Barnen hittade en bok ute på gården som de tog upp i lägenheten där de satt och funderade på vem som kunnat ha tappat den. Jag sa åt dem att det bästa var att lägga tillbaka den där de fann den och de tog sitt mission på allvar – boken skulle tillbaka till sin ägare till vilket pris som helst.

Man riktigt såg vilken ridderlig hållning de fick. “VI SKA HITTA BARNET!”, och så försvann de ned för trappen.

Snart kom de tillbaka. Killen som ägde boken hade slitit den ur händerna på dem och frågat vad de gjorde med hans bok och att de skulle ge fan i den. Båda barnen var mycket upprörda och kände sig missförstådda och orättvist behandlade.

Dottern har lärt sig skriva och med pennan i hand författade hon ett brev med deras känslor som hon skulle slänga till pojken från balkongen. Tyvärr seglade brevet in till grannen på våningen under i stället, och hon gav upp.

Dagen efter tärde missförståndet fortfarande på barnen, så hon satte sig och skrev ett nytt brev. Denna gång postade hon det i pojkens brevlåda.

Jag såg aldrig vad hon skrev men hittade brevet ihopknölat i vår trappuppgång dan efter.

De säger att killen är mycket trevligare mot dem nu, att han frågar hur dom mår och grejer.