Enda sen jag såg den här bilden av Nanna Johansson brukar jag tänka ganska ofta att det är fitta i min son.
Och i många andra rediga människor också så klart. Det är till exempel väldigt mycket fitta i er! Som läser min blogg. <3
Den är bra den här boken. Barnen har läst och skrattar gott åt My Little Ponysarna som kissar, bajsar och spyr. Äntligen My Little Ponys som faktiskt passar för barnen.
Nanna har gjort en till bok också, men den har jag tyvärr inte läst.
Syrran gav mig den här boken när hon var och hälsade på, och jag som bara hade den pinsamma missen Här i min blygsamma lägenhet hade inte så många alternativ. Och det var lika bra det.
Slyngstad events utspelar sig någonstans i sydöstra Skånes “mölla” och Drougge bara bara sprutar ur sig karaktärerna och miljön som ett automatvapen och hon träffar något mitt i prick med nästan varenda kula. Hon bygger upp handlingen, karaktärerna, intrigerna, ja allt, och nästa steg i handlingen är aldrig förutsägbar.
Jag sitter på bibblan just nu och eftersom de kör något windows -98 aktigt i felstartsläge så är det lite svårt att skriva något mer. Det är tex rätt lame att likna hennes skrivsätt med ett “automatvapen”, sorry for that, det är pga hasten.
Det viktiga är i alla fall att ni min välsignelse att läsa boken.
Den här boken vill jag nästan lite varna för
Här av Kristin Ómarsdóttir. Jag började läsa men bara efter några sidor kände jag stor frustration och vad jag tror var ilska för att språket var så slappt och livlöst. Jag ser framför mig hur författaren suttit helt apatisk medan hon skrivit. På ett ställe kallar hon en katt för “kissemjau” i stället för katt också. OCH DET ÄR OFÖRLÅTLIGT!!!!!!
Plus en del andra dumma detaljer. Den där kissemjauen utlöste till exempel en plötslig kattallergi hos en person, UTOMHUS. Jag blir nästan arg nu när jag tänker på det, eftersom det är så dumt. Och så typiskt, eftersom personen som fick kattallergin satt och gömde sig i en buske. Kunde ej slutföra boken.
Här kan ni läsa mer om boken om ni vill.
Här är jag! Och jag tänkte boktipsa om den här boken (tryck på länken om du vill läsa mer).
Ni vet väl hur historieböcker annars har en tendens att alltid avhandla stora slag? Det är ruttnande hästkadaver, män som skjuts kläs av och lägges i gropar, skadade kungar, taktik, arméernas framfart och flyktvägar… Den här boken avhandlar också en hel del historiska händelser som skedde på slutet av 1700- och början av 1800-talet men fokuset ligger på vardan och dessutom ur kvinnligt perspektiv.
Drängarna som är fulla, sonen oduglig, barn som dör, horiga pigor, syfilis, relationsproblem, etc etc. What is not to love! Inte sagt att jag inte uppskattar manligt historiegruff men oj vad jag önskar att det fanns mer sånt här.
Få se vad jag väljer att läsa härnäst, sitter på bibblan just nu. OLE DOLE DOFF Höhöhöhö *trött*…
Min hjärna har förresten fått den larviga idén att sluta med schampoo. Jag har sträckt mig efter schampooflaskan flera gånger men hjärnan ba “nononono”.
Jag undrar vad den bestämmer sig för härnäst. När hjärnan bestämt sig, finns inget som kan hindra den, inte ens jag själv. Så det är bara att hålla tummarna gott folk.
PUSS!!!!
Min dotter älskar att baka och sånt, så jag köpte den här kokboken som är särskilt anpassad för barn. Jag tänkte att den skulle innehålla lite roliga och lättgjorda recept, vilket den visserligen gör, men det ser inte ett dugg gott ut. Men det är inte det enda…
Boken innehåller inte ett enda recept på bröd.
På bilderna ser det ut som att de hade en casting innan de valde vilka barn som skulle vara med. Ungarnas hår har inte minsta ruffs, och hela tiden dessa artiga leenden. Kvinnan som hjälper barnen (Annabel?) ser ut som en karaktär hämtad från Falcon crest.
Jag får känslan av att kvinnan på bilderna egentligen hatar att laga mat tillsammans med barn. Att de har dålig motorik, petar sig i näsan under degknådning, spiller parmesan på golvet, för henne att känna sig gammal.
Ska inte matlagning med barn vara typ mysigt? Man ska väl inte få en känsla av att Annabel gör tusen nålar på barnen om de skär tomaterna snett? Får riktiga Bree van De Camp-vibbar blandat med den där ungen som blev instängd i en källare och utnyttjad i åtta år.
Köp hellre en riktig kokbok. Eller ge mig ett förslag på en som faktiskt är bra.
Häromveckan fick jag två böcker hemskickade kostnadsfritt. Det är det som är det roliga med att ha den här bloggen, en gång var tredje månad får man något hemskickat kostnadsfritt.
Jag ska först och främst skriva lite vad jag tycker, sen tänker jag fråga barnen också.
Det jag fastnade för först var de faktiskt riktigt fula illustrationerna. De ser ut att ha blivit målade i MS Paint. Det är bokens stora behållning, jag gillar det. Jag önskar det fanns massor av böcker gjorda i paint. Hela boken är skriven på rim, ett vinnance koncept, men jag tycker att rimmen är ojämna och saknar rytm. Det är inte “Hattstuganstatus” på böckerna direkt.
Böna:
Jag tycker att den är bra. Jag tycker bilderna är mittimellan. Det är ekorrebajs i bladen och kiss när vi ska sova (nu ballade hon ur).
Hon har lyssnat på “band och bok”-CDn som följer med flera gånger. Den läses upp av Susanne Reuter och personligen tycker jag att den är medioker, jag hade kunnat läsa in den bättre. Men Böna gillar den.
Svampen:
Är ointresserad av att svara. Efter lite tjat säger han att han tycker “ingenting” om böckerna. Men jag vet att han gillar den när Leja li och pappan ska fiska. Han har legat och läst den på kvällen.
Läs mer om Leja li och busbullen
Läs mer om Leja li, pappan och fisken
Sammanfattningsvis är det alltså ingen klockren succé, men de är inte heller en flopp. Lyssnings CDn som följer med är väldigt uppskattade av barnen, och skönt för mig också för jag har ju annat för mig än att bara läsa hela dagarna.
PS. I Leja li och busbullen lägger Leja li en snorkroka i en bulle hon bakar, tanken är att hon ska ge bullen till nån på dagis. Det tycker jag är lite over the edge, blir jätteäcklad när jag läser. DS.
Jag hörde talas om Family Living på många ställen, och jag slängde mig på köpknappen ganska direkt.
Och den var jättebra.
Jag skrattade högt.
Illustrationerna är top notch.
Jag kan inte göra annat än att rekommendera den. Jag vet inte om de som inte har bott med barn kan uppskatta den, men utöver det så tror jag att den passar de flesta som har eller har haft ungar. Och inte har en diagnos som gör att de har jätteordnat alltihop, alltid.
Hon skrev en annan bok för några år sen, Bebisbekännelser. Jag minns att när jag läste den reagerade jag likadant, jag skrattade till jag fick magknip. Och ni ska veta att jag har kanske nära till skratt, men jag skrattar inte åt vilken skit som helst.
Idag nalkas internationell kvinnodag, och det tycker jag att vi ska fira med en bild på den här äckliga grisen från en av barnens böcker, “Knisen och Knåkan”.
Igår när jag var ute och shoppade så såg jag den här boken
Och tänkte att äntligen har det kommit en bok där man får lära sig hur man bör bete sig, klä sina barn och bemöta sina medmänniskor på ett sätt som är tätt sammanknutet med könet.
Blev besviken när jag gick närmare och såg att det stod Skönhetsbibel. Men bättre lite skönhets än inget hets alls.
Den här gången är det främlingen av Albert Camus.
Boken handlar om Mersault som enligt baksidan av boken är “en vanlig människa som slumpen gör till mördare”. Här har jag en liten invändan – Mersault är ingen “vanlig människa”, han verkar vara svårt autistisk – och för mig är det ganska tydligt att det inte är “slumpen” som gör honom till mördare. Och med det sagt kan jag föra recensionen vidare.
Boken är berättad av Mersault själv i jag-form, språket är enkelt och i just den version jag har läst, är texten stor också (tänk om jag har råkat läsa en sån här lättläst bok??). Boken börjar med att hans mamma har dött, och sedan får man följa hans vardag och tankar fram till mordet.
Ju mer man lär känna Mersault, desto mer gärna vill man lägga ifrån sig boken. Han är inte avskyvärd på något vis, bara väldigt tråkig. Om vi säger så här: han gillar att sitta och stirra ut genom sitt fönster och följa vad människorna på gatan har för sig. Faktum är att han betraktar även människor han har direkt kontakt med som en spårvagn i fjärran. Det som lyfter boken är mordet.
Rekommenderar jag boken? Nej. Varför? De bra delarna av boken lyckas inte ta ut de tråkiga.
Plus
Minus
Eftersom jag vill bli författare, så läser jag böcker. Att läsa böcker är en sann insperation. Min första bokrecension blir på boken Poltava av Peter Englund.
Poltava är en starkt verklighetsbaserad bok som utspelar sig runt år 1709 då slaget vid Poltava ägde rum. Boken handlar om den svenska armén och hur den jagar omkring Rysslands armé i tron om att de (svenskarna) är av Gud sända och garanterat kommer att vinna kriget. Man får följa den mentala och slutligen den fysiska nedbrytningen av svenskarna.
Englund är bra på att få ner bokens innehåll till en mänsklig nivå. Det är alltså inte bara tekniskt prat och sån skit som faktiskt är ganska tråkig, utan det är beskrivet som inifrån själva armén. Då och då får man veta något extra om någon enskild soldat, och det är fint tycker jag. Det gör att man förstår att de var människor precis som du och jag, även på den här tiden. Minus är att Englund kan bli fruktansvärt långrandig och särskilt i slutet, när de ska försöka ta sig över floden Dnepr, kan man bli lite trött ibland.
Men i det stora hela tycker jag att det är en läsvärd bok och är man trött så får man väl bläddra några sidor eller ögna ett tag, det är inte så farligt. Ingen katastrof.
Plus
Minus
Favorit:
Stycket där eldgivning från Ryssland och Sverige beskrivs;
Eldgivningen från Ryssland beskrivs som kulor på en plåt eller ett grovt tyg som rivs, förstorat å det grövsta.
Svenska eldgivningen beskrivs som det torra ljudet som uppstår när man slår ihop ett par handskar.
- Fatta vad underlägsna svenskarna var! *sorgligt*
