EU:s toppmöten om euro-krisen avlöser varandra. På onsdag har man två.
Men alla möten till trots, är det oklart om det finns någon plan. Grundproblemet är att euro-samarbetet binder länder med olika ekonomier, i olika ekonomiska faser till en valutakurs och en räntepolitik. Vilket naturligtvis skapar slitningar och problem. Detta vill EU:s ledare dock inte kännas vid. Aldrig. Euron är deras skötebarn.
De toppmöten som hölls förra veckan och i helgen verkar inte ha gått så där jättebra. Merkel och Sarkozy är oeniga. Cameron och Sarkozy bråkar. Och Berlusconi tycker att Italien inte har några problem att tala om.
Brittiska The Telegraph har rätt hårresande berättelser från den senaste veckans möten. Det gapas, skriks och är dålig stämning. Ett elevrådsmöte på en grundskola framstår som sansat i en jämförelse.
Samtidigt verkar den grekiska krisen bara bli allt djupare och allt dyrare att reda ut. Internationella valutafonden tycks tveka inför frågan om det alls är möjligt.
I Tyskland börjar man nå gränsen för vad som är politiskt möjligt – vad gäller att låta skattebetalarna stå för notan för andra länder som slarvar med sin ekonomi.
Fransmännen vill gärna ge intryck av att det är de och tyskarna som betalar notan. Men i själva verket är den franska ekonomin inte så stark som man vill ge sken av. Och det mesta president Sarkozy föreslår är sådant som vältrar över kostnader på Tyskland.
Italien, Portugal och Irland befinner sig i farozonen. I Belgien är det bara det starka privata sparandet som hindrar krisen från att blomma ut.
Och så: Spanien. Detta kan bli euro-krisens svarta hål. Det handlar om ett stort land, en stor ekonomi och stora problem. Redan protesterar människor mot besparingar – som ändå bara är början på vad som måste till. I november går spanjorerna till valurnorna. Resultatet kommer att bli ett maktskifte, där dagens regerande socialdemokrater med all säkerhet kommer att byta sida och ansluta sig till de högljudda protesterna. Sedan kan vad som helst hända.
Jag har sagt det tidigare: Det här kommer att gå åt helvete.
