Elva gånger tidigare har jag varit på Hultsfredsfestivalen.
Från den där första gången 1993 och fram till en bit in på det nya millenniet rullade det på, som en av de mest givna fasta punkterna på hela året.
Under 90-talet var Hultsfred helt självklar ledare i festivalsverige, trots ett par års konkurrens av magiska Stockholms-avstickaren Lollipop.
***
Det var i Hultsfred jag såg ett osignat Kent spela i ett öltält inför något hundratal personer.
Det var där jag såg bob hund på Stora Dansbanan en tidig eftermiddag och röjde så mycket längst fram i det fullsmockade publikkaoset att jag var tvungen att spy vid en björk direkt efter konserten.
Det var där jag såg Manics med Richey på en gitarr som det påstods inte ens var ikopplad i förstärkaren.
Det var där jag sjöng ”Små grodorna” till Blur, skrek ”Wu-Tang Clan ain’t nuttin to fukk with!”, blev förälskad i Björk, sjöng ”Bankrobber” efter att ha sett Joe Strummer och grät till Red House Painters.
***
Det var i danstälten vid sjön som jag dansade mig galen till alla från Jeff Mills, Fatboy Slim och hela Skint-possen till Aphex Twin, Basement Jaxx, DJ Krush. Och Daft Punk förstås, antagligen den enskilt koolaste bokning någon svensk festival någonsin lyckats göra.
Det var där jag såg The Verve mitt i natten i en Teaterlada så överfull att folk fick panik i försöken att komma in.
Det var i det lilla Amazonas-tältet jag såg The Latin Kings rappa ”Snubben” för första gången, samtidigt som de sista nazisterna skrämdes bort från festivalen för all framtid.
***
Det var också i Hultsfred som jag var med och ordnade egna galna festivalspelningar och uppträdanden i vårt Bomben-tält med folk som Bad Cash Quartet, The Hives, Looptroop, Fattaru, Johan Borgert och Per Hagman.
Och det var där som jag spelade fotboll mot Oasis och Primal Scream, tiggde cigg av Liam Gallagher, såg Lemmy röka pipa, såg Damon Albarn hångla, hängde med Elastica ut på campingen för en spontan fanzine-intervju vid Hulingens strand, gick en meter bakom en rockstjärna innan han blev löpsedelsstoff för dumheter, gjorde alldeles för mycket dumheter själv, och såg Zlatan klacka in det där målet mot Italien på en storbildsskärm vid Hawaii-scenen.
***
Jag har besökt Hultsfred två gånger vintertid också.
En märklig upplevelse. En vacker död by.
En gång spelade vi skivor på nattklubben Metropol, en helt vanlig lördagskväll i november när Hellacopters spelade live och hade ett förband som var på väg uppåt och hette The Hives. Det gick bussar från halva Småland till den lilla byn mitt i ingenting den dagen – och jag minns hur vi pulsade genom snöslasket längs motorvägen, kånkandes på våra skivväskor (på den tiden spelade jag vinyl, vilket var tungt att bära på), på väg till radhuset vi fick bo i, för att ortens enda två taxibilar var uppbokade.
Den andra gången en helg i december när Rockparty fyllde 20 år och ställde till med ett av de mest storslagna födelsedagskalas jag någonsin fått äran att uppleva, ja till och med vara en del av.
Vi spelade skivor med vår gamla sajt och klubbkollektiv Bomben och jag minns att jag var omåttligt stolt över att köra ”We’re Only In It For The Drugs” med två tredjedelar av Ebba Grön på dansgolvet.
Vi åkte ner med en buss fullpackad med halva Sveriges rockelit, som skulle spela live i olika konstellationer på festen. Ola Salo och Ebbot Lundberg skrev en musikal på vägen hem där vi alla fick varsin roll.
Delar av Nomads, Kent och Sountrack of Our Lives var med, liksom Sahara Hotnights och Docenterna. Säkert Sator också, jag minns inte så noga.
Man gör oftast inte det när det handlar om Hultsfred…
***
Jag kan hålla på precis hur länge som helst. Det finns tusen och åter tusen minnen så starkt förknippade med Hultsfred. Musik, vänner, kärlekar, arbeten, galenskaper, fester, sena nätter och ständigt påfyllda glas.
***
Men mot slutet tröttnade jag. Det blev sämre och sämre bokningar, för mycket dålig hårdrock, för mycket tonårsfylla, för mycket sunkig lera, för långt att åka.
Jag blev en prototyp för den moderna stadsfestivalbesökaren, en sån där som föredrar hotell, asfalt, drinkar, lyxbufféer och Pitchforkmediahajpade chillwaveband i stället för det gamla hederliga langos-hembränt-rock’n'roll-racet.
***
Minnesbilderna fanns kvar, men började blekna och sättas i allt fulare ramar.
Jag åkte till Roskilde i stället, den riktiga festivalklassikern. Och Arvika, Emmaboda och på senare år även Peace & Love och Way Out West förstås. Precis som alla andra.
***
Men i år nystartar Hultsfredsfestivalen, med nya ägare och helt nytt krut i maskineriet.
Och
som jag skrev här i morse så är det bättre än någon annan festival i år, kanske t o m topp-tre någonsin i Hultans 25-åriga historia.
Jag återkommer till det i morgon, med lite musiktips och framtid.
Det är bara timmar kvar nu och jag är sådär löjligt festivalpeppad.
Hultan, here we come!
