Politiker är både vanliga och ovanliga människor, samtidigt.

På samma sätt som vanliga människor skjuter de en del jobbiga beslut framför sig och hoppas att saker och ting skall lösa sig av sig själva. Och de vill ogärna erkänna misstag.

Samtidigt är politiker ovanligt känsliga för kritik. Vilket gör dem vankelmodiga inför många beslut som ändå måste fattas. Å ena sida, å andra sidan… Vilket blir extra jobbigt när det finns skäl att betvivla att de över huvud taget har den sorts kompetens som krävs för att hantera en krisande ekonomi.

Det blir liksom varken hackat eller malet.

Eurokrisen gör detta tydligt. Det enda som våra politiska ledare lyckas med är att utnyttja krisen för att föreslå mer överstatlighet, mer centralstyrning och mer kommandoekonomi. (Vilket de gör med andra syften.) Några konkreta åtgärder mot krisen ser man dock inte till.

Och det är ett riktigt knepigt läge. För även om krisen i Grekland, Spanien, Italien, Portugal och på Irland till stor del har lokala politiska orsaker – så har europrojektet som sådant gjort dem värre. Låsta valutakurser och räntor för länder med väsensskilda ekonomier passar egentligen inte någon, och minskar de lokala politikernas handlingsutrymme.

När politiker sätter ett konstgjort pris på pengar, då uppstår spänningar i systemet. Det blir helt enkelt fel när en valuta inte återspeglar det verkliga ekonomiska tillståndet i ett land. De självreglerande mekanismerna slås ut. Vilket i sin tur gör de kriser som uppstår omöjliga att hantera.

För att komma till rätta med detta måste EU:s politiska ledare erkänna och inse att valutasamarbetet var en dålig idé, som bygger på en verklighetsfrånvänd uppfattning om ekonomi. Och det kommer ju knappast att ske.

Inför veckans informella EU-toppmöte har man lyft en enda sak med syfte att hantera eurokrisen: Eurobonds / Euroobligationer.

Med Eurobonds kommer man att binda euro-zonens ekonomier ännu hårdare till varandra – i ett läge när det är just denna hårda bindning som är problemet till att börja med. Ekonomiskt oansvariga länder kommer visserligen att få det lättare att låna pengar när upplåningen sker gemensamt. Men det ger dem också längre koppel i ett läge där de istället borde skärpa sig. Och för de länder som har ordning på sin ekonomi kommer det att bli onödigt dyrt att ta upp nya, löpande lån. Detta är ett recept för att göra en dålig sits ännu sämre.

Politikerna skjuter, som sagt, problem framför sig. De kan inte erkänna att de skapat ett monster till valutaunion. Och de har drabbats av svår beslutsångest, vad gäller de stora beslut som snart ändå måste fattas. Därför kommer inte heller veckans EU-toppmöte att ge något konkret eller av substans, vad gäller att verkligen ta tag i eurokrisen.

Ännu ett EU-toppmöte utan några konkreta besked om eurokrisen kommer inte att bli populärt på marknaden. Nu kommer ett redan lågt förtroende för euro-zonen att sjunka ytterligare. Och det kommer nu att drabba alla länder i valutaunionen. (Och möjligen även dem som gått in i den nya euro-pakten, som Sverige.)

Samtidigt som politikerna blir allt hårdare trängda, så minskar deras handlingsutrymme. (I vart fall så länge de håller fast vid euron.) Detta kommer förr eller senare att landa i att de måste ta till drastiska åtgärder.

Vi har helt enkelt nått en punkt där det är fullt möjligt att krisen kommer att sluta stökigt, på riktigt. Det riktigt förfärliga är att detta kommer att ske i onödan – som en tämligen förutsägbar konsekvens av ett politiskt och ekonomiskt projekt som drivs av storhetsvansinne.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se