Jag har ett deprimerande minne från tiden för Srebrenica-massakern, under kriget i Bosnien. Det var så uppenbart vad som höll på att ske. Men nästan ingen reagerade. I Sveriges Radio kom visserligen Staffan Heimerson med allt mer alarmerande rapporter. Själv skrev jag debattartiklar om saken (detta var innan bloggarnas tid) som publicerades i en del landsortstidningar. Men på det stora hela var det väldigt få som reagerade. Det verkade som om folk inte ville förstå. Och så gick det också så illa som det gick.
När vi ändå är inne på folkmord kan man även nämna Rwanda och Darfur. Ingen kunde sväva i okunnighet om vad som skedde. Ändå valde nästan alla att titta åt andra hållet. På sin höjd har man, i efterhand, återvänt till den slitna frasen “Det får aldrig hända igen”. Men det händer igen. Och igen.
Vi kan byta perspektiv till Sverige. Vid tsunami-katastrofen 2004 befann sig hela Sverige i jul-dvala. Men alla som följde svenska och utländska nyheter kunde lätt inse katastrofens omfattning. Ändå dröjde det dagar innan regeringen, regeringskansliet och berörda myndigheter vaknade till. Mycket kanske beroende på att det mediala trycket inte var så stort, som det borde ha varit. De folkliga reaktionerna kom på tok för sent. Samtidigt reagerade många andra länder (till och med svårt oorganiserade länder som Italien) snabbt och resolut.
Under min tid som bloggare har jag varit med om många stormar. FRA, EU:s Stockholmsprogram och EU:s telekompaket är bara några exempel. I den mån det förekom protester, kom de ofta för sent. Men i samtliga fall har det i efterhand visat sig att kritiken har varit klockrent korrekt. Visserligen vann vi frihetsvänner striden om en av grundprinciperna i telekompaketet. Men på det hela taget mynnar allt ändå ut i ett stort “Vad var det vi sa?”
I dag handlar mycket av striden om EU:s demokratiska brister, integritetsfrågor, rättssäkerhet och sakfrågor som ACTA-avtalet. Åter igen kan vi kritiker skriva, tala och varna tills vi blir blå i ansiktet – utan att någon egentligen bryr sig. Skall även dessa frågor behöva utmynna i ett “Vad var det vi sa?”
Det är svårt att peka på brister hos någon enskild aktör i den svenska debatten, för att förklara varför det blir som det blir. I den mån Sverige har någon politisk opposition, så är den antingen oengagerad eller hamnar på fel sida. Media tiger, i vart fall fram till dess det är för sent för att påverka det som sker. De svenska samhällsdebattörerna och “kultureliten” sysslar med annat.
Internet i all ära, men det lämpar sig ofta bättre för att sitta på sin kammare och tycka än för konkret handling. I vart fall i Sverige. En Facebook-grupp kan ha hur många medlemmar som helst – utan att det påverkar vad som sker, på riktigt. Inte ens gigantiska nät-projekt som Wikileaks publicering av USA:s krigsdagböcker och ambassadtelegram har egentligen fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Allt detta gör mig ibland lite uppgiven. Även om jag, naturligtvis, inte kommer att sluta driva mina frågor på nätet bara för den sakens skull.
Snarare är det så att jag vill ha din hjälp att fundera över vad som krävs för att få våra kampanjer för integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet, demokrati, transparens och internets frihet att lyfta.
Vad är det som behövs för att få saker och ting att hända? Nya och tuffare nyhetskanaler? Mer och mer lättfattlig information? Skojigare nyhetsförpackning? Uppåttjack? Ännu högre tonläge?
Ser man tillbaka på en av de få gånger som det verkligen tänt till (om än i sista minuten och även om vi inte nådde ända fram) – nämligen i FRA-frågan – då kan man konstatera att det var många faktorer som samverkade. Vi hade en bloggbävning. Dramaturgin i riksdagen passade media som hand i handske. Och det handlade om en övervakningsdebatt där många kände att de fått mer än nog av statens Storebrors-fasoner.
På samma sätt var det en närmast osannolik kombination av faktorer som lyfte in Piratpartiet i Europaparlamentet. Pirate Bay-rättegången var i färskt minne och fortfarande het. Nätfrågorna intresserade alla media. FRA-omröstningen var fortfarande ett öppet sår. Och i valrörelse-dramaturgin passade Piratpartiets roll som “underdog” perfekt. Allt detta hakade i vartannat.
Hur kan vi väcka dessa krafter igen – nu när viktiga demokratiska och medborgarrättsliga värden står på spel? Vi vet att det går att göra. Men när det gäller hur det skall ske, tycks förutsättningarna vara olika från gång till gång. Folkresning eller upphöjt ointresse – det måste ändå handla om mer än bara slumpen.
HAX
Läs även min privata blogg – www.henrik-alexandersson.se – och följ mig på Twitter: @hax
