torsdag 2 oktober 2014
Rösta på din favoritdialekt!
tisdag 30 september 2014
Rädda trillingnöten!
tisdag 30 september 2014
Sveriges kaxigaste 6-åring
torsdag 18 september 2014
69 000 FB-likes har oftast inte fel
26 804
reaktioner idag

Porrförbud i EU?

När Europaparlamentet sammanträder i Strasbourg nästa vecka, då kommer man bland annat att rösta om ett “Betänkande om avskaffande av könsstereotyper i EU”.

Detta betänkande innehåller oerhört mycket märkliga saker. Till exempel vill man ha ett förbud mot all slags porr i media. Vad man menar med media är dock oklart – men till exempel porrtidningar, många nätsiter och kabel-tv måste nog med nödvändighet falla in i kategorin. Och även om man uteslutande skulle definiera media som etablerad gammelmedia – varför skulle inte Svenska Dagbladet få ha en porrbilaga, om de av någon anledning skulle vilja ha en sådan?

Och så vill man upprätta en stadga för jämställdhetskultur som alla internetoperatörer uppmanas att “förhålla sig” till. Åter är språket nästan lika vagt som tanken bakom. Våra internetoperatörer skall alltså… kontrollera att… alla deras användare beter sig politiskt korrekt ur ett jämställdhetsperspektiv? För att sedan vidta… vilka åtgärder? Detta är ett sätt att göra nätleverantörerna till nätpoliser i jämställdhetsfrågor (och gissningsvis också mot porr). Vilket känns dumt, farligt och orimligt.

Detta är ytterligare ett i raden av många försök att sätta tvångströja på internet – vilket piratpartiets ledamot i Europaparlamentet Christian Engström skriver mer om här.

Utöver att Europaparlamentet är på väg att rösta för ett porrförbud och för minskad frihet på internet – så finns det som sagt väldigt mycket annat som är fel med detta betänkande. Sådant som till exempel rör yttrandefrihet, medborgerliga fri- och rättigheter och fri kommunikation.

Dessutom finns en otrevlig underton i dokumentet. Det känns på något sätt som om de allra mest militanta feministerna har gjort gemensam sak med den kristna högern – för att koka upp något slags nymoralistisk sexualskräck.

Detta får hela betänkandet att stå på näsan. Vilket är lite synd. För det finns delar av EU som skulle må bra av en dos jämställdhet, modernitet och frigörelse. Men förtryckta kvinnor i gamla öststater och i sydeuropeiska machokulturer har ingen nytta av detta betänkande – eftersom det skjuter helt bredvid målet.

Att förbjuda porr vore dumt och tråkigt. Att begränsa yttrandefriheten är fel och farligt. Att inskränka internets frihet är idiotiskt och bakåtsträvande. Ändå är det högst troligt att Europaparlamentet kommer att vilja göra just detta, när man röstar om det här betänkandet nästa vecka.

Tack och lov är detta inte ett lagstiftande betänkande, ännu. Det är en rapport, som sedan sänds över till EU-kommissionen och som kan ses som ett förslag till lagstiftning. Men det är illa nog. Sådant här måste bekämpas så fort det dyker upp, innan förslagen får fäste.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

Vem bryr sig när EU-eliten dissar demokratin?

EU brottas med sin budget. Medlemsstaterna har nu kommit fram till en kompromiss, som för ovanlighets skull innebär minskade utgifter. Men denna kompromiss måste även godkännas av Europaparlamentet. Och där är det hela havet stormar. Det finns de som vill sätta sprätt på mer av skattebetalarnas pengar. Och ser man till budgetens innehåll och inte bara till dess volym – då är det rätt mycket en skitbudget.

Kaos, som vanligt. Fast den här gången når vansinnet faktiskt nya höjder…

Medlemsstaterna, som vill hålla i slantarna, sätter press på ledamöterna i Europaparlamentet för att rädda kompromissen. Det ogillas av somliga i parlamentet. Så Europaparlamentets talman – den tyske socialdemokraten Martin Schulz – förslår därför att omröstningen skall vara hemlig. Så att ledamöterna inte behöver stå för sina handlingar. Jo, han säger det faktiskt rakt ut. “Det är EU-parlamentsval 2014 och EU-parlamentarikerna riskerar att inte bli omvalda om det kommer fram att de röstat för mer pengar till EU.”

Detta är naturligtvis väldigt anmärkningsvärt. Hemlig politik. Folkvalda som vill dölja sina handlingar från sina väljare. Representativ demokrati utan demokratisk insyn.

Det finns politiker som reagerar över det olämpliga i talman Schulz förslag om en hemlig omröstning. [ Länk | Länk | Länk ] Vi är några engagerade medborgare som har bloggat om saken. Nischmedia har rapporterat. Och ämnet fick faktiskt lite uppmärksamhet i brittisk press. Men det är i stort sett allt.

Jag tycker att detta är en lite torftig reaktion. Jag menar, Europaparlamentets talman har faktiskt låtit meddela att medborgarna inte skall lägga sig i vad deras valda representanter sysslar med.

Högste chefen för Europas allra högsta och finaste demokratiska församling har framfört åsikten att det är ett problem om folket får veta hur politikerna egentligen röstar, i dess namn.

Talman Schulz har till och med tagit nästa års EU-val som exempel på varför han anser att demokratiskt ansvarsutkrävande är en dålig sak.

Man tar sig för pannan!

Var är de fradgetuggande, ursinniga ledarkommentarerna? Var är den engagerade kultureliten, när man för en gångs skull behöver den? Var är den tyckande klassens upprörda tweets och debattartiklar? Var är tv-debatterna, radioinslagen och intervjuerna med bekymrade statsvetare? Var är filosoferna? Var är högafflarna och facklorna?

Svaret tycks vara att den svenska åsiktsapparaten inte har tid, eftersom den anser att den har viktigare saker för sig. Vilket för tillfället tycks vara debatten om näthat. En perfekt fråga för den svenska ankdammen. Lagom navelskådande och i allt väsentligt en metadebatt – med stort utrymme för poserande och personliga vendettor.

Nej, jag menar inte att det är fel att diskutera näthat. Jag bara slås av hur gigantiskt den frågan har slagits upp – satt i relation till att Europaparlamentets talman ju faktiskt står och pissar på väljarna och på demokratin.

Skall vi verkligen ha det så här? Tänker vi låta den härskande klassen komma undan med i princip vad som helst?

Kom ihåg att om vi inte reagerar när politikerna urholkar demokratin – då kommer de att uppfatta det som att det är något som går att komma undan med. Då kommer det att ske igen. Och då kommer de att gå ännu lite längre.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

ACTA: Vad håller EU-Kommissionen på med?

För tre veckor sedan meddelades det att EU-kommissionen tänkte sända det kontroversiella Acta-avtalet till EU-domstolen. Detta för att kontrollera dess laglighet och hur det förhåller sig mot de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna. (Acta kan ju bland annat komma att inskränka rätten till fri kommunikation på internet.)

EU-kommissionen har dock inte lämnat över någon fråga om Acta till EU-domstolen.

Just nu ser det ut som om kommissionen försöker förhala Acta. Våra källor vet att berätta att det pågår ett febrilt arbete bakom kulisserna för att försöka rädda avtalet. Samtidigt kan man anta att kommissionen skulle tycka att det vore bra om Europaparlamentet hann före med en Acta-fråga till domstolen, så att den själv slipper.

Detta skapar en märklig situation. Det är rätt meningslöst för Europaparlamentet att lämna in en fråga om Acta till domstolen innan vi fått se kommissionens fråga. Hela grejen är ju att de folkvalda är rädda för att kommissionens fråga är tandlös – och att parlamentet därför kan komma att behöva lämna in en bättre, vassare och mer genomtänkt fråga.

Detta kräver mer allmän uppmärksamhet: EU-kommissionen förhalar sitt eget löfte att sända Acta till domstol. Det är hög tid att den förklarar varför.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Nästa hot mot internet: ACTA

Knappt har de amerikanska förslagen till web-censur åkt in i kylskåpet (tills vidare) innan det är dags för nästa stora strid om internets frihet: ACTA-avtalet.

Åter hotas internets själva nervsystem – länkning till andras texter, till nyhetsartiklar, till bilder, till ljudfiler, till Youtube-filmer och andra resurser. Och åter hotas möjligheten att fritt kunna blogga, twittra, facebooka och att lägga upp filmer.

Vad striden gäller är att det så kallade ACTA-avtalet (ett internationellt avtal, framförhandlat av byråkrater och särintressen bakom stängda dörrar – och med konsekvenser som lagstiftning) uttryckligen säger att man vill se ett större samarbete mellan upphovsrättsinnehavare (nöjes- och medieindustrin) och internetoperatörerna. Vilket kommer att leda till att operatörerna tvingas bli nätpoliser som måste hålla efter allt vi användare gör på internet.

I klartext betyder det att de måste stoppa allt som går i deras kablar som kan tänkas utgöra intrång i upphovsrätten. Det kan vara en länk till en tidningsartikel i ett Twitter-meddelande. Ett radioklipp som bifogas ett e-postmeddelande. En bild eller ett videoklipp på en blogg. Detta för att bara ta några exempel.

Att genomföra detta kommer att bli krångligt. Allt som alla gör måste kontrolleras. FRA:s avlyssning framstår som rena söndagsterapin, vad gäller omfattningen.

Och hur skall internetoperatörerna till exempel kunna veta om den ljudfil som jag håller på att tanka upp eller ner är en podcast som jag gjort själv eller om det är en upphovsrättsskyddad låt eller ett radioprogram? Hur skall de kunna veta om den bild jag använder i denna bloggpost är köpt och licensierad eller olovligt använd från någon annan källa?

Den enda praktiskt möjliga vägen är att stoppa allt som verkar så mycket som misstänkt. Att bli ängsligt överförsiktig. Och att blockera användare som de tror kan ha något fuffens för sig. Detta kommer att bli ett trubbigt instrument. Det kommer att slå fel. Det är inte rättssäkert. Och det kommer att strypa nätets kreativa dynamik.

Detta vill nätoperatörerna helst inte göra. Ännu. Men nöjesindustrin har en plan. Samarbetsvilliga och lydiga nätoperatörer kommer att ges rätt att sälja musik, film och annan information och på så sätt tjäna en extra hacka. Då kommer du att mötas av en portal med ett fåtal nöjes- och mediebolags tjänster när du kopplar upp dig. Vill du ut på det riktiga internet måste du krångla dig förbi denna portal. Och när du väl kommer ut på nätet… då är det hårt censurerat.

Det första som kommer att möta alla som kopplar upp sig är alltså ett “kabel-tv-liknande” utbud – i huvudsak byggt på passiv konsumtion. Passiv konsumtion av nöjen och information har kanske i och för sig en viss funktion att fylla. Men det blir så tråkigt – eftersom internet, som vi känner det i dag bygger på deltagande, grupparbete, länkar och kreativitet.

Som du säkert har upptäckt kommer förslag som inskränker internets frihet nu i en strid och till synes aldrig sinande ström. Och det som är mest brännande är alltså ACTA-avtalet. Detta avtal är dessutom problematiskt på många andra sätt.

ACTA har nu – efter åratal av hemlighetsmakeri, mygel, fulspel, lögner och lobbyism – kommit till den punkt där vi i EU skall ta slutlig ställning till det.

Dels skall alla medlemsstater godkänna ACTA. I den processen tycks ländernas politiker inte dra sig för att försöka ljuga och bluffa sig till ett ja.

Och dels måste Europaparlamentet säga ja eller nej. Detta kommer att bli en het strid.

De som vill ha igenom ACTA är främst center-höger-kristdemokraterna i EPP. Möjligen även konservativa ECR, som domineras av brittiska Tories. Liberaler och socialdemokrater är vacklande. På nej-sidan står den gröna gruppen, där svenska piratpartiet och mijöpartiet ingår. Liksom rödvänstern. Och EFD, som domineras av brittiska UKIP.

Där har du grundkonflikten och laguppställningen. Vilket kan vara bra att känna till – när media så småningom kanske vaknar upp och börjar rapportera om den kommande bataljen.

HAX

Mer om ACTA: EDRi, EDRi, ActOnActa, ACTA-bloggen, Pirate MEP Engström och min privata blogg.

Det måste bli ett slut på Europaparlamentets hemliga omröstningar

Den som är kritisk till EU saknar sällan inspiration. Men det är lätt att bara vara gnällig. Att göra något positivt är svårare, inte minst eftersom systemets själva struktur gör det enkelriktat. Men jag har ett förslag till en positiv, konstruktiv, demokratisk reform: Låt oss få veta hur de folkvalda i Europaparlamentet röstar.

I dag fungerar det så här. De flesta voteringar i parlamentet avgörs genom handuppräckning. Vilket ger de folkvalda får en gnutta motion. (I de fall de alls bryr sig, vill säga. Ibland ser man ledamöter som ägnar omröstningarna förstrött intresse, samtidigt som de sitter och SMS:ar eller läser tidningen istället.)

När det är oklart hur majoriteten ligger kan man hålla en elektronisk kontrollvotering. Vid sådana sparas dock inte uppgiften om hur de olika ledamöterna har röstat.

Men ibland – när det begärs speciellt – håller man en så kallad Roll Call Vote. Detta är en elektronisk votering där varje knapptryckning protokollförs. I dessa fall kan medborgare, media, aktivister och alla andra i efterhand kontrollera hur de närvarande ledamöterna har röstat.

Det rimliga är naturligtvis att alla voteringar i Europaparlamentet är Roll Call Votes.

Men det är inget populärt förslag. Många ledamöter tycks vara nöjda med att det i normalfallet inte går att kontrollera vad de sysslar med.

Det är naturligtvis känsligt för politiker att motivera varför deras väljare inte skall få veta hur de röstar. Så det finns en del rätt krystade argument mot Roll Call Votes. Till exempel att de är dyra. Den ekvationen bygger dock på den totala kostnaden för Roll Call Votes utslaget på antalet genomförda voteringar. Har man bara en, då blir en jättedyr. Håller man hundra, då kostar varje en hundradel så mycket. Om alla voteringar sker på detta sätt, då blir kostnaden per votering närmast försumbar. Den totala kostnaden blir inte större. Och oavsett vilket, så måste demokrati få kosta.

För att den representativa demokratin skall fungera räcker det inte med att den som kandiderar till en post i förväg deklarerar vad han eller hon tänker göra. Det är också viktigt att det går att kontrollera vad de folkvalda verkligen uträttar. Väljarna måste kunna utvärdera sina politikers insats och ställa dem till svars för sina handlingar.

Lissabonfördraget ger Europaparlamentet ökat medbestämmande. Det är en bra sak i och med att det ökar maktdelningen i EU. Parlamentet, kommissionen och ministerrådet blir maktpoler som kan dra i bromsen, om något håller på att gå över styr. Därutöver finns EU-domstolen som skall kontrollera att allt sker enligt reglerna och Europadomstolen som skall upprätthålla de medborgerliga fri- och rättigheterna.

De enda som är direktvalda av folket i detta system är Europaparlamentets ledamöter. Detta är något som de själva ofta påpekar. Men med det följer också ett ansvar och krav på öppenhet. Det duger inte att ena sekunden skryta med att man är EU:s demokratiska alibi, för att i nästa ögonblick mörka vad man sysslar med.

Låt oss därför driva frågan om ökad transparens, i form av att det alltid skall gå att kontrollera hur Europaparlamentets ledamöter röstar. Detta kräver inga krångliga fördragsändringar. Egentligen kräver det inte ens några regeländringar. Det är bara att göra. Allt som krävs är viljan.

För svenska media, som ofta ligger lågt i EU-frågor, borde denna fråga vara ett öppet mål. Den är lätt att begripa. Den är lätt att beskriva. Den bygger på viktiga principer och fair play. Den saknar inte uppseendeväckande vinklar. Plus att det är en fråga som borde kunna engagera folk.

EU:s demokratiska underskott är ett stort och rätt komplicerat problem. Men här finns en chans att vrida i vart fall en viktig sak rätt. Låt oss göra det.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Jullov i Demokratifabriken

Nu. Äntligen. Jullov!

Hösten på piratkontoret i Europaparlamentet har varit intensiv, milt uttryckt. Man står liksom mitt i en strid flod av förslag, rapporter och lagstiftning som är problematiska ur demokratisk synpunkt, vad gäller rättssäkerheten, när det kommer till våra medborgerliga fri- och rättigheter och avseende internets frihet.

Tanken att vi bara hanterar ett litet utsnitt av de politiska frågorna är svindlande. Så här är det på alla politikområden. Hela tiden. Och verksamheten sker under tveksamma former.

Tempot är som sagt oerhört högt. Så högt att det sällan finns tid för eftertanke, analys och ett konstruktivt samtal. Jag vågar påstå att en stor del av alla ledamöter i Europaparlamentet inte läser igenom de akter som ligger till grund för deras beslut – ens på deras egna sakområden. (En del av dem läser, bevisligen, inte ens sina egna förslag innan de kastas in i processen.)

Ofta blir det märkligt. Till exempel när viktig information inte kommer fram förrän det är för sent. Detta är rent av regel i EU-sammanhang. Jag har skrivit det förr: Först beslutar man. Sedan diskuterar man. Därefter tar man reda på fakta.

Att de som fattar politiska beslut är dåligt pålästa är ett problem. Men det finns sådant som är värre.

Det höga tempot – i kombination med att politiken blir ytligare och allt mer principlös – gör att man inte ens tar sig tid att analysera politiska förslag ur perspektiv som demokrati, rättssäkerhet och medborgarrätt. Tar man upp sådana diskussioner avfärdas de som regel som störningsmoment.

Ändå är den demokratiska grenen av EU:s verksamhet, parlamentet, kanske den rimligaste. Kommissionens anonyma, icke-valda tjänstemän tar sig allt mer makt – och är i dag drivande i den politiska utvecklingen, trots att de inte har något demokratiskt mandat. Och i ministerrådet går medlemsstaternas representanter med på de mest besynnerliga förslag, på något sätt förblindade av makten och sin egen viktighet. Lägg till detta en allt mer omfattande korporativism – där särintressen gör upp om politiken utanför de demokratiska organen och utan insyn.

Det demokratiska underskottet i EU (och i politiken i allmänhet) håller på att bli ett akut problem. Men det är väldigt få som tycks vilja ta tag i saken. Allt för många aktörer har tydligen allt för mycket att vinna på att saker och ting fortsätter fungera på samma sätt som hitintills.

Så, det skall bli skönt med jullov. Att vistas i demokratifabriken gör att man ibland fruktar för sin mentala hälsa, på riktigt. Nu skall jag ägna ett par veckor åt att läsa, blogga, filosofera och åt att göra små utflykter här nere på kontinenten. Men först skall jag nog sova ett dygn, eller så…

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Bradley Manning är en hjälte!

Det är lätt att bli frustrerad när man jobbar med EU-frågor. Ofta känns matchen riggad. Ibland ändras till och med reglerna under spelets gång, när det går för bra för oss som käftar emot.

Därför känns det så skönt när man har varit med och gjort något riktigt bra, som har brett politiskt stöd. I dag är en sådan dag.

I förmiddags presenterades ett brev från 64 ledamöter av Europaparlamentet till USA:s president och kongress. Det handlar om Bradley Manning – den unge man som anklagas för att ha läckt information om bl.a. Irak-kriget till Wikileaks. Bland undertecknarna finns ledamöter från allt från vänstergruppen och hela vägen till det konservativa EPP.

Bradley Manning har suttit fängslad utan rättegång i 17 månader. Delar av tiden under rätt vidriga förhållanden. Därför vill FN:s specielle rapportör för tortyrfrågor träffa honom för att ställa frågor. I enrum. Detta har USA vägrat gå med på. Därför detta brev från Europaparlamentet. De 64 ledamöterna kräver att FN-rapportören omedelbart skall få träffa Manning. Och undertecknarna uttrycker sin oro över att han riskerar livstids fängelse, eller till och med dödsstraff.

Du kan läsa mer om brevet, vilka som skrivit under och dagens presskonferens på min blogg, hos Pirate MEP Christian Engström, DN och här på Nyheter24.

Men nog om detta brev. Här tänker jag förklara varför jag tycker att Bradley Manning är en hjälte.

Till att börja med skall vi konstatera att ingen vet om Manning är skyldig till det han har anklagats för. Den information som har läckts har haft stor spridning och det kan mycket väl vara någon annan som är läckan.

Men om vi antar att det är Bradley Manning som är källan, då borde han få en medalj. Eller Nobels Fredspris.

Om det är Manning som är källan, då har han upptäckt saker som kan vara krigsförbrytelser – eller i vart fall övergrepp och moraliskt klandervärda handlingar. Som anställd i den amerikanska armén har han givetvis en tystnadsplikt. Men internationell rätt säger samtidigt att man är skyldig att anmäla misstänkta krigsförbrytelser. Och på ett privatmoraliskt plan är det svårt att hitta något att invända mot att en människa avslöjar vidrigheter som han eller hon anser är i konflikt med allmän moral, människovärde, krigets lagar och den officiella (felaktiga och tillrättalagda) bild som militären försöker ge av det som sker.

Och oavsett vem som läckt informationen – så måste sådan information fram i ljuset. Det må vara en sak att man ibland anser att man behöver gå i krig. Men då skall det ske på ett ärligt sätt, med så öppna kort som möjligt. I vart fall måste korten på bordet så snart den operativa fasen är över. Om våra ledare för krig i vårt namn, då skall vi också ha rätt att få veta vad man sysslar med. Det gäller oavsett om det handlar om USA eller Sverige.

Ett av de brott Manning misstänks för är att ha “bistått fienden”. Här skall vi komma ihåg att den information som läckts inte har handlat om pågående operationer, utan händelser som redan är passerade. Till störst nytta är denna information för det amerikanska folket, för media och för alla oss andra som har något direkt eller indirekt förhållande till kriget. Eller direkt eller indirekt moraliskt ansvar för det samma – om så bara som medborgare som har valt de ledare som fattat beslutet att gå i krig eller att ge kriget sitt stöd. Det är oss läckan har “bistått” med information. Här bör den amerikanska administrationen och militären ta sig en ordentlig funderare. Är det verkligen så att man betraktar det egna folket och vanliga människor i andra länder som “fienden”?

Det är hemlighetsmakeriet i allt detta som är problematiskt – inte att informationen sprids. Ta till exempel de 15.000 irakiska dödsoffer som aldrig nämnts i någon nyhetsrapportering. Inte ens i sammanfattningar eller översiktliga rapporter. Det är 15.000 människor vars död – befogad eller obefogad – det var meningen att vi aldrig skulle få kännedom om. I ett krig som förs i “vårt” namn! Det är det faktum att det amerikanska folket och vi intresserade medborgare i andra länder över huvud taget fått reda på vad som skett, som USA ser som det verkliga problemet. Vilket är en attityd som inte hör hemma i ett öppet, demokratiskt samhälle.

Tro nu inte att jag är en reflexmässig USA-hatare. Jag är mycket tacksam för att vi (i stort sett) har USA på “vår” sida. Ibland kan det behövas att USA rycker in för att hantera en kris eller slå tillbaka en aggression mot tredje part. Utan USA:s hjälp under andra världskriget är oddsen att hela Europa hade hamnat under antingen nazistiskt eller kommunistiskt förtryck. Utan ett starkt USA under kalla kriget hade vi hamnat under kommunismens blodiga välde.

Just därför är det så smärtsamt att se USA göra så jävla dumma saker nu för tiden. Saker som förstör just de värden – som frihet, demokrati och rättsstat – som jag hade hoppats att Amerika skulle hjälpa till att försvara.

För att återgå till Bradley Manning: USA borde svälja förtreten. Ingen verklig skada är skedd. Allt som hänt är att det amerikanska folket och världen har fått reda på vad man egentligen sysslat med. Jaha, så intressant. Låt killen löpa. För allt USA kan åstadkomma genom att hålla fast vid sin bunkermentalitet i detta fall – det är att göra bort sig. Att förlora vänner. Att svika sina ideal.

Frige Bradley Manning!

HAX

Läs även min privata blogg www.henrik-alexandersson och följ mig på Twitter: @hax

Demokratifabriken

Arbetsveckan i Europaparlamentet går mot sitt slut. Som vanligt finns det saker att reta sig på. Jordbruksutskottet vill ge två miljoner euro till homeopatiska preparat till djur. Och fransmännen vill upphovsrättsskydda sportresultat. Hmmm…

Man kan önska att fler brydde sig om vad som sker i EU. Men jag förstår att det är svårt. Det är knappt så att vi som är inne i systemet hänger med i svängarna.

Till att börja med finns det inget riktigt bra, sammanhållet system för dokumentation i EU. Som regel går det snabbare att söka efter dokument på Google än att jaga runt på de olika institutionernas hemsidor.

Och om man hittar det papper man söker, då har jobbet bara börjat. I EU lindar man in, gömmer undan och slätar över. Inte sällan kan ett kommatecken eller en grammatisk detalj göra en våldsam skillnad i en text eller ett lagförslag. Allt det där måste man hitta.

En annan sak som utmärker EU och Europaparlamentet är att det mesta går i ett rent vansinnigt tempo. Saker dyker ofta upp på radarn sent – så man måste vara med i matchen och ha ögonen på bollen precis hela tiden.

Ett exempel är när Europaparlamentets juridiska utskott skulle komma med en utvärdering av den kritiserade piratjägarlagen, IPRED. Det är möjligt att det någonstans fanns något slags information om detta i förväg. Men det var inte som att man berättat det för någon, eller så. Och ärendet fanns inte på föredragningslistan.

Under sittande utskottsmöte kom så ett mail till ledamöternas kontor. I detta meddelades att man tänker ta upp utvärderingen av IPRED under övriga frågor och att texten redan ligger klar att klubbas. Ett dokument som sade att IPRED är det bästa sedan skivat bröd bifogades.

Det var ren tur att jag råkade sitta vid datorn just då. Så, till någons besvikelse, fick vi reda på vad som var på gång sisådär en halvtimma i förväg. Och den ledamot jag arbetar åt, piratpartiets Christian Engström, fick därmed möjlighet att protestera mot sakinnehållet i denna text. Och att rösta mot den. (Vilket dock inte hindrade utskottet från att senare påstå att det enhälligt stod bakom dokumentet.)

Så där är det hela tiden. Det värsta exempel jag varit med om är när Europaparlamentet skulle uttala sig om det så kallade Stockholmsprogrammet. I detta tog man ett samlat grepp på bland annat civilrätt, migration, terrorbekämpning och övervakning i hela EU.

Tre olika parlamentsutskott hade att ta ställning till bortåt 600 ändringsförslag, på ett gemensamt jättemöte. Handlingarna till denna votering kom sent. Väldigt sent. Om ledamöterna släppte allt annat de hade i händerna – då hade de ungefär 20 sekunder på sig att läsa, analysera, undersöka och ta ställning till varje ändringsförslag.

Det blir ju inte riktigt bra, för att uttrycka sig diplomatiskt. Detta är helt enkelt inte seriöst. Och det är att göra karottunderlägg av hela den demokratiska processen.

Jag menar, EU bestämmer faktiskt över 500 miljoner människors liv. I detta fall om saker som deras skilsmässor, arvsregler, affärskontrakt, fria rörlighet, säkerhet och hur mycket myndigheterna skall få tjuvlyssna på dem. Det är allvarliga saker. Som alltså hafsas igenom på lösa boliner.

Ibland får jag en känsla av att det bara handlar om att få Europaparlamentet att ge saker och ting något slags demokratisk legitimitet. Sedan är det strunt samma om man hinner göra det på ett seriöst och förnuftigt sätt.

Så där är det, som sagt, hela tiden. Utom den vecka varje månad då parlamentet flyttar från Bryssel till Strasbourg. Då blir det lite stressigare.

En korvfabrik bedriver sin verksamhet med mer eftertanke och värdighet.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se