Här i Sverige, och kanske även i andra länder (vad vet jag om det, jag som aldrig har lämnat norden), är det väldigt populärt att göra saker för äran. Redan som barn får man veta att det inte är förstapriset som man strävar efter; en medalj eller en prispeng är inte orsaken till att man vill göra det man gör. Det man gör det för är så mycket finare än så: äran att få göra det.
Tror ni att Christer Fuglesang längtade bort från jorden för att han ville ha astronautlön och ett diplom inne på kontoret? Nej, Fuglesang ville så klart bort från jorden för att han ville lyfta Sverige som nation och visa oss alla, samt resten av världen, vad vi är kapabla till. Han gjorde det alltså för, just det, äran att få göra just detta.

Ursäkta att bilden är så stor men det finns inga små bilder på Christer Fuglesang. Så mäktig är äran.
När vi blir äldre förtunnas dock detta sätt att tänka och det krymper för det mesta ner till en parantes i vår vardag. Inte sagt att vi helt förlorar greppet om ärans värde, då vi så envist försöker att föra över denna visshet på våra barn. Visst gör vi fortfarande saker för äran, men till sist så måste vi ändå ha ett arbete som vi gör för pengar, så att vi kan ge mat åt våra barn och täcka våra huvuden med tak. Att få göra det är en ära i sig, enligt vissa optimister som har uppfunnit kreativa strategier för att orka med vardagen, men det är inte många som går på sina kontors/industrijobb för äran. Man gör det helt enkelt för att man inte har något annat val. “Det är det här eller gatan”.
Det är här som jag har ett förslag som är svårt att släppa när man väl tagit del av det. Så vill du inte få en aha-upplevelse av rang så är det bäst att du slutar läsa.
Tänk om vi skulle slopa hela vårt nuvarande valutasystem och ersätta det med det ädlaste av det ädlaste. Ja ni vet vad jag tänker säga vid det här laget. Äran.
Hur skulle det fungera då?
Ja, om vi tar något så vardagligt som att åka buss. Nu för tiden när man åker buss tänker man inte direkt att busschauffören sitter där för vår skull. Hen sitter där för sin lön. Det gör att när man stiger på bussen så hälsar man inte (såvida man inte är från Norrland eller annan glesbygd) och när man väl satt sig ned så ser man gärna missnöjd ut på grund av att det luktar illa eller är alldeles för varmt. Förmodligen även för att bussen inte kom i tid. Det är ingen god arbetsmiljö för busschauffören. Och det är just därför som busschauffören behöver pengar som morot. Oftast har busschauffören alldeles för lite betalt också, för att kunna bjuda på ett glatt humör.
Men tänk om vi då slopade pengar och i stället körde fullt och fast för äran. Busschauffören skulle gnistra i våra ögon när bussen uppenbarade sig likt ett skinande renässansspöke vid horisonten. En sådan ädel hjälte! Och tänk er vad glatt man skulle hälsa på varandra. Ryggdunk deluxe skulle utbryta och detta redan på väg till jobbet.
Skulle det råka vara lite hett och lukta illa, who cares. Busschauffören skulle bli så glad och känna sig så uppskattad att hen glömde frånvaron av lön i form av pengar, och vips skulle hen köra bussen för och inte trots passagerarna. Lönechecken är väck. Mat och tak över huvudet har ju alla ändå så. Visst skulle bussarna inte komma med samma kontinuitet som tidigare, men vi får inte glömma att vi inte längre skulle ha samma behov av att passa tider, och då särskilt inte på morgnarna. “Tid är pengar” är ett uttryck som skulle bli förpassat till historiens mörkaste källare.
Jobb
Då är frågan om folk verkligen skulle vilja åka till jobbet om det enda de fick ut var ära. Nej, inte alla jobb. Konsumsionssamhället skulle så klart dö ut. För om ni tänker efter: vad är det för mening att bära Dolce Gabbana-dressar när man numer kan ha på sig vad fan som helst, eftersom status i form av flådiga materiella ting inte längre är aktuellt. Efter äroreformen bär folk lika gärna jackor som de hittat flytandes nere vid ån som lusekoftor stickade av döende och kanske även blinda släktingar.
Vari ligger äran att ha en iphone ihopknopad av indiska kemikaliearbetare eller ett par nya stövlar från nån sexistisk designer känd från Sex and the city? Äran i detta är likamed noll, och i ett ärosamhälle skulle detta bli så iögonfallande uppenbart att ingen längre skulle vilja ta i dessa varor ens med tång.
När det kommer till städjobb och liknande är det lugnt. Eftersom konsumtionssamhället möter sin naturliga död så blir det massor av lokaler över som inte behöver städas på samma sätt som förr. Det som förr var butiker ersätts nu med replokaler för ungdomar, hem åt de före detta hemlösa, växthus åt människor som älskar att odla egna örter, ateljéer åt konstnärer, och annat som folk kan komma på. Och för oss (vi, folket) är det en ära att få städa lokalerna själva. Nya arbetssituationer skulle uppstå. Och kanske skulle en och annan allmän toalett förfalla och kanske skulle det spruckna porslinet och det stinkande avloppsvattnet störa den allmänna friden en tid, men allt skulle lösas i det långa (av)loppet. Att hitta en plats i det nya systemet är dock tvunget, och det kommer att ske med vilja.
Att jaga materiella statussymboler skulle, som sagt, inte längre vara aktuellt.
Pengar hindrar insatser
Man tänker kanske gärna att pengar är vad som får saker att hända, att pengar sätter saker i rörelse. Men man ska inte frånse det faktum att pengar i lika stor, eller till och med större utsträckning, hindrar insatser. I morse gick jag med min dotter till skolan. Vid vägen låg en massa skräp. Min dotter sa: “Varför skräpar man ner i naturen? Varför slänger man skräp omkring sig?”.
Jag hade precis tänkt säga till henne att vi får se till att slänga skräpet i papperskorgar, och ser vi skräp som någon annan slarvat med, kan vi lika gärna plocka upp det också. Men så avbröts jag i min tanke och tänkte: “Det är inte vår uppgift att plocka upp andras skräp, för det finns det människor som får betalt för att göra. Det är inte vårt ansvar.”
Och det är vad pengar gör. Det lägger ansvaret någon annanstans. På någon annan. Där pengarna finns. Trots att planeten tillhör oss alla och att mitt intresse för planeten och miljön borde vara större än pengar, då pengar, trots allt, bara är en idé och ingenting annat. Pengar styr oss. Ja, vi ska ju styras av något. Men är pengar verkligen det vi vill ska styra oss? Eller finns det kanske andra värden att stötta sig på? Tänk över detta och diskutera i grupp.
Samhällets nuvarande lägsta lager: de arbetslösa, de sjukskrivna, flyktingar, etc
Som det är nu ska flyktingar i princip vara tacksamma och glada att de över huvud taget har en liten chans att få finnas till någonstans i världen. De ska med andra ord tycka att det är en ära att få komma till Sverige, oavsett vilka sorgliga omständigheter som ligger bakom flykten, och oavsett om de känner sig välkomna eller inte. De ska även anse att det är en ära att få bestiga landsgränsen, även om de blivit pressade till flykt delvis på grund av svensk vapenexport. Andra tror dock inte att flyktingar kommer för äran att få komma hit. De tror att flyktarna kommer för pengarna: att utnyttja systemet och mjölka moder Svea på bidrag likt en sinande guldko är en bild av flyktingar som är ganska vanlig.
Men nu skulle rollerna helt sonika förändras. Detta eftersom vi inte längre skulle kunna se människor som en ekonomisk belastning. Detta gäller alla som av en eller annan anledning har fått det mindre åtråvärda epitetet “parasiter”. Pengar är ett minne blott och människor kan då omöjligen kosta ett öre. Vad som förr visade sig i statistiken som kostnader visar sig nu i våra bröst i form av engagemang, ansvarskänslor och relationer. Människor som förr ansågs vara ett problem på grund av diskbråck, psykisk sjukdom eller helt vanlig arbetslöshet ses nu inte längre som en cancersvulst på samhällskroppen. Däremot inser man att många arbeten inte fungerat som något annat än hamsterhjul åt den stora massan.
Vad kommer att hindra folk från att supa ihjäl sig?
När folk inte längre har ett jobb som de har en plikt att gå till, är det nog många som undrar vad som kommer hindra folk från att supa ihjäl sig. Det är mycket som kommer hindra folk från att supa ihjäl sig. Till exempel det faktum att de inte längre har ett jobb som de ska försöka glömma bort under all sin lediga tid. Plus att det finns så mycket skräp att plocka upp. Vem har tid att supa, när det ligger glasspapper i diket?
Internet kommer att finnas kvar
För de som oroar sig att internet kommer att försvinna kan jag ge det betryggande beskedet att internet förmodligen kommer att finnas kvar.
Kan vi lita på varandra?
Den stora frågan är om vi kan lita på varandra, det vill säga om folk kommer att ta sitt ansvar. Men då tycker jag att vi ska se på nuvarande situation som råder: Vi litar definitivt inte på varandra. Hela vårt system bygger på förtroendebrist i form av lönemutor; vi förväntar oss knappt något alls utan en kostnad i form av valuta. Vi litar inte på folks välmenande eller godhet. Vi blir förvånade och arrangerar stora glittriga galor åt de som visar motsatsen (och detta är inte fel i sig, mer uppmärksamhet åt ciliviserat folk och mindre uppmärksamhet till massmördare). Däremot har vi ett stort förtroende för pengar.
Om vi återgår till exemplet med busschauffören så är det ingen som uppskattar busschaufförens insats i samhället särskilt mycket, eftersom vi har en känsla av att bussen är vår rätt, då vi har betalat för den. Därför ser vi det som vår rätt att bussen kommer på utsatt tid, att den inte är allt för varm och inte heller stinker. Det förklarar varför människor med mycket pengar kan tycka sig ha fler rättigheter än de med lite pengar, då de betalar mer och för fler tjänster. Om det inte vore så hade RUT-avdraget knappast varit en sådan omfattande diskussion.
De flesta kan alltså hålla med om att alla människor är lika mycket värda i grund och botten. Vad som skiljer människor åt däremot är antalet tjänster som de betalar och tycker sig ha rätt till. De med mer lön har lättare att ramla ned i luftvurpan att de förtjänar sin plats i samhället mer, och ha rätt till fler tjänster, än de med liten lön. När i själva verket både den fattige och den rika kom till liv på precis samma sätt, men på olika platser och med olika förutsättningar och varierande intresse till att tjäna rikligt med pengar.
En människas värde baseras just nu på människans (eller människogruppens) ekonomiska givande och tagande. Själva värdet ligger med andra ord utanför människan – den ligger i stället i en kalkyl på någons kontor eller på en server belägen i Singapore. Har kalkylen få eller inga siffror, så har människan bakom kalkylen därmed heller inte lika stor rätt till tjänster “från samhället”.
Med ära som valuta skulle skölden av löneavtal och ekonomi spräckas och vi skulle stå blottade inför varandra på ett sätt som skiljer sig från idag, och vi skulle därför alla vara mer sårbara. Är man sårbar så är man även försiktig. Att stampa på en människa som man uppenbart är beroende av blir därför inte längre lika aktuellt.
Att vara rik.
Går det att bli rik med det nya valutasystemet? Självklart. Men inte på samma sätt som tidigare. Som ovan nämnt: att jaga flådiga statusprylar skulle inte längre vara aktuellt. Det finns olika former av rikedom. Man kan tycka att rikedom i form av omsorg är flummigt. Låt det så vara i så fall. Men ta i aktning: hur flummigt är då inte pengar, egentligen? (jag rör ämnet i det här inlägget)
Vad ska vi säga till andra länder som bara tycker att vi flummar?
Tänk er att det är presskonferens och vi ska prata om vad det är vi håller på med. En representant för Sverige (förmodligen inte Reinfeldt) ställer sig vid podiet. Världens jorunalister pratar i mun på varann, när någon till sist når fram med frågan alla undrar över:
“Why! Why are you doing this! Have you gone mad?”
Och representanten lutar sig fram mot mikrofonen..
“Well….”
Världspressen håller andan. Representantens ögon gnistrar.
“.. we´re doing it for… the honor.”
RIDÅ.
Jag kan fortsätta att utveckla tanken i både dagar och nätter. Att tänka sig ett samhälle utan pengar är inte särskilt svårt, om man försöker. Och kom ihåg att det är i tanken som allting börjar: oavsett om det är att steka omelett eller ändra världsordningen. Ni kanske har någon egen idé? Fläkta den.
När jag skrivit klart detta inlägg visade en kompis mig den här videon. Jag kände att den passar som avslut på mitt inlägg.
- hjälp hejsonja att "spridas för vinden"