Häromdan tog jag och två kompisar en sån där bild där man klämmer ihop sina ansikten till ett självporträtt. Senare på dan när jag satt på internet fick jag syn på en hästbild som var extremt lik bilden vi tog, och särskilt mig.

Jag har samma min som den där hästen och allting. Jag förstår om det finns de som tror att vi tog bilden för att imitera hästarna men 10 fingrar upp till himlen att det är ett sammanträffande. Och jag kan för första gången säga att jag tror att jag har en stjärnsyster som är en häst. Samt för första gången kalla mig för hästtjej!

(Jag blurrade de andra två för jag har inte frågat dem om de vill vara med på min blogg. Men om någon av mina läsare som läser detta skulle vilja vara med på min blogg, skicka en bild på dig själv så kan vi säkert ordna något! Annars, om du inte vill synas: skicka en bild så blurrar jag den och lägger upp. )

Första maj har jag upplevt många gånger tidigare men aldrig tidigare har jag gått i första maj-demonstrationen. Det är viktigt att visa att man tänker och bryr sig genom att göra nåt konkret. Det fungerar som ett kvitto på att människor i samhället inte är obrydda och bara köper allt precis som det är. Men jag måste säga att demonstrera på första maj är nog inte riktigt min sak. Barnen blev arga och nästan flydde med syndikalisterna och jag blev rädd för människor som skrek sina viktiga ramsor så att det ekade mellan byggnaderna. “NEJ NEJ NEJ!” skrek de tex angående kapitalismen. “JA JA JA!” åt socialismen. Jag vill också skrika nej till kapitalismen men jag vill hellre göra det genom att inte konsumera och på andra sätt visa att jag är missnöjd. Att skrika sådär på öppen gata kändes genant. Jag blev generad. Jag hade lust att rycka tag i nån med megafon och fråga om vi är djur eller vad. Det var ironiskt nog min djuriska instinkt som gjorde att jag ville det. Många delar av tåget var som en helt vanlig promenad, ingen skrek och ingen höll upp text. Folk gick med barnvagn som vilken dag i parken som helst. Det var väl ok men inte heller det kändes bekvämt. För då tog tankarna på vad jag gjorde där över. Jag kände mig vilsen och förvirrad.

Många älskar att samlas i grupp och högljutt sprida viktiga budskap kring sig som handlar om rättvisa och solidaritet, men jag måste säga att jag tycker att det är bättre att stå utanför (gärna i sol om det är kyligt i luften) och se på. Då får man höra budskapen lite grann på distans och man får en större chans att reflektera och ta till sig.

Det är lite samma som att gå på en E-typekonsert. Där är det också trångt, många visuella intryck och budskap som förmedlas med monoton stämma. Även där kan det vara skönt att stå lite utanför och fundera på vad det är som händer. Men självklart kan inte alla vara som jag och göra så, för det skulle innebära att E-type skulle gå i konkurs och allt folk på första maj skulle stå runtom och stirra på en tomt gapande väg.

Det är lite samma princip som gymmet. Jag ignorerar gärna instruktören när hen skriker att man ska kämpa hårdare, jag kämpar väl precis så hårt jag vill. Men skulle instruktören sluta skrika att folk skulle kämpa hårdare så skulle det kanske sluta med att folk bara satt där apatiska på sina cyklar och ryckte på axlarna och gick hem och åt chips i stället och drog på sig ohälsosamma leversjukdomar. Eller så skulle det komma fler till gymmet men i stället för att träna skulle man sitta och klia varann på ryggen i en stor cirkel, vad vet jag.

Jag är nöjd med gårdagen för jag lärde mig ganska mycket.

Här är jag och mun lilla kompis.

Det är alltid lika kul att säga att man är i säng med en söt kille, och så syftar man på ett småbarn. Det blir aldrig gammalt.

Nej det är en fotboll. Älskar det här skämtet, att stoppa nåt under tröjan så att man ser havande ut. Det blir aldrig gammalt.

Jag vill bara ha det sagt. Att jag såg inte melodifestivalen. Jag har inte heller hört vinnarbidraget, så jag vet inte riktigt vad det är som vi har skickat vidare. Eller, det är klart att jag förstår att det är en människa som vi har skickat vidare, och att människan heter Robin (han ser glad ut, och är alltid lite blank i pannan, det har jag sett). Men jag vet inte hur han låter.

Jag berättar det här för att vara märkvärdig på något sätt, för jag vet att det här gör mig till lite unik i mitt slag. Visst visst, det finns många som jag, men i just min socialgrupp är vi försvinnande få. Sitter här och gungar fram och tillbaka och känner mig glad och tillfredsställd med min tillvaro just nu. Låt mig få ha det. Vi vet ju alla ändå att denna lycka kommer att blåsa förbi förr eller senare, tills det kommer något nytt att ignorera för att på så sätt kunna axla rollen som revolutionär världsförändrare.

Jag gillar ibland att sitta och slötitta och läsa länkar som jag sett nånstans eller råkat snubbla över på twitter eller så. Här får ni också några av de absolut vanligaste länkarna. Det är så man vet att en länk är aktuell.

“Jag vill äta lunch med dig, Stefan“
Här slangbellar Aftonbladets Katrine Kielos ner Socialdemokraternas hela kampanj “Socialdemokraterna – framtidens parti” på ett underhållande, skarpt och klarsynt vis. Och det även med rätta, måste jag ändå säga, efter att ha varit på deras kampanjsida och kikat. Där får man veta olika “framtidsfakta” typ att medianåldern under Sahara i Afrika kommer ligga på 22 bast och att om 15 år så kan man börja undersöka Pluto och dess månar. Och så står det hur man kan bli medlem i Socialdemokraterna. Jag antar att det är något man förmodas göra i “framtiden” som allt annat på den sidan. 

“Vad var det som dödade Herr B“
Maciej Zaremba skriver en ganska lång och omfattande artikel som börjar med att en man, Herr B dör, och när han ska nysta i vad det var som egentligen hände, så kommer han in på hur fult företagslikt sjukhussystemet är. Patienterna är inte människor utan de är siffror, varor, som ska in i ett rutnät, mer än de ska botas och kureras egentligen. Jag tycker att det är sorgligt varje gång man ser hur människor räknas och anses vara siffror i ett system, snarare än människor och personer i en värld som åtminstone upplevs som ganska verklig utav de flesta (man kan ju nämligen alltid trösta sig med tanken att allt är en illusion, alltså en dröm, ungefär som slutscenen i Sunset Beach, vilket ändå känns rimligt). 

“Revas rasjakt på papperslösa smakar polisstat”
Här reagerar jag än en gång på att “papperslös” är en negativ sak, och inte positiv, vilket vore det logiska. Tänk att slippa brev från försäkringskassan, CSN, Skatteverket unt so weiter. Men nä. Tydligen ska man vara tacksam över dessa brev. Det är ju dem som gör att man inte slängs ut ur detta land utav poliser i t-banan. För det är det denna text handlar om: poliser i t-banan som söker efter papperslösa flyktingar att slänga ut genom landet, genom att låtsas vara biljettkontrollanter.
Jag undrar ganska mycket om poliser inte har ett fack så att de kan säga “nej vi ställer inte upp på det här”, om det är något de tycker verkar dumt, eller är atmosfären hos polisen sån, att de tar alla order? De ba “sorry, order uppifrån”, och så gör dem det, oavsett vad det är? Är inte det oerhört läskigt i så fall? Jag kan i princip inte tänka mig något rysligare än poliser som inte kan tänka själva. Jag har svårt att tänka mig att “alla poliser är dumma”, det vore orimligt,  men vad har de egentligen för klimat på sitt arbete?
För jag tror inte heller att alla sektmedlemmar är dumma, men jag tror ändå att deras levnadsklimat kan vara ganska sjukt och få dem att  vilja frysa ut/döda människor som inte direkt har gjort något fel/gjort bara lite fel. “Order uppifrån”.

God natt vänner!

Den här bilden tog jag på mig själv idag på bibblan. Där var jag inte för att söka kunskap,
utan för att sitta i en fåtölj helt apatisk i 40 minuter, vilket biblioteket också är väldigt bra för.

Jag har en tratt i köket som är väldigt dålig, för hålet är så litet att nästan ingen vätska kan rinna igenom. Knappt juice. Man får då stå och svaja på tratten i cirkulerande rörelser, för annars står vätskan helt still.

I kväll har jag använt tratten till just juice och då kom jag på att det enda jag egentligen använt tratten till förr, är tvättmedel. Så nu när juicen smakade surt, så blev jag väldigt osäker på om det var vanlig juicesmak, eller om det var tvättmedel. Jag vet inte om jag förklarar särskilt bra mitt problem, men om jag dör av sönderfrätt inre så vill jag att ni ska veta att det inte var medvetet utan av misstag.

Tshirten är från en begränsad upplaga och är mycket ovanlig. Långkalsongerna är väldigt vanliga. Sockorna är från happy socks. Outfiten funkar bäst utan bh.

Från igår har jag befunnit mig i ett febrigt influensa-rus. Jag skrev föregående blogginlägg under ett sådant rus. Karlsson på taket snurrade i mitt huvud, han sökte upprättelse. Jag vet inte om jag lyckades ge honom någon upphöjning men god dammit jag försökte. Jag tycker att det var bra skrivet. Just nu är jag mest av allt svettig om något. I pannan ligger en liten svettig hårtoffs. Jag är sugen på cola och choklad, men vet inte om jag orkar släpa mig till affären för att införliva min största önskan. Vi hörs! Bye bye så länge.

I helgen har jag haft fullt upp med att göra vad jag vill. Jag har varit en fri medborgare i ett fritt land. Det enda som har hållit mig fast är lagar, plikter och djupt rotade sociala regler.

Ni som följer min blogg vet ju att jag har ersatt alla vardagens små droger med vatten. Och det går fint. Ja. Det går fint minsann. Jag dricker mestadels bara vatten så fort jag är sugen på något tyngre destruktivt.

Men oj vad jag vill ha annat. Nu vet jag inte om Ahlgrens bilar är direkt destruktivt, men hu vad jag vill sitta med en påse Ahlgrens i knät som om det vore en katt vars inälvor jag rycker ut och käkar upp.

Igår var jag på biblioteket och arbetade. Men jag blev distraherad. Jag är inte ett dugg intresserad av “improssionismen” eller vad det kallas, den där konst-eran, men ändå satt jag och läste om det i jättetunga böcker. Allt för att jag egentligen vill dricka kaffe, springa över vägar och slicka främlingar i ansiktet.

Jag har en “sån där” period just nu. Visserligen har jag haft någon typ av period ända sen jag föddes.

Jag förstår ingenting av någonting. Ett frågetecken sträcker sig från insidan av min kropp och ut genom hela universum och vidare.

När det känns så här har jag ett knep, och det är att hålla fast vid det basala här i livet. Vatten. Man dricker så mycket vatten att hjärnan sväller. När den sväller finns risk för koma, och därmed en liten chans att man ska få en paus i oförståndet.

Ett annat knep jag har är att skriva att Jesus har uppstått, eller något annat verkligt positivt, som facebook-status. Fast utan att posta, då det mest är känslan jag är ute efter.

Idag var det fruktansvärt tät dimma i Kungälv. Att ta foto med blixt gick bara inte. Läste att det är tät dimma i Indien med och bara 4+ precis so här. Var i Indien stod det dock inte, så jag antar hela indien och vem vet, kanske hela världen. Är så trött nu. Ser ej vad jag skriver. Lägger in några bilder på dimman. Och för er som inte betalar ert månliga internet för att stirra på dimma kan kolla mig.

Kolla vad fint jag fotade häromkvällen. Tänk att vi har så fina platser i Kungälv. Ska jag likna den här väderkvarnen med nåt väljer jag att lika den med en 360 graders för på Titanic. Eller Kaknästornet. Eller den där klippan i Thailand som många gillar, men som inte alla känner till.

En bild från igår kväll när jag gjorde mig i ordning. Och nu är det redan morgon! Och jag måste iväg för att handla bröd.

Ha en fin dag mina kära vänner.

Den här veckan har jag varit jätteförkyld. Det är ganska skönt att va lite sjuk ibland så man får “känna att man lever”. /Obs att detta bara är ett sätt att “se positivt”/

Senaste veckan har jag inte kunnat blogga, för jag har haft tangentbordsafasi. Jag kan liksom påbörja ett inlägg med tre ord, ibland fler, men sen sitter jag bara där. Och funderar på livets stora.

Igår köpte jag den här juicen som skulle innehålla apelsin, blodapelsin och blodgrape. Men när jag började fatta misstankar kollade jag innehållsförteckningen och där står det att den innehåller 15% VINDRUVA OCH BANAN.

Varning.

Hej hej!

Nu är helgen redan förbi. Det känns som att den har gått jättesnabbt, på tre timmar var den över, och det får mig att fundera på evigheten. Eftersom tiden går så snabbt, så måste jag försöka hitta evigheten i stället.

Evigheten finns. Det vet jag inte om vi alla är överens om, men det måste den ju göra. Kan jeans vara “tidlösa” till exempel så måste evigheten finnas, eftersom det logiskt sett måste existera något beständigare än jeans.

Och eftersom evigheten är evig måste den sträcka sig genom allt, och finnas överallt samtidigt. Den evigheten är jag en del utav. Det betyder att det finns någon del utav mig som sträcker sig genom allt, och finns överallt samtidigt.

Evigheten är detsamma som “nuet”, eftersom allt som finns är evigheten, och det enda som egentligen finns är “nuet”.

Vilket måste betyda att jag för att fånga nuet måste glömma både gårdag och morgondag och bara leva för stunden?

Men det vet jag rakt utav inte hur man gör så jag tror att jag återgår till att tiden går snabbt och jävlas. Har jag tur så rullas tiden ihop någon dag och försvinner, för det som inte är möjligt i tiden, måste ju vara möjligt i evigheten åtminstone.

Hej, här skriver jag till er, från “mitt i livet”. Och då menar jag att jag är mitt inne i livet, inte att jag är “mitt i livet” som om jag vore medelålders (men det kommer väl det med om ni har tålamod).

Det har hänt mycket på sistone. Till exempel bestämde jag mig för att diska efter varje måltid, men det har jag inte hållit. Och så har jag fakturerat de jag ska fakturera, vilket jag tycker är rätt jobbigt eftersom jag är sifferblind och inte riktigt förstår bankens system. Detta även fast de har ansträngt sig och investerat hundratusentals kronor på att göra det så användarvänligt som det bara går.

Ja, och så har jag haft barnen. Därför har jag inte haft så mycket tid för att blogga. Visst har jag kunnat göra tid för att blogga ändå, men i stället har jag diskat. Eller det har jag inte, förutom ibland, då diskberget varit enormt eftersom jag inte har diskat efter varje måltid som bestämt.

Läst tidningar har jag också. Funderar även på att dammsuga och byta lakan i sängen, för det är sand både på golvet och i sängen. Men samtidigt går det trögt att göra det eftersom barnen inte tycks bry sig och inte jag heller i ärlighetens namn.

Det var väl allt för denna uppdatering. Kram!

I kväll blir det utgång i partyöknen Kungälv. Visste ni att det är motorcykelgäng som äger alla krogar här? Så varje gång man tar ett danssteg mellan laserspikarna, så gör man det i röken utav en rökmaskin. Vilket visserligen inte är något ovanligt. Så nej, jag kan inte säga att jag märker utav det här med motorcykelgängen. Det enda är väl den höga risken att bli drogad med GHB. Men det är å andra sidan inte heller något ovanligt.

Jag har på mig min Nick Cave-top i kväll. Den har jag nästan aldrig, för den luktar illa. Och så har jag läppstift.

När jag var liten brukade jag sitta på vinden och läsa illustrerad vetenskap. Det var det enda jag gjorde om somrarna, eftersom jag plågades av solskenet. En gång läste jag att man sväljer flera kilo läppstift under sin livstid. Jag var helt förfärad, eftersom jag inte ens använde läppstift, och inte ämnade att göra det heller.

Det där har liksom följt mig så de få tillfällen som jag använder läppstift nu, så ser jag till att äta det riktigt ordentligt. Det är bitmärken på alla läppstift som jag har.

Idag åt jag en ny slags kaka, en “Skånekaka” med pepparkakssmak. Det var barnen som valde, och jag tänkte i äkta ålderskris-anda att vem är jag att säga nej bara för att det är nytt och outforskat? Som ni alla vet att har man inte sex så testar man  i stället saker på  Willys brödhylla, och ibland även kakhyllan.

¨

Ser ni det snuskiga lilla trädet där till höger? Jag vet inte vad det är, men finns verkligen såna där växter i Skåne? Är det inte väldigt läskigt att vara där i så fall?

Jag har ju själv varit i Skåne och då såg det inte ut så. Däremot måste jag ändå medge att Skåne var en väldigt märklig plats med annorlunda och ibland konstig natur. Det kändes inte riktigt som Sverige. Det kändes som en blandning mellan Jugoslavien och Danmark och kanske en släng av Bosnien även. Har aldrig varit i något av dessa länder men jag kan verkligen tänka mig att även beresta och lärda människor i cirka 40-årsåldern och uppåt håller med mig i det jag säger.

För att komma till sak: Skånepepparkakorna var jätteäckliga. De var som en blandning mellan bröd och kaka och smaken var tunn och retsam, nästan som ett hån från pepparkakeland.

Avslutar med en bild på mig själv, för det var ett tag sen jag la upp en bild på mig själv nu.

Idag fick dottern sminka, fixa frisyr och klä mig.

Det här kollaget gjorde jag på nån grej på internet där man kunde göra fina kollage gratis och snabbt. Jag tog det här för att jag tyckte att det var finast.

Idag är det kall och frisk luft ute. Ni vet hur chinchillor och andra smågnagare kan se nyfikna och pigga ut i blicken (när de är friska)? Precis så känner jag mig/ser ut idag. Har varit på Vikingamarknaden här i Kungälv och där fanns ingenting att hämta. Förutom luft. Älskar luft.

Solen har skenat och allting har glittrat i gult och brunt. Det jag försöker beskriva är underbart.

Är med i GP idag på en “hallå ellerrrr”

Och så bad Amerikanska nättidningen Daily Dot mig att skriva några ord om Amerikanska presidentvalet, det kan ni läsa här.

Jag tänkte att jag ska posta den här bilden för att visa att jag inte är en särskilt farlig person. För att visa att jag kan ta ansvar, till exempel över spädbarns kroppar. Jag vill att ni ska se att när jag håller ett barn så tappar jag det inte. Jag kastar det inte i golvet och jag kastar definitivt inte ut barnet från balkongen eller från någon bro ut på E6:an. Jag håller barnet i min famn och jag till och med tycker om barnet. Inte för att jag känner barnet, eller tycker att barnet pratar om intressanta grejer eller har intressanta åsikter. Utan jag tycker om barnet bara för att jag gör det. Det behövs inga motiveringar för att tycka om en annan människa.

Samtidigt så förstår jag att det kan vara svårt för er att veta vad som hände efter det att fotot tagits. Kanske tog jag stryptag på barnet? Kanske tog jag tag i barnets ben och svingade det genom rummet likt en påse våt tvätt? Så jag förstår att mitt argument faller ganska platt. Men jag postar bilden ändå. Jag gör det för er som glömt bort att jag själv haft två spädbarn som jag lyckats uppfostra i snart sju års tid och som faktiskt överlevt och verkar må riktigt bra. Fast mest av allt gör jag det nog för att jag kände att jag behövde något att göra medan jag väntar på att ugnen ska bli varm så att jag kan värma lite fisk och äta lite mat. Jag är verkligen vrålhungrig. Så hungrig att jag skulle kunna äta ett… kanske inte ett spädbarn men något liknande.

Idag efter att jag ätit en varm macka bestämde sig jag å en kompis för att gå på promenad. På promenaden tillgavs jag ett tecken, men jag förstår inte vad det betyder.

?  ? ?