Första maj har jag upplevt många gånger tidigare men aldrig tidigare har jag gått i första maj-demonstrationen. Det är viktigt att visa att man tänker och bryr sig genom att göra nåt konkret. Det fungerar som ett kvitto på att människor i samhället inte är obrydda och bara köper allt precis som det är. Men jag måste säga att demonstrera på första maj är nog inte riktigt min sak. Barnen blev arga och nästan flydde med syndikalisterna och jag blev rädd för människor som skrek sina viktiga ramsor så att det ekade mellan byggnaderna. “NEJ NEJ NEJ!” skrek de tex angående kapitalismen. “JA JA JA!” åt socialismen. Jag vill också skrika nej till kapitalismen men jag vill hellre göra det genom att inte konsumera och på andra sätt visa att jag är missnöjd. Att skrika sådär på öppen gata kändes genant. Jag blev generad. Jag hade lust att rycka tag i nån med megafon och fråga om vi är djur eller vad. Det var ironiskt nog min djuriska instinkt som gjorde att jag ville det. Många delar av tåget var som en helt vanlig promenad, ingen skrek och ingen höll upp text. Folk gick med barnvagn som vilken dag i parken som helst. Det var väl ok men inte heller det kändes bekvämt. För då tog tankarna på vad jag gjorde där över. Jag kände mig vilsen och förvirrad.

Många älskar att samlas i grupp och högljutt sprida viktiga budskap kring sig som handlar om rättvisa och solidaritet, men jag måste säga att jag tycker att det är bättre att stå utanför (gärna i sol om det är kyligt i luften) och se på. Då får man höra budskapen lite grann på distans och man får en större chans att reflektera och ta till sig.

Det är lite samma som att gå på en E-typekonsert. Där är det också trångt, många visuella intryck och budskap som förmedlas med monoton stämma. Även där kan det vara skönt att stå lite utanför och fundera på vad det är som händer. Men självklart kan inte alla vara som jag och göra så, för det skulle innebära att E-type skulle gå i konkurs och allt folk på första maj skulle stå runtom och stirra på en tomt gapande väg.

Det är lite samma princip som gymmet. Jag ignorerar gärna instruktören när hen skriker att man ska kämpa hårdare, jag kämpar väl precis så hårt jag vill. Men skulle instruktören sluta skrika att folk skulle kämpa hårdare så skulle det kanske sluta med att folk bara satt där apatiska på sina cyklar och ryckte på axlarna och gick hem och åt chips i stället och drog på sig ohälsosamma leversjukdomar. Eller så skulle det komma fler till gymmet men i stället för att träna skulle man sitta och klia varann på ryggen i en stor cirkel, vad vet jag.

Jag är nöjd med gårdagen för jag lärde mig ganska mycket.

Det är alltid lika kul att säga att man är i säng med en söt kille, och så syftar man på ett småbarn. Det blir aldrig gammalt.

Morgonens ord är “paragrafryttare”. Det är en viss person här som anser att man ska hålla för munnen vid host, även om hostet sker mot en kudde eller vänd mot ett hörn. Det är därför morgonens ord är “paragrafryttare”.

Nu blir det frukost! (frukost är bland det bästa som finns)

En av ungarna är sjuk och jag satt just och funderade på nyttan med att ge Alvedon mot feber. Det enda som händer är att barnet blir piggt och energifyllt, men eftersom barnet är sjukt, kan man inte skicka ut det för ett maraton runt gården. Så då sitter man där med ett skenbart friskt energiknippe som egentligen är sjukt och måste vila. Varför gör man så? Nä tacka vet jag att låta ungen dåsa omkring i 38 graders febertöcken och sova halva dagen och bara vara lugn och sjukmysig. Jag har alltid tyckt att det är det har varit det enda positiva med sjuka barn. Man kan ge dem att äta typ nyponsoppa och glass och kakor och de hänger runt halsen på en till de somnar lugnt och sött. Så varför ger man Alvedon mot feber egentligen? Varför inte låta febern ha sin gång? Bilden föreställer min terobot som är ute på vift, men som har lovat att komma hem.

Jag har haft problem med mina köksstolar ett tag, för rätt som det var började de falla sönder. Jag har lyckats slå ihop stolarna och laga, men de har för varje halvdan lagning kommit närmare och närmare sin slutgiltiga undergång.

Stolen på bilden ovan var först med att vika sig av de totalt fyra stolarna. Vi hade under en lång period endast använt den som ett slags avlastningsbord, men till sist fick den nog av även det.

Vi var inte så ledsna över det. Shit happens osv, plus att sonen hade en egen stol anpassad för barn så totalt hade vi fortfarande fyra stolar.

Men så hände detta:

Sonen föll, skrämdes för livet och skadade handleden. Och vi fick bara ta och acceptera: vi har bara tre stolar nu.

På kvällen när barnen somnat tog jag tag i stolen för att bära ned den i grovsoporna. Det var igen idé att ha den drällandes. Jag var också bekymrad: vad ska vi göra nu då? Nu har vi ju inte tillräckligt med stolar. Hur ska jag göra för att få hem en stol? Etc. Frågan tyngde mig.

Så öppnade jag grovsopdörren och tände lyset. Och vad tror ni inte står där bakom en kartong med gamla mjölkpaket?

En stol! En hel!

Så jag tog upp den till lägenheten och hälsade den välkommen. Barnen blev riktigt överraskade och glada när de vaknade också.

Jag säger så här:

Gud trasar inte sönder en stol, utan att ställa fram en annan.

Jag har sovit lite si sådär senaste veckan så jag tänkte att det är ju jätteskönt med lördag så jag kan sova lite. Jag förstår inte. Jag har ju varit mamma i över sju år nu. Varför tänkte jag så? “lördag, sova”. Jag är så orutinerad som mor. Jag blev så arg så att jag gick upp och slog sönder en stol i alla fall.

Här har ni videon på Youtube om ni hellre vill se den där

Igår tog barnen leksakskatalogen och ett limstift och klippte ut alla leksaker som de önskar sig. Fast de nöjde sig inte att klippa i leksakskatalogen, utan tog andra tidningar med, till exempel IOGT-NTO:s medlemstidning Accent. I den finns det nästan bara bilder på nykterister och nyktra alkoholister.

Så vad de önskar sig till jul är typ: leksaksbil, dator, byxor och Jan Johansen.

Detta är jag glad för för det är väl ungefär vad jag kan och vill erbjuda dem av det utklippta: En vit jul.

Hej, här skriver jag till er, från “mitt i livet”. Och då menar jag att jag är mitt inne i livet, inte att jag är “mitt i livet” som om jag vore medelålders (men det kommer väl det med om ni har tålamod).

Det har hänt mycket på sistone. Till exempel bestämde jag mig för att diska efter varje måltid, men det har jag inte hållit. Och så har jag fakturerat de jag ska fakturera, vilket jag tycker är rätt jobbigt eftersom jag är sifferblind och inte riktigt förstår bankens system. Detta även fast de har ansträngt sig och investerat hundratusentals kronor på att göra det så användarvänligt som det bara går.

Ja, och så har jag haft barnen. Därför har jag inte haft så mycket tid för att blogga. Visst har jag kunnat göra tid för att blogga ändå, men i stället har jag diskat. Eller det har jag inte, förutom ibland, då diskberget varit enormt eftersom jag inte har diskat efter varje måltid som bestämt.

Läst tidningar har jag också. Funderar även på att dammsuga och byta lakan i sängen, för det är sand både på golvet och i sängen. Men samtidigt går det trögt att göra det eftersom barnen inte tycks bry sig och inte jag heller i ärlighetens namn.

Det var väl allt för denna uppdatering. Kram!

Idag åt jag en ny slags kaka, en “Skånekaka” med pepparkakssmak. Det var barnen som valde, och jag tänkte i äkta ålderskris-anda att vem är jag att säga nej bara för att det är nytt och outforskat? Som ni alla vet att har man inte sex så testar man  i stället saker på  Willys brödhylla, och ibland även kakhyllan.

¨

Ser ni det snuskiga lilla trädet där till höger? Jag vet inte vad det är, men finns verkligen såna där växter i Skåne? Är det inte väldigt läskigt att vara där i så fall?

Jag har ju själv varit i Skåne och då såg det inte ut så. Däremot måste jag ändå medge att Skåne var en väldigt märklig plats med annorlunda och ibland konstig natur. Det kändes inte riktigt som Sverige. Det kändes som en blandning mellan Jugoslavien och Danmark och kanske en släng av Bosnien även. Har aldrig varit i något av dessa länder men jag kan verkligen tänka mig att även beresta och lärda människor i cirka 40-årsåldern och uppåt håller med mig i det jag säger.

För att komma till sak: Skånepepparkakorna var jätteäckliga. De var som en blandning mellan bröd och kaka och smaken var tunn och retsam, nästan som ett hån från pepparkakeland.

Avslutar med en bild på mig själv, för det var ett tag sen jag la upp en bild på mig själv nu.

Igår såg jag och ungarna Alvin och gänget två.

Är inte riktigt kry. Huvudet är tjockt och halsen har inte snor, utan det är mer som smör. Så jag tyckte att det kändes perfekt att låta ungarna se en film som är så dålig så att jag kunde halvslumra utan att känna att jag missade något.

Fast det visade sig att ur den synvinkeln så var min plan helt värdelös. Rösterna!!! Alvin och gängets röster! För det första gick det inte att höra vad de sa, och för det andra så skar rösterna in i pannan på mig och gjorde upp små lägereldar längs nackpartiet så det gick inte att sova.

Men det var väl lika bra för då kunde jag sitta uppe och se hela filmen som en god och närvarande mor i stället.

Alvin och gänget var ganska dålig. Den var inte alls i närheten av de talande hundarna i Beverly hills Chihuahua 2, som är en av mina all time favoriter.

När jag var liten brukade jag dra badlakanet över mig och låtsas vara en sten. En gång bar mamma ut mig och ställde mig utanför stugdörren i kylan, “för stenar kan man ju inte ha drällandes inomhus”. Då började jag skrika. Dels av förtvivlan, men också av extas på grund av hur lättlurad hon var. Hon var verkligen både dum och blind, min mor.

Låt mig nu få presentera min son, aka sköldpaddsskalet. Till skillnad från min barndomsakt så ser han ju faktiskt verkligen ut som ett sköldpaddskal. Jag var helt säker på att han var ett sköldpaddskal. Jag la mig över sköldpaddsskalet och kände hur obekvämt och hårt det var, och jag undrade verkligen hur det hamnat i soffan. Och så var det min son under ett badlakan! Han är ett geni.

Idag fick dottern sminka, fixa frisyr och klä mig.

Det här kollaget gjorde jag på nån grej på internet där man kunde göra fina kollage gratis och snabbt. Jag tog det här för att jag tyckte att det var finast.

Jag tänkte att jag ska posta den här bilden för att visa att jag inte är en särskilt farlig person. För att visa att jag kan ta ansvar, till exempel över spädbarns kroppar. Jag vill att ni ska se att när jag håller ett barn så tappar jag det inte. Jag kastar det inte i golvet och jag kastar definitivt inte ut barnet från balkongen eller från någon bro ut på E6:an. Jag håller barnet i min famn och jag till och med tycker om barnet. Inte för att jag känner barnet, eller tycker att barnet pratar om intressanta grejer eller har intressanta åsikter. Utan jag tycker om barnet bara för att jag gör det. Det behövs inga motiveringar för att tycka om en annan människa.

Samtidigt så förstår jag att det kan vara svårt för er att veta vad som hände efter det att fotot tagits. Kanske tog jag stryptag på barnet? Kanske tog jag tag i barnets ben och svingade det genom rummet likt en påse våt tvätt? Så jag förstår att mitt argument faller ganska platt. Men jag postar bilden ändå. Jag gör det för er som glömt bort att jag själv haft två spädbarn som jag lyckats uppfostra i snart sju års tid och som faktiskt överlevt och verkar må riktigt bra. Fast mest av allt gör jag det nog för att jag kände att jag behövde något att göra medan jag väntar på att ugnen ska bli varm så att jag kan värma lite fisk och äta lite mat. Jag är verkligen vrålhungrig. Så hungrig att jag skulle kunna äta ett… kanske inte ett spädbarn men något liknande.

Idag har varit en ovanligt solig lördag och jag har mestadels hållit mig inne, för allvarligt talat – solsken är ganska överskattat. Det här med att man måste ha d-vitamin är väl något nån läkare med storhetsvansinne bara har kommit på för att jävlas och ge svensken ångest?

Vi klev upp skittidigt hela familjen för vi skulle dra till simträningen. Jag gillar simträningen, även fast jag inte ens får gå in på själva bassängdelen av byggnaden.  Det är för att jag alltid har kläder på mig när jag är där, och kläder kan innebära livsfara på badhuset. Det står det på en skylt utanför. Det är alltså inte på grund av min hudfärg som jag inte får gå in till bassängerna, så det är inte en fråga om apartheid för er som satt och trodde det.

Idag har varit en klassisk söndag. När jag vaknade var jag fortfarande full, ringde hem en pizza och sen satt jag på en parkbänk och stirrade in i en tegelvägg med en apelsin i armhålan.

Nä men idag har jag och barnen städat.  Vi blev jättearga på varandra eftersom det var fler än en som ville ha dammsugaren. Nu är vardagsrummet, barnens rum och köket skinande blanka. Så blanka plastmattor i korkimitation kan bli vill säga (fast i vardagsrummet har vi äkta parkett).

Det är höst i Komarken nu. Det är fantastiskt. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag blir helt exalterad av att prata väder. Det är, och nu skämtar jag inte, det bästa jag vet att prata om någonsin.

Jag kan typ inte bärga mig för att jag så gärna vill att det ska komma någon som jag kan prata väder med. Jag är allvarlig, om någon nu skulle tro något annat.

Ungefär här hittade vi en stor vattenpöl med typ krossat glas och upplösta porrtidningar i. Ungarna satte sig vid  vattenpölen och: “det var här… det var här indianerna hämtade sitt vatten förr i tiden”.

Och jag kunde verkligen se det framför mig. Hur indianerna hade ett så himla gott liv där runt vattenhålet förr i tiden. Hur de hämtade vatten där, fiskade, odlade grodyngel och hur det på kvällen kom harar och hjortar för att dricka ur vattenhålet som indianerna då spetsade med vassa stenar och gjorde kläder och grytor utav.

Ha en bra måndag!

Jag har rensat bland massa skräp jag har hemma. Har hittat dagböcker, lappar och brev ända från barnsben. Hittade det här gamla brevet som jag tydligen hade tänkt skicka till Kamratpostens “Du 97″, där barn fick utrymme för att tala från sitt hjärta så att säga.

Jag hade så klart vare sig en judis eller mörk kompis. Jag var inte riktigt säker på vad en judis var heller, men jag kände verkligen att jag ville make a stand, göra min röst hörd, och att jag ville göra detta rörande en viktig fråga.

Minns minen på mamma när jag visade henne brevet. Jag var jättestolt och kände mig som samhällets riddare. Som ett av barnen som skulle rädda framtiden här på jorden. Men  mamma hummade och sa “ska du verkligen skicka det här…?”. Ja tydligen inte för jag fick ju inget frimärke.

Häromdan for jag till sonens dagis för att vara där när han fotograferades. Det sprang omkring en massa barn där och då slog det mig att alla barn såg mer eller mindre ut som mina egna ungar. Flera gånger hajade jag till för att jag trodde att nån annans unge var min unge. Det var som att resa till Japan bara för att upptäcka att alla i Japan ser ut som mina barn.

Igår hade vi ingenting att göra så vi drog till skogen.

Där såg vi änder, träd, svampar och grodor.

Min son  var lite orolig över att det inte var riktiga grodor, utan förklädda gräshoppor.

Först funderade jag på att dra till högmässan i kyrkan här runt knuten. Men så wikipediade jag vad man gör på en högmässa och kände mig inte helt enig med upplägget, så jag struntade i det.

Sonen fotograferade saker utav intresse.

Bland det tråkigaste jag vet är att laga mat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva plågan med att laga mat. Inte nog med att man ska komma på, organisera och laga matjäveln, det bör helst även vara bra råvaror, och man ska tillaga recept med många ingredienser och “absolut inte halvfabrikat“. På senaste har jag börjat resonera åt helvete med det bara. Jag kastar konserver i grytan! Blanda ner halvruttna tomater! Och smakar av med lite ADHD-framkallande aromat! Jag kastar korv och mamma scan-köttbullar efter barnen och jag gör ansiktsmasker av genmanipulerad kiwi! Enough is enough.

Mat är som religionen var förr

Förr var det de religiösa jättarna som satte upp reglerna för vad som skulle leda till frälsning, men de var ännu bättre på att pådyvla vad som gjorde att man hamnade i helvetet. Religionen var alltså vägen till både frälsningen och helvetet, och man hade egentligen inget annat val än att följa dessa regler, och detta mycket sällan utan rädsla, fördömande och skuld.

Och samma är det nu med maten.
Samma företag säljer både “billig kemikalieindränkt skit” och “ekologisk tipptopp”, så att vi ska ha “möjlighet att välja paradis eller helvete”.

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Så vad händer de närmsta tio åren då?

Ja det är ju bara att vänta och se ifall  barnen kommer drabbas av bortfrätna magsäckar, skyhöga blodsockernivåer och långt gången fetma, medan världen tynar bort på grund av oljeutsläpp och förgiftade sjöar. Och om så blir fallet är jag villig att ta på mig allt ansvar.  Om inte annat kan jag ju inte förneka det, i och med att man kan gräva fram detta blogginlägg i sökandet efter ordinarie syndabock.

Hej allihopa!

Idag har jag varit på simskola med min underbare son. Det var hett där inne vid bassängen. Som tur var så fick man inte vara där inne om man hade kläder på sig (vanliga kläder alltså), och det hade ju jag, så jag fick gå ut och ställa mig och skämmas i korridoren. Men en sån fläkt där var! Fräscha brisar 2012!

Det var när vi skulle hem som det blev problem. Jag fattade inte riktigt hur bussarna gick, så jag hoppade bara på nån buss på måfå och sen satt jag och höftade när vi skulle av, byten, etc. Det blev kanske inte helt lyckat, men inte helt misslyckat heller, jag tänker inte gå in på fler detaljer……

När vi stod vid Stigs Center och väntade på en buss tänkte jag hjälpa tiden att gå lite genom att sätta igång Robert Broberg på spotify i mobilen. Jag tänkte att min son måste väl älska Brobergodalbanans tokiga ordvänderi, det gjorde jag när jag var liten även fast jag rätt ofta inte fattade vad han egentligen sjöng. Svar negativ, för sonen sprang iväg och gömde sig bakom nån elbox och skrek “stäng av den där jävla musiken” åt mig. Men det var väl sak samma för tiden gick rätt snabbt ändå.

Ja och på lördag ska man dit igen, till det där jävla badhuset.

Igår fastnade ungarna i hissen. Hissen hade åkt ned i källarn i stället för upp till vår våning, plus att den liksom åkt ner “lite extra”, så hissen var liksom “under golvnivå”. Det gjorde att min son fick extra panik för han trodde att hissen skulle åka ner till drakar, troll och lava.

Som tur är så kunde jag titta på och prata med dem genom hissfönstret.

Jag vet inte hur länge de satt fast faktiskt. Om det var en kvart, en halvtimme eller en timme – ingen aning. Först fick jag hjälp av en granne att ringa operatörerna till hissen. Men det lät ytterst osäkert när de skulle komma, och barnen skrek och grät, så grannen ringde 112 i stället. Och då dröjde det inte länge alls förrän en hel armé av brandmän kom och undsatte barnen.

Som min dotter sa. “När dom kom gick det så snabbt att det nästan kändes onödigt att dom kom”.
Fast det var det ju så klart inte.

English: 

Yesterday my kids got stuck in the elevator. They screamed and cried because they thought they were to be stuck for the next 1000 years. My son worried a lot about trolls, dragons and hot magma as well, because the elevator got stuck “under ground level”. I could talk with them through a tiny window on the elevator, but there wasn’t so much more I could do. At last an army of le wildest firefighters arrived and helped them out. They worked very quickly and they made jokes about my sons t-shirt which calmed him down very fast.

Häromveckan när jag skulle lägga barnen hördes plötsligt ett skri från barnens sovrum. När jag kom dit berättade dottern att det har hänt något hemskt på skolan. Hon sa att några treor hade tvingat in henne på toaletten för att utföra något hemskt. Jag frågade om det var Svarta madame hon menade, och hon nickade, liksom förvånat över att jag visste vad det var.

Hon sa att de släckt lamporna, skvätt vatten på spegeln och åkallat denna fruktansvärda varelse vid namn Svarta madame. Hon sa att en av tredjeklassarna blivit så rädd att hon börjat gråta och läraren hade blivit arg, och nu kunde hon inte sova, för hon såg Svarta madames ansikte som en ständig bild i hjärnan.

Jag förklarade för henne hur jag också gjorde Svarta madame när jag var liten, och att historien om Svarta madame började med en liten hund med samma namn. Så att Svarta madame är egentligen en liten hund. Hon sa att det fanns något som heter Vita madame också. Jag sa att Vita madame är en tandläkare som man åkallar om man har problem med tandköttet när man borstar tänderna.

Barnen lugnade sig, men ville ändå sova i vardagsrummet tillsammans med mig. Och de fick de. Men först var jag tvungen att täcka för alla speglar med filtar precis som en gammal skräckfilm med Nicole Kidman.

Så nu har det blivit någon slags sed att vi ska täcka för speglarna i vårt hem som några fullfjädrade psykopater.

Det är i alla fall lustigt. Att Svarta madame fortfarande “lever”.

Min dotter har börjat första klass. Förut brukade vi vara hemma på fredagarna, bara ta det lugnt, äta frukost i lugnt mak, äta lunch när vi kände för det och ha en lång helg tillsammans. Men nu har hon skolplikten. Jag typ ryser när jag tänker på det. Skolplikten. Hon i princip måste till skolan, annars kommer polisen och hämtar mig. Jag fattar ju att det inte är så allvarligt, eftersom jag har läst böcker om människor som hållits tillfångatagna av sina galna fäder som tatuerat in sina namn på deras lår utan att något hänt, så förmodligen skulle inget hända om jag kidnappade henne varje fredag.

Men ändå. Hon måste dit. Och jag tänker att det här är ju verkligen inte en lovande känsla som jag har, ifall jag ska klara av att uppmuntra henne att bli läkare (eller liknande) i 10+ år. Jag känner ju redan efter några dagar att det här att hon ska gå i skola är rätt pissigt.

Men jag får kämpa på. Väcka upp henne, ta henne dit, ge henne en frukt, säga saker som att matte är jätteviktigt och får hon riktigt bra betyg i sina ämnen så får hon en moppe när hon fyller 15 eller 16.

En gång när jag var 13 år reste vi till Liseberg på skolresa. Egentligen åkte vi till Halland för att höra Per Gessles historia men vi hann köra igenom både Liseberg och Ullared, för det var vad som stod högst på våra önskelistor (helt ärligt sket vi nog i Per Gessle). Utan den resan hade jag inte bott i Kungälv idag kan jag gissa. Så jag tyckte med andra ord väldigt mycket om Liseberg.

Efter det har mitt intresse för Liseberg skiftat. Att vara där med småbarn är inte särskilt kul, det är nog egentligen minst kul i hela världen, det är väl sådär att man vill kasta sig från pariserhjulet med huvudet före typ.

Men idag var det bra, det var kul. Men så är jag ingen bra bloggare så jag tog inga foton alls på mig själv och Lisebergskaninen så ni får nöja er med det här gamla fotot när jag ammade min son vid airhockey-borden för fem år sen.