Idag är en sån där dag när jag har lite känslan av att vilja slå sönder en wiskeyflaska på mitt stenhårda huvud och sedan hota folk runtomkring mig med de vassa kanterna som blir kvar. Jag och barnen såg ett youtubeklipp om krokodiler där en gubbe med käpp (som han använde mot krokodilerna) sa att krokodiler “äter allt som rör sig”. Typ så känner jag.

Och så sa de att krokodilers hjärnor ser ut som små rosa rövar, och då kände jag mig kränkt. Eller de sa inte rakt ut att krokodilhjärnor ser ut så, men jag såg det själv med egna ögon när de höll upp en krokodilhjärna. Jag minns inte direkt varför de var så fixerade vid krokodiler. Jag antar att de hade asperger med krokodiler som specialintresse.

Här är lite teckningar som jag och Böna målade idag. Jag har skrivit på engelska för det ville jag:

Igår kväll när jag var på Willys och handlade massa godis, eftersom jag “ligger steget före” och inte vill stå i enorma godisköer idag, så fick jag idén att köpa en trisslott.

Jag har inte köpt triss på flera år och jag kände väldigt starkt att köpte jag en lott nu, så skulle jag vinna big time. Hela vägen hem från Willys skuttade jag i tresteg för jag visste att jag skulle vinna, jag VISSTE, och det gjorde jag också, jag vann 60 spänn.

Här ser ni den lyckliga vinnaren. Jag skulle kunna köpa två lotter för den här lotten och vinna 60 miljoner kronor i stället men jag vet inte vad jag skulle göra med så mycket pengar.

Psykopaten

Jag drömde i natt att jag bodde i ett hus och att en av de boende i huset var psykopat. Det var bara det att ingen trodde på mig. När jag sa att han gjorde dåliga saker så sa alla andra att jag inbillade mig och att han var världens snällaste kille. Inte ens när han hällde laxermedel i kaffet och skruvade bort toalettdörren  trodde de på mig. Han gömde även kött i madrasserna så att sängarna skulle fyllas av insekter, larver, dålig lukt och så vidare, men det var ingen som reagerade på det. Snarare tyckte människorna i huset att det var normalt och “så som det alltid varit”. Sen minns jag inte mer.

Igår kväll gick jag och la mig samtidigt som ungarna. Drömde, vred mig, drömde ännu mer, vred mig ännu mer. Jag drömmer väldigt intensivt just nu,  och jag gör det väldigt lätt, ibland verkar jag knappt behöva blunda för att drömmarna ska komma.

Så när jag vaknade först trodde jag att klockan var sex fast den inte ens var kvart i tolv på kvällen.

Halv fem vaknade jag en gång till av att regnet höll på att hamra sönder fönsterrutorna. Jag är inte lättväckt men den här gången vaknade jag, klarvaken. Jag började vagga omkring i lägenheten lite grann för att stirra ut genom fönster etc, eftersom det var så sjukt intressant att se hur gatlamporna reflekterades mot floderna av regnvatten som rann omkring här utanför.

Jag ställde mig halv gömd bakom gardinen som ett renässans-spöke så om nån ser mig stå där om 100 år kommer alla tro att jag står där och “väntar på min fästman som aldrig kommer” fast det inte alls var vad jag gjorde.

Önskar att jag hade haft en papperslapp liggandes vid fönstret för då hade jag skrivit fin posei. Allvar alltså. Det hade blivit fin poesi.

När jag la mig igen så lät det ungefär som att det stod ett JAS-plan ute på gården. Det brummade, virvlade, smattrade, burrade, spann, ja jag vet inte vad som INTE lät egentligen. Men så lystes hela rummet upp och blev helt vitt, och nästan alla ljud försvann på ett ögonblick, det slutade blåsa, det blev liksom… helt stilla. Det gav en mysko känsla. Jag låg i mörkret och funderade på om strömmen hade gått, för det brukar ju bli alldeles tyst när strömmen går, men det hade den inte. Skrivarlampan lyste.

Jag älskar det här vädret som är just nu. Det märker ni nog eftersom jag skriver det längsta blogginlägget på länge enbart om väder. Regn och sol och hagel, blandat i en enda stor smet. Jag älskar det. Igår när jag gick ut på balkongen stod det en regnbåge över gården med foten parkerad i villaområdet här bredvid. Jag tänkte att det kan de gott behöva, så dyra de husen är i jämfört med vad man får för priset.

Nej vi lever i en spännande årstid.

Sitter och söker utbilndningar men det är svårt att hitta någonting. Det positiva är dock att det är lättare att hitta en utbildning som man är kvalificerad till, än vad det är att hitta ett jobb.

Förra året sökte jag reklam och marknadsföring på GU men kom inte in, men vet inte om jag vill bli något sånt längre. Jag såg att ett av arbetsproven på en copywriterutbildning var att man skulle formulera något snyggt och bra för att “få folk att shoppa i city”  i stället för att  ”handla ute i förorterna”.

Vad är det för ruttet arbetsprov egentligen? Det är precis såna kampanjer som får människor i Norrlands inland att känna sig bortglömda.

Har ni förslag på utbildningar säg till.

“Nattligt inkontinenta anställes!” läste jag i natt i en tidning i mina drömmar. Jag svarade så klart på annonsen kanske mest på grund av nyfikenhet. Det var ett blöjföretag som skulle testa sina nya blöjor i “realistiska situationer” och de anställde mig direkt.

Så jag fick mot en ganska hög betalning flytta in i fabriken för att testa de nya blöjorna. Haken var bara att jag kissar på mig cirka en gång per år bara, och testet var inte slutfört förrän jag “levererat”. Det som i början såg ut som snabba cash slutade med att jag levde som en fånge innanför blöjfabrikens taggtrådsstaket, och jag fick inte träffa familj och vänner förrän jag på ett realistiskt sätt kissat på mig under min nattliga djupsömn.

Nu vet jag hur det måste ha känts för superfemman.

Jag har rensat bland massa skräp jag har hemma. Har hittat dagböcker, lappar och brev ända från barnsben. Hittade det här gamla brevet som jag tydligen hade tänkt skicka till Kamratpostens “Du 97″, där barn fick utrymme för att tala från sitt hjärta så att säga.

Jag hade så klart vare sig en judis eller mörk kompis. Jag var inte riktigt säker på vad en judis var heller, men jag kände verkligen att jag ville make a stand, göra min röst hörd, och att jag ville göra detta rörande en viktig fråga.

Minns minen på mamma när jag visade henne brevet. Jag var jättestolt och kände mig som samhällets riddare. Som ett av barnen som skulle rädda framtiden här på jorden. Men  mamma hummade och sa “ska du verkligen skicka det här…?”. Ja tydligen inte för jag fick ju inget frimärke.

Häromdan for jag till sonens dagis för att vara där när han fotograferades. Det sprang omkring en massa barn där och då slog det mig att alla barn såg mer eller mindre ut som mina egna ungar. Flera gånger hajade jag till för att jag trodde att nån annans unge var min unge. Det var som att resa till Japan bara för att upptäcka att alla i Japan ser ut som mina barn.

Igår hade vi ingenting att göra så vi drog till skogen.

Där såg vi änder, träd, svampar och grodor.

Min son  var lite orolig över att det inte var riktiga grodor, utan förklädda gräshoppor.

Först funderade jag på att dra till högmässan i kyrkan här runt knuten. Men så wikipediade jag vad man gör på en högmässa och kände mig inte helt enig med upplägget, så jag struntade i det.

Sonen fotograferade saker utav intresse.

Jag är inte särskilt nöjd med motivet, för jag tycker att dinosaurier är sådär kul. Jag känner ingen connection så att säga. Men kolla den här bilden: Se hur solstrålarna försiktigt smeker skräcködlans kropp som en kärleksfull orientalisk sjal som hävdar sin rätt.

I senaste Illustrerad vetenskap kan man läsa om hur naturfotograferna gjorde när de tog sina diverse prisbelönta bilder. Precis så känns den här bilden. Ja, alltså, jag vet ju att jag inte kan vinna något pris för den här, förutom i en ICA Kurirens sommar-special kanske, men det gör ingenting.

Lägg märke till hur väl dinosaurien fungerar i kontrast med innerstadsarkitekturen. Som lager i en lök leker skog, hus och forntida historia tillsammans i samma bild. Spotlighten på grinden stör mig lite, men den skulle man kunna retuschera bort, eventuellt ersätta med en lokatt.

FOTOGRAF: SONJA ABRAHAMSSON

PS. Ni får använda bilden hur mycket ni vill och var ni vill, men kom ihåg att länka hit. DS.

Bland det tråkigaste jag vet är att laga mat. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva plågan med att laga mat. Inte nog med att man ska komma på, organisera och laga matjäveln, det bör helst även vara bra råvaror, och man ska tillaga recept med många ingredienser och “absolut inte halvfabrikat“. På senaste har jag börjat resonera åt helvete med det bara. Jag kastar konserver i grytan! Blanda ner halvruttna tomater! Och smakar av med lite ADHD-framkallande aromat! Jag kastar korv och mamma scan-köttbullar efter barnen och jag gör ansiktsmasker av genmanipulerad kiwi! Enough is enough.

Mat är som religionen var förr

Förr var det de religiösa jättarna som satte upp reglerna för vad som skulle leda till frälsning, men de var ännu bättre på att pådyvla vad som gjorde att man hamnade i helvetet. Religionen var alltså vägen till både frälsningen och helvetet, och man hade egentligen inget annat val än att följa dessa regler, och detta mycket sällan utan rädsla, fördömande och skuld.

Och samma är det nu med maten.
Samma företag säljer både “billig kemikalieindränkt skit” och “ekologisk tipptopp”, så att vi ska ha “möjlighet att välja paradis eller helvete”.

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Så vad händer de närmsta tio åren då?

Ja det är ju bara att vänta och se ifall  barnen kommer drabbas av bortfrätna magsäckar, skyhöga blodsockernivåer och långt gången fetma, medan världen tynar bort på grund av oljeutsläpp och förgiftade sjöar. Och om så blir fallet är jag villig att ta på mig allt ansvar.  Om inte annat kan jag ju inte förneka det, i och med att man kan gräva fram detta blogginlägg i sökandet efter ordinarie syndabock.

Hej allihopa!

Idag har jag varit på simskola med min underbare son. Det var hett där inne vid bassängen. Som tur var så fick man inte vara där inne om man hade kläder på sig (vanliga kläder alltså), och det hade ju jag, så jag fick gå ut och ställa mig och skämmas i korridoren. Men en sån fläkt där var! Fräscha brisar 2012!

Det var när vi skulle hem som det blev problem. Jag fattade inte riktigt hur bussarna gick, så jag hoppade bara på nån buss på måfå och sen satt jag och höftade när vi skulle av, byten, etc. Det blev kanske inte helt lyckat, men inte helt misslyckat heller, jag tänker inte gå in på fler detaljer……

När vi stod vid Stigs Center och väntade på en buss tänkte jag hjälpa tiden att gå lite genom att sätta igång Robert Broberg på spotify i mobilen. Jag tänkte att min son måste väl älska Brobergodalbanans tokiga ordvänderi, det gjorde jag när jag var liten även fast jag rätt ofta inte fattade vad han egentligen sjöng. Svar negativ, för sonen sprang iväg och gömde sig bakom nån elbox och skrek “stäng av den där jävla musiken” åt mig. Men det var väl sak samma för tiden gick rätt snabbt ändå.

Ja och på lördag ska man dit igen, till det där jävla badhuset.

Igår fastnade ungarna i hissen. Hissen hade åkt ned i källarn i stället för upp till vår våning, plus att den liksom åkt ner “lite extra”, så hissen var liksom “under golvnivå”. Det gjorde att min son fick extra panik för han trodde att hissen skulle åka ner till drakar, troll och lava.

Som tur är så kunde jag titta på och prata med dem genom hissfönstret.

Jag vet inte hur länge de satt fast faktiskt. Om det var en kvart, en halvtimme eller en timme – ingen aning. Först fick jag hjälp av en granne att ringa operatörerna till hissen. Men det lät ytterst osäkert när de skulle komma, och barnen skrek och grät, så grannen ringde 112 i stället. Och då dröjde det inte länge alls förrän en hel armé av brandmän kom och undsatte barnen.

Som min dotter sa. “När dom kom gick det så snabbt att det nästan kändes onödigt att dom kom”.
Fast det var det ju så klart inte.

English: 

Yesterday my kids got stuck in the elevator. They screamed and cried because they thought they were to be stuck for the next 1000 years. My son worried a lot about trolls, dragons and hot magma as well, because the elevator got stuck “under ground level”. I could talk with them through a tiny window on the elevator, but there wasn’t so much more I could do. At last an army of le wildest firefighters arrived and helped them out. They worked very quickly and they made jokes about my sons t-shirt which calmed him down very fast.

Fick reklam från threadless. Vet inte om det bara är jag, men den här bilden får mig att tänka på Siewert Öholm modell 70-tal.

En kompis till mig, Lotta Losten (och hennes teatergäng) ska sätta upp sin tolkning av Jonas Gardells “Människor i solen”. Så alla i Göteborgsområdet som är intresserade av kultur kan ju boka biljetter redan idag!

I kväll har jag försökt läsa lite om Watergateskandalen, men det var så tråkigt att jag slutade efter en liten stund. Tänk så mycket som man inte har så stor koll på, och som man vill ha koll på, men som är alldeles för tråkigt och irrelevant för den egna personens utveckling för att man ska orka lära sig.

För ett tag sen försökte jag göra samma sak med kommunism. Ingen verkar veta så mycket om vad det är. När man frågar folk som säger att “kommunism är en fin idé, men det funkar inte”, så kan de inte utveckla sina tankar. Det har faktiskt aldrig hänt att någon har kunnat det. Det tycks som att det existerar någon “magisk luft” som alla andas som gör att all kunskap gällande kommunism är “självklar”. Denna “magiska luft” existerar så klart inte i verkligheten.

Så jag lånade massa böcker om kommunism och tänkte att nu jävlar ska jag ta tag i det här och bli någon slags expert på området. Men tror ni att jag blev det? Nej, för det var jättetråkigt att läsa om kommunism. Jag hann bara så långt att jag förstod att Marx var missnöjd med hur handel och ekomomi fungerar. Han typ “all industri bla bla bla så att vi blir beroende av andra länder bla bla”.

Men jag är i alla fall glad för hans skull att det verkar ha funnits en massa människor som läst vad han har skrivit så han inte skrev hela sitt manifest i onödan.

I samma veva som jag lånade böcker om kommunism lånade jag en bok om nazismen i Sverige från 30- till 80-talet. Den var också jättetråkig. Den handlade om hur enstaka människor skrev aggressiva plakat som de körde omkring med på gamla lastbilar och hur svenska nazistiska politiker bråkade och hade massa drama sinsemellan inom sin organisation. De bråkade om sketna småsaker som uppenbarligen var väldigt viktiga och fundamentala i deras respektive världsbild. Nu har jag inte sett Jersey-shore, men jag kan tänka mig att nazismen i Sverige började på ungefär samma sätt som den serien. Dessutom satt det en gammal snorkråka mellan ett par blad som gjorde mig så äcklad att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken.

Idag packade jag ihop och åkte hem till Kungälv igen. Kungälv verkade inte särskilt glad att se mig, men inte ledsen heller, och det firar jag som en seger.

Har lite filmklippsmaterial från när jag var hos syrran, få se när jag orkar sätta mig och klippa ihop det till något. Är ni nyfikna så får ni väl komma tillbaka till bloggen med jämna mellanrum och kolla om jag har orkat. Jag SKA orka.

Jag sitter här och dricker en halvt avslagen Ramlösa som jag köpte på Starbucks tillsammans med en räkmacka. Ibland får jag en allergisk reaktion av räkor, det verkar bero på hur “koncentrerade” de är. Så det händer att jag sväller jag upp i ansiktet och domnar i händerna när jag äter dem. Detta har jag gjort till min sport, inte så mycket värre än att klättra i berg eller simma bland delfiner.

Jag vet inte om ni har hört talas om tidningen Miss World, den är ganska nystartad, men i nästa nummer kommer en text som jag har skrivit att vara med (samt två illustrationer). Jag säger till när den finns i butik!

Jag försöker även få med en annan grej till nästa nummer. Men vet inte hur det blir med det ännu (hoppas!).

Jag har även medverkat i en grej som Magdalena Nordin håller på med.

Hon är ett geni och en dag hoppas jag att jag kommer att ha råd att hänga hennes konst på väggen. Just nu har jag inte sånna summor. Köpte dock tre tröjor idag, och ett par byxor.

I övrigt kommer jag att fortsätta krönikera för P3 Nyhetsguiden, nästa krönika kommer nästa vecka. Jag kommer att lägga upp länken.

Sen har jag även fler större och mindre radioprojekt, som jag just nu inte kan prata högt om. Fortsättning följer…

När jag var yngre så hade min syrra en besatthet i marsvin och råttor. Hon hade 12 marsvin, 21 råttor och en chinchilla i cirka 4-5 burar runt om i rummet. Hon sov i marsvinsskit och det låg halm och plastsäckar fyllda med dynga lite här och var. Råkade man stöta in i någon av säckarna kunde man höra flugor surra där inuti. Då och då dog marsvinen av i någon form av lungsot, men då köpte mamma nya ifall de inte kläckte några själv som låg där på burbottnarna i fostersäckar i en kamp mellan liv och död. Jag, som hade rummet bredvid, kunde höra dem samtliga hosta sig medvetslösa och gräva om nätterna.

Såg den här nyheten på Aftonbladet och återupplevde några trauman i revy.

Idag har jag haft ännu en dag i Stockholm. Vi gick in till H&M för att köpa strumpor, men jag blev så förbannad över att alla vita strumpor var ankelstrumpor (vilket är en avskyvärd modell) så vi gick därifrån och satte oss i en park.

Jag såg två knarkare på gatan. Båda såg ut som Martin Timells bror, Anders, vilket stämde väl överens med alla förutfattade meningar som man har om Stockholmsknarkares utseende och jargong.

Jag är hos syrran just nu i Åkersberga. Man kommer hit via Roslagsbanan vilket är en tidsresa till 70-talet. Sätena är av orange kulör och de är typ helt nedsuttna, slitna och trasiga. Ja och så har de konduktörer också som vankar omkring med en liten midjeväska och lyser en lampa mot tågföraren efter varje stopp.

Träffade en finlandssvensk idag på medborgarplatsen som hade tweedkavaj i exakt samma färg som sätena faktiskt. Han var ganska rolig, han pratade om sin barndom i Finland och hur grym han var på att skriva maskin med alla tio fingrarna. Han sa att hans moster bara använde sex fingrar, och att han inte var mycket för smartphones, eftersom de inte har ordentliga tangenter som man kan använda sina fingrar på. Jag berättade i alla fall att jag är en av de snabbaste maskinskrivarna i hela Sverige och att jag är nöjd med min smartphone. Jag ville skapa gemenskap men egentligen verkade jag nog jävligt o-ödmjuk bara?

När jag beskrev honom för en vän sen tyckte hon att han lät som the standard söder-persona, men jag tror personligen att han kan ha varit en alkoholist på 72 bast.

Ja just det ja, när vi var på affären sen i Åkersberga centrum, klädaffären, så flög det omkring typ en sädesärla där inne och kvittrade och sket över kläderna.

Häromveckan när jag skulle lägga barnen hördes plötsligt ett skri från barnens sovrum. När jag kom dit berättade dottern att det har hänt något hemskt på skolan. Hon sa att några treor hade tvingat in henne på toaletten för att utföra något hemskt. Jag frågade om det var Svarta madame hon menade, och hon nickade, liksom förvånat över att jag visste vad det var.

Hon sa att de släckt lamporna, skvätt vatten på spegeln och åkallat denna fruktansvärda varelse vid namn Svarta madame. Hon sa att en av tredjeklassarna blivit så rädd att hon börjat gråta och läraren hade blivit arg, och nu kunde hon inte sova, för hon såg Svarta madames ansikte som en ständig bild i hjärnan.

Jag förklarade för henne hur jag också gjorde Svarta madame när jag var liten, och att historien om Svarta madame började med en liten hund med samma namn. Så att Svarta madame är egentligen en liten hund. Hon sa att det fanns något som heter Vita madame också. Jag sa att Vita madame är en tandläkare som man åkallar om man har problem med tandköttet när man borstar tänderna.

Barnen lugnade sig, men ville ändå sova i vardagsrummet tillsammans med mig. Och de fick de. Men först var jag tvungen att täcka för alla speglar med filtar precis som en gammal skräckfilm med Nicole Kidman.

Så nu har det blivit någon slags sed att vi ska täcka för speglarna i vårt hem som några fullfjädrade psykopater.

Det är i alla fall lustigt. Att Svarta madame fortfarande “lever”.

Nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Jag har haft värsta reseångesten idag. Jag har sett mig i spegeln och sett ett dunkande lok hela morgonen. Tågvagnen luktar som en riktigt gammal och fuktig hamburgare, och även fast jag vet att jag borde fokusera på det positiva, så är det som att den där svettiga hamburgaren har tagit ett grepp om mitt ansikte.

Fast jag tror det blir bättre bara jag äter lite yoghurt med vaniljsmak.

Vad jag ska göra i Stockholm är än så länge oklart. Ska jag vara riktigt ärlig har jag bara ungefär 2% koll på vad jag håller på med, och det kan appliceras på ungefär alla situationer som jag upplever i mitt vardagliga liv.

Men här sitter jag i alla fall på tåget och reser. Jag rör mig ju i alla fall. Visserligen bakåt, jag sitter baklänges, men men.

Min syrra sitter på första klass. Hon hade egentligen tänkt ta ett annat tåg i morse, men det blev inställd, så hon blev inbokad på mitt tåg i stället. Fast i första klass. Hon sitter i vagn ett, jag sitter i vagn fjorton. Jag sitter där deras avfall hamnar.

Jag har min syster på besök så vi spelade in den här. Lite sorglig, men ändå hoppfull för hela mänskligheten eftersom den slutar lyckligt. Två av barndomsminnena är dessutom sanna.

Min dotter har börjat första klass. Förut brukade vi vara hemma på fredagarna, bara ta det lugnt, äta frukost i lugnt mak, äta lunch när vi kände för det och ha en lång helg tillsammans. Men nu har hon skolplikten. Jag typ ryser när jag tänker på det. Skolplikten. Hon i princip måste till skolan, annars kommer polisen och hämtar mig. Jag fattar ju att det inte är så allvarligt, eftersom jag har läst böcker om människor som hållits tillfångatagna av sina galna fäder som tatuerat in sina namn på deras lår utan att något hänt, så förmodligen skulle inget hända om jag kidnappade henne varje fredag.

Men ändå. Hon måste dit. Och jag tänker att det här är ju verkligen inte en lovande känsla som jag har, ifall jag ska klara av att uppmuntra henne att bli läkare (eller liknande) i 10+ år. Jag känner ju redan efter några dagar att det här att hon ska gå i skola är rätt pissigt.

Men jag får kämpa på. Väcka upp henne, ta henne dit, ge henne en frukt, säga saker som att matte är jätteviktigt och får hon riktigt bra betyg i sina ämnen så får hon en moppe när hon fyller 15 eller 16.

När jag var uppe i Latikberg sist hittade jag och syrran en av våra gamla Västra vägen-nytt-tidningar som vi gav ut på vägen där vi bodde. De flesta nummer har försvunnit, men här kan ni få ett smakprov ur ett ex som utgavs 14 juni 1998.