I onsdags röstade Europaparlamentet nej till det kontroversiella ACTA-avtalet – som på flera sätt hotar internets frihet.

I dag får vi höra om CETA som är ett handelsavtal mellan Kanada och EU – i vilket EU förbinder sig att göra i stort sett samma sak som med ACTA-avtalet. [Länk]

Man upphör aldrig att förvånas.

Nu är CETA visserligen framförhandlat samtidigt som ACTA, innan de folkvalda i parlamentet sa nej. Men ändå. När EU-nomenklaturan har bestämt sig för något, då är de verkligen ihärdiga.

Och ACTA kommer att fortsätta spöka i vart enda jävla handelsavtal som EU förhandlar om. Tro mig.

Samtidigt försöker EU-kommissionen rädda ACTA. De menar att om EU-domstolen säger att avtalet i vart fall är lagligt, då kan vi väl rösta en gång till? Hemskt ledsen, men ACTA dog av politiska skäl för att avtalet var dåligt och farligt.

I dag ruttnade Europaparlamentets rättsliga utskott till. Budskapet om ACTA till EU-kommissionen var i princip: Stick å brinn!

Det är lite som i filmen Tomten är far till alla barnen (slagsmålsscenen): Men så dö någon gång då, tomtejävel!

(Sedan har vi en strid ström av nya förslag från som hotar nätets frihet – som EU-kommissionen har i pipelinen. Man blir alldeles matt.)

Och tro nu inte att maktens outtröttliga arrogans är unik för ACTA. Ta till exempel SWIFT-avtalet, som går ut på att överlämna data om europeiska medborgares, organisationers, företags, institutioners och myndigheters bankaffärer till USA:s terroristjägare. Det sker i bulk, det vill säga att massor av oskyldiga människors information sänds med i paketet.

Detta kunde Europaparlamentet inte acceptera, så man sa först nej till SWIFT. Då skickade USA sin vicepresident att tala allvar med parlamentet – och mycket armvridande förekom. Så trots att inget förändrats vad gäller grundproblemet, så svängde parlamentets stora partigrupper lite diskret och sa plötsligt istället ja.

Ett av EU-kommissionens argument var att man lovade en opartisk och grundlig löpande utvärdering av SWIFT. Den skall utföras av Europol. Första året gick det inte att göra någon vettig utvärdering alls, eftersom Europol helt enkelt inte fick tillgång till de dokument de behövde.

Även i år har problemet varit det samma. Men denna gång blev det ändå en rapport. En till större delen hemligstämplad rapport. 17 av 20 sidor i utvärderingen är censurerade. På begäran av USA. Inte ens folkets valda representanter får veta vad som står i pappret. Men redan av de tre sidor som ändå är offentliga kan man dra slutsatsen att allt vi SWIFT-kritiker varnade för tycks ha blivit verklighet.

Det är hårresande. Så här får det inte gå till.

Nu har jag bara tagit exempel från piratfrågorna. Men så här är det på det ena politiska området efter det andra. De som verkligen bestämmer i EU gör upp. Sedan kör de över Europaparlamentet. EU-kommissionen och ministerrådet ger sig aldrig. De försöker gång på gång, om det skulle krävas för att de till sist skall få som de vill.

Det är lite som när irländarna fick folkomrösta flera gånger om det senaste EU-fördraget – tills dess de gav upp sitt motstånd och slutligen, utmattade gjorde som den härskande klassen ville och röstade ja. Ta en titt på det här videoklippet från den fighten, så förstår du vilken taskig attityd EU:s maktelit har.

Friheten, det sunda förnuftet och demokratin måste försvaras varje dag. För dess fiender ger sig tyvärr aldrig.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

I veckan bestämde sig Europaparlamentets liberala grupp för att (förmodligen) säga nej till det kritiserade Acta-avtalet. Men än är striden inte över. Politiska grupper har ändrat sig förr. EU-kommissionen gör vad den kan för att få igenom avtalet. Och Actas vänner i parlamentet trixar allt vad de förmår för att blanda bort korten. Läs mer om detta spel hos European Digital Rights, EDRi: ACTA – if you think we’ve won, we’ve lost.

Efter Acta kommer omarbetningen av IPRED1 – en redan integritetskränkande och rättsosäker lagstiftning som handlar om internet riskerar att bli ännu värre.

Sedan kommer IPRED2 – som handlar om gemensamma straffrättsliga sanktioner i EU mot fildelare. Det vill säga EU-regler om hur polisen skall “jaga en hel ungdomsgeneration”.

Snart skall även EU:s e-handelsdirektiv göras om. Risken är då att man tar bort internetoperatörernas “ansvarsfrihet”. (Nätoperatörerna är i dag inte ansvariga för vad deras kunder gör på nätet, på samma sätt som posten inte är ansvarig för vad folk skriver i sina brev.) Resultatet kan bli att nätoperatörerna tvingas bli privata nätpoliser, som inte omfattas av krav på rimlig bevisning och rättssäkerhet.

Och så håller man på att revidera EU:s datalagringsdirektiv. Det är ingen speciellt vild gissning att det finns krafter som då vill ha en mer omfattande registrering av vad vi gör på nätet. (Europaparlamentet har redan ställt sig bakom kravet att alla våra sökningar på Google skall registreras och sparas.)

Och detta är bara några av de saker som är på gång. På Piratkontoren i Europaparlamentet är vi fullständigt översköljda av nya förslag, ny lagstiftning och omarbetningar av existerande regler.

Nu gäller det att hålla motståndet mot Acta uppe tills i juli, då Europaparlamentet skall rösta om saken. Men även om vi vinner den voteringen – så är striden alltså inte över. Den har knappt ens börjat.

Däremot har Acta ett stort symbolvärde. Om vi lyckas stoppa Acta, då är det en markering som säger att man inte kan komma och föreslå vilka idiotiska internet-regleringar som helst. Då blir det lättare att stoppa andra galenskaper. Förlorar vi, då blir allt mycket värre och svårare.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

För tre veckor sedan meddelades det att EU-kommissionen tänkte sända det kontroversiella Acta-avtalet till EU-domstolen. Detta för att kontrollera dess laglighet och hur det förhåller sig mot de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna. (Acta kan ju bland annat komma att inskränka rätten till fri kommunikation på internet.)

EU-kommissionen har dock inte lämnat över någon fråga om Acta till EU-domstolen.

Just nu ser det ut som om kommissionen försöker förhala Acta. Våra källor vet att berätta att det pågår ett febrilt arbete bakom kulisserna för att försöka rädda avtalet. Samtidigt kan man anta att kommissionen skulle tycka att det vore bra om Europaparlamentet hann före med en Acta-fråga till domstolen, så att den själv slipper.

Detta skapar en märklig situation. Det är rätt meningslöst för Europaparlamentet att lämna in en fråga om Acta till domstolen innan vi fått se kommissionens fråga. Hela grejen är ju att de folkvalda är rädda för att kommissionens fråga är tandlös – och att parlamentet därför kan komma att behöva lämna in en bättre, vassare och mer genomtänkt fråga.

Detta kräver mer allmän uppmärksamhet: EU-kommissionen förhalar sitt eget löfte att sända Acta till domstol. Det är hög tid att den förklarar varför.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

I flera år var ACTA-avtalet något som de flesta inte kände till och som bara diskuterades av ett fåtal IT- och upphovsrättsdebattörer. Men så hände något. Avtalet skulle symboliskt skrivas under. (Besluten om att ACTA skall börja gälla måste dock fattas av de nationella parlamenten och Europaparlamentet.)

Plötsligt tågade tiotusentals unga människor i protest genom de polska städernas gator. Demonstrationer följde sedan över hela Europa. I Stockholm samlades över tusen personer i 15-gradig kyla för att visa sitt motstånd. På internet har en bra bit över två miljoner människor skrivit på ett upprop mot ACTA. Med detta vaknade även traditionell media.

Anti-ACTA-kampanjen rider naturligtvis även på det motstånd som (i vart fall tillfälligt) har stoppat de amerikanska SOPA- och PIPA-lagarna. Att många är missnöjda med de svenska IPRED- och FRA-lagarna har säkert också betydelse. Dessutom håller ACTA-frågan på att bli en symbolfråga vad gäller transparens, öppenhet och demokrati i EU. (Den svenska regeringens uppenbara ovilja att ta debatten är i detta sammanhang en plan som nog motverkar sitt eget syfte.)

I flera EU-länder har man nu nödbromsat det politiska arbetet med ACTA. Man vill helt enkelt vänta och se vad som händer. Och i Europaparlamentet har processen bara börjat. Olika parlamentsutskott kommer att arbeta med frågan under våren. Från början var det tänkt att den stora, slutliga voteringen skulle ske i juni. Men nu verkar det som om det kommer att bli senare, kanske i september eller oktober.

Ett wild card i sammanhanget är att EU-domstolen kan komma att pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s fördrag. Det är naturligtvis bra att en sådan granskning görs. Många europeiska jurister har redan rest frågetecken om avtalets giltighet. Men en domstolsprövning kan också vara ett sätt att förhala frågan. Vissa uppgifter gör gällande att EU-Kommissionen överväger en domstolsprövning av just detta skäl. Kommissionen tycks mena att om processen drar ut på tiden, möjligen i flera år, då kanske motståndet kommer att klinga av.

Kampanjen mot ACTA måste alltså leva vidare minst sex månader till. Kanske i flera år till.

Och det kommer den att göra. ACTA är ingen isolerad företeelse, utan ingår i ett större mönster och en större debatt. Det handlar om internets frihet, om upphovsrättens framtid och om jakten på fildelare.

Redan till hösten kommer EU att börja omarbeta det hårt kritiserade IPRED-direktivet, vilket kommer att kasta ny ved på brasan i fildelningsdebatten.

Frågor som rör internets frihet hänger dessutom samman med integritet och övervakning. På detta område börjar nu omarbetningen av EU:s datalagringsdirektiv. Den svenska riksdagen skall för övrigt – på nytt – debattera och fatta beslut om den svenska implementeringen av datalagringsdirektivet inom det närmaste året. Och regeringen kommer även att försöka få igenom ett flertal integritetskränkande och rättsosäkra förslag med sin proposition om “De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation”.

Det ser alltså ut som om vi har åratal av debatt om internets frihet, fildelning, integritet, övervakning, yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati framför oss. Vilket är utmärkt. Det är hög tid för dessa frågor att komma upp till ytan.

I detta perspektiv är ACTA bara en delfråga. Och den kommer att hållas varm i och med att så många andra närstående frågor kommer upp och blir aktuella.

Nu sker alltså det som de borgerliga partierna och socialdemokraterna så noga har försökt undvika: Debatten om internet, övervakning och demokrati kommer att slå ut i full blom.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Information är makt. Eller snarare, tillämpad information är makt.

Människor som har makt vill ogärna dela med sig av den.

Det är därför vi ser hur den härskande politiska klassen – även i våra västerländska demokratier – försöker inskränka flödet av fri information.

Samtidigt är tillgången på korrekt information helt nödvändig för att det demokratiska systemet skall fungera. Vi måste få veta vad våra makthavare har för sig.

De vill ha vårt mandat för att styra och ställa över oss. Ett sådant val kan inte göras på ett rimligt sätt om medborgarna hålls i okunskap om vad som verkligen sker.

Låt mig ta det aktuella ACTA-avtalet som exempel. Det förhandlades fram av byråkrater, bakom stängda dörrar. Vissa särintressen gavs inflytande. Men vanligt folk och media hölls i ovisshet. Det är bara via läckor som vi känner till vad som egentligen skedde på dessa hemliga möten. Och denna läckta information ger oss viktiga ledtrådar om vad vi skall vara uppmärksamma på. Detta har vi stor nytta av i dag, när våra ledare hävdar att ACTA-avtalet är väl inget att hetsa upp sig över…

Eller kriget i Irak och i Afghanistan. Det är bara genom de läckta krigsdagböckerna som vi vet vad som verkligen skedde i ett krig som utkämpades i “vårt” namn. Till exempel avslöjar de 15.000 dödsfall som aldrig rapporterats någon annan stans, i någon form.

Den hemliga amerikanska övervakningen av svenskar och USA:s påtryckningarna mot Sverige för att införa hårdare upphovsrättslagar – det är sådant vi aldrig hade fått veta om det inte hade varit för Wikileaks läckta ambassadtelegram.

I FRA-debatten genomförde den svenska bloggosfären ett gigantiskt grupparbete, som drog ner brallorna på våra politiker. Även om regeringen fick igenom sin FRA-lag så var dess halvsanningar exponerade. Det gick så långt att statsministern gick ut och menade att “Alla vinner på om debatten lägger sig.” Själv blev jag till och med anmäld för brott mot rikets säkerhet, för att ha avslöjat vissa av FRA:s idiotiska tilltag och svajiga halvsanningar. Nu, ett par år senare, visar det sig att i princip allt vi FRA-kritiker varnade för håller på att bli verklighet.

Allt detta är exempel på viktig information – som det var meningen att medborgare och media aldrig skulle ha fått tillgång till. Men nu, när vi vet, är den en viktig del av vårt underlag för framtida beslut och bedömningar.

Det är helt enkelt inte rimligt att de politiker som är valda att företräda oss medborgare håller sig med dubbel politik. En känd. Och en okänd.

Traditionella media har alltid haft problem med att få fram sanningen om våra politikers verkliga förehavanden. Ibland har det lyckats, och då har det ofta skakat om vårt samhälle. Ibland har det misslyckats och vi kan vara säkra på att det finns mycket skit som vi aldrig fått reda på.

I dag kompletteras traditionella media med nya, nätbaserade nyhetssiter som denna. Vi har bloggar, wikis och medborgarjournalistik. Och vi har whistelblowers som Wikileaks. På så sätt har vår demokrati vitaliserats, genom att medborgarna får tillgång till mer information, fler röster och fler analyser.

Gemensamt för alla dessa “nya media” är internet som verktyg, plattform för samarbete och informationskanal.

Därför måste internets frihet försvaras. Det handlar om vår demokrati.

HAX

Läs även min privata blogg – www.henrik-alexandersson.se – där jag just nu gör en djupdykning bland alla de förslag från EU som går ut på att inskränka internets och informationens frihet.

Knappt har de amerikanska förslagen till web-censur åkt in i kylskåpet (tills vidare) innan det är dags för nästa stora strid om internets frihet: ACTA-avtalet.

Åter hotas internets själva nervsystem – länkning till andras texter, till nyhetsartiklar, till bilder, till ljudfiler, till Youtube-filmer och andra resurser. Och åter hotas möjligheten att fritt kunna blogga, twittra, facebooka och att lägga upp filmer.

Vad striden gäller är att det så kallade ACTA-avtalet (ett internationellt avtal, framförhandlat av byråkrater och särintressen bakom stängda dörrar – och med konsekvenser som lagstiftning) uttryckligen säger att man vill se ett större samarbete mellan upphovsrättsinnehavare (nöjes- och medieindustrin) och internetoperatörerna. Vilket kommer att leda till att operatörerna tvingas bli nätpoliser som måste hålla efter allt vi användare gör på internet.

I klartext betyder det att de måste stoppa allt som går i deras kablar som kan tänkas utgöra intrång i upphovsrätten. Det kan vara en länk till en tidningsartikel i ett Twitter-meddelande. Ett radioklipp som bifogas ett e-postmeddelande. En bild eller ett videoklipp på en blogg. Detta för att bara ta några exempel.

Att genomföra detta kommer att bli krångligt. Allt som alla gör måste kontrolleras. FRA:s avlyssning framstår som rena söndagsterapin, vad gäller omfattningen.

Och hur skall internetoperatörerna till exempel kunna veta om den ljudfil som jag håller på att tanka upp eller ner är en podcast som jag gjort själv eller om det är en upphovsrättsskyddad låt eller ett radioprogram? Hur skall de kunna veta om den bild jag använder i denna bloggpost är köpt och licensierad eller olovligt använd från någon annan källa?

Den enda praktiskt möjliga vägen är att stoppa allt som verkar så mycket som misstänkt. Att bli ängsligt överförsiktig. Och att blockera användare som de tror kan ha något fuffens för sig. Detta kommer att bli ett trubbigt instrument. Det kommer att slå fel. Det är inte rättssäkert. Och det kommer att strypa nätets kreativa dynamik.

Detta vill nätoperatörerna helst inte göra. Ännu. Men nöjesindustrin har en plan. Samarbetsvilliga och lydiga nätoperatörer kommer att ges rätt att sälja musik, film och annan information och på så sätt tjäna en extra hacka. Då kommer du att mötas av en portal med ett fåtal nöjes- och mediebolags tjänster när du kopplar upp dig. Vill du ut på det riktiga internet måste du krångla dig förbi denna portal. Och när du väl kommer ut på nätet… då är det hårt censurerat.

Det första som kommer att möta alla som kopplar upp sig är alltså ett “kabel-tv-liknande” utbud – i huvudsak byggt på passiv konsumtion. Passiv konsumtion av nöjen och information har kanske i och för sig en viss funktion att fylla. Men det blir så tråkigt – eftersom internet, som vi känner det i dag bygger på deltagande, grupparbete, länkar och kreativitet.

Som du säkert har upptäckt kommer förslag som inskränker internets frihet nu i en strid och till synes aldrig sinande ström. Och det som är mest brännande är alltså ACTA-avtalet. Detta avtal är dessutom problematiskt på många andra sätt.

ACTA har nu – efter åratal av hemlighetsmakeri, mygel, fulspel, lögner och lobbyism – kommit till den punkt där vi i EU skall ta slutlig ställning till det.

Dels skall alla medlemsstater godkänna ACTA. I den processen tycks ländernas politiker inte dra sig för att försöka ljuga och bluffa sig till ett ja.

Och dels måste Europaparlamentet säga ja eller nej. Detta kommer att bli en het strid.

De som vill ha igenom ACTA är främst center-höger-kristdemokraterna i EPP. Möjligen även konservativa ECR, som domineras av brittiska Tories. Liberaler och socialdemokrater är vacklande. På nej-sidan står den gröna gruppen, där svenska piratpartiet och mijöpartiet ingår. Liksom rödvänstern. Och EFD, som domineras av brittiska UKIP.

Där har du grundkonflikten och laguppställningen. Vilket kan vara bra att känna till – när media så småningom kanske vaknar upp och börjar rapportera om den kommande bataljen.

HAX

Mer om ACTA: EDRi, EDRi, ActOnActa, ACTA-bloggen, Pirate MEP Engström och min privata blogg.

Jag har ett deprimerande minne från tiden för Srebrenica-massakern, under kriget i Bosnien. Det var så uppenbart vad som höll på att ske. Men nästan ingen reagerade. I Sveriges Radio kom visserligen Staffan Heimerson med allt mer alarmerande rapporter. Själv skrev jag debattartiklar om saken (detta var innan bloggarnas tid) som publicerades i en del landsortstidningar. Men på det stora hela var det väldigt få som reagerade. Det verkade som om folk inte ville förstå. Och så gick det också så illa som det gick.

När vi ändå är inne på folkmord kan man även nämna Rwanda och Darfur. Ingen kunde sväva i okunnighet om vad som skedde. Ändå valde nästan alla att titta åt andra hållet. På sin höjd har man, i efterhand, återvänt till den slitna frasen “Det får aldrig hända igen”. Men det händer igen. Och igen.

Vi kan byta perspektiv till Sverige. Vid tsunami-katastrofen 2004 befann sig hela Sverige i jul-dvala. Men alla som följde svenska och utländska nyheter kunde lätt inse katastrofens omfattning. Ändå dröjde det dagar innan regeringen, regeringskansliet och berörda myndigheter vaknade till. Mycket kanske beroende på att det mediala trycket inte var så stort, som det borde ha varit. De folkliga reaktionerna kom på tok för sent. Samtidigt reagerade många andra länder (till och med svårt oorganiserade länder som Italien) snabbt och resolut.

Under min tid som bloggare har jag varit med om många stormar. FRA, EU:s Stockholmsprogram och EU:s telekompaket är bara några exempel. I den mån det förekom protester, kom de ofta för sent. Men i samtliga fall har det i efterhand visat sig att kritiken har varit klockrent korrekt. Visserligen vann vi frihetsvänner striden om en av grundprinciperna i telekompaketet. Men på det hela taget mynnar allt ändå ut i ett stort “Vad var det vi sa?”

I dag handlar mycket av striden om EU:s demokratiska brister, integritetsfrågor, rättssäkerhet och sakfrågor som ACTA-avtalet. Åter igen kan vi kritiker skriva, tala och varna tills vi blir blå i ansiktet – utan att någon egentligen bryr sig. Skall även dessa frågor behöva utmynna i ett “Vad var det vi sa?”

Det är svårt att peka på brister hos någon enskild aktör i den svenska debatten, för att förklara varför det blir som det blir. I den mån Sverige har någon politisk opposition, så är den antingen oengagerad eller hamnar på fel sida. Media tiger, i vart fall fram till dess det är för sent för att påverka det som sker. De svenska samhällsdebattörerna och “kultureliten” sysslar med annat.

Internet i all ära, men det lämpar sig ofta bättre för att sitta på sin kammare och tycka än för konkret handling. I vart fall i Sverige. En Facebook-grupp kan ha hur många medlemmar som helst – utan att det påverkar vad som sker, på riktigt. Inte ens gigantiska nät-projekt som Wikileaks publicering av USA:s krigsdagböcker och ambassadtelegram har egentligen fått den uppmärksamhet de förtjänar.

Allt detta gör mig ibland lite uppgiven. Även om jag, naturligtvis, inte kommer att sluta driva mina frågor på nätet bara för den sakens skull.

Snarare är det så att jag vill ha din hjälp att fundera över vad som krävs för att få våra kampanjer för integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet, demokrati, transparens och internets frihet att lyfta.

Vad är det som behövs för att få saker och ting att hända? Nya och tuffare nyhetskanaler? Mer och mer lättfattlig information? Skojigare nyhetsförpackning? Uppåttjack? Ännu högre tonläge?

Ser man tillbaka på en av de få gånger som det verkligen tänt till (om än i sista minuten och även om vi inte nådde ända fram) – nämligen i FRA-frågan – då kan man konstatera att det var många faktorer som samverkade. Vi hade en bloggbävning. Dramaturgin i riksdagen passade media som hand i handske. Och det handlade om en övervakningsdebatt där många kände att de fått mer än nog av statens Storebrors-fasoner.

På samma sätt var det en närmast osannolik kombination av faktorer som lyfte in Piratpartiet i Europaparlamentet. Pirate Bay-rättegången var i färskt minne och fortfarande het. Nätfrågorna intresserade alla media. FRA-omröstningen var fortfarande ett öppet sår. Och i valrörelse-dramaturgin passade Piratpartiets roll som “underdog” perfekt. Allt detta hakade i vartannat.

Hur kan vi väcka dessa krafter igen – nu när viktiga demokratiska och medborgarrättsliga värden står på spel? Vi vet att det går att göra. Men när det gäller hur det skall ske, tycks förutsättningarna vara olika från gång till gång. Folkresning eller upphöjt ointresse – det måste ändå handla om mer än bara slumpen.

HAX

Läs även min privata blogg – www.henrik-alexandersson.se – och följ mig på Twitter: @hax