Jag har tänkt på det här oerhört otrevliga uttrycket “När fick du kuk senast då?”

Frasen brukar i första hand användas som en härskande teknik mot kvinnor som visar ett temperament och/eller en vilja som går stick i stäv med den manlige motpartens bristande argumentationsförmåga.

Mannen brukar då syfta på att om bara kvinnan hade haft lite sex så skulle hon vara glad och nöjd med sin tillvaro.

Jag kan inte låta bli att tänka: kanske har frasen en naturlig och hyffsad historia, som sedan missförstods och spårade ur?

Jag ska förklara hur jag tänker.

Ibland händer det att någon i vår bekantskapskrets självuttalat lider av humörssväningar. “Fan jag blir förbannad på allt!” kan en kompis säga. Eller: “igår när jag  slog på tvn så brast jag ut i gråt så bara jag fick se att det var 7th Heaven!” 

Eric Camdens ansikte är självaste definitionen på ordet “gråtmild”

Då brukar man som vän ofta fråga:

“Du är inte gravid då?”

Men jag kom att tänka på att det är ganska dumt att börja med den frågan. Den optimala frågan, om man vill veta om vännen kan vara gravid eller inte, är att fråga:

“Har du haft ett aktivt sexliv på sistone?”

Om svaret på den frågan är nej, ja, då kan man dra slutsatsen att det är något annat som rubbar kompisens humör.
Det är först när svaret på den frågan är ja, som man på ett befogat sätt kan spekulera kring vännens eventuella havandeskap.

Är man inte särskilt fin i kanten, vilket man ofta inte är tillsammans med vänner som man kan slappna av med,
kanske man mycket väl kan ha frågat kompisen när den fick kuk senast.

Tänk er följande konversation som utspelar sig på tidigt 1100-tal (eller liknande):

Vän 1: “Faan jag är förbannad på precis allt!”
Vän 2: “När fick du kuk senast då?” (med reservationer att det hette något annat då, typ “lem”)
Vän 1: “Det var flera år sen!” 

Tänk er då att någon man gått förbi just i detta skeende av konversationen, hört just det ovanstående, och sedan gått vidare. Vad tror ni då inte att den mannen tänker? Jo, han tänker så klart att hon är förbannad för att det var flera år sedan som hon “fick kuk”. Mannen, som var på väg till sina vänner, berättar för dem vad han hört, och de får det hela alltså MINST SAGT om bakfoten.

För egentligen fortsatte konversationen, så här:

Vän 2: .. flera år sen? Ja då har du ju ingen övertydlig fysisk anledning till att må dåligt. Vad tror du då det kan vara?
Vän 1: Kanske att samhället behandlar mig som en andra klassens medborgare… ?
Vän 2: Ja, alltså, förmodligen. Det är 1100 tal och ändå lever vi i en omodern sörja. Vi får göra något åt det. Vi får starta en grupp som är för jämställdhet.

Men då var det redan försent. Då hade ryktet om att kvinnors ilska måste bero på att de fått för lite kuk redan tagit fäste, och debatter blev otroligt mycket svårare än vad de kunde ha varit. Och kanske hade kvinnor haft rösträtt redan när demokratin instiftades i Sverige såvida det inte varit för detta fatala missförstånd.

Detta förändrar dock ingenting desvärre. Frasen används fortfarande, in i denna dag, med ett förminskande och degraderande syfte, om än sällan i offentlighet utan mest genom anonyma kommentarer och mail på internet.

Men kanske känns det lättare för någon människa där ute att frasen eventuellt kan ha sitt ursprung två kvinnor emellan, när de tillsammans försökte reda ut varför den ena av dem var så förbannad att hon sparkade till laggårdskatten just den där dagen.

Värt att tänka på.

Häromveckan knackade det på en man som höll upp en lapp där det stod typ “JAG ER DÖF ÅCK STUMM, KÖP EN PENA AV MEG”.
Jag insåg typ direkt att den här mannen förmodligen vare sig var döv eller stum, och bättre kunde han säkert stava, men jag tänkte att hur det än är, så är han förmodligen i behov av någon form av pengar.

Så jag gick in för att se om jag hade en tia eller nåt. Det var då min kompis dök fram från skuggorna av mitt hem och slängde igen dörren med en smäll, och låste.

“Är du galen???” frågade hon mig, “fattar du inte att det är rånare? Jag har läst om det här i Kungälvsposten. DOM ÄR RÅNARE!”

Jag fattade ingenting.

“Jag läste om det nyss på facebook!” fortsatte hon, “det var nån som kom precis så här och sa att han var döv, sen tog han hennes plånbok och försvann bort i en bil!”

Jag har ingen aning om just den här tiggaren var en rånare eller inte. Kanske? Hur det än var så kommer jag ha mycket svårare att öppna dörren för tiggare i fortsättningen, om jag ens kommer göra det alls. Jag vill liksom inte bli överfallen i mitt egna hem och rånad på alla mina pengar. ELLER MITT LIV!

Men alltså det är nånting med hela den här rädslo-grejen som stör mig jättemycket. Att gå omkring och vara rädd för sina medmänniskor tar ju jättemycket kraft och energi som man i stället hade kunnat lägga på, ptja, tvätt eller nåt.

Vad gör man? Vad kan man göra för att slippa vara rädd för tiggare (som detta fall gäller)?

Frågan är inte helt enkel. För att slippa vara rädd måste man nog först och främst ta tillfasta på vad man egentligen är rädd för. Vad är jag rädd för när jag är rädd för en tiggare? Jag skulle säga att det är

1. Att bli rånad
2. Att bli mördad

Hur ofta brukar tiggare råna och mörda människor? Det vet jag inte.  Mörkertalet kan vara stort, för är det alltid. Det får man alltid höra. “Det och det är ett förjävligt och hotfullt beteende och det händer oftare än vad man tror”. Läskigt. Observera att jag inte är ironisk. Det är klart att mörkertal på skumma grejer är läskigt.

Vad gör man sen, efter att ha preciserat vad man är rädd för?

Rycker på axlarna? Läser bibeln? Samlas i en vänsterorienterad politisk grupp och kämpar för allas lika rätt att finnas? Eller ansluter man till en högerorienterad grupp som 1. ber tiggare att skärpa sig, 2. förbjuder tiggare 3. säger åt tiggare att de inte hör hemma i Sverige.

?

Jag kan inte låta bli att tänka att hela problematiken kring människor som vill ha och behöver pengar,  är pengarna i sig. Vad är pengar? För mig är pengar en metafor, en liknelse. För mig är pengar alltså: bland det flummigaste som finns i hela världen.

Jag vet att det kan uppfattas som radikalt och förvirrande att kalla pengar för flum. “Blommor är flum”, tänker ni kanske, “och att sitta i en ring och spela gitarr är flum, men pengar är bland det mest konkreta och right on spot-ting som existerar i vår värld”.

Men alltså. Allvarligt. Vad är pengar?

“För länge sen, innan vi använde pengar, ägnade vi oss åt byteshandel”, kanske någon som älskar historia säger. “Då bytte vi en hemslöjdad lerurna mot två kilo mjöl, och så vidare, men allt eftersom samhället växte och utvecklades, behövde vi något annat”.

oops

Okej. Så länge är jag med.

“Det var då man började vaska efter guld och använda guld som betalmedel i stället. Men eftersom guld är en väldigt tung metall, och människor knappt är skapta till att gå upprätt, så började man sätta in guldet på tidiga banker för att slippa onödigt ryggslitage”.

Okej. Både jag och x antal kiropraktorer med utbildning utomlands håller med om det (det finns nämligen ingen svensk kiropraktorutbildning som håller måttet).

oops

“Där lämnade de tidiga ‘bankmännen’ ut kvitton på guldet som folk lämnat in. Kvittona blev därefter lika accepterat som betalmedel, som guldet itself.”

Ja det är inte mer en rättvist. Lämnar man in guld vill man kunna använda kvittot likvärdigt.

“Det var då de tidiga ‘bankmännen’ fick hybris! De började skriva ut fler kvitton än vad de hade guld. Här, ta några kvitton, skrek de, och skrev ut kvitton till vänner, till kvinnor och till barberare, fullständigt godtyckligt och utan att bry sig om hur mycket guld de hade i sina kassavalv.”

Så här långt hänger jag med. Det låter inte rätt men det låter som den typ av beteende man kan förvänta sig från tidiga bankmän med hybris.

“Det var bara när folk kom för att hämta ut sitt guld som det blev problem för de här tidiga bankmännen. För då hade de inte tillräckligt med guld i sina valv. Då gick de i konkurs, vilket på denna tid innebar att de blev lynchade eller avrättade.”

Jag undrar hur vanligt det var att det blev så här.

“Det är det ingen som vet. Mörkertalet är stort.”

I see…

“Ja. Läskigt.”

Okej, men det är alltså från detta pengar härstammar? Kvittona.

“Exakt.”

Okej. Pengar är alltså ett kvitto på guld.

“Ja”

Men jag har aldrig lämnat in något guld någon gång.

“Nej inte jag heller, lol”

Men vad är pengar då? Är det gamla rester från kvitton som folk lämnade in till tidiga bankmän för hundratals år sen?

“Spot on!!”

Så när jag arbetar, så arbetar jag för att få ett kvitto på guld som någon lämnade in på 1500-talet.

“Ja, jag tror… att systemet nog uppdaterats på något sätt”

Finns det något guld då?

“Kanske.. nånstans”

Osv osv. Ja jag kan inte rå för att tycka att det här är väldigt flummigt. Att jag tycker att det är flummigt betyder inte att jag har någon lösning på hur man skulle kunna göra i stället för att använda pengar. Jag tänker ofta på hur ett pengalöst samhälle skulle se ut, och jag får  liksom inte ihop det.

Men samtidigt, när jag tänker på pengar, som ju faktiskt “finns”, så får jag inte ihop det heller.

“Ja hur skulle samhället se ut utan pengar. Det skulle ju fullständigt stanna?? Vill vi verkligen bli grottmänniskor igen?”

Ja jag vet inte. Alltså seriöst. Jag vet inte! Sluta pressa mig, jag blir apatisk när jag känner mig pressad! Det är tillräckligt illa som det är med all pollen som ligger i luften just nu.

pollenkoll.se

Om vi återgår till tiggarna. Till tiggarna som man riskerar att bli rånad av. Vad är det man rånas från?
Guld? Som någon lämnade in till en förhistorisk bankman på Gustav Vasas tid? Är det verkligen något att vara rädd för?

Nej! Det är det inte. Därför stryker jag det från listan. Pengar är en metafor, en liknelse, en idé, det finns inte på riktigt. Därför känns det, om man räknar bort själva kränkningen i att bli rånad, inte som någon större förlust att bli rånad.

“Men nu för tiden är pengar tid. Tid som man lagt på något, och som man aldrig får tillbaka. Pengar är en kompensation för en insats!”

Men kan man verkligen rånas på något som man ändå aldrig kan få tillbaka? Flum säger jag. Flum!

Då är det bara rädslan att bli mördad av tiggare som kvarstår. Då kommer vi in på ett helt annat värde än pengar, nämligen människovärde och vad ett liv är värt och består av, och det är ingenting som jag tänker börja rota i just nu.

Det är i alla fall inte sista gången som jag snuddar ämnet “rädd för mina medmänniskor”. Detta är ett stort ämne i mitt liv trots allt, då jag är rädd för bra mycket mer än att bli rånad och mördad av tiggare. Jag skulle säga att just den rädslan är en pytteliten parantes inom det breda ämnet människorädsla.

Hej så länge.

Lägg märke till fjärilen

Vi började se på festivalen igår men innan klockan blev nio och bidragen började spelas så bönade barnen och bad om att få gå och lägga sig, så precis när franskan skulle gå på scen så gick vi “av scen”.

Tyckte Petra Mede fångade det hela bra när hon skulle visa hur de svenska familjerna såg ut och man fick se en bild på en barnfamilj som satt i soffan och sov en rofull och djup sömn. DET VAR VI!

Men av det lilla jag såg vill jag säga följande:

1. Jag tycker Gina Dirawi är hur grym som programledare/intervjuare som helst. Hon är opretentiös men ändå proffsig.

2. Petra Mede ägde programledarrollen, det jag såg alltså.

Ni som såg melodifestivalen, minns ni att det i början var en animerad inledning föreställande en liten larv som reste omkring i världen, bland annat på en vespa,  innan den blev en fjäril och flög från Danmark över till Sverige?

Mina barn blev helt galna av huvudbry på grund av den larven.

“Varför är det en larv mamma?” “Är det en fransk larv?” “Vart är larven på väg?” “Varför filmar dom på larven så himla länge?” “Vad har larver med melodifestivalen att göra mamma?”, “tänk om larven slår ihjäl sig?” “Är det en riktig larv, mamma?” osv osv

Det väckte en hel del tankar hos mig.
För vad har en larv med melodifestivalen att göra, really?   

Jag som sitter på en del konspirationssiter har uppfattat fjärilen som en symbol på den hjärntvätt som pågår på popmusiker i Walt Disneys källare. Popstjärnorna sägs alltså hjärntvättas med hjälp av metoden MK Ultra för att sedan fungera som hjärntvättarrobotar för oss som utsätts för dem.

Detta är Harry Styles från One Direction. Han har en av de största fjärilstatueringarna i hela världen.

Men om det inte är den fjärilen som melodifestivalen gör anspråk på,

så måste det nästan vara själva metamorfosen, förvandlingen från larv till puppa, som de ville sätta fokus på. Och vad är det som de vill säga med metamorfosen? “We are all one” stod det nedanför fjärilen. Ville de sprida budskapet om att vi alla är ett och att vi därför bör ta hand om varandra som bröder och systrar?

Eller symboliserade fjärilen och “we are one” att vi alla är en psykologisk massa och att vi måste tänka likadant, klä oss likadant, och sjunga likadant, men ändå förstå att vi är olika och måste ställas mot varandra (precis som i tävlingen), för att tjäna någon högre, sjuk och ond makt?

Eller försökte de säga att en fjäril är blind för landsgränser och inte bryr sig om vilket land som vinner, och att vi borde bli mer som fjärilen, för fjärilen är har genomgått en förvandling och gjort att den slutat larva sig?
Eller: försökte larven säga att vi är på väg mot “a new world order”?

Så frågan är: var fjärilen en symbol för en totalitär världsordning, eller var den en symbol för fred och harmoni?

Jag tänker ändå lite att det är det sista, annars skulle de ju inte ha med Loreen. Det kan väl inte finnas något ont med Loreen?

Men det är helt klart värt att tänka på detta lite till.

PS. Jag är ledsen att analysen inte går djupare och är tydligare än så här, men jag lider av fjärilsfobi och blir därför lite illa till mods oavsett resonemang. DS.

Första maj har jag upplevt många gånger tidigare men aldrig tidigare har jag gått i första maj-demonstrationen. Det är viktigt att visa att man tänker och bryr sig genom att göra nåt konkret. Det fungerar som ett kvitto på att människor i samhället inte är obrydda och bara köper allt precis som det är. Men jag måste säga att demonstrera på första maj är nog inte riktigt min sak. Barnen blev arga och nästan flydde med syndikalisterna och jag blev rädd för människor som skrek sina viktiga ramsor så att det ekade mellan byggnaderna. “NEJ NEJ NEJ!” skrek de tex angående kapitalismen. “JA JA JA!” åt socialismen. Jag vill också skrika nej till kapitalismen men jag vill hellre göra det genom att inte konsumera och på andra sätt visa att jag är missnöjd. Att skrika sådär på öppen gata kändes genant. Jag blev generad. Jag hade lust att rycka tag i nån med megafon och fråga om vi är djur eller vad. Det var ironiskt nog min djuriska instinkt som gjorde att jag ville det. Många delar av tåget var som en helt vanlig promenad, ingen skrek och ingen höll upp text. Folk gick med barnvagn som vilken dag i parken som helst. Det var väl ok men inte heller det kändes bekvämt. För då tog tankarna på vad jag gjorde där över. Jag kände mig vilsen och förvirrad.

Många älskar att samlas i grupp och högljutt sprida viktiga budskap kring sig som handlar om rättvisa och solidaritet, men jag måste säga att jag tycker att det är bättre att stå utanför (gärna i sol om det är kyligt i luften) och se på. Då får man höra budskapen lite grann på distans och man får en större chans att reflektera och ta till sig.

Det är lite samma som att gå på en E-typekonsert. Där är det också trångt, många visuella intryck och budskap som förmedlas med monoton stämma. Även där kan det vara skönt att stå lite utanför och fundera på vad det är som händer. Men självklart kan inte alla vara som jag och göra så, för det skulle innebära att E-type skulle gå i konkurs och allt folk på första maj skulle stå runtom och stirra på en tomt gapande väg.

Det är lite samma princip som gymmet. Jag ignorerar gärna instruktören när hen skriker att man ska kämpa hårdare, jag kämpar väl precis så hårt jag vill. Men skulle instruktören sluta skrika att folk skulle kämpa hårdare så skulle det kanske sluta med att folk bara satt där apatiska på sina cyklar och ryckte på axlarna och gick hem och åt chips i stället och drog på sig ohälsosamma leversjukdomar. Eller så skulle det komma fler till gymmet men i stället för att träna skulle man sitta och klia varann på ryggen i en stor cirkel, vad vet jag.

Jag är nöjd med gårdagen för jag lärde mig ganska mycket.

Jag har just gjort mig skyldig till att “diska bort det värsta”. Jag har med andra ord diskat all disk men jag har inte städat undan en enda tom kartong eller förpackning, för det orkar jag inte. Det är ofta så hemma hos mig, att nåt är städat, medan något annat är helt stökigt. Ibland när jag dammsuger tex så orkar jag inte plocka upp saker från golvet så då styr jag omkring det med dammsugaren. Eller så städar jag toan men struntar i handfatet eller vice versa. Hos mig vet man aldrig vad som är rent och vad som är smutsigt (såvida man inte använder sina sinnen så klart).

Här får ni en bild på ett par bff’s.

Jag gillar inte konsumtionstips eftersom det gör att ni kan bli sugna att handla saker som ni förmodligen inte behöver.
Antagligen behöver ni inte det här teet heller men jag tipsar om det för att det är mitt favoritte. Det är så gott att jag glömmer tid och rum när jag dricker det. Ibland undrar jag vad det är i teet men vågar inte kolla.

Det här är min nya vattenkokare. Jag är tveksam till den. Först tyckte jag att den såg mycket snyggare ut än min förra som var i plast men jag saknar förra vattenkokarens vattenindikator och att locket satt fast på förra. Det är först med en ny vattenkokare som man inser att man tog den förra för givet.

En av ungarna är sjuk och jag satt just och funderade på nyttan med att ge Alvedon mot feber. Det enda som händer är att barnet blir piggt och energifyllt, men eftersom barnet är sjukt, kan man inte skicka ut det för ett maraton runt gården. Så då sitter man där med ett skenbart friskt energiknippe som egentligen är sjukt och måste vila. Varför gör man så? Nä tacka vet jag att låta ungen dåsa omkring i 38 graders febertöcken och sova halva dagen och bara vara lugn och sjukmysig. Jag har alltid tyckt att det är det har varit det enda positiva med sjuka barn. Man kan ge dem att äta typ nyponsoppa och glass och kakor och de hänger runt halsen på en till de somnar lugnt och sött. Så varför ger man Alvedon mot feber egentligen? Varför inte låta febern ha sin gång? Bilden föreställer min terobot som är ute på vift, men som har lovat att komma hem.

Vi som bor i södra Sverige har på senaste tiden attackerats av krispig kyla och strålande solsken. Det är ungefär den härligaste våren som jag har upplevt här.

Om det nu är vår. Jag sitter och funderar på om det kanske är så att det inte blir någon vår i år – det vill säga att vi kommer kunna åka skridskor på Göta kanal i sommar.

Och jag undrar: Hur skulle det påverka oss?

Skulle det innebära svält? Skulle det bli brist på potatis? Rapsoljan tar slut? Korna blir deprimerade? Hönorna värper färre och mindre ägg? Bönderna blir deprimerade? Nu tänker jag bara på mat, förlåt, men jag har så svårt att tänka mig att vi inte kan kompensera allt det andra på annat sätt. Beach 2013 till exempel kan vi kompensera med eldar på Kungsportsplatsen, och solbrännan kan vi kompensera genom att gnida in oss i kolet efteråt. Annat vi brukar göra på sommaren är att campa och det kan man kompensera genom att börja dansa linedance inomhus.

Man har ju hört talas om vintrar förr i tiden, typ på 1500-talet, när sommaren inte kom, och hur typ Gustav Vasas folk fick dela på en halv grisfot och en rutten rova till middag och sånt. Men hur skulle det påverka oss i moderna dagar med all livsmedelimport vi har?

Skulle vi ens märka av nåt?

Nu kanske det inte verkar så, men egentligen är jag ganska ointresserad av själva frågan just nu känner jag. Jag började inlägget med kluvet intresse och nu när inlägget börjar nå sitt slut så känner jag att jag är fullständigt uttråkad av hela frågeställningen.

Jag läste just det här på Metro om att det är så få som söker sig till vårdyrken inom äldreomsorgen,
men att man med nya grepp ska locka nya människor.

Ett av de här greppen är robotkatten. Robotkatten är inspirerad av den “japanska vårdsälen” (ja, vårdsälen) som tydligen har hjälpt äldre dementa till en ökad livskvalitet.

I det här klippet får man en presentation av robotkatten “Knäppen” inne i Eriks bostad. I slutet av klippet sitter denne Erik, gissningsvis dement, och håller Knäppen medan han stirrar tomt i luften i tio sekunder. Sedan stängs kameran av och det blir svart.

Och jag undrar om detta verkligen kommer locka fler att vilja jobba inom äldreomsorgen,
eller om det är så att personalen helt kommer att ersättas av robotkatter, då folk i stället söker sig till att bli utvecklare och programmerare av robotdjur?

Enligt socialdemokraternas kampanjsida #sframtid är 21 % av hela Sveriges befolkning över 65 år 2020. Behovet av robotdjur kommer med andra ord att bli helt abnormt. Det finns alltså ingen motsvarighet till denna efterfrågan av robotdjur någonstans i tidigare dokumenterad historia.

Någon måste kunna möta denna efterfrågan. Robotkatterna måste även bli bättre. Som ni såg i klippet, så var Knäppen mycket medioker. Den bara låg där och lät som om den vore sjuk. Därför är programmerare något att satsa på, tänker jag.

Marknaden ännu större

Man ska även tänka på att robotkatterna är bara en mycket liten del av en enorm och explossionsartad marknad. Vi behöver massor av fler teknikprylar som tillfredsställer mänskliga behov i alla åldrar. Se bara hur klasserna i den svenska skolan bara växer och växer, medan lärarna blir allt färre, tröttare och utslitnare.

Då blir det, eftersom skolan är en plikt och det är olagligt att vara hemma, nödvändigt att hitta något annat än vuxna människor som kan ge barnen uppfostran och kärlek. Räcker det inte med robotdjur, kanske man kan fortsätta att mota problemen med diagnoser och läkemedel parallellt.

I Sagan om Ringen har Arwen nåt slags magiskt halsband som gör henne odödlig. Om hon ger det till nån skäggig karl som rider förbi på sin häst, så är hon inte odödlig längre, och hon har typ gett bort en viktig del av sitt älvskap med halsbandet.

Jag undrar: kan man som svensk göra ungefär samma fast med sitt medborgarskap i stället?

För uppenbarligen är svenskhet, precis som älvskap, ingenting som man förtjänar. Jag fick det automatiskt när jag föddes och det enda jag behövde göra var att inte strypa mig själv med navelsträngen på vägen ut.

Om jag ser någon som behöver min svenskhet bättre än mig, eller som behöver det som extra säkerhet, och minne, på en resa (jag är faktiskt lite osäker på vad älvhalsbandet gör för nytta), kan jag ge bort det då, till mina landsfäders stora fasa? (kan se framför mig hur landsfadern ba “vafan göru Sonja! När du ger bort ditt svenska medlemskap kan du ALDRIG MER följa med vår färja som endast SVENSKAR får åka på!”)

Valfrihet när det gäller religion

I vårt sekulära samhälle är det ju många som protesterar och är skeptiska mot dop och även mot lite mer “brutala” fast ovanligare omskärelsen. The klagosång goes like this: “MAN SKA INTE TVINGAS IN I EN RELIGION MAN MÅSTE FÅ VÄLJA SJÄLV NÄR MAN ÄR LITE STÖRRE”. Borde inte samma då gälla för landstillhörighet och nationalitet? Rent logiskt sett alltså. Ska man ha frihet att välja vilken religion man tillhör, ska man slippa födas in på en specifik andlig stig, så borde man väl även få välja vilket land man anser sig tillhöra?

Jag föddes in i Sverige. Det ska jag tydligen vara glad för, men grejen är att jag inte hade ens tillstymmelsen till val. Ingen har nånsin frågat mig om jag vill vara svensk. Jag kanske inte vill vara nån jävla svensk. Jag kanske känner mig mer, själsligt sett, som en alban eller som inföding från Åbo? Vad fan vet nån annan om det, och vem fan är nån annan att döma över det?

Och kanske är det så, att jag inte känner någon nationell tillhörighet alls? Kanske är jag ateist vad det gäller länder. “Jag tror inte på idén om länder, för mig är länder ett påhitt, ett gränsdragande från svunnen tid utfört av maktgalna idioter, och jag vägrar ta del av det här orättvisa dårskapet”.

Kan man ge bort sitt medborgarskap? Eller kan man, åtminstone, avlägsna det, om man inte vill ha det? 
Om inte… varför inte? Och om man nu skulle få avlägsna det… skulle man måsta leva som jagad “papperslös” då?

Hur och vad tänker ni? Please svara.

// Undrande tjej 85

Jag gillar ibland att sitta och slötitta och läsa länkar som jag sett nånstans eller råkat snubbla över på twitter eller så. Här får ni också några av de absolut vanligaste länkarna. Det är så man vet att en länk är aktuell.

“Jag vill äta lunch med dig, Stefan“
Här slangbellar Aftonbladets Katrine Kielos ner Socialdemokraternas hela kampanj “Socialdemokraterna – framtidens parti” på ett underhållande, skarpt och klarsynt vis. Och det även med rätta, måste jag ändå säga, efter att ha varit på deras kampanjsida och kikat. Där får man veta olika “framtidsfakta” typ att medianåldern under Sahara i Afrika kommer ligga på 22 bast och att om 15 år så kan man börja undersöka Pluto och dess månar. Och så står det hur man kan bli medlem i Socialdemokraterna. Jag antar att det är något man förmodas göra i “framtiden” som allt annat på den sidan. 

“Vad var det som dödade Herr B“
Maciej Zaremba skriver en ganska lång och omfattande artikel som börjar med att en man, Herr B dör, och när han ska nysta i vad det var som egentligen hände, så kommer han in på hur fult företagslikt sjukhussystemet är. Patienterna är inte människor utan de är siffror, varor, som ska in i ett rutnät, mer än de ska botas och kureras egentligen. Jag tycker att det är sorgligt varje gång man ser hur människor räknas och anses vara siffror i ett system, snarare än människor och personer i en värld som åtminstone upplevs som ganska verklig utav de flesta (man kan ju nämligen alltid trösta sig med tanken att allt är en illusion, alltså en dröm, ungefär som slutscenen i Sunset Beach, vilket ändå känns rimligt). 

“Revas rasjakt på papperslösa smakar polisstat”
Här reagerar jag än en gång på att “papperslös” är en negativ sak, och inte positiv, vilket vore det logiska. Tänk att slippa brev från försäkringskassan, CSN, Skatteverket unt so weiter. Men nä. Tydligen ska man vara tacksam över dessa brev. Det är ju dem som gör att man inte slängs ut ur detta land utav poliser i t-banan. För det är det denna text handlar om: poliser i t-banan som söker efter papperslösa flyktingar att slänga ut genom landet, genom att låtsas vara biljettkontrollanter.
Jag undrar ganska mycket om poliser inte har ett fack så att de kan säga “nej vi ställer inte upp på det här”, om det är något de tycker verkar dumt, eller är atmosfären hos polisen sån, att de tar alla order? De ba “sorry, order uppifrån”, och så gör dem det, oavsett vad det är? Är inte det oerhört läskigt i så fall? Jag kan i princip inte tänka mig något rysligare än poliser som inte kan tänka själva. Jag har svårt att tänka mig att “alla poliser är dumma”, det vore orimligt,  men vad har de egentligen för klimat på sitt arbete?
För jag tror inte heller att alla sektmedlemmar är dumma, men jag tror ändå att deras levnadsklimat kan vara ganska sjukt och få dem att  vilja frysa ut/döda människor som inte direkt har gjort något fel/gjort bara lite fel. “Order uppifrån”.

God natt vänner!

Den här bilden tog jag på mig själv idag på bibblan. Där var jag inte för att söka kunskap,
utan för att sitta i en fåtölj helt apatisk i 40 minuter, vilket biblioteket också är väldigt bra för.

Jag är fortfarande sjuk. Och det liksom pulserar i mig. Inte bara snor och blod och andra vätskor som ansamlas på grund av flaskhalseffekter både upptill och nedtill, utan även mer eller mindre trevliga känslor.

Ibland kan jag undra vem som kommit med flest citarbara citat. Albert Einstein, eller Michael Jordan?

Idag läste jag ett citat av Michael Jordan och blev mest irriterad. Det gick typ så här: “vissa människor tänker på det. andra drömmer om det. ANDRA GÖR DET BA”.

Och jag tänkte vad är det för fel på att tänka och drömma din  jävla sportclown.

Så typiskt sportnissar att tro att allting bara går att göra på en gång, som nån slags reflex från ryggmärgen. Jag funderade ett långt tag att skriva ett argt mail till Michael Jordan och förklara för honom att jag tror att basketen stigit honom åt huvudet. Han verkar helt ha glömt att det finns papper att fylla i överallt, och att det värsta öde som går att möta i åtminstone Sverige är att vara “papperslös”.

Tänk dig att du vill göra följande:
“Jag vill skjuta en kanin”. Enligt Michael Jordan så ska man ba skjuta kaninen, i stället för att tänka och drömma om det. Fel.
Man måste ha vapen- och jaktlicens för att få skjuta en kanin. Sen måste man anmäla in till blablabla att man ska blablabla. Alltså börja inte ens fundera på att du vill skjuta en björn eller nåt, bara tänk inte tanken snälla. 

“Jag vill roadtrippa till Skåne”. Enligt Michael Jordan är det bara att göra det. Drömma och tänka? Nej! Fucking do it you lazy ass! Fel. 

Först måste man ta körkort. Det kostar minst 10 000 kronor och har man inte de pengarna får man spara eller ta lån. Ta lån innebär ett slags fängelse, så det är kanske inte att rekommendera. Det kan ta upp emot ett år att spara ihop minst 10 000, beroende på vad man har för inkomst. Sen när man har sitt körkort måste man  fixa en bil. Hur som helst har jag svårt att tro att man under den här proceduren kan låta bli att tänka och drömma en enda gång.

Vad jag försöker säga är väl egentligen att jag inte skulle betala massa pengar för att få höra Michael Jordan föreläsa om hur man ska tänka för att kunna må bra i samhället. Eller tänka och tänka. Han förespråkar nåt slags anti-tänk. Vilket i sig kanske skulle fungera, om det fungerade, så att säga.

Och frågan är: Hur ska man tänka för att må bra i samhället egentligen? Jag tror att man måste tänka att ett system bestående av hårda strukturer, vinstmarginaler, kontroll och sparande är det bästa, särskilt om man smörjer detta system  med en känsla av trygghet, människovärde och frihet också, förstås. En tro på att systemet ser ut som det gör, och är utformat som det är, på grund av att det är bäst för oss, är även det absolut nödvändigt.

Jag har hört att Per Holknekt har föreläsningar som gör att folk mår bättre med sina liv efteråt, kanske är det detta han pratar om då.

Ska fila på det här. Så kommer jag med ett omfattande inlägg om detta när jag är frisk och strålar.

Så fort det sker något som man inte kan hålla med om, så är det lätt att vända sig efter uttrycket “men det är inte naturligt!”.

Exempel på saker som brukar anses som “inte naturligt”:
Att män och kvinnor beter sig lika eller ser “likadana” ut
att kvinnor vill ligga med kvinnor, och män med män.

Det täcker väl ungefär allt? Ja förutom … abort kanske.

Men då kan jag undra: vad är det vi VET om naturens lagar egentligen? Vi känner till graviditationen, och vi har nån teori som Darwin utformade om evolutionen som har fått stort genomslag i både media och skolböcker. Vi har teorier om atomer, joner, elektroner, och en massa annan mikroskopisk skit som brukar kallas “världens byggstenar”. 

Men en fråga har ingen lyckats besvara. och det är: Vad ger massa, sin massa?

Och allt efter som kvantfysiken försöker ta reda på detta,  desto mer förstår vi att ju mer vi vet, desto mindre är det av det som vi trodde att vi visste, som vi vet.

Det finns alltså någon väldigt grundläggande naturlag som vi människor inte verkar ha “hittat” och ha någon koll på över huvud taget. Den finns där och gör sitt jobb, och har alltid gjort, men vi fattar det inte, kanske delvis för att vi är för upptagna med vad som är naturligt enligt de halvdana lagar som typ Galleleo Gallelej upptäckte år 1500.

Men jag tänker att allting måste väl ändå följa naturens lagar, för annars hade det väl inte varit möjligt?

Om vi tar Karlsson på taket som exempel: En liten gubbe med propeller på ryggen som flyger mellan hus och gör sig “kompis” med barn – det kan tyckas vara ganska onaturligt.
Man kanske till och med säger att Karlsson på taket har “hittat ett sätt att kringgå naturens/fysikens lagar”, eller lite mer elakt, “Karlsson på taket är onaturlig”.

Men FEL, vill jag säga då.

Karlsson på taket kan inte “kringgå naturens/fysikens lagar”. Däremot kan Karlsson på taket utforska naturlagar vi andra inte vet om, eller utnyttja de gamla godingarna på ett helt nytt sätt.

Vi kan inte sitta och sätta Karlsson på taket i kategorin “onaturlig” eller “mot naturens lagar”, hur gärna vi förmodligen än vill. Inte ens om Karlsson på taket är homosexuell hermafrodit.

Något annat som väldigt kloka till exempel skånska bönder brukar säga är “man ska inte mixtra med naturen”. Hur jag ställer mig till det vet jag inte. Allt beror på med vilken inställning man “mixtrar” med själva naturen. Gör man det för att rädda jorden, då är det bra. Men mixtrar man med naturen, för att till exempel skicka ut dödslasrar i rymden som dödar folk med en knapptryckning, så tycker jag inte att det är okej.

Jag föreslår folkomröstning inför varje “mix mot naturen”, folkomröstningar där media inte får lägga sig i. Informationsblad får inte heller skickas ut. För en gångs skull ska det gå rätt till, och alla ska ha chans att bilda sin egna uppfattning.

I den här videon får ni tips, trix, råd och rön. Samt resultat tankar, och eventuella hintar om framtida planer.

>> Här hittar ni den på youtube för er som föredrar det. <<

Ni som följer min blogg vet ju att jag har ersatt alla vardagens små droger med vatten. Och det går fint. Ja. Det går fint minsann. Jag dricker mestadels bara vatten så fort jag är sugen på något tyngre destruktivt.

Men oj vad jag vill ha annat. Nu vet jag inte om Ahlgrens bilar är direkt destruktivt, men hu vad jag vill sitta med en påse Ahlgrens i knät som om det vore en katt vars inälvor jag rycker ut och käkar upp.

Igår var jag på biblioteket och arbetade. Men jag blev distraherad. Jag är inte ett dugg intresserad av “improssionismen” eller vad det kallas, den där konst-eran, men ändå satt jag och läste om det i jättetunga böcker. Allt för att jag egentligen vill dricka kaffe, springa över vägar och slicka främlingar i ansiktet.

En sak har jag inte gjort på väldigt länge, en annan luktar gott. Och hur är det med ilskan? Kan man stoppa upp den i en lotusmeditation?

Videon är reklamfri som det ser ut nu.

Det första jag brukar tänka på när jag är hemma hos folk, är: vad gör de av med alla sina prylar?

Just nu har jag bara lust att slänga allt. Jag skulle vilja ha det helt kalt. Nånstans skulle ett ljus stå och brinna, men det är allt.

Ett av mina största problem med livet är alla prylar. Av alla prylar toppar papprena. Och nu syftar jag inte på tomma papper, eller hushålls- och toalettpapper. Jag syftar på dokument och brev från försäkringskassan, med siffror på, som man inte kan slänga, men inte heller orkar lägga in i en pärm “just för stunden”.

Jag har tänkt tanken att skippa att betala mina räkningar, så att kronofogden kommer och tar alla mina prylar ifrån mig. På så sätt skulle jag slippa göra det själv. Vad som oroar mig med den tanken är bara det att jag har för mig att man måste bli en slav då.

Som avslut på detta inlägg får ni en bild på en soffa.

Jag har en “sån där” period just nu. Visserligen har jag haft någon typ av period ända sen jag föddes.

Jag förstår ingenting av någonting. Ett frågetecken sträcker sig från insidan av min kropp och ut genom hela universum och vidare.

När det känns så här har jag ett knep, och det är att hålla fast vid det basala här i livet. Vatten. Man dricker så mycket vatten att hjärnan sväller. När den sväller finns risk för koma, och därmed en liten chans att man ska få en paus i oförståndet.

Ett annat knep jag har är att skriva att Jesus har uppstått, eller något annat verkligt positivt, som facebook-status. Fast utan att posta, då det mest är känslan jag är ute efter.

Ibland kan jag tänka i såna här hippie-banor att varför går man omkring mållöst på Ica, när man i stället kan gå mållöst i en spännande skog, fylld med mysterier och gåtor om livet att knäcka? Och så tänker man ett steg längre och inser att i den skogen skulle det hänga massa våta kvistar, det skulle vara mörkt och fuktigt och fanns det får där skulle dom gnida sig mot en till ens händer var alldeles svarta och luktade djursvett och försurnat regn. Jag vet inte varför jag hela tiden kopplar ihop livskännedom med skog. Det kan väl lika gärna vara en buss, eller en gångbana, eller vid en hylla fylld av tamponger, som man tänker till och fylls av livets djup?

Det är nog fler än jag som, mer eller mindre frivilligt, har funderat över det här med traditioner på sistone.

Och jag har försökt, men jag har svårt att se traditioner som något annat än en kollektiv tvångshandling. En person med tvångssyndrom kan behöva räkna till tio femton gånger varje gång hen rundar ett krön, för att undvika en påtaglig känsla av att världen kan rasa. En förhindrad tvångshandling kan leda till att personen hyperventilarar till spya bubblar fram ur strupe och näsa.

Och detta tycker jag liknar jultraditionen på många sätt – samt andra traditioner, vilka berör de flesta utav oss.

Det är som att mer eller mindre värkande ticks uppstår i den kollektiva andan varje gång den 24 december (eller andra stora högtidsstunder) ska rundas. För vissa är tvångssysslorna kanske sköna; de ger tillfredsställelse på ett djupt och oförklarligt plan. Men för de flesta kliar det under huden, och jag tror att många har svårt att avgöra om det är på grund av obehag, nervositet – eller av förtjusning och förväntan. Är det något som är skönt, är det i så fall det dolda löftet om att “gör jag det här, så är allt bra”.

Här tror jag att en känsla av “kan inte ens det här bli bra, så kan ingenting bli bra” kan uppstå.

Detta leder till att uteblivna moment i traditionen kan innebära både stressymtom och kräks bland många i befolkningen; man får en känsla av att jorden och allt som är tryggt rämnar under fötterna, en känsla av att den egna identiteten håller på att plockas isär och matas till örnarna, och att det enda som kan hindra undergången från att ske är att vifta med högaffeln åt allt som hotar traditionens till synes fasta karaktär.

För det som hotar en detalj i traditionen  kan även ge känslan av att det hotar en helhet:  att det hotar identiteten, tillhörigheten,  säkerheten. Men kanske mest påtagligt av allt: det hotar en känsla av kontroll.

För det är vad det handlar om när det kommer till både tvångshandlingar och traditioner: en känsla av kontroll och en känsla av trygghet. Ja, och så en känsla av nödvändighet så klart; rent och skärt “det här kan jag bara inte skippa även om jag skulle viljaaaaa”.

Och jag tror så här: Att ju mer kaotisk vi upplever världen, ju mer skiftande, föränderlig och opålitlig vi upplever vår omgivning, desto viktigare blir det att de här “fasta punkterna” som till exempel jul blir “rätt”. Det blir en trygg vrå. En snuttefilt. Traditionens värld kan upplevas som stabil och fast, i kontrast med allt annat som skiftar och byter form från en dag till en annan. Traditionen blir ett kvitto på att det finns saker i denna värld som man trots allt kan lita på.

När då även traditionen skiftar och ändrar form är det därför lätt att reagera med oro. Det kan tyckas löjligt för en del att det reageras starkt på att ytterst små petitesser ändras inom en traditionsbunden tvångshandling. Men lite kan vara tillräckligt för att allt som man är rädd för ska göra sig påmint.

Många reagerar inte på själva förändringen på traditionen, men reagerar desto mer på reaktionerna som kommer till följd av förändringen. Det blir en kedjeeffekt av förvirring i orienteringsförmågan: “Var är jag? Vad tycker jag? Vad är det här för människor som reagerar si och så? Vem har fel och vem har rätt? Vad fan är fel på världen?”

Jag har inget emot högtider som sådana.  Traditioner och högtider öppnar upp för meningsutbyte med grannen i trappen. Man kan säga gott nytt år till människor som man inte känner. Det är fint. Vad som inte är fint är när vi använder dem för att få tillfälle för att hitta syndabockar till allt som som vi tycker verkar instabilt, och därmed hitta syndabockar för allt som är fel i hela världen, eller åtminstone, i landet.

Men frågan man får ställa sig är också om det inte kan vara bra att det blir så. Kanske behöver vi tappa orienteringsförmågan för att känna var vi står, och därefter gå vidare, nya och klokare, och kanske lite tröttare på konflikter rent allmänt?

Jag önskar i alla fall ett gott nytt och klokare 2013 till oss alla!

*infoga mental bild på fyrverkerier över en stenfästning här*

Nu kan ni lyssna på krönikan som jag spelade in i min alldeles egna studio häromdan.

Gå in här och sätt en stjärna om ni gillar!

Jag kommer att höras under hela december, och nästa krönika kommer på måndag.

Hej hej!

Nu är helgen redan förbi. Det känns som att den har gått jättesnabbt, på tre timmar var den över, och det får mig att fundera på evigheten. Eftersom tiden går så snabbt, så måste jag försöka hitta evigheten i stället.

Evigheten finns. Det vet jag inte om vi alla är överens om, men det måste den ju göra. Kan jeans vara “tidlösa” till exempel så måste evigheten finnas, eftersom det logiskt sett måste existera något beständigare än jeans.

Och eftersom evigheten är evig måste den sträcka sig genom allt, och finnas överallt samtidigt. Den evigheten är jag en del utav. Det betyder att det finns någon del utav mig som sträcker sig genom allt, och finns överallt samtidigt.

Evigheten är detsamma som “nuet”, eftersom allt som finns är evigheten, och det enda som egentligen finns är “nuet”.

Vilket måste betyda att jag för att fånga nuet måste glömma både gårdag och morgondag och bara leva för stunden?

Men det vet jag rakt utav inte hur man gör så jag tror att jag återgår till att tiden går snabbt och jävlas. Har jag tur så rullas tiden ihop någon dag och försvinner, för det som inte är möjligt i tiden, måste ju vara möjligt i evigheten åtminstone.

Idag åt jag en ny slags kaka, en “Skånekaka” med pepparkakssmak. Det var barnen som valde, och jag tänkte i äkta ålderskris-anda att vem är jag att säga nej bara för att det är nytt och outforskat? Som ni alla vet att har man inte sex så testar man  i stället saker på  Willys brödhylla, och ibland även kakhyllan.

¨

Ser ni det snuskiga lilla trädet där till höger? Jag vet inte vad det är, men finns verkligen såna där växter i Skåne? Är det inte väldigt läskigt att vara där i så fall?

Jag har ju själv varit i Skåne och då såg det inte ut så. Däremot måste jag ändå medge att Skåne var en väldigt märklig plats med annorlunda och ibland konstig natur. Det kändes inte riktigt som Sverige. Det kändes som en blandning mellan Jugoslavien och Danmark och kanske en släng av Bosnien även. Har aldrig varit i något av dessa länder men jag kan verkligen tänka mig att även beresta och lärda människor i cirka 40-årsåldern och uppåt håller med mig i det jag säger.

För att komma till sak: Skånepepparkakorna var jätteäckliga. De var som en blandning mellan bröd och kaka och smaken var tunn och retsam, nästan som ett hån från pepparkakeland.

Avslutar med en bild på mig själv, för det var ett tag sen jag la upp en bild på mig själv nu.

Vem har sagt att det måste vara krångligt att ha en slida?

Nu är god intimhygien i könet äntligen endast en petflaska bort! Med denna praktiska pryl, som vi inte riktigt visste att vi väntat på, kan man tvätta underlivet på de mest fantasifulla ställen: På flyget, på bussen, i garderoben eller hemma hos älskaren när han eller hon tror att man flätar håret. Och det bästa utav allt är att det inte behövs några batterier!

Hygienna Solo är det bästa som har hänt sedan GoGirl kiss-tratt. Kanske kan man använda båda dessa produkter tillsammans i en magisk symbios? Detta fantastiska samarbete är lätt att se framför sig.

Ni kan läsa mer här eller ta del av informationsvideon.

Idag efter att jag ätit en varm macka bestämde sig jag å en kompis för att gå på promenad. På promenaden tillgavs jag ett tecken, men jag förstår inte vad det betyder.

?  ? ?