EU:s ledare går nu vidare för att skapa en fullständig ekonomisk och politisk europeisk union – av en omfattning som många medborgare nog inte har riktigt klart för sig. Den ekonomiska krisen (som EU:s elit själv orsakat) var den förevändning man behövde för att ta nya steg mot mer elitism, mer överstatlighet och mer centralstyrning.

Det går snabbt. Men medborgarna tillfrågas inte. Naturligtvis inte. Man vet att vanligt folk mest vill att EU skall vara ett mellanstatligt samarbete med frihandel och fri rörlighet, men inte så mycket mer. Detta är en uppfattning som den härskande klassen inte delar. Den vill gå längre, mycket längre. Därför ignoreras folket.

Människor med makt är som regel uppfyllda av sin egen makt. De är övertygade om att de vet bäst. De uppfattar sitt demokratiska mandat som något slags carte blanche för att styra och ställa över oss andra på ett närmast oinskränkt sätt. Vilket inte riktigt var meningen. Men det är så det går när man ger människor makt. Och det ligger i politikens natur att utöka denna makt.

Nu har vi nått en punkt där man borde börja diskutera vad detta innebär för vår demokrati. Är det önskvärt att mer makt flyttas från oss medborgare till den politiska sfären? Är det så bra att allt mer makt flyttas från EU:s medlemsstater till Bryssel? Finns det inte en fara med att ansiktslösa byråkrater (som folket aldrig kan avsätta eller ställa till svars) tar över allt mer makt från de demokratiskt valda organen?

EU:s elit ser det inte på det sättet. EU-kommissionens ordförande har förklarat att allt är i sin ordning, så länge besluten om att flytta mer makt till EU sker under formellt korrekta former. Och han är påhejad av kollegorna i den härskande klassen. Medlemsstaternas ledare, kommissionen och till och med en majoritet av Europaparlamentet applåderar det som sker. Även när det, enligt alla rimliga måttstockar, strider mot demokratins djupare värden.

Det är särskilt olyckligt när detta händer samtidigt som EU försvagas ekonomiskt. Och då tänker jag inte bara på den pågående euro-krisen. Samtidigt som EU tar sig allt mer makt har unionens försök att få fart på tillväxten gång på gång kört i diket. Vilket inte borde förvåna någon. Centralstyrning, protektionism, byråkrati, bidrag till gårdagens industrier, politisk klåfingrighet och kommandoekonomi är nämligen rena giftet för ekonomisk tillväxt.

Och ju mer man centraliserar, ju större blir riskerna att saker och ting går fel. Det är som i gamla Sovjetunionen: I ett centralstyrt samhälle med centralstyrd ekonomi räcker det med ett misstag för att hundratals miljoner människor skall drabbas. Vilket inte är så lyckat när våra ledare och deras funktionärer inte är speciellt bra på sitt jobb och dessutom ständigt verkar ha en dålig dag på jobbet.

Vi har alltså en situation där demokratin håller på att reduceras till rent formella procedurer – och samtidigt förlorar sin vitalitet, sina djupare värden och sin folkliga förankring. Istället flyttas makten till en självutnämnd elit, som har skottsäkert glas mellan sig och folket. Samtidigt ser den ekonomiska framtiden inte helt ljus ut.

Vad kan väl möjligen gå fel?

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se