Det är ju ganska självklart att regler som gäller för  katter inte gäller för människor och vice versa. För att inte minst tala om sociala regler.

Men tyckte ändå tanken var kul när jag såg Frans twittra så här

Plötsligt såg jag Frans som en 12 veckors kattunge som jag inte avmaskat innan jag SÅLDE honom. För kattungar SKÄNKER man inte bort, det är omoraliskt.

Varje katt har ett värde och det är viktigt att markera det genom att sätta ett pris. Så jag ser framför mig hur jag sålde Frans för 100 spänn till en gammal ensam gubbe som sett lappen på ICA Maxi.

VARFÖR BLIR JAG SÅ GLAD NÄR JAG TÄNKER ATT JAG SÅLT FRANS OCH GJORT RÄTT FÖR MIG!

Minus det där att jag inte avmaskat honom förstås.

Har ni nån teori?

Är det normalt?

Skämt åsido.

Ni vet ibland när man är i nån gammal stuga och hittar gamla tidningar från typ 70 eller 80-talet? Och så kan man sitta och läsa och skratta gott åt det förgågna. Vet ni vad jag menar? Okej bra, det var allt.

Men nu med “mat” i magen. Baguetten kostade 20 spänn men köpgränsen för att betala med kort låg på 50. Sånt kan göra mig så jävla arg. Jag gick med arggråten i halsen till en bankomat. Jag kände mig sviken av samhället, av mänskligheten, av världen och av gud.