Jag har rensat bland massa skräp jag har hemma. Har hittat dagböcker, lappar och brev ända från barnsben. Hittade det här gamla brevet som jag tydligen hade tänkt skicka till Kamratpostens “Du 97″, där barn fick utrymme för att tala från sitt hjärta så att säga.
Jag hade så klart vare sig en judis eller mörk kompis. Jag var inte riktigt säker på vad en judis var heller, men jag kände verkligen att jag ville make a stand, göra min röst hörd, och att jag ville göra detta rörande en viktig fråga.
Minns minen på mamma när jag visade henne brevet. Jag var jättestolt och kände mig som samhällets riddare. Som ett av barnen som skulle rädda framtiden här på jorden. Men mamma hummade och sa “ska du verkligen skicka det här…?”. Ja tydligen inte för jag fick ju inget frimärke.











