Vi har alla en bild av verkligheten. Den är aldrig helt korrekt. Den är alltid ofullständig. Att ha korrekt information om allt är helt enkelt inte möjligt.

Men vi gör så gott vi kan. Det måste vi göra, eftersom det är vår bild av verkligheten som styr de val vi gör i vardagen och i livet. Och det är här allt börjar bli svajigt.

Jag funderade en del över detta i samband med tioårsdagen av 9-11-attentaten. De var världens mest spektakulära och största terrorattentat. Mängden information kring denna vidriga händelse är fullständigt överväldigande.

Samtidigt vet vi betydligt mindre om de konsekvenser 9-11 fick. Ta till exempel kriget i Irak. Där debatterar man fortfarande hur många som egentligen har dödats. Och det är inte så lätt att få reda på. Bara i Wikileaks irakiska krigsdagböcker finner vi information om ytterligare 15.000 döda, vars död aldrig tidigare rapporterats i någon media, någonstans, någon gång, över huvud taget. Samtidigt är informationen trovärdig, eftersom den kommer ur den amerikanska militärens egna dokument. Förmodligen var det aldrig meningen att vi skulle få kännedom om detta – trots att det handlar om information som, på många sätt, är relevant för många av oss.

I sin bok Propaganda skriver Martin Borgs om hur bilden av verkligheten i dag är viktigare än verkligheten som sådan. Och visst är det så. Fråga till exempel euro-zonens ledare…

Det enda hanterbara för vanliga människor är att luta sig mot något slags rationell okunskap. Om man har information som är någorlunda korrekt om det som är mest betydelsefullt i ens liv och det samhälle man lever i, så klarar man sig ofta rätt bra.

Men det finns ett problem med detta förhållningssätt: Folk försöker luras. Speciellt när det gäller stora och viktiga saker. Politiker försöker föra väljarna bakom ljuset för att få deras röster. Stater försöker skruva vår verklighetsbild, för att öka sitt manöverutrymme. Byråkrater försöker slå i oss strunt, för att de tycker att de inte har tid med folk som stökar och inte passar in i mallen.

Allt detta får konsekvenser i våra liv. Det påverkar till exempel vår ekonomi, våra lagar, våra åsikter och vårt beteende. Och det sker utan att vi riktigt fått chansen att fatta beslut som är självständiga och informerade.

Men värst av allt: Detta förvandlar de människor som marknadsfört sig som våra tjänare och representanter till våra nya herrar. Och de kommer som regel undan med det.

Det är kanske det som är mest slående med att jobba i EU. Man ser – på nära håll – hur en ny härskande klass växer fram. En politisk klass som blir allt mer isolerad från folket, oavsett vilken färg de enskilda politikerna har. En politisk klass, vars existens bygger på att den kan sköta sitt utan någon större insyn.

Därför är det viktigt med obekväm, grävande journalistik. Därför är det viktigt när Wikileaks håller upp den osminkade sanningen i ljuset. Därför är det viktigt med en misstänksam, kritisk granskning av politiken i Sverige och i EU. Därför är det viktigt med bloggar, wikis och nya media som petar i högt och lågt. Sådant ger oss ytterligare några bitar till det pussel som kallas verkligheten.

Det är fortfarande inte tillräckligt för att ge oss hela bilden. Men det räcker i vart fall för att irritera våra makthavare. Och det är alltid något.

HAX

Läs även min privata blogg på www.henrik-alexandersson.se