Jag drömmer om ett öppet, demokratiskt samhälle. Där tar politikerna sitt uppdrag att representera medborgarna på ödmjukt allvar. Där har de politiska partierna idémässiga fundament som gör dem begripliga och konsekventa. Där är tjänstemännen allmänhetens tjänare. Spelreglerna är tydliga. Rättsstatens principer är starka. De medborgerliga fri- och rättigheterna är överordnade sakpolitiken.

Ett samhälle där staten är till för medborgarnas skull, inte tvärt om.

Sverige av i dag är ett helt annat samhälle. Riksdagens ledamöter är röstboskap. De politiska partierna är principlösa, opportunistiska och oförutsägbara. Byråkratin tycks allt som oftast sakna både hjärna och hjärta. Ingen tar ansvar för sin politik eller sina handlingar. Lagarna och regelverken är ofta ologiska och ogenomträngliga, vilket vanligt folk inte kan förhålla sig till. Rättssäkerheten är urholkad och rättsstatens principer är glömda. De medborgerliga fri- och rättigheterna offras ständigt i ”kampen mot” ditt eller datt.

Medborgarna är reducerade till undersåtar.

Det tycks inte spela någon roll att vi får rösta. Makten har sin plan, som fullföljs vem som än styr. Folket har bara att rätta sig efter makthavarnas nyckfulla planer. För säkerhets skull skall vi övervakas, så att våra herrar kan vara säkra på att vi lyder. Samtidigt blir den härskande politiska klassens väpnade gren – polisen – allt tyngre beväpnad. Staten litar uppenbarligen inte på folket.

I EU, som Sverige nu för tiden är en del av, är det ännu värre. På samma sätt som makten flyttas från medborgare till politiker i vårt land – så flyttas den i EU från medlemsstaterna till Bryssel och från de folkvalda till icke-valda, anonyma byråkrater. Regelverk skapas utan insyn, bakom stängda dörrar. Särintressen värderas högre än medborgare. Ambitionerna vad gäller att styra och ställa över folk är höga. Men kompetensen är uppenbarligen begränsad och mängden oförutsedda och oönskade konsekvenser är stor.

Så väl den politiska högern som vänstern uppvisar allt mer korporativistiska drag. De konservativa krafterna blir allt mer nonchalant arroganta vad gäller våra fri- och rättigheter. Socialisterna står beredda att kväva oss med en stor, allomfattande statsmakt. Några riktiga liberaler står knappt att finna inom den etablerade politiken. Gröna partier präglas av en undergångsteologi som inte ens är bra för miljön. Rödvänstern är populistiskt oansvarig. Och främlingsfientliga partier spelar på mörka, destruktiva känslor.

Den fria, självbalanserade marknaden är satt ur spel. Till stor delar har den reglerats sönder. Stora företag går till sängs med politiken, vilket skapar katastrofala nya incitamentsstrukturer. Små och nya plantor på marknaden får allt mindre ljus, vatten och utrymme. Politiskt konstruerade monopolsystem (påhejade av en del storföretag) dödar uppfinningsrikedom, kreativitet, konkurrens och kvalitet. Vilket även går ut över tillväxten. Den fria ekonomin håller på att dö sotdöden, vilket kommer att gå ut över vårt välstånd.

Kriget mot terrorn skapar, i sig, bara fler terrorister. Kriget mot drogerna leder bara till att brottssyndikaten blir rikare och att fler missbrukare drabbas av elände och död. Kriget mot barnporren skadar tryck- och yttrandefriheten mer än det hjälper utsatta barn. Kriget mot den fria informationen håller på att förvandla det internet som borde vara ett verktyg för skapande, samarbete och kunskap till en kanal för passiv underhållning. Våra ledares negativa målbilder skapar bara mer elände. Vilket knappast är förvånande, men väldigt deprimerande.

Jag vill inte leva i ett sådant här samhälle. Och jag vill göra något åt det.

Jag tänker inte acceptera inskränkningar i de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna och av demokratins djupare värden – även om dessa inskränkningar formellt sett beslutas i ”god demokratisk ordning”.

Jag tänker inte låta våra makthavare komma undan med sitt hemlighetsmakeri. Jag tänker inte låta klåfingriga politiker inskränka människors fria val. Jag vägrar acceptera framstressade morallagar och lagar mot brott utan offer.  Jag erkänner inte statens rätt att övervaka vanligt, hederligt folk. Jag tänker inte stillatigande sitta och se på hur korporativismen breder ut sig. Jag går inte med på att makt flyttas från de demokratiska institutioner som fortfarande kan sägas fungera till ansiktslösa byråkrater. Jag vägrar ge efter för dumhet, rädsla och inkompetens.

Hur?

Genom att göra vad jag kan. Genom att göra motstånd. Genom att presentera positiva motbilder. Genom att göra så mycket jag orkar så ofta jag hinner.

Ensam kan jag inte sätta stopp för vansinnet. Men jag vet att det finns många som kämpar för samma sak. I många olika organisationer, som privatpersoner och i den etablerade politikens motståndsfickor.

Även om vi inte är jättemånga, så påverkar vi. Vi har principer. Vi kämpar för det vi anser är rätt i ett vidare perspektiv. Det är en oerhörd kraft. Ibland lyckas det, som i folkomröstningen om euron. Ibland når vi inte ända fram men skakar ändå om systemet, som i FRA-frågan. Ibland är vi ”bara” det dåliga samvetet som tvingar politikerna och deras funktionärer att sansa sig.

Vi har positiva visioner om frihet, öppenhet och fredlig samexistens. Vi tror på frivilligt samarbete och spontan ordning. Vi vill lyfta människor och ge dem svängrum. Vi är nyfikna och vi älskar kreativitet. Vi ser informationssamhällets fantastiska möjligheter. Vi tycker att människor skall ha rätt att bli lämnade ifred.

Vi behöver dig. Du behöver inte underordna dig någon organisation eller ledare. Det räcker med att du gör vad du kan. Och jag kan lova att du snart kommer att finna många vänner längs vägen.

HAX

En relaterad bloggpost på min privata blogg: Frihetens moral