Det här med bengaler på läktaren är en debatt som blossar upp med jämna mellanrum.

Jag funderade på det när det rapporterades om Malmös halvmiljonersböter härom veckan. Pengar som grovt räknat hade räckt till en årslön för en hyfsad spelare, enligt en talesperson för klubben.

Samma Malmöfans som hyllats av en unison mediakör för den fantastiska stämningen, de bästa tifona och sopat hem kvällstidningarnas fjantiga klackrankningar för 2010 kallades plötsligt huliganer när det var böterna och inte de färgglada bilderna som hamnade i fokus.

GAIS har en djupt rotad tradition av pyroteknik. Från 60-talet fram till dess att det förbjöds på sent 80-tal skickades en grön raket mot skyn när GAIS gjorde mål. I Uefacupmatchen mot Slask Wroclaw 1975 bötfälldes GAIS av Uefa för detta tilltag. Något som fick Handels & Sjöfartstidningen att kritisera Uefas trångsynthet.

På 90-talet fick en då halvt avsomnad Gaisklack ny energi med hjälp av återkommande bengalbränningar, som kulminerade på vårderbyt mot IFK i Allsvenskan 2000. En match som blev startskottet för derbypublikfesterna i Stockholm och Göteborg som var grundbulten till Allsvenskans publika och mediala uppsving under 00-talets första hälft.

Förbudet mot bengaler på läktaren är ungefär tio år gammalt. Med förbudet förvandlades det som de flesta tidigare kallat fantastisk stämning till huligansim.

Fast de flesta gillar bengalbränning ändå. Det visar hyllandet av Malmöfansen. Det visar bilden på GAIS hemsida där årskortsförsäljningen marknadsförs med en bild där den röda röken ligger tät över läktaren.

Jag vill alltid skilja på princip och moral. Att ha en princip är för de simpla människorna. En princip kan vara att ”jag är laglydig”, och sedan är det lätt att hålla sig till att allt som är lagstiftat eller nedpräntat som en regel är rätt. En moral är att avgöra varje situation för sig själv, och bortse från vad lagen, allmänheten och reglerna säger.

Eftersom bengalbränning på läktarna är snyggt och skapar stämning, så är det moraliskt rätt. Eftersom det bara blir fel för att detär mot reglerna och därför ger böter är det reglerna, inte handlingen som är fel.

Viktig match idag mot ”Ottors gäng”. En samling gaisspelare som har haft Lennart Ottordahl som tränare någon gång under åren 1999 – 2002.

Organisatören bakom denna samling är Pelle Blohm. Större som människa än som fotbollsspelare. (För övrigt ett omdöme som alla fotbollsspelare borde sträva efter att få).

För Blohm och resten av Ottors gäng var det naturligt att låta supporterklubben Gårdakvarnen stå för motståndet. Vi som av Ottordahl själv förärades med tröja nummer 23 i truppen.

Det är inte mer än tio år sedan, men mycket har hänt sedan dess. GAIS har vuxit som klubb på så gott som alla plan. Även om ett nåja inom parantes kan sättas efter vartenda ord i följande rad är vår klubb numera professionellt skött, har en ordnad ekonomi och är etablerad i Allsvenskan.

Det enda som inte vuxit sedan dess är spelare 23, det vill säga publiken. Orsakerna därtill och teorier om varför finns det lika många som det finns gaisare. Här är en: Då var GAIS en liten, familjär klubb med en närhet mellan ledning, spelare och fans som gjorde identifikationen med klubben som helhet större än vad den är hos de flesta på läktaren idag. En närhet som gör att spelarna från den tiden hellre piskar upp oss fans i en fotbollsmatch än spelar mot något Öis old boys eller liknande.

Samtidigt som klubben har vuxit har supporterkulturen förändrats, och det är bara att konstatera att det vuxits åt olika håll. En klyfta har uppstått som är fylld av ömsesidig misstro och avståndstagande.

Är det priset nödvändigt att betala för att se GAIS i Allsvenskan är jag beredd att betala det, även om jag vet att många inte håller med mig här. Men jag tror inte att det hade behövt vara det. Även om ingen har hittat formeln än måste det finnas ett recept som kombinerar professionell skötsel, ekonomiskt tänk och framgång med mänsklig omtanke och närhet.

Öh… Eller när jag tänker på hur omvärlden ser ut, kanske inte…

I vilket fall uppfylls en pojkdröm idag. Att få dra på mig en Gaiströja och springa ut på planen tillsammans med spelare som fått uppleva den högsta äran en fotbollsspelare kan nå. Att företräda det grönsvarta representationslaget.

Siktar in mig på att återuppta min målvaktsposition och litar på att det sitter i ryggmärgen. Vågar inte ens tänka på den lekstuga Blohm, Magnus Gustafsson, Ivan, Gravem, Chmaj och gänget kommer att ha.

En krönika om Göteborg vs Bonneborg och hur det slutligen tar sig uttryck i dagens GAIS

Jag har en livslång, gränsande till besatthet, kärlekshistoria med staden Göteborg. På en av mina väggar har jag låtit måla Älvsborgsbrons siluett. På motsatt vägg en bård föreställande hamnen i solnedgång. Jag är en av få personer i världen som tycker om fiskmåsar. De stora grönområdena är fantastiska. Utsikten från Masthuggskyrkan oslagbar. Det har gjorts mer bra musik här än någon annanstans i Sverige.

Det är mitt Göteborg. Det som gör att jag trots allt älskar staden. Göteborg i idévärlden.

Sedan finns verklighetens Göteborg. Låt oss kalla det Bonneborg.

Dolores klappar igen tillsammans med turkens närlivs och små kaféer. Istället Media-markt i Högsbo, 7-11 och Espresso House. Higab håller på att driva iväg klassiska Jonsborgsgrillen med höga hyror. Billhälls, Bogö, Karls och Majoren har blivit Hemköp.
Av de 82 biografer som en gång lyst upp torg och stråk i vartenda kvarter med röd neon återstår två anonyma komplex, samt Royal, Haga och Capitol.
Klara har stängt igen och blivit ännu ett Vasa-hang-out med happy-hour. Schumadija, där det serverades serbisk husmanskost och jättestop med öl på ett tystlåtet och barskt vis, är ännu en i raden av avslappnade krogar som har blivit strömlinjeformade barer enligt modell 1A eller 1B.
1A är ”den brittiska puben”, fast inte så där smutsigt och otrevligt som det är i England utan rent och med lite inbundna böcker på väggarna som ett ”äkta” och samtidigt kitschigt inslag.
1B är den minimalistiskt ”stilrent” inredda restaurangen, med mycket rostfritt stål, svarta lister och röda stolsdynor i gallon. Och glöm inte den inglasade uteserveringen. Smaklöshetens främsta utpost.

Göteborg slår sig för bröstet som turiststad. Och visar upp Göran Johansson evenemangsstråk. Jag hatar ordet evenemang. Ett evenemang är per definition smaklöst. Tänk då ett helt stråk med det. Och turisterna som flockas har inte ens vett att kalla spunnet socker för spunnet socker. De säger sockervadd.
Det enda av värde som finns kvar mellan Lana och Friggagatan är de gamla ankorna i Säveån. Snart får jag skriva Centralstationens bangård istället för Friggagatan, för en av Göteborgs sista sköna gator är snart totalrenoverad, uppfräschad och totalt införlivad i den likriktade, rena tristessen.

Någon gång om året upplåter vår morgontidning Göteborgs-Posten sin kultursida åt en debattartikel om arkitektur där en skribent menar att Göteborg måste bygga ett landmärke, som turning torso i Malmö. Och ett levande bostadsområde vid vattnet, som Bo01 i Malmö.
Resultatet blev ett stort pariserhjul och de stendöda kvarteren i Eriksberg.

Vår stad präglas av visionslöshet och bonnmentalitet. Har av olika anledningar hängt rätt mycket i just Malmö det gångna decenniet. Där Malmö känns som en liten storstad känns Göteborg som en förvuxen bonnhåla.

Vad har då allt detta med fotboll och GAIS att göra?

Göteborgsfotbollen lider i allra högsta grad av Bonneborgsmentaliteten. När vår nya arena skulle byggas, åt vilket håll tittades det då främst för inspiration?
Borås.

IFK är ju som bekant själva sinnebilden av det bonneborgska, verklighetens folk, och dessutom rätt belåtna med att vara det som det verkar. Plusset för oss gaisare är att vi kämpar emot, men vår klubbledning är djupt smittad av bonnekomplexet.

Under de senaste fem åren har jag lyssnat på en hel del välmenande idéer från olika personer i vår ledning. Gemensamt för många av dem är att de främsta argumenten har varit ”så gör Frölunda hockey”, ”så gör Elfsborg” och till och med, hör och häpna, ”så gör IFK”.

För det första: Varje gång någon, oavsett vad det gäller, argumenterar för sin sak med att säga ”men så gör de på det stället” är det inte värt att lyssna på.

För det andra: Det kan absolut vara okej att hämta inspiration från annat håll, men för helvete, lyft blicken lite. Vi är en av de klassiska klubbarna med en stolt historia sedan 1894. Vi är med svenska mått en storstadsklubb. Lite mer stolthet än att avundsjukt snegla åt Sjuhäradsbygden och ett hockeylag med namnet Indians tack.

För det tredje: Jag är innerligt trött på de i våra egna led som gnäller om att det vi anser vara GAIS börjar gå förlorat på grund av att det finns en uppblåsbar hoppborg utanför läktarna, och i nästa andetag hetsar om att klubbledningen måste agera alternativt avgå. En klubbs själ och essens skapas inte uppifrån. I så fall hade Häcken vunnit SM-guld. Det är vi som fyller GAIS med innehåll. Det kan vi göra även om de officiella souvenirerna är fula, några ungar får leka i hoppborg och måla ansiktet och vår kassör tycker det är trist att betala bengalböter.
Tror någon av dagens supportrar på allvar att klubbledningen hade någonting alls att göra med att en av Sveriges absulot första fotbollsklackar började ta form 1971? Att det punkdoftande 80-talet var en färdig produkt lanserad av styrelsen och Bosse Falk? Att det sena 90-talets uppsving i vår supporterkultur som kulminerade med Sveriges fetaste bengaltifo någonsin i vårderby 2000 var en grej som ordförande Bergenhem satte fart på?