Jag har jobbat med kommunikation i princip hela mitt vuxna liv. En gång i tiden vevade vi flygblad på stencilmaskiner. Så småningom kom billiga tryckpressar och stora kopiatorer, som gjorde jobbet lite enklare. Gnuggbokstäver och fotosättning ersattes med desktop publishing och så småningom gjorde de digitala bilderna livet så oerhört mycket enklare.

Utvecklingen går framåt. Men jag har bara varit med om ett jättekliv. Det var när internet kom till byn. Plötsligt kunde man ägna sig åt omedelbar kommunikation, oavsett var mottagaren fanns. Och man kunde själv bestämma vad man ville publicera.

Även den uppkopplade världen har utvecklats steg för steg. Mitt nyhetsbrev Allvarligt Talat gick så småningom gick över i bloggande. Och i dag är till exempel Facebook och Twitter dagliga arbetsverktyg. Wikis är också viktiga som kunskapsbanker.

Men fortfarande, i dag, gäller samma sak som på stencilmaskinens tid: Man måste ha något att säga.

När ett företag eller en organisation stolt förklarar att de nu finns på Twitter eller att de börjat blogga – så ser jag det som lika trivialt som om de meddelat att de köpt en ny kopieringsmaskin. Det är helt enkelt inte intressant. Istället är frågan om de har något att komma med.

I en uppkopplad värld måste man börja från grunden och bygga uppåt. Många har fortfarande inte kommit ur startblocken. Till exempel kan man konstatera att det finns gott om företag, institutioner och organisationer som inte har den minsta ordning på sina hemsidor. För att ta ett riktigt tydligt exempel: Man behöver inte surfa runt många minuter för att hitta hemsidor som saknar kontaktinformation. Eller sådana där telefon, adress och mailadresser är oerhört väl dolda.

Börja med att ta tag i det elementära, innan ni ens överväger att bli interaktiva.

Att driva en blogg för ett företag eller en myndighet är i princip en heltidssyssla. Till att börja med måste man veta vad man vill ha sagt – och se till att det spelar bra ihop med all annan information man sprider. Sedan gäller det att ta ställning till det där med kommentarer och hur man skall hantera dem. Som Anna Troberg så pedagogiskt har visat i näthats-debatten, så gäller det att vara närvarande och lyssnande för att saker och ting inte skall skena iväg. Först när man har koll på detta kan man börja med det riktigt svåra – att ständigt vara relevant.

Vad gäller Facebook och Twitter tycks många tro att det är antalet followers som är det enda viktiga. Vilket är trångsynt. Det gäller att hitta sina fans och att mata dem med nyheter och information som är intressant för dem. Hellre 500 followers som verkligen bryr sig, än 5.000 som är tämligen ointresserade. Åter igen: Man måste ha något intressant att säga. Och man måste fokusera på att nå dem som verkligen tycker att det man säger är relevant.

Bloggandet är i dag, på sina håll, på tillbakagång. Min gissning är att det på sikt kommer att finnas betydligt färre bloggar än i dag – men att de i gengäld kommer att betraktas som rätt etablerade i vårt medielandskap. Facebook kanske inte har peakat ännu, men håller på att förändras till en del i det sociala nyhetsflödet. Twitter är redan där. Samtidigt som dessa plattformar  naturligtvis är sätt att hålla kontakt människor emellan, så har de förändrats till att bli en del av ett personligt anpassat nyhetsflöde, som är unikt och anpassat till varje enskild användare.

Detta är viktigt. För den enskilde användaren kan det vara lika intressant att Bettans katt fått ungar eller att Knatte IF vann helgens bortamatch som att det pågår en rätt vildsint finanskris. Vilka nyheter från det traditionella flödet som når en, det avgörs ofta av vad ens vänner länkar till och tipsar om.

Vi ser just nu en explosion av appar för plattor och smartphones som är inriktade på just detta – att skapa personliga nyhetsflöden. Detta är morgondagens nyhetskanal.

För makthavarna är det här rent förfärligt. De är vana vid att säga saker som når hela folket, samtidigt, via gammelmedia. De förstår inte riktigt hur man tar sig in i unga väljares informationsflöden. För företag, institutioner och organisationer är det likadant. Det räcker inte med att sända ut ett pressmeddelande eller att köpa en helsidesannons längre. Man måste in i människors personliga, sociala nyhetsflöden för att kunna kommunicera med dem.

Och om man inte har något intressant att säga, om man inte upplevs som relevant – då är den dörren som regel stängd.

Själv tycker jag att det är uppfriskande att megafon-kommunikationen håller på att ersättas med sociala informationsflöden. Plötsligt är det inte längre viktigt att avsändaren är stor, pompös och självupptagen – utan att man berör. Det jämnar ut spelplanen. Det tvingar alla att skärpa till sig.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se