Jag sa ju att Fredrik Reinfeldt är farlig. Lyssnade någon? Nope. Suck!

En gång i tiden när jag var verksam inom den etablerade borgerligheten – då var det företagsamhet, framåtanda, drömmar, frihet och öppenhet som drev oss. Detta står jag fortfarande för. Det är inte jag som har förändrats.

Så föll Sovjet-kommunismen och (m) och (s) blev partier som alla andra. Som slåss på en mentalt begränsad yta. Vars uppmärksamhet är låst på ett än så länge måttligt stort parti – som slår världen med ett järnrör, som super som folk och som försöker bekräfta och exploatera allmänt populära myter och missuppfattningar.

Trianguleringen har nu tagits till den absurda nivå när betong- och batongpartierna försöker bekämpa mörkermännen genom att likna dem så mycket som möjligt. (Ingen fattade när något viktigt gick förlorat på vägen.)

Då blir det så här…

Hänsynslös jakt på papperslösa i tunnelbanan »

Då beter sig vårt land så här svinaktigt…

Sverige gör det i princip omöjligt för arméns lokalanställda i Afghanistan (och de är inte så många) att få uppehållstillstånd eller asyl i vårt land »

Och när politikerna ändå slänger moralen, principerna och förnuftet över bord – då passar de på att göra saker som att införa automatiserad avlyssning av svenska folkets telekommunikationer. Som att förvandla våra mobiltelefoner till personliga spårsändare. Som att montera ner medborgarnas skydd av personliga data. Som att ständigt tumma på rättssäkerhet, fri- och rättigheter.

Det är då man, sedan länge, har slutat att betrakta medborgarna som individer – för att istället betrakta dem som ett kollektiv, som undersåtar.

Det är då den härskande klassen kastar loss och svävar iväg på skattebetalda guldkort, medan alla andra lämnas kvar på marken.

Prosit!

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se
På Twitter heter jag @hax

Jag känner en massa människor som är väldigt frihetliga – som sitter i riksdagen för de borgerliga partierna eller som jobbar för dessa partier i riksdagen och regeringskansliet. Privat är de som regel förträffliga människor.

De säger att de vill kämpa för frihet, integritet, demokrati och rättsstat. Och jag tror faktiskt att de menar det.

De säger också att de gör nytta där de nu befinner sig. Att de sätter stopp för en del dumheter och att de bygger samarbeten mellan frihetliga krafter i den etablerade politiken. Det är möjligt att det är så.

Problemet är – naturligtvis – att det inte är de som bestämmer.

De tvingas backa upp en regering som gör karottunderlägg av medborgarnas rätt till privatliv. De tvingas stötta upp en justitieminister som är ett hot mot rättsstaten. De måste applådera när regeringen talar om internets frihet i andra länder, samtidigt som den inskränker samma frihet i Sverige och i EU. De är till och med ofta EU-kritiska, men måste ändå delta i det okritiska EU-kramandet.

Det räcker liksom inte med att bara tycka rätt. Man måste göra rätt också. Speciellt om man sysslar med politik.

Just nu närmar vi oss en sådan där ödesstund igen. Lite som FRA-omröstningen. Vad jag talar om är att riksdagen på onsdag kommer att rösta om EU:s datalagringsdirektiv. Då, är planen, kommer regeringspartierna och (s) att rulla ut en övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning.

Är man frihetlig kan man omöjligt vara för detta. Har man ens ett uns borgerliga värderingar kan man omöjligt ställa sig bakom detta beslut. Anser man att människorna, medborgarna är det centrala i ett samhälle kan man inte göra så här utan att bryta mot sina principer. Menar man något med att försvara rättsstaten – då röstar man helt enkelt inte för att alla medborgare skall övervakas, oavsett om de är misstänkta för brott eller ej.

Om inte de i de borgerliga leden som kallar sig frihetsvänner sätter ner foten nu – när skall de då göra det?

Onsdagens votering kommer att granskas. Noga. Det är då vi får svart på vitt om vilka som är beredda att stå upp för friheten – och vilka som inte är det.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Jag drömmer om ett öppet, demokratiskt samhälle. Där tar politikerna sitt uppdrag att representera medborgarna på ödmjukt allvar. Där har de politiska partierna idémässiga fundament som gör dem begripliga och konsekventa. Där är tjänstemännen allmänhetens tjänare. Spelreglerna är tydliga. Rättsstatens principer är starka. De medborgerliga fri- och rättigheterna är överordnade sakpolitiken.

Ett samhälle där staten är till för medborgarnas skull, inte tvärt om.

Sverige av i dag är ett helt annat samhälle. Riksdagens ledamöter är röstboskap. De politiska partierna är principlösa, opportunistiska och oförutsägbara. Byråkratin tycks allt som oftast sakna både hjärna och hjärta. Ingen tar ansvar för sin politik eller sina handlingar. Lagarna och regelverken är ofta ologiska och ogenomträngliga, vilket vanligt folk inte kan förhålla sig till. Rättssäkerheten är urholkad och rättsstatens principer är glömda. De medborgerliga fri- och rättigheterna offras ständigt i “kampen mot” ditt eller datt.

Medborgarna är reducerade till undersåtar.

Det tycks inte spela någon roll att vi får rösta. Makten har sin plan, som fullföljs vem som än styr. Folket har bara att rätta sig efter makthavarnas nyckfulla planer. För säkerhets skull skall vi övervakas, så att våra herrar kan vara säkra på att vi lyder. Samtidigt blir den härskande politiska klassens väpnade gren – polisen – allt tyngre beväpnad. Staten litar uppenbarligen inte på folket.

I EU, som Sverige nu för tiden är en del av, är det ännu värre. På samma sätt som makten flyttas från medborgare till politiker i vårt land – så flyttas den i EU från medlemsstaterna till Bryssel och från de folkvalda till icke-valda, anonyma byråkrater. Regelverk skapas utan insyn, bakom stängda dörrar. Särintressen värderas högre än medborgare. Ambitionerna vad gäller att styra och ställa över folk är höga. Men kompetensen är uppenbarligen begränsad och mängden oförutsedda och oönskade konsekvenser är stor.

Så väl den politiska högern som vänstern uppvisar allt mer korporativistiska drag. De konservativa krafterna blir allt mer nonchalant arroganta vad gäller våra fri- och rättigheter. Socialisterna står beredda att kväva oss med en stor, allomfattande statsmakt. Några riktiga liberaler står knappt att finna inom den etablerade politiken. Gröna partier präglas av en undergångsteologi som inte ens är bra för miljön. Rödvänstern är populistiskt oansvarig. Och främlingsfientliga partier spelar på mörka, destruktiva känslor.

Den fria, självbalanserade marknaden är satt ur spel. Till stor delar har den reglerats sönder. Stora företag går till sängs med politiken, vilket skapar katastrofala nya incitamentsstrukturer. Små och nya plantor på marknaden får allt mindre ljus, vatten och utrymme. Politiskt konstruerade monopolsystem (påhejade av en del storföretag) dödar uppfinningsrikedom, kreativitet, konkurrens och kvalitet. Vilket även går ut över tillväxten. Den fria ekonomin håller på att dö sotdöden, vilket kommer att gå ut över vårt välstånd.

Kriget mot terrorn skapar, i sig, bara fler terrorister. Kriget mot drogerna leder bara till att brottssyndikaten blir rikare och att fler missbrukare drabbas av elände och död. Kriget mot barnporren skadar tryck- och yttrandefriheten mer än det hjälper utsatta barn. Kriget mot den fria informationen håller på att förvandla det internet som borde vara ett verktyg för skapande, samarbete och kunskap till en kanal för passiv underhållning. Våra ledares negativa målbilder skapar bara mer elände. Vilket knappast är förvånande, men väldigt deprimerande.

Jag vill inte leva i ett sådant här samhälle. Och jag vill göra något åt det.

Jag tänker inte acceptera inskränkningar i de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna och av demokratins djupare värden – även om dessa inskränkningar formellt sett beslutas i “god demokratisk ordning”.

Jag tänker inte låta våra makthavare komma undan med sitt hemlighetsmakeri. Jag tänker inte låta klåfingriga politiker inskränka människors fria val. Jag vägrar acceptera framstressade morallagar och lagar mot brott utan offer.  Jag erkänner inte statens rätt att övervaka vanligt, hederligt folk. Jag tänker inte stillatigande sitta och se på hur korporativismen breder ut sig. Jag går inte med på att makt flyttas från de demokratiska institutioner som fortfarande kan sägas fungera till ansiktslösa byråkrater. Jag vägrar ge efter för dumhet, rädsla och inkompetens.

Hur?

Genom att göra vad jag kan. Genom att göra motstånd. Genom att presentera positiva motbilder. Genom att göra så mycket jag orkar så ofta jag hinner.

Ensam kan jag inte sätta stopp för vansinnet. Men jag vet att det finns många som kämpar för samma sak. I många olika organisationer, som privatpersoner och i den etablerade politikens motståndsfickor.

Även om vi inte är jättemånga, så påverkar vi. Vi har principer. Vi kämpar för det vi anser är rätt i ett vidare perspektiv. Det är en oerhörd kraft. Ibland lyckas det, som i folkomröstningen om euron. Ibland når vi inte ända fram men skakar ändå om systemet, som i FRA-frågan. Ibland är vi “bara” det dåliga samvetet som tvingar politikerna och deras funktionärer att sansa sig.

Vi har positiva visioner om frihet, öppenhet och fredlig samexistens. Vi tror på frivilligt samarbete och spontan ordning. Vi vill lyfta människor och ge dem svängrum. Vi är nyfikna och vi älskar kreativitet. Vi ser informationssamhällets fantastiska möjligheter. Vi tycker att människor skall ha rätt att bli lämnade ifred.

Vi behöver dig. Du behöver inte underordna dig någon organisation eller ledare. Det räcker med att du gör vad du kan. Och jag kan lova att du snart kommer att finna många vänner längs vägen.

HAX

En relaterad bloggpost på min privata blogg: Frihetens moral

Nu. Äntligen. Jullov!

Hösten på piratkontoret i Europaparlamentet har varit intensiv, milt uttryckt. Man står liksom mitt i en strid flod av förslag, rapporter och lagstiftning som är problematiska ur demokratisk synpunkt, vad gäller rättssäkerheten, när det kommer till våra medborgerliga fri- och rättigheter och avseende internets frihet.

Tanken att vi bara hanterar ett litet utsnitt av de politiska frågorna är svindlande. Så här är det på alla politikområden. Hela tiden. Och verksamheten sker under tveksamma former.

Tempot är som sagt oerhört högt. Så högt att det sällan finns tid för eftertanke, analys och ett konstruktivt samtal. Jag vågar påstå att en stor del av alla ledamöter i Europaparlamentet inte läser igenom de akter som ligger till grund för deras beslut – ens på deras egna sakområden. (En del av dem läser, bevisligen, inte ens sina egna förslag innan de kastas in i processen.)

Ofta blir det märkligt. Till exempel när viktig information inte kommer fram förrän det är för sent. Detta är rent av regel i EU-sammanhang. Jag har skrivit det förr: Först beslutar man. Sedan diskuterar man. Därefter tar man reda på fakta.

Att de som fattar politiska beslut är dåligt pålästa är ett problem. Men det finns sådant som är värre.

Det höga tempot – i kombination med att politiken blir ytligare och allt mer principlös – gör att man inte ens tar sig tid att analysera politiska förslag ur perspektiv som demokrati, rättssäkerhet och medborgarrätt. Tar man upp sådana diskussioner avfärdas de som regel som störningsmoment.

Ändå är den demokratiska grenen av EU:s verksamhet, parlamentet, kanske den rimligaste. Kommissionens anonyma, icke-valda tjänstemän tar sig allt mer makt – och är i dag drivande i den politiska utvecklingen, trots att de inte har något demokratiskt mandat. Och i ministerrådet går medlemsstaternas representanter med på de mest besynnerliga förslag, på något sätt förblindade av makten och sin egen viktighet. Lägg till detta en allt mer omfattande korporativism – där särintressen gör upp om politiken utanför de demokratiska organen och utan insyn.

Det demokratiska underskottet i EU (och i politiken i allmänhet) håller på att bli ett akut problem. Men det är väldigt få som tycks vilja ta tag i saken. Allt för många aktörer har tydligen allt för mycket att vinna på att saker och ting fortsätter fungera på samma sätt som hitintills.

Så, det skall bli skönt med jullov. Att vistas i demokratifabriken gör att man ibland fruktar för sin mentala hälsa, på riktigt. Nu skall jag ägna ett par veckor åt att läsa, blogga, filosofera och åt att göra små utflykter här nere på kontinenten. Men först skall jag nog sova ett dygn, eller så…

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Man skulle kunna tycka att vissa saker är självklara. Till exempel de demokratiska grundvärden som vårt öppna, fria samhälle bygger på. Eller rättsstatens principer. För att nu inte nämna de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Det är tyvärr fel.

De demokratiska grundvärdena vingklipps hela tiden. Rättsstaten urholkas. Och de medborgrliga fri- och rättigheterna åsidosätts, medvetet.

Allt detta är konsekvenser av politiska beslut. Jag tror i och för sig inte att de politiker som lägger fram och som röstar för sådant är uttalat onda. Men konsekvenserna blir förfärande.

Nu för tiden handlar det inte bara om elitistiska konservativa och regleringsgalna socialister som står bakom denna typ av förslag och beslut. Även politiker som kallar sig liberala har trillat dit. Vilket är både tråkigt och förfärande. För vem skall försvara det öppna och fria samhället om inte liberalerna gör det?

Låt mig lyfta några – av många – exempel på vad som sker…

Mitt första exempel gäller FRA-lagen. Även om det har gått ett par år sedan lagen klubbades, är såren djupa. Speciellt handlar det om att ett stort antal unga, i ideologisk mening liberala, riksdagsledamöter tysta backade upp regeringens förslag om automatiserad massavlyssning av svenska folket.

De borde veta bättre. Jag är till och med rätt säker på att de verkligen vet bättre. Men de kastade sina principer över bord – och offrade svenska folkets rätt till privatliv. De gjorde alltså medvetet något som var dumt och med alla liberala måttstockar mätt ondskefullt.

Det går inte att ha förtroende för sådana människor.

Mitt andra exempel handlar om EU:s så kallade telekompaket. Där stod striden 2009 om rättsstatens grundläggande principer. Europaparlamentet drev, efter mycket om och men, linjen att de länder som tänker stänga av till exempel fildelare från internet (vi kan tyvärr inte hindra dessa länder från att göra det) – i vart fall inte skall få göra det med mindre än en föregående rättslig prövning.

Rättegång innan straff. Det är en synnerligen enkel, begriplig och utomordentligt viktig princip.

Därför var det frustrerande att se hur EU:s ministrråd (där Sverige vid tillfället var ordförandeland) sade bestämt nej till parlamentets krav. Vi var många som frågade oss vad EU-staterna har emot en av rättsstatens mest självklara och uppenbara principer. I sak fick vi aldrig något svar, bara kompakt motstånd.

I detta fall vann faktiskt Europaparlamentets linje, efter långa och hårda förhandlingar. Men det finns en dålig eftersmak.

Vad har den svenska regeringen emot rättssäkerheten? Kan man, efter detta, över huvud taget lita på att regeringen beter sig demokratiskt anständigt i EU-sammanhang?

Mitt tredje exempel är bara någon vecka gammalt. Det gäller EU-direktivet om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn. Naturligtvis hade man kastat in flera saker i direktivet som är tveksamma ur ett demokratiskt och medborgarrättsligt perspektiv. Till exempel internetcensur.

Intressant nog var det många som tyckte att detta var att gå för långt. De förstod alltså faran i att börja censurera den information som Europas medborgare har tillgång till. Men lik förbannat röstade de, i slutändan, för nämnda direktiv.

Jag vet inte riktigt vad man skall kalla det när politiker ser att något inte går ihop med de demokratiska principerna och de medborgerliga rättigheterna – men ändå röstar för. Dumhet? Ondska? Svaghet? Förvirring?

En sak står i vart fall klart, efter denna votering: En överväldigande majoritet av Europaparlamentets ledamöter har inga som helst problem med att sätta demokrain och medborgarrätten i andra rummet, bakom billiga dagspolitiska intressen.

Det är rent förfärande.

Dessa tre exempel visar varför det är viktigt att vi är uppmärksamma och vaksamma. Politikerna kan mycket väl tänka sig att montera ner de principer som, fram tills nu, har garanterat oss ett fritt och öppet samhälle.

Det enda som kan hindra dem är om vi gör motstånd – i tid.

HAX

Läs även min privata blogg: www.henrik-alexandersson.se

Fredrik Reinfeldt talade till den moderata partistämman och sade…

“Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det.”

Detta kan naturligtvis tolkas välvilligt. Det finns många som har haft mycket starka visioner – som har drivit hela samhällen över stupets kant. Sådant skall man se upp med.

Men innebär det att man inte skall ha några visioner? Ingen ideologi? Inga principer? Riskerar inte även det att leda väldigt, väldigt fel? Måste det inte till något slags klangbotten för att även larmklockorna skall fungera?

Men, nu har ju Fredrik Reinfeldt visioner.

Det är samma visioner bakom “arbetslinjen” som i de där böckerna han skrev under MUF-tiden, om att folket sover. Men att i den goda världen går folk upp innan väckarklockan ringer – och källsorterar och joggar innan de går till jobbet. (På vägen dit plockar de upp hundbajs.) Det finns något i det där som gör mig nervös.

Fredrik Reinfeldt har även visionen att göra idélöshet som sådan till sitt partis doktrin. Så länge bara disciplinen upprätthålls i partiet är han nöjd. Även om det lämnar en del människor, som överkörda harpaltar, längs vägen.

Och så kommer de där ögonblicken som man inte riktigt vet om de bara är töntiga eller en smula otäcka. Som när han förklarade att “Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär”. Jezus!

Finns det något Fredrik Reinfeldt ogillar, så är det när han inte har kontroll. Ett citat från Anita Kratz bok Reinfeldt Ensamvargen faller mig in. “På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen.”

Det där citatet roar mig, eftersom jag uppenbarligen har varit en del i det mesta som irriterar Reinfeldt. FRA-striden är ett annat exempel, där statsministern till slut fick något hårt i blicken och började tala i tv om att “alla vinner på om debatten lägger sig”. Såpass!

Annars – ingen höjd röst, inget glatt skratt, ingen upprördhet, inga synbara känslor som tyder på några mänskliga drag.

Nu är jag naturligtvis färgad. En gång i tiden var även jag med i Moderata Ungdomsförbundet. Där jag fick se Reinfeldt “skära halsen av” en del av mina vänner under den maktkamp han till slut vann. Sådant biter sig fast. Så jag kanske är extra känslig eller tittar extra noga, jag vet inte.

Men ändå. Det finns något över Fredrik Reinfeldt och hans ideologiska avklädning av sitt parti som känns väldigt obehagligt. Lite kusligt, rent av. Jag får sekt-vibbar av de nya moderaterna.

HAX

Läs även min privata blogg på www.henrik-alexandersson.se – där jag i dag bland annat skriver mer om Reinfeldts partistämmotal.