allsvenska säsong tar vi idag. Nu ska ni får, fucking IFK!