Trots alla toppmöten och krispaket rullar euro-krisen vidare.

Och värst av allt är det i Grekland.

Visst måste Grekland spara, men nu ligger krisen på en nivå där hela samhället är på väg att lamslås. Och grekerna måste spara ännu mer bara för att ha oförändrade utlandsskulder om tio år. Situationen är i princip hopplös.

Nazisterna har tagit plats i den grekiska politiken. Bruna lynchmobbar marscherar och “rensar upp” på gatorna. Och plötsligt verkar polisen vara på väg att växa samman med de nazistiska gängen.

Så länge Grekland stannar kvar i euro-samarbetet, så länge kommer allt bara att bli värre. Det skulle kanske inte vara så lätt utanför euron heller – men då får landet i vart fall göra vad det kan för att klara sig på egen hand.

En grekisk euro-exit – Grexit – kommer att kosta euro-länderna och EU en rejäl slant. Men det kanske är dags att sluta slänga in nya pengar in i ett stort svart hål? Ju längre tid man drar ut på det här, ju dyrare kommer det att bli.

Ja, grekerna har varit fullständigt oansvariga och spenderat pengar de inte haft. Det gäller så väl den grekiska staten som den grekiska allmänheten.

Men skälet till att de kunnat bete sig på detta sätt, det är just euro-samarbetet – som gjort det möjligt för grekerna att ta upp lån till orealistiskt och farligt låga räntor.

Så man kan nog säga att både grekerna och EU är ansvariga för att det har blivit som det har blivit.

Den gemensamma europeiska valutan, euron, är ett misslyckande och skall kallas för ett misslyckande. Men EU:s ledare vägrar acceptera detta. Av rena prestigeskäl är de på väg att offra Greklands demokrati, det grekiska samhället och det grekiska folket istället.

Det är hög tid för EU:s ledare att nyktra till.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

EU har hållit ännu ett toppmöte. Det 22:a under eurokrisen. Och fortfarande är krisen olöst.

Veckans toppmöte gav oss visserligen en bankunion. Frågan är om det är något att hurra över. En ny byråkrati skall byggas upp för att övervaka EU:s (eller i vart fall minst euro-zonens) banker. Det kommer att leda till att bankerna kommer att övervakas, regleras och tillrättavisas enligt en och samma EU-mall. På samma sätt som med den gemensamma valutan, euron, har man bestämt sig för att en storlek passar alla. Det är inte alls säkert, inte ens troligt, att det är så.

Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, ser allvarlig ut och påpekar att detta inte får leda till att svenska skattebetalare tvingas betala notan för lättfotade utländska bankers dåliga affärer. Men ingen kan ge några garantier. Det kan mycket väl bli på det sättet ändå.

Folkpartiet beter sig samtidigt som quislingar. Inte nog med att de menar att detta är ett bra tillfälle för Sverige att gå över till euron som valuta. De kräver nu också att Sverige går all in i den nya bankunionen.

För att återgå till EU:s toppmöte så gjorde man alltså något som i bästa fall bara skapar ännu en meningslös byråkrati. Eller, i värsta fall, en ny EU-myndighet som bara kommer att göra saker och ting värre när de skall tvinga alla att göra på Bryssels vis.

Det stora problemet, euro-krisen, vet man dock inte hur man skall hantera.

Tro inte att denna valutakris kommer att lösa sig av sig själv. Tyskarna börjar bli trötta på att tvingas betala för andras ansvarslöshet – och på att bara få skit och skäll för att de ju ändå tar notan. Frankrikes politik är på väg från att vara omdömeslös till att bli direkt allmänfarlig. Läget i Spanien är jobbigt och kommer att bli värre. Vad som sker i Italien vet förmodligen inte ens italienarna själva. Och så Grekland…

Den grekiska krisen är inte löst. Inte på något sätt.

Grekland håller på att bryta samman. Nazistiska “medborgargarden” sprider skräck och nazistpartiet är nu landets tredje största parti. Och även om man genomför allt som EU, ECB och IMF kräver – så kommer grekerna att vara skyldiga omvärlden precis lika mycket pengar om tio år.

Det enda rimliga vore att låta Grekland lämna den gemensamma europeiska valutan, euron. Men det ser ut som om EU:s ledare hellre tänker låta offra det grekiska folket, den grekiska demokratin och Greklands framtid.

Det känns rent oanständigt.

Eurokrisen är fortfarande akut och riskerar att bli betydligt värre. EU:s ledare vet helt enkelt inte vad de skall göra åt saken. Därför väljer de istället, som nu i veckan, att måla läppstift på grisen.

Jag har sagt det förr: Ju längre man drar ut på detta lidande, ju värre kommer det att bli när man till slut tvingas göra något radikalt åt saken. Euron måste avvecklas medan det fortfarande kan ske under något så när ordnade former.

Men att överge euro-projektet finns inte på den härskande klassens karta. Detta kommer att bli stökigt.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

Media ger oss bara en liten del av alla de nyheter som är viktiga för oss. Och det mesta som media rapporterar är mer eller mindre fel.

Jag påstår inte att media ljuger. Men så gott som alla redaktioner arbetar under tidspress, med små resurser och med begränsat utrymme. Dessutom är journalister inte raketforskare och har ofta inte tid eller möjlighet att ta del av allt bakgrundsmaterial, alla referenser och alla skiftande vinklar.

Och om man är dåligt påläst, då blir det ofta fel och dåligt. I dag får man vara tacksam om en tidningsartikel är “tillräckligt rätt” för att inte vara vilseledande.

I rättvisans namn skall tilläggas att de som försöker använda media för att få ut sitt budskap inte heller alltid har alla kossor i hagen. Ofta för man fram halvsanningar, vinklad information och ofullständiga men ändå pladdriga budskap. Det gäller allt från politiker till företag, myndigheter, organisationer, särintressen och oroväckande många forskare.

Man skall komma ihåg att all information har en avsändare. Och att denna avsändare alltid har ett syfte med sin information. Man kan helt enkelt inte lita på någon.

Detta är naturligtvis ett problem. Vi behöver bred och korrekt information för att kunna fatta vettiga beslut som rör våra liv, vår framtid, vårt jobb eller vilken lögnaktig gaphals vi skall rösta på.

Här är internet lite av en räddningsplanka. Visst, nätet ger oss massor av ovidkommande, felaktig, korkad och vinklad information. Men, internet ger oss även fler röster. Och med mer, blandad information har vi i vart fall något slags sportslig chans att ifrågasätta, undersöka och att bygga oss en egen bild.

Möjligen är det just därför som internet betraktas med viss fientlighet från vårt samhälles maktelit.

På internet kan i stort sett vem som helst starta en informationskanal, till exempel en blogg. Alla kan delta i informationsflödet via Twitter. Alla kan bygga sina egna nätverk på Facebook. Här byggs kunskapsbanker, data görs tillgängliga och wikis låter människor samverka för att gå in i frågor på djupet.

Jag skulle inte vilja vara utan gammelmedia. Men det gäller att ständigt ifrågasätta och att söka ett vidare perspektiv. Därför är internet absolut nödvändigt för yttrandefriheten, för tryckfriheten och för demokratin.

Därför är internets öppenhet och frihet viktiga saker.

Detta är en ny verklighet. En gång i tiden ersatte radion till stor del tidningarna som den viktigaste informationsbäraren, även om tidningarna fortfarande är viktiga. På samma sätt kom tv att ta över mycket av radions roll. Sedan kom internet – på vilket till exempel sociala nyhetsflöden redan är på väg att ta över en stor del av bloggarnas roll. Allt förändras, hela tiden.

Samtidigt som detta gör enkelriktad masskommunikation svårare – så är det en frälsning för alla oss som vill söka fler, alternativa och kompletterande nyhetskällor. Det är det som är den stora nyheten i vårt nyhets- och informationslandskap.

För inte så länge sedan var etablerade medias nyhetsflöde och världsbild i princip det enda som var tillgängligt för vanligt folk. Då kunde en ofullständig eller felaktig rapportering få stora konsekvenser. När sådant sker i dag – då går det i vart fall att nå andra nyhetskanaler, källor och kunskapsbanker. Nu kan man jämföra med vad utländska medier skriver. Nu kan man finna intressanta kommentarer och alternativa analyser. Det löser inte alla problem, men det är ett steg åt rätt håll.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

Det råder en viss uppståndelse över att Sverige är utsatt för nätattacker.

Media är alldeles till sig i trasorna. Och jag tror att det är det som är grejen för Anonymous – uppmärksamhet i media. Någon annan plan kan jag inte se.

För allvarligt talat, att man inte kan komma åt Riksbankens hemsida klockan 11 en kulen onsdagskväll… Big deal.

Det som sker är inte heller speciellt avancerat. Man skulle kunna jämföra det med att en massa människor konstant sitter och ringer till ett och samma telefonnummer, så att det tutar upptaget. Vilket sedan byggs på med alla som hör talas om detta, som då också ringer till samma nummer för att kontrollera att det verkligen tutar upptaget.

Vill man verkligen ställa till med något hos, låt säga Riksbanken – då kan jag tänka mig betydligt värre spratt.

Nej, detta är som sagt bara ett enkelt sätt att få press. De flesta gillar att vara en del av något som ger publicitet.

Ingen skugga skall falla över media – de skall naturligtvis rapportera om vad som sker. Men man skall vara medveten om att media och de anonyma busringarna på nätet lever i symbios. De behöver varandra.

Någon annan plan har jag svårt att se. Man skulle kunna spekulera i något slags Bader-Meinhof-taktik, det vill säga att man hoppas kunna provocera fram en så hård motreaktion från myndigheterna att folket till slut reser sig mot den repressiva staten. Men sådant där brukar ju bara stå på näsan. Och övervakningsstaten rullas ut i högt tempo ändå.

Så det vi ser är nog mest ett vanligt upplopp, fast på nätet. Och precis som de flesta upplopp är det mest destruktivt.

De enda som är glada är polisen, Säpo, FRA och några andra av storebrorsstatens funktionärer – som kan motivera höjda anslag och nya hemska övervakningslagar med den nätattack som nu pågår.

Därmed inte annat sagt än att den digitala motståndsrörelsen faktiskt skulle kunna förändra saker och ting. Men det kräver i så fall en mer genomarbetad politisk och taktisk analys än det vi ser utspelas just nu.

HAX

Se även Aftonbladet – Anna Troberg: Anonymous är mer larviga än hotfulla

Uppdatering: Marcin de Kaminski hos SVT ”Nätattackerna är inte farliga”

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

Låsningen är fortfarande total, vad gäller Wikileaks-grundaren Julian Assanges utlämning till Sverige. Britterna har gått med på att lämna ut honom, i enlighet med den europeiska arresteringsordern. Ecuador har beviljat honom politisk asyl – och sedan dess sitter han på landets ambassad i London, utan att kunna lämna byggnaden.

Assange fruktar att Sverige kommer att utlämna honom vidare till USA om han sänds hit. Och han kan ha goda skäl att frukta USA, efter att ha avslöjat rätt mycket som amerikanarna helst skulle vilja hålla hemligt.

Man kan i och för sig tycka att risken för att bli skickad till USA är minst lika stor i Storbritannien, kanske till och med större. Men låt oss fokusera på Sverige. Här är rättsfallet mot Assange fortfarande ett infekterat sår.

Den svenska regeringen hävdar att den varken kan eller får utfärda några garantier mot vidare utlämning. Skälet är att politiker inte får lägga sig i och styra rättsfall. Vilket är en utomordentligt klok princip.

Frågan är dock om denna princip är relevant i just det här fallet. Uppgifter har nämligen krupit fram om att den amerikanska staten, eller i vart fall USA:s militär, betraktar Julian Assange som “statens fiende”. Och om han stämplas som fientlig kombatant (om än bara med det fria ordet som vapen) – då är det rätt uppenbart att han riskerar att utsättas för tortyr och möjligen även kan hotas med dödsstraff om han utlämnas till USA.

Eftersom Sverige har förbundit sig att inte sända människor till länder där de riskerar tortyr eller dödsstraff – så finns det alltså en helt korrekt juridisk möjlighet för Sverige att utfärda en garanti mot utlämning i detta fall.

Vad är det då som hindrar att det sker?

En möjlighet skulle kunna vara att Sverige faktiskt vill sända Assange till USA. Men det känns inte speciellt troligt. Dessutom skulle den då bryta mot de internationella konventioner som nämns ovan. Man kan dessutom vara rätt säker på att regeringen förstår vilken helvetes cirkus den skulle sätta igång om den ens övervägde att sätta Assange på ett CIA-plan på Bromma.

Betydligt troligare är att det handlar om prestige. Statsminister Reinfeldt har haft ett ordkrig med Assange via media om det svenska rättsväsendets tillförlitlighet. Och Reinfeldt kan vara en riktig tjurskalle. För honom är Assange en fiende. Det lutar alltså åt att problemet ligger i statsministerns och regeringens mindset.

Om Reinfeldt vill visa sig vara den statsman han så intensivt försöker framställa sig själv som – då borde han kasta prestigen, svälja förtreten och utfärda den ovan nämnda garantin mot utlämning till USA.

Men som alla som studerat Fredrik Reinfeldt närmare vet, så kommer det knappast att hända. Det förändrar dock inte det faktum att bollen (eller i vart fall en av denna historias alla bollar) ligger hos regeringen.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter kan du följa mig på @hax

Uppdatering: Bloggposten finns även på engelska, hos Falkvinge.

Människor vill ha bekräftelse på att de är OK.

Istället valde vi politiker som har så lite förtroende för oss att de anser att vi alla måste övervakas hela tiden. Politiker som inte litar på att vi kan göra egna livsval och sköta oss själva. Politiker som aldrig blir så glada som om de får en chans att ändra på andra människor.

Människor vill ha kärlek.

Istället finner vi oss leva i ett samhälle där de krafter som har som idé att tycka illa om andra växer snabbt. Ett samhälle där mycket av den härskande klassens makt bygger på att hålla folket i fruktan för ditt eller datt. Ett samhälle där starka krafter ständigt försöker sortera in folk i grupper som de kan ställa mot varandra.

Människor vill ha trygghet.

Istället har vi fått ett samhälle där den som egentligen inte gjort något fel kan råka riktigt illa ut. Där tryggheten i att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats har ersatts med att du ständigt måste bevisa din oskuld i olika sammanhang. Där de trygghetssystem som folk har har lurats att betala för i hela sina liv inte levererar.

Människor vill känna glädje.

Istället har vi fått avundsjuka, kvävande byråkrati, krav på danstillstånd och jantelagar.

Människor vill ha en bättre framtid.

Istället har vi fått svajiga politiska, centralstyrda prestigeprojekt som sätter vårt välstånd och vår ekonomiska framtid på spel. En politisk miljö där den enda konsekvensen av hårt arbete är att man bestraffas med högre skatt. En eurokrati som påstår sig vilja ha tillväxt, men som i själva verket kväver den.

Det måste inte vara så här.

Allt är resultatet av att vi givit politiken för mycket makt och valt fel människor som folkets representanter.

En bättre värld är möjlig. Om vi återtar samhället och våra liv från politiken, vill säga. Och om vi väljer sansade och mer ödmjuka politiker.

HAX

Läs även min privata blogg – www.henrik-alexandersson.se – och följ mig på @hax på Twitter.

Att svenska media inte rapporterar speciellt mycket från EU kan bero på att systemet är så snårigt att det är svårt att veta vad som egentligen sker. Då blir det ju knepigt att skriva något.

Och det är kanske inte så märkligt att svenska folket är lyckligt ovetande om det mesta EU tar sig för (fram till den dag det blir svensk lag). För även den som söker sin information själv, utanför massmedia har svårt att identifiera och hitta det som är relevant.

Själv jobbar jag heltid i Europaparlamentet. Jag skall erkänna att jag ofta har svårt att hitta rätt papper, kolla av alla relevanta möten och snoka upp vad som finns i pipelinen inom det ändå rätt smala område (piratfrågorna) som jag arbetar med.

Ofta får jag en känsla av att maktapparaten aktivt undanhåller information. Jo. Lite som i Liftarens guide till galaxen – där planerna att riva Arthur Dents hus hållits offentligt tillgängliga enligt alla formella krav, i en källare utan ljus och trappa ställda i en skrubb med en skylt med texten Varning för leoparden på dörren. (Ungefär.)

Ta det här med euro-krisen. Finns det någon som har en helhetsbild och ett helhetsgrepp? Jag gör vad jag kan för att försöka följa vad som sker. Ändå inser jag att jag bara har en fragmentarisk bild.

Man kan fråga sig hur de medborgare som skall välja våra ledare (och betala för kalaset) över huvud taget skall kunna fatta rimligt informerade beslut – om allt som sker är obegripligt och insynsskyddat?

Härom veckan sprang jag på en uppgift om att en del av euro-zonens stödåtgärder till Italien består i att man låter italienarna dra igång sedelpressarna och trycka de nya eurosar som de tycker att de behöver, på egen hand. Vilket naturligtvis låter som en riktigt dålig, orimlig och omdömeslös plan. Men det är inte alls otroligt att det är så. Här på firman skall man inte bli förvånad över något. I en vecka har jag luskat i saken. Visserligen bara på lediga stunder, men ändå. Några bestämda besked om huruvida denna uppgift stämmer eller ej har jag ännu inte lyckats få fram.

Så där är det hela tiden.

EU:s system för dokumenthantering är så snårigt att det ofta är enklast att googla för att hitta rätt. När Europaparlamentets hemsida och intranet byggdes om, då bröts länkarna till nästan alla aktuella och historiskt relevanta dokument. Och när man i ena stunden talar om reformer för ökad transparens och öppenhet – då går man i nästa ögonblick iväg och ändrar definitionen av ordet “dokument”, så att man ändå inte behöver släppa ut någon information.

Samtidigt flyttar allt mer makt från medborgarna till politikerna, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska organen till en anonym eurokratisk elit – som aldrig behöver oroa sig för saker som att bli ställd till ansvar eller att behöva få sitt mandat prövat av väljarna.

Här räcker det inte med att tala om transparens och ökad medborgerligt engagemang. (De få gånger medborgarna trots allt engagerar sig avfärdas de ändå av politikerna och byråkraterna. Eller blir rent av kallade “terrorister”.)

Det är hela systemet som är genomruttet. Allt skulle behöva städas ut. Riv upp, gör om, gör rätt – typ.

Men det kommer ju inte att hända. Allt går rakt motsatt väg. Och det nya EU-fördrag som nu börjar bli synligt vid horisonten är en kopia av det gamla, fast med lite mer överstatlighet och inslag av kommandoekonomi påhängt.

Att göra EU begripligt och mer demokratiskt är ett enormt arbete, som kräver betydligt fler bråkstakar i politiken. Men så länge svenska folket fortsätter rösta på samma gamla vanliga partier som det alltid har röstat på, så länge kommer det också att fortsätta gå som det har gått.

Allt som tycks återstå att göra är att ta en dag i taget och en fight åt gången, för att försöka att i vart fall begränsa vansinnet. Vilket tyvärr inte är speciellt effektivt. Och oerhört frustrerande.

Samtidigt måste något ske. Hemlighetsmakeri parat med att den demokratiska processen vattnas ur är ett tydligt tecken på att Europa är på väg mot den mörka sidan. Får vi inte stopp på det som sker, då börjar det bli dags att planera för en riktig motståndsrörelse, utanför politiken. Att försvara demokratin, medborgarrätten och friheten med utomparlamentariska medel, helt enkelt.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Bortsett från några få, små politiska partier – så är det nästan ingen som uppmärksammar, kritiserar eller bryr sig om att vårt samhälle håller på att bli allt mer totalitärt. Tvärt om, de stora politiska partierna driver på denna utveckling.

Automatiserad massövervakning av innehållet i delar av svenska folkets telekommunikationer (FRA) och registrering av data om alla våra telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner (teledatalagringen) – är sådant som hade avfärdats som fantasifulla skräckvisioner för bara några årtionden sedan. Nu är vi där.

Att Sverige med CIA:s hjälp skulle sända asylsökande till tortyr och skenrätt i den skurkstat de flytt ifrån, det hade en gång i tiden varit otänkbart. Liksom att regeringskansliet aktivt höll dessa människors advokater ovetande om saken. Men det har alltså hänt, på riktigt, i den så kallade Egypten-affären.

Hemliga CIA-fängelser och tortyrcenter på europeisk mark borde vara en total skandal. Ändå har de funnits, alldeles nyligen – kanske finns de fortfarande. Som en ironisk tvist har denna verksamhet bedrivits i länder som inte för så länge sedan befriades från kommunistisk terror och förtryck. Lär sig folk aldrig något av historien?

Den europeiska arresteringsordern skapades för att man utan allt för mycket krångel och rättssäkerhet skulle kunna bolla runt terrormisstänkta mellan EU:s stater. Som om inte det är obehagligt nog i sig, används EAW i dag på ett så frikostigt sätt, mot vanligt folk, att det har blivit ett problem i sig. Och snart kommer den europeiska utredningsordern – som kommer att tvinga svensk polis att hjälpa till att utreda “brott” mot till exempel franska åsiktslagar, restriktiv polsk abortlagstiftning och litauiska anti-bög-lagar.

Vad gäller internet vill det säkerhetsindustriella komplexet, polisen och nöjesindustrin övervaka, filtrera och censurera innehåll. De vill kunna stänga av folk från nätet. Och de vill göra internetoperatörerna till nätpoliser. Allt utanför den vanliga rättsstaten, utan vare sig rättslig prövning eller möjlighet att överklaga. Nya förslag i denna riktning presenteras i EU redan nu i höst.

Jag kan fortsätta denna uppräkning en bra stund. Men jag stannar här. Du fattar.

Frågan är: Vill vi ha det så här? Och om inte – vad gör vi åt saken?

Det är upp till dig. Antingen gör vi som vi brukar – och då kommer allt att fortsätta på samma väg. Eller också tar vi oss samman och väljer nya, bättre politiker som respekterar oss medborgare och våra rättigheter.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Ett nytt kapitel har skrivits i boken om Cirkus Assange – i och med att han i dag har beviljats politisk asyl i Ecuador. (Hur han nu skall ta sig dit.)

Här finns mycket att hålla i huvudet samtidigt. Här kommer mina fem cent.

1) Man måste skilja på rättsfallet mot Julian Assange och Wikileaks. Det arbete Assange har utfört i Wikileaks namn är värdefullt. Han har avslöjat hur våra regeringar spelar under täcket, ljuger för folket och håller sig med dubbel politisk bokföring. Saker som den härskande klassen hade hoppats aldrig skulle komma ut.

2) Assange är efterlyst för att förhöras om eventuellt sexuellt ofredande. Alla som har läst handlingarna i målet vet att det är mycket tunt. Min bedömning är att utredningen kommer att läggas ner efter dessa förhör. Att hävda att han är “efterlyst för våldtäkt” är alltså en våldsam överdrift. (Fallet har redan lagts ner en gång.)

3) Innan Assange lämnade Sverige var han tillgänglig för förhör. Ingen hade något att invända mot att han lämnade landet. I London har Assange varit tillgänglig för förhör (till exempel på den svenska ambassaden) vilket åklagaren inte velat gå med på. Förmodligen skulle ett förhör över telefon räcka.

4) I USA finns det tydliga tecken på att man är på väg att bygga ett mål mot Assange, för att Wikileaks har haft fräckheten att berätta sanningen om vad som sker i maktens korridorer. Ledande amerikanska politiker har till och med krävt dödsstraff. Med tanke på vad som hänt med en av Wikileaks påstådda uppgiftslämnare, Bradley Manning, behöver man inte tveka om vad Assange skulle kunna råka ut för i amerikanernas klor.

5) Det är ändå knappast troligt att Assange utlämnas från Sverige till USA, även om en sådan begäran lämnas in. Sverige får inte lämna ut någon till ett land där personen i fråga riskerar dödsstraff. Och det vore i någon mening lättare att få honom utlämnad till USA från Storbritannien (även om Sverige, formellt sett står först i kön). Dessutom tror jag att till och med den svenska regeringen förstår vilket helvetes kaos som kommer att utbryta om den ens försöker.

6) Men man kan aldrig veta. Efter att vårt land – under dramatiska former, med CIA:s hjälp – utvisat två uppenbarligen oskyldiga asylsökande till tortyr och skenrätt Egypten (landet som de flytt från!) känns det som om vad som helst är möjligt.

7) Det finns fler invändningar mot att sända Assange till Sverige för rättslig prövning. Till exempel de människorättsvidriga långa, rutinmässiga häktningarna. Och det faktum att det sitter representanter för de politiska partierna (som kan antas ogilla Assange) som domare i de lägre domstolarna. Den svenska rättsstaten har uppenbara brister.

Inte desto mindre tror jag att det enklaste är om Assange reser till Sverige, låter sig förhöras – och sedan kan lämna det svenska rättsfallet bakom sig. Om inte annat skulle det ta bort ett irritationsmoment, som drar uppmärksamhet från Wikileaks viktiga arbete.

Med det allmänna intresse som finns för Assanges fall är det knappast troligt att det skulle gå över styr. Inte ens i Sverige. Däremot skulle det sätta ljus på en del märkligheter och orimligheter inom svensk rättsskipning. Och en utlämning till USA skulle, som sagt, kasta in Sverige i ett kaos med oförutsägbara konsekvenser.

Allra bäst vore i och för sig om de svenska utredarna och åklagarna bokade ett möte med Assange på Ecuadors ambassad i London. (Liknande förhör har hållits i andra fall.) Förmodligen skulle det räcka för att få saken ur världen. Men de statusmättade svenska åklagarna vill uppenbarligen inte lyssna på det örat.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Jag hoppas att de svenska borgerliga partierna bara är inkompetenta.

De flesta andra förklaringar vore nämligen sämre.

Att bekämpa slöseri med skattepengar borde vara inskrivet i den borgerliga genetiska koden. Ändå ser vi feta tidningsrubriker om festande departement och myndigheter just nu. Och det är inte de värsta exemplen på slöseri – bara de som sticker i ögonen mest.

Att sluta med politisk svågerpolitik när man utser folk till myndighetschefer och andra tunga uppdrag var ett annat borgerligt vallöfte. Det gick sådär. (Även om man ibland kan få för sig att Reinfeldt använder utnämningsmakten för att bli av med folk som han inte vill ha för nära.)

Byråkratin och krånglet för småföretagen skulle minska. Men även det verkar vara ett löfte som har lagts på is. Vilket leder till att entreprenörer tvingas ägna sig åt tröstlöst pappersarbete istället för att skapa utveckling, jobb och tillväxt.

Privatiseringar skulle leda till bättre kvalitet, lägre kostnader och ökad valfrihet. Detta var en jättelik möjlighet, eftersom offentlig verksamhet ofta dras med ohjälpliga systemfel. Men vad blev det? Jo, utförsäljning till kompisar och beancounters.

När det gäller EU jamsar regeringen med oavsett vad som läggs på bordet. Och då menar jag inte bara saker som är allmänt tveksamma om de är borgerliga – utan om borgerlig antimateria som centralstyrning, kommandoekonomi, protektionism och övervakning.

Och så där kan man hålla på. Jo, visst – skatterna har sänkts. Men det motiveras aldrig med att vi medborgare skall få mer makt över våra egna liv, utan har istället reducerats till något slags arbetsmarknadspolitiskt instrument. Det känns lite trist.

När hörde du senast någon från regeringen tala engagerat om att sätta den enskilda människan i centrum – och att låta henne få välja själv, utvecklas och bygga sitt liv efter eget huvud?

När hörde du senast någon från regeringen hålla en flammande appell för demokrati, rättssäkerhet, rätten till privatliv eller medborgerliga fri- och rättigheter?

Vart hände med den stolta borgerliga visionen om ett samhälle där människor tillåts lyckas och utvecklas? Där den som jobbar hårt får skörda frukterna av sitt slit – samtidigt som han eller hon skapar värden som jobb, tillväxt och utveckling för resten av vårt land? Vart tog optimismen och jävlaranammat vägen? Hur lyckades man ödelägga denna vackra tanke, så att allt man nu för tiden lyckas med är att framstå som elak och ogin?

Är det över huvud taget någon som vet vart den svenska borgerligheten är på väg? Vilken vision den har för vårt land och dess folk? Vad den hoppas kunna skapa? Hur den ser på framtiden? Vad den vill?

Det ekar tomt.

Men det är väl så det går när man kastar alla principer över bord och bannlyser all ideologi och idédebatt.

Sverige behöver bättre borgerliga partier.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se