Två år av lidande och dödande, två år av människor på flykt, två år av humanitär katastrof. Det är resultatet av de uppror som till en början var sporadiska i början på 2011 men som i mitten på mars samma år eskalerade och präglat Syrien fram till idag. Under de två år som gått har de fredliga upproren övergått till ett fullskaligt inbördeskrig. Detta i kombination med utländska extremister som efter två år fått fotfäste i landet och (som en konsekvens av) ett politiskt maktspel mellan externa aktörer har förvandlat Syrien till den blodigaste av spelplaner.

Syrien har förvandlats. Det går inte att beskriva krigets konsekvenser och dess avskyvärda upplevelser som följd – lidandet, sorgen efter dödade familjemedlemmar, barn som förlorar sina föräldrar, föräldrar som förlorar sina barn, hela familjer/byar/stadsdelar på flykt och den humanitära katastrof som därav växer dag för dag. Detta är bara ord som går att rabbla upp men de upplevelser som är det syriska folkets verklighet, det som vi tror oss förstå via dessa ord men som är bortom vårt förstånd och vår verklighet.

Efter två år har situationen (krigets vardag) i Syrien normaliserats. Det är tydligt när man skummar igenom nyheterna här hemma i Sverige. Rapporteringen om Syrien har totalt stannat av. Numera är det endast vid extra många dödsfall (med syriska mått mätt – hur hemskt det än låter är det verkligheten) som situationen i Syrien toppar nyheterna. Men detta är som sagt ett tecken på att den rådande situationen i landet har normaliserats.

Samtidigt har FN förgäves försökt få oppositionen (även om den inte är en enhet utan snarare uppdelad i fraktioner) och Assadregimen att nå en politisk lösning. De misslyckade försöken kan tyckas ha flera orsaker. Det är dock en problematisk inställning. Det främsta hindret för en fredlig politisk lösning är utgångspunkten. Den härskande tanken utgår från att antingen störtas Assadregimen eller så tillintetgörs oppositionen. Först då kommer vår tids värsta humanitära katastrof att vara över.

Denna tanke har varit utgångspunkten för både Assadregimen och oppositionen och lett till två års krig (över 70 000 människor dödade) och kan, av allt att döma, fortsätta flera år till om inget konkret görs.

Sådan är (inbördes)kriget till sin karaktär: tiden är inte en faktor och lidandet och misären diskriminerar inte – barn som vuxna, civila som väpnade, alla är likställda inför krigets hemskheter.

När Kofi Annan skickades som FN’s fredssändebud till Syrien våren 2012 var förhoppningarna stora. Redan då skrev jag om Kofi Annans orealistiska optimism. Det var tydligt då, det är desto tydligare idag – så länge Assadregimen och oppositionen håller fast vid tanken om ”antingen-eller”, att tillintetgöra eller tillintetgöras, kommer lidandet att fortsätta.

Bara efter några månader lämnade Kofi Annan sitt uppdrag och i augusti 2012 efterträddes han av Lakhdar Brahimi. Även han skapade optimism som sedermera kom att rinna ut i sanden. Men Brahimi är medveten om den främsta orsaken, den orubbliga utgångspunkten för både oppositionen och Assadregimen. Under den gångna veckan informerade Brahimi FN om situationen och utvecklingen i Syrien, varefter han vände sig till journalisterna och sade;

“With the Syrians, I got nowhere.” (1)

Det är väldigt talande och pekar på Assadregimens och oppositionens inställning och utgångspunkt (antingen-eller). Det pekar även på hur verkningslös och hopplös hans uppdrag är. Inte pga. Brahimi själv, utan snarare pga. utgångspunkten. Hans handlingsplan för en fredlig lösning utgår från att Assad lämnar ifrån sig makten – något som för regimen, Ryssland och Iran är otänkbart. Men han pekade även på omvärldens handfallenhet;

“If they really believe that they are in charge of looking after peace and security, there is no time for them to lose to really take this question more seriously than they have until now.” (2)

Omvärldens handfallenhet grundar även den sig på utgångspunkten att ”tillintetgöra eller tillintetgöras”, liksom Assadregimen och oppositionen. Således har även världssamfundet delats upp i två läger, de som är pro-”antingen” och de som är pro-”eller”.

Denna utgångspunkt blev allt tydligare när USA’s utrikesminister John Kerry i helgen presenterade landets ståndpunkt – USA bistår oppositionen med 1,6 miljarder koronor och utökar därmed sitt stöd. Att pumpa en 1,6 miljarder kronor i ett pågående inbördeskrig är problematiskt, dels för att detta cementerar utgångspunkten om ”antingen-eller”, dels för att det uppmuntrar aktörer som Iran och Ryssland att rusta och bistå Assadregimen och därmed bidra till regional instabilitet på sikt, men framför allt för att de som känner av dess verkningar och konsekvenser är det Syriska folket.

Det är dags att på allvar skrida till handling, att ändra utgångspunkt och överväga en (fredlig) politisk lösning. Inte för oppositionens eller regimens skull utan för det Syriska folkets och medmänsklighetens skull, för att få slut på denna humanitära katastrof som dag för dag blir alltmer olidlig för Syriens folk.

Det är dags att se de människor som drabbas av lidandet, dödandet, flykten och förstörelsen, dags att börja bestämma sig för vad som kommer att skrivas i historieböckerna.

Sedan december 2012 har Turkiet inlett samtal med PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som sedan 1999 sitter fängslad på ön Imrali i nordvästra Turkiet. Ett fåtal försök att sätta igång förhandlingar har gjorts tidigare, dock utan några större framgångar. Till exempel, redan 2010 försökte man, med Storbritannien som medlare, att påbörja förhandlingar, den gången i Oslo. Men Osloförhandlingarna, som den kom att kallas, blev ett misslyckande. Vad talar för att de pågående förhandlingarna lyckas? Hur skiljer de sig från de tidigare misslyckade försöken?
 
Det finns flera skillnader mellan de för närvarande pågående förhandlingarna och Osloförhandlingarna. För det första, de pågående förhandlingarna sker öppet, i bemärkelsen att omvärlden är underrättad om att förhandlingar har inletts. Därmed inte sagt att det som sägs i förhandlingarna blir offentligt. Det är endast bråkdelar av det som sägs som kommer till allmänhetens kännedom. Osloförhandlingarna var däremot hemliga och brakade samman när ljudinspelningar från förhandlingarna mellan den turkiska underrättelsetjänsten (MIT) och PKK läckte. En annan skillnad gäller parterna i förhandlingarna. Osloförhandlingarna fördes mellan MIT och representanter för PKK. I de pågående förhandlingarna ingår förutom MIT och Öcalan, också företrädare för politiska partier. Ytterligare en skillnad är själva förhandlingarna i sig. Enligt uppgifter i turkiska medier är sker pågående förhandlingarna i olika etappar. Med andra ord, parterna måste genomföra det man enats kring vid varje etapp för att förhandlingarna ska kunna gå vidare till nästa steg – dvs. “ge-och-ta” förhandlingar.

Den avgörande skillnaden mellan de pågående förhandlingarna och Osloförhandlingarna handlar emellertid om Öcalans direkta delaktighet i förhandlingsprocessen. Från turkiskt håll har man insett att den enda vägen till att nå fram till PKK är att erkänna Öcalans ställning som ledare för PKK. Något som försummades under Osloförhandlingarna. Frågan är hur det på lång sikt påverkar fredsprocessen att Öcalan har en sådan central roll. Finns det inga andra parter som representerar kurderna men inte är delaktiga? Eller har Öcalan mandat att förhandla fram en lösning på kurdfrågan på egen hand? Det är frågor som är viktiga att ta i beaktande om man intresserar sig för dem långstigtiga konsekvenserna av dessa förhandlingar

Men vad innebär de pågående fredsförhandlingarna?

Utifrån de uppgifter som cirkulerar i turkiska medier gäller förhandlingarna mer än bara den kurdiska frågan. Det verkar röra sig om en generell överenskommelse om en nödvändig demokratisering i Turkiet. Daily Radikal rapporterade i januari att de pågående förhandlingarna, som äger rum på Imrali omfattar åtgärder för demokratisering i mer generella termer och en utvidgning av rättigheter för folket i Turkiet, oberoende av etnicitet. På så sätt kan man förstå det hela som att det inte enbart handlar om att lösa kurdfrågan, snarare verkar det som att den kurdiska frågan utgör en del av en mer generell linje för att demokratisera Turkiet. Förvisso är det kanske fördelaktigt att kurdfrågan beaktas i reformeringen av konstitutionen. Frågan är dock om det inte samtidigt eliminerar kurdfrågan och reducerar den till enbart rätten att få vara kurd? Det borde vara utgångspunkten snarare än slutmålet. I annat fall är risken för exklusion genom inklusion överhängande.

Enligt uppgifter är förhandlingarna tänkta att fortskrida enligt följande:

– Öcalan ska uppmana PKK:s ledning att utlysa vapenvila. I gengäld ska den turkiska regeringen frige tusentals fängslade KCK-medlemmar, samt påskynda konstitutionsreformerna.
– Därefter inleds samtal om att PKK ska lägga ned vapnen. Här kommer regeringen att göra eftergifter för att etablera ett ömsesidigt förtroende. Bland annat är det tänkt att regeringen slopar de hinder som idag finns vad gäller att studera på sitt modersmål (det gäller dock inte enbart kurdiska), en generell definition av medborgarskapet som inte stämplar medborgare som “Turk” utan som medborgare av republiken, utan etnisk prägel.
– I nästa steg ska PKK alltså lägga ned vapnen, samtidigt som regeringen ger PKK-gerillan amnesti, samt att Öcalan sätts i husarrest och lämnar Imrali-fängelset.
 
Det är vad som cirkulerar i turkiska medier om de pågående fredsförhandlingarna. Men vad innebär dessa steg i förhandlingarna?

Av allt att döma verkar det vara angeläget för parterna att etablera ett ömsesidigt förtroende som sedan ska ligga till grund för vidare förhandlingar. Det är ett absolut nödvändigt första steg. Men på lång sikt är reformeringen av konstitutionen oerhört viktigt. Den kan komma att både sätta gränser och ge möjligheter för hur fredsprocessen utvecklas långsiktigt. Det är inte realistiskt att inte ta hänsyn till kurdernas långsiktiga krav på självbestämmande. Hur kommer möjligheten för detta att återspeglas i en reformerad konstitution?

Samtidigt är misstron gentemot regeringen stor, av historiska skäl. Tanken om att fredsprocessen endast är ett skådespel och enbart har för syfte att ge AKP ett lyft i det kommande valet i år är inte lätt att skaka av sig. Även om en lösning inte kan nås innan valet kommer landet att kastas flera decennier tillbaka i tiden om det efter valet visar sig att avsikterna var att plocka väljare. Så sent som i januari uttalade sig premiärminister Erdogan om förhandlingarna och gav föga förhoppningar om bland annat amnesti för gerillan.

Abdullah Gul, som just nu befinner sig i Sverige svarar så här till Svd på frågan om undervisning i kurdiska på statliga skolor:

– Vi tar oss an dessa frågor med stort allvar, men det krävs nödvändiga motprestationer också.

Svaret är en del av Turkiets konsekventa linje att kuva det kurdiska språket. Att modersmålsundervisning kräver motprestationer är lite svårt att smälta. För det ger en fingervisning om utgångspunkten från turkiskt håll. Att erkänna kurder som folk och dess språk är inte en del av utgångspunkten. Vilket inte är gynnsamt på lång sikt om det inte från börjn är givet.

 
En viktig faktor är också de nationalistiska krafterna i Turkiet och hur de väljer att reagera mot detta. 
 
Men om parterna väljer att spela sina kort rätt, dvs. att bygga en stabil grund för bägge att stå på gemensamt, kan fredsförhandlingarna bana väg för en långsiktig lösning. En genuin lösning på den kurdiska frågan i Turkiet är ett första nödvändigt steg för en lyckad demokratiseringsprocess i landet.
 

Under tre dagar, med start idag, besöker Turkiets president Abdullah Gül Sverige. Besöket sker under en tid då det sägs att förväntningarna är stora på Turkiet under våren, vad gäller försöken att nå en lösning på den kurdiska frågan.

De senaste åren har Turkiet febrilt försökt signalera att man vill demokratisera landet. Men de reformer som sägs ha genomförts innebär i praktiken ingen förändring. I själva verket är yttrande- och pressfrihet, som garanteras i den turkiska konstitutionen, betydelselösa. Dessa friheter är begränsade och underordnade bestämmelser i strafflagen, närmare bestämt antiterrorlagstiftningen som åberopas godtyckligt titt som tätt. Men även med hänvisning till lagparagraf 301 – genom vilken man har kriminaliserat förolämpning av den turkiska identiteten. Här vet jag inte vad som är mest absurt, att man talar om för folket vad deras identitet innebär och “är” eller att turkiska journalister fängslas för att förolämpa sin egen identitet (enligt lagen) – här menar jag inte kurdiska journalister.

Mer absurt är att journalister som rapporterar om och citerar PKK kan väldigt enkelt hamna i fängelse. Att som journalist bevaka en demonstration (underförstått kurdiska demonstrationer) kan även det leda till att man hamnar bakom lås och bom. Detta gäller även politiska partier och andra organisationer. Generellt används artikel 301 för att straffa de som på något sätt förolämpar den turkiska nationen, eller som det senare kom att kallas “Turkiskhet”. Mer specifikt används artikel 216 i strafflagen för att konsekvent och godtyckligt fängsla personer som skriver om Kurderna/den kurdiska frågan eller på något sätt kritiserar/förolämpar armén. De som straffas med hänvisning till både artikel 301 och 216 är främst journalister, men även samhällsdebattörer och andra personer som uttalar sig offentligt. Att Turkiet fängslar flest journalister i världen är således inte oväntat.

Huvudtanken med en sådan lagstiftning verkar vara uppdelad i två delar – att a) godtyckligt tysta alla inlägg i den inhemska debatten om kurderna och den kurdiska frågan och att b) på så sätt garantera att staten sätter den politiska agendan, i synnerhet vad gäller den kurdiska frågan. Detta är en väldigt tydlig och medveten linje som regeringen stakat ut. Den turkiska regeringen har konsekvent hävdat att en lösning på kurdfrågan är möjlig endast om PKK är beredda att lägga ner vapnen. Man menar att så länge PKK bär vapen är en politisk lösning inte möjlig. 2009 förbjöd man det pro-kurdiska partiet DTP genom att anklaga partiet för att springa PKK:s ärenden. Så mycket för politiska lösningar.

Genom att stämpla PKK som busen och samtidigt koppla samtliga pro-kurdiska organisationer, politiska partier och journalister till PKK försöker den turkiska regeringen rensa offentligheten från meningsmotståndaren. Å ena sidan hänvisar man till en politisk lösning genom dialog, å andra sidan förbjuder man pro-kurdiska partier, fängslar samhällsdebattörer och yrkesverksamma journalister – i korthet, samtliga som försöker tala om kurderna, både i politiska och mediala sammanhang.

På så sätt har man enbart tillåtit PKK återspegla kurderna. Den förda retoriken gentemot PKK är ingen hemlighet – de är terrorister, alla som har kopplingar till rörelsen är terrorister, etc.  Medan BDP försöker föra upp den kurdiska frågan på den politiska agendan i det turkiska parlamentet hänvisar regeringen konsekvent till att PKK måste lägga ner vapnen. Att försumma BDP och rikta in sig på PKK, det är att reducera den kurdiska frågan till PKK. Således ser regeringen PKK både som problemet och lösningen på den kurdiska frågan i Turkiet. Denna paradoxala situation är en absurd verklighet. Detta har lett till – medvetet från regeringens sida – att man definierat den kurdiska frågan och erbjudit en enda möjlig lösning, en högst tvivelaktig sådan, nämligen att allt ska ske på regeringens villkor.

Det är en absurd situation att redogöra för, men det är desto mer absurt att försöka gå den politiska vägen för att nå en lösning. Den är obefintlig i realiteten. Men det som kanske är mer absurt än den rådande situationen i sig är den turkiska regeringens försök att själv definiera (dvs. inte erkänna) den kurdiska frågan och därefter lösa den efter eget tycke.  Det är dock dömt att misslyckas, liksom försöken att förneka att kurder existerade. Vilket inte var allt för länge sedan.

Turkiets paradoxala politiska linje gentemot kurderna är i sig ett hinder för den demokratisering regeringen förespråkar.

Men kan detta vara på väg att förändras, på riktigt? 

Sedan 2009 har AKPregeringen påbörjat vad som benämns “den demokratiska öppningen”. Tanken är mer frihet och mer demokrati. Fram till idag har turerna kring denna “utveckling av demokrarin” varit vaga och i praktiken inte inneburit något. Samtidigt har fredsförhandligar inletts för att nå en lösning på den kurdiska frågan.Men vad gäller förhandlingarna, egentligen? Vilket är utgångsläget? Och varför är förväntningarna så stora i dagsläget? Det får bli ett ämne för nästa inlägg.

Egyptians play soccer in Tahrir Square prior to planned events to mark the second anniversary of former President Hosni Mubarak's resignation, in Cairo, Egypt, Monday, Feb. 11, 2013. Anti-Muslim Brotherhood slogans are seen written in Arabic on the ground. (Foto: Amr Nabil / AP / SCANPIX)

Det är i sig både viktigt och intressant att ta en titt på hur Khomeini lyckades ta makten i Iran efter revolutionen 1979, men även för att det som då kunde skådas är i allra högsta grad aktuellt idag. Jag tänker på efterspelet av den arabiska våren – i synnerhet Egypten. Förutom den uppenbara likheten i att Mubarak är motsvarigheten till Shahen i Iran – det de hade gemensamt var att båda styrde enväldigt och båda störtades av folket – finns det flera andra intressanta likheter, liksom skillnader.

I kölvattnet av revolutionen i Egypten har Muslimska Brödraskapet lyckats komma åt makten genom fria val (dvs. relativt fria val). Förvisso är det befogat att kritisera valet i Egypten, men tänk då på att det är första gången någonsin som Egyptierna får rösta i fria val (vi låter därför bli att närmare gå in på den andra delen, nämligen “rättvisa val”). Likt Mubarak och Shahen har även Khomeini och Brödraskapet något gemensamt. Båda tog makten efter fria val.

Reaktionerna efter de senaste oroligheterna i Egypten är densamma som för två år sedan, nämligen det faktum att många inte vill att Egypten missar denna chans att påbörja en genuin demokratiseringsprocess, dvs. med västerländska mått mätt, så som vi känner till demokratin här. Och jag är övertygad om att även oppositionen i Egypten vill påbörja en demokratisering, till och med med västerländska mått. Således kan man även se ännu en annan likhet med Iran efter revolutionen, dvs. krafter som ville något annat än att införa ett politiskt system som grundar sig på religionen, i detta fall Islam. Vidare är en annan likhet det faktum att det i både Iran och Egypten under revolutionen fanns en målmedveten och organiserad religiös grupp. Men det finns avgörande skillnader mellan dessa.

Efter monarkins fall i Iran åtnjöt Khomeini ett brett folkligt stöd, dock inte i den bemärkelsen att folket visste vad Khomeini ville åstadkomma. Snarare i bemärkelsen att man visste att man inte ville ha Shahen. Sedan fick det bli som det blev, enkelt uttryckt. De andra krafter som fanns i Iran då (och vissa som ännu existerar) var inte folkligt förankrade nationellt, även om de i vissa provinser åtnjöt överväldigande folkligt stöd. Det beror på att deras ändamål inte var att förändra hela Iran; ta Kurderna som exempel, vilka hade som mål att etablera ett regionalt kurdiskt styre och därmed inte hade en nationell agenda i samma bemärkelse som Khomeini, även om de ville se att Iran tog en annan riktning än den som Khomeini stakade ut. Att Khomeini hade folkligt stöd efter Shahens flykt berodde delvis på att han var en aktör redan under revolutionen. Någon sådan figur fanns inte i Egypten under revolutionen, inte i närheten av den roll som Khomeini spelade i Iran. Således präglades inte revolutionen i Egypten religiöst på samma sätt som i Iran genom Khomeini. Av den anledningen är det fortfarande möjligt att Egypten går en annan väg än vad Iran gjorde 1979.

En annan skillnad mellan länderna är militärens roll. Efter det att Shahen flydde landet och revolutionen hade uppnått sitt syfte tog Khomeini ett järngrepp om den väpnade makten. Den skulle nu skydda revolutionens anda, vilket den gör än idag. I Egypten har en sådan utveckling varit frånvarande – för demokratins skull måste man säga tack och lov. Det vore förödande för Egypten om militären hoppade efter Mursis och det Muslimska Brödraskapets pipa. Istället finns det i Egypten utrymme för politiska strider, som i förlängningen i allra högsta grad är gynsamma, dvs. om de får fortsatt utrymme. Inte minst för etablerandet av en politisk kultur som inte präglas av väpnade konflikter mellan olika politiska parter – likt Irak där Shiia- och Sunnimuslimer lönnmördare och självmordsbombar varandra.

Så måste det även fortsätta. De politiska striderna måste fortsätta och även intensifieras om Egypten ska ha en chans att påbörja en demokratiseringsprocess. Oppositionen måste intensifiera sin kritik och stå enade mot Mursis och Brödrakapets ambitioner om en islamisk stat. De måste föra vidare revolutionens hopp och syfte i politikens korridorer. Annars går revolten om intet.

Brödraskapet kan islamisera statsapparaten lagenligt

Men Egypten verkar gå en annan väg än Iran för hur man vill etablera en islamisk stat. Under den rådande övergångsperioden har parlamentets övre kammare den lagstiftande makten. Vilken domineras av företrädare för Brödraskapet. Nu senast har regeringen (ledd av Brödraskapet) föreslagit nya lagar gällande protester och demonstrationer, onekligen till följd av att protesterna tagit fart igen. Kritikerna menar att detta kommer att begränsa möjligheten för demonstranter att visa sitt missnöje med hur landet formas i ett läge där vägen för ett framtida Egypten stakas ut. Om folket inte redan nu har möjlighet att visa sitt missnöje kan det vara försent, åtminstone inte lönt, längre fram.

Den nya lagen, när (inte om) den röstas igenom av övre kammaren, kommer bland annat att förenkla möjligheten för polisen att avbryta och/eller förbjuda demonstrationer. Det blir även förbjudet för demonstranterna att täcka sina ansikten. Något som kan bidra till att färre vågar bege sig ut på gatorna pga. rädslan för repressalier från polisen i efterhand. 

Det är just på detta vis, genom att koncentrera den lagstiftande makten i parlamentet till övre kammaren, som Brödraskapet på ett legitimt sätt kan blåsa folket på möjligheten till en demokratisk utveckling. Makten att stifta lagar är kanske ännu effektivare än makten över de väpnade styrkorna för att grunda en islamisk stat. Om inte annat kan Brödraskapet åberopa den legitima processen fram till grundandet av en sådan stat.

Hoppet lever, knappt

Så länge människor aktivt ger sig ut på gatorna och fredligt visar sitt missnöje med var landet är på väg och hur regeringen agerar kommer revolutionens anda att vara vid liv. Det är därför av vikt för Egyptens framtid att det civila samhället är aktivt, men av lika stor vikt är det att deras röster når maktens korridorer. Således är det oerhört viktigt att den sekulära politiska oppositionen fortsätter att höja rösten i parlamentet.

Men hoppet lever även tack vare att militären vare sig lutat åt det ena eller andra politiska hållet. Till skillnad från revolutionens efterspel i Iran och militärens roll har Egyptens militär agerat jämförelsevis neutralt. Det beror på att militären efter revolutionen i Iran var försvagad och inte lika avancerad om den är idag, medan den egyptiska militären avhållit sig från att göra större politiska utspel. Att den inte är religiöst präglad kanske är mest avgörande.

Samtidigt bör man vara realistisk och inte låta hoppet gå över till naivitet. Det som kanske mest av allt bidrar till att breda väg för en viss väg framåt för Egypten är samhällsdebatten. Hittills har den dominerats av utspel från olika religiösa figurer som på var sitt håll uttalar, rent ut sagt, patetiskt. Men icke desto mindre äger de samhällsdebatten, de sätter agendan. Och det är även här viktigt att oppositionen tar för sig, om inte sätter åtminstone påverkar agendan.

Foto: Manu Brabo / SCANPIX / AP

Situationen i Syrien är, av allt att döma inte på väg mot “rätt” riktning. Den är inte på väg mot någon riktning egentligen. Onekligen kan man hävda att Assadregimen har försvagat, men också mer brutal. Under snart två år har Syrien härjats av strider mellan oppositionens olika väpnade fraktioner och regimstyrkor. Huvudsakligen har detta endast lett till att människor förlorat sina familjer, sitt hem och sina liv. Situationen har lett till en humanitär katastrof, en väldig utmaning för FN. Detta är den information som vi ser, hör och själva talar om. Läget är dock mer komplex än det vi ser och hör.

Jag har tidigare skrivit att ett grundläggande hinder för en politisk lösning i Syrien är dels oppositionens agenda – dvs. att störta Assadregimen – dels Assadregimens förnekande av en existerande politisk opposition – dvs. att den s.k. oppositionen endast är simpla terrorister och på så sätt avfärdar deras agenda. Om man ska tro regimen är oppositionen marionetter i händerna på Syriens fiender, dvs. västvärlden och gulfstaterna. Förvisso är det naivt att vifta bort tanken om att västvärlden och gulfstaterna försöker påverkar situationen i landet. Därmed inte sagt att endast dessa aktörer spelar  en avgörande roll. Tvärtom finns många intressen “representerade” i konflikten, rättare sagt inbördeskriget. Samtidigt som gulfstaterna försöker mer eller mindre påverkar utgången i Syrien, bland annat genom att stödja delar av oppositionen finansiellt och materiellt (vapen), gör Iran allt för att göra detsamma.

Iran, en nära allierad till Assadregimen, försöker skydda sina intressen. Vad som skiljer Iran från andra aktörer i detta fall är att man har en tudelad strategi för att skydda sina intressen. Å ena sidan har Iran hela tiden varit tydliga med att stödet för Assadregimen består, å andra sidan har man skapat milisgrupper – enligt uppgifter bestående över 50 000 man – som agerar utifrån iranska intressen. Skulle Assadregimen falla kommer Iran att ha kapacitet att ställa till med ofog, dock försöker Iran göra allt för att hindra att Assadregimen faller.

Visst finns det marionetter inblandade i inbördeskriget i Syrien, men de är inte endast i händerna på USA och gulfstaterna.

En politisk lösning är inte möjlig

För första gången sedan konflikten i Syrien startade har Assadregimen yttrat en vilja för en politisk lösning. Enligt ett uttalande från regimens informationsminister Omran Zoabi är Assadregimen beredd att inleda en förutsättningslös dialog. Man välkomnar samtliga aktörer att ingå i denna dialog, förutsatt att dessa lägger ner sina vapen. Så mycket för förutsättningslös dialog.

I nuläget finns det inga realistiska förutsättningar för en politisk lösning. Således är varje försök att nå en sådan lösning fruktlös.

Ledare för Syriens Nationella Råd, Moaz al-Khatib sade i slutet på januari att man är beredd att inleda samtal med Assadregimen, förutsatt att man först och främst fokuserar på få bort Assad från makten. Detta har jag tidigare belyst som ett grundläggande hinder för en politisk lösning. Även om Assad är beredd att förbise sin egen stämpling av oppositionen som simpla terrorister är inte oppositionen beredd att överge sitt främsta mål, nämligen att få bort Assad från makten.

Även med Assad borta från makten kommer en politisk lösning inte att vara enkel. Tvärtom kommer många intressen att kollidera i sin sträva att forma en ny framtid för Syrien.

Vad är då en realistisk väg framåt i nuläget? Säg den som vet. Den enda vägen framåt, om man verkligen vill finna en lösning på  och få slut på en växande humanitär katastrof är att Assad stiger ner från makten. Men som sagt, därmed inte sagt att det blir enkelt därefter. Förhoppningen är dock att det åtminstone bli en politisk strid om makten och inte en fortsatt väpnad strid.

Ryssland har enligt utsago bjudit in representanter både för Assadregimen och oppositionen till Moskva i ett försök att nå en politisk lösning. Det är oklart om parterna kommer att mötas för samtal. Klar är dock att det kommer vara fruktlöst att träffa respektive representant mot bakgrund av respektive utgångspunkt. Även Iran har anslutit sig till den skara som förespråkar en politisk lösning. Det spelar dock ingen roll vilka som ansluter sig till denna skara. Vad som spelar roll är oppositionens gemensamma nämnare – att få bort Assad från makten. Något vare sig Ryssland eller Iran kommer att skriva under på och Assadregimen har ingen tanke på att inleda en dialog med förutsättningen att diskutera hur Assad ska lämna ifrån sig makten. Inte heller har oppositionen en tanke på att lämna ifrån sig vapnen – en förutsättning för att inleda en nationell dialog enligt Assadregimen.

En lång väg mot ett nytt Syrien

Samtidigt som det politiska spelet fortsätter att vara fast i ett dödläge börjar syrierna oroa sig för vem som kommer att ta makten efter Assad. Att tolka det som att de gett upp på regimen är felaktigt. Snarare bör det tolkas på så sätt att inbördeskriget börjar sakta normaliseras efter snart två år. Människor börjar inse att den rådande situationen kommer att bestå. Hoppet om en politisk lösning syns inte i horisonten.

Men det är med rätta som oron för framtida makthavare börjar öka. Just nu finns ingen enad opposition, snarare består den av diverse fraktioner med skild agenda. Detta lämnar många frågor obesvarade och spär på oron för framför allt ett islamistiskt maktövertagande efter Assad. Det är främst oron för ett sunnitiskt maktövertagande som  oroar shiiter som är i minoritet, och alawiter som i sig är en minoritet bland shiiterna. Men även kristna är minoritet.

Lägg därtill de ca. 10% kurderna som inte aktivt deltagit i striderna mot regimen utan koncentrerat sig på att säkra sina territorier med egna väpnade styrkor. Sett utifrån kurdernas perspektiv gör de klokt i att inte vara en del av resten av oppositionen. Dock garanterar detta inte något. Tvärtom kan detta leda till konflikt med de nya makthavarna. Redan nu rapporteras om konflikter med FSA.

Den rådande situationen i Syrien tyder, i alla fall i dagsläget, på att någon förändring inte är i sikte, ännu. De förändringar som just nu sker kommer att lägga grunden för det nya Syrien, på både gott och ont. Vad som är säkert i dagsläget är att den väpnade oppositionen – även om den politiska delen av oppositionen viker sig – kommer att strida in i det sista för att få bort Assad.

När Assad störtas – för jag är övertygad om att detta i slutändan är oundvikligt – politiskt eller väpnat, är vägen mot ett nytt Syrien väldigt lång. 

De senaste veckorna har allt fler hängningar skett offentligt, ofta i parker och dylika platser. Att verkställa ett dödsstraff genom hängning är ingen nyhet när det kommer till Iran. Dock sker majoriteten av alla hängningar, liksom samtliga verkställda dödsstraff, innanför fängelset portar, utan insyn. Men varför har offentliga hängningar ökat så drastiskt den senaste tiden?

Varje år verkställs flera hundra dödsstraff i Iran, således är nyheten om verkställda dödsstraff i sig inget nytt. Egentligen bör man säga att avrättningar sker, för att i många fall torteras människor till döds, utan att för den delen vara dödsdömda – för att inte säga hur inhumant både dödsstraff och avrättningar av alla slag är. Men det som är nytt är den ökning av offentliga hängningar som har skett. Vi kommer till det.

Under 2009 chockades Iranska makthavare av den upprorsstämning som en följd av ännu ett iscensatt val (i detta fall presidentval). För att göra det kort; i Iran så måste man godkänns för att få ställa upp i val, lägg därtill det omfattande valfusk som förekommer. I år, 14 juni är det åter dags att “rösta” fram en ny president (Ahmedinejad har suttit två mandatperiod och kan därför inte ställa upp en tredje gång). Även om regimen lyckades stävja det missnöje som yttrade sig i form av bland annat kravaller, lever tankarna och missnöjet i sig kvar. I och med det uppkommande presidentvalet försöker regimen ingjuta rädsla bland folket. De gör allt för att förhindra liknande kravaller som de efter presidentvalet 2009. Hur gör man då, för att ingjuta rädsla, skräck, etc.?

Det är här dessa offentliga hängningar kommer in i bilden. Även om detta inte är något nytt fenomen i Iran är det inget man vänjer sig vid. Genom att, nu som senast, avrätta två unga killar i in park i Tehran vill regimen uppenbarligen statuera exempel. Enligt myndigheternas agna utsago menar man att bland andra den senaste offentliga hängningen – två unga killar i 20 års ålder, dömda till döden efter att ha bestulit någon på 20 dollar och knivhuggit denne – är ett sätt att statuera exempel på vad som sker med tjuvar. Något som enligt myndigheterna har ökat. 

Förvisso kan det mycket väl vara på så vis att myndigheterna verkligen tror att dödsstraff och därmed offentliga hängningar avskräcker. Men att tro sig ha funnit en lösning på ett problem genom att offentlig avrätta människor är varken humant eller konstruktivt, på något sätt. Men det är ändå rimligt att anta att myndigheterna inte är så pass retarderade att de verkligen tror på detta.

För att komma till saken; dessa offentliga hängningar är helt klart ett sätt att avskräcka människor från något. Men jag betvivlar starkt att det rör sig om stöld. Snarare tror jag att denna ökning av hängningar i det offentliga (det är möjligt att även andra sätt att verkställa ett dödsstraff kan komma att utföras offentlig) är i avskräckande syfte inför presidentvalet i juni. Om stöld innebär dödsstraff, vad kan vi då förvänta oss om någon motsätter sig regimen, och därmed hela systemet? Hängning är (hur hemskt det än låter) en mild form av avrättning, jämfört med stening eller tortyr. Efter att ha ingjutit skräck bland folket i Iran i över 30 år, har man samtidigt förmedlat vad man är kapabel till. Det som sker i det offentliga är endast en utskuren bit av verkligheten innanför fängelsernas portar i Iran. 

Det ter sig möjligen som en enkel analys att koppla ihop ökningen av dödsstraff och det kommande presidentvalet. Dock är det inget argument mot att det inte är på så vis. Tvärtom är det just genom sådana primitiva och förutsägbara metoder som regimen biter sig fast vid makten.

Foto: Charles Dharapak / SCANPIX SWEDEN

Ibland, då och då vill man pausa, spola tillbaka och återuppleva en händelse av ren förvåning, bestörtning, etc. Nästan alltid önskar den som är i centrum av händelsen att detta inte vore möjligt. Men året är 2012 och att pausa, spola och spela upp en händelse igen (förutsatt att den fångats på film) är lika enkelt som att öppna en olåst dörr.

Denna gång är det Republikanernas presidentkandidat, Mitt Romney som innerligt önskar att detta inte vore möjligt. I en hemliginspelad video som publicerats av David Corn på MotherJones.com talar Romney inför donatorer att han i princip avskyr ca. hälften av USA:s befolkning. Det verkar vara ett av Romneys mest öppenhjärtiga tal hittills i valkampanjen:

“Oavsett vad kommer 47 procent av befolkningen att rösta för presidenten [Obama]. Det är alltså 47 procent som är med honom, som är beroende av staten, som anser sig vara offer, som anser att staten bör ta hand om dem, som anser att de har rätt till sjukvård, till mat, till bostad, till [allt möjligt]. Att detta är en rättighet de har. Och att staten bör förse de med detta. Och de kommer att rösta på denna president oavsett [...] Det finns människor som inte betalar inkomstskatt.” 

Efter denna bravad har han med stor sannolikhet på förhand förlorat valet – om nu inte ett mirakel sker, som att Obama gör något ännu värre. Det finns en rad andra hemliga videoinspelningar (här  och här) som avslöjar den riktiga Mitt Romney, hans hela essens som mänsklig varelse och syn på sin omgivning. 

Men faktum är att en betydande andel av de som inte betalar inkomstskatt betalar andra former av skatt i USA. Men om vi kollar närmare på den del av befolkningen som inte betalar inkomstskatt kan vi se att den till stor del består av pensionärer, studenter och de som har blivit av med jobbet – alltså människor som antingen har betalat skatt tidigare och/eller kommer att betala skatt i framtiden.

Vad som är desto mer iögonfallande är att Romney tar för givet att dessa människor utan vidare röstar på Obama. Vad han egentligen menar är att hans politik slår hårdast mot de som är mest utsatta, de som har det svårt, de som inte är arbetsföra men bidragit till samhället hela sitt liv. Att hans politik är utformad för den del av befolkningen som redan har sitt på det torra, de som redan har det bra och i synnerhet de som har det bäst. Vilket i sin tur innebär att Obama är den som skulle gynna de människor som ingår i kategorin som inte betalar inkomstskatt (för att de inte har någon inkomst att skatta), att alla bidrar efter förmåga och betalar -som Obama själv uttrycker det – “fair share”.  Att Obamas politik inte är gynnar de som redan har det bra utan ser till att alla får ett värdigt liv. 

Lyssnar man noga märker man att Romney i princip avslöjar sin kampanjstrategi – han vill satsa på den 5-7 procent av befolkningen som inte är “Obamafierade” och nå ut till de. De anser han vara resonabla människor.  Notera att han tar för givet att resten av befolkningen (ca. 46%) har han redan runt lillfingert. Viktigt är att inte glömma vilka ideologiska grunder Romneys människosyn vilar på. Något mer groteskt än detta och en mer nedvärderande, avskyvärd och inhuman syn på människor från politiskt håll i modern tid får man nog ta och leta efter, förslagsvis med förstoringsglas.

De finns även videomaterial som ännu inte släppts av David Corn – men väntas släppas framöver. Bland annat (se länkarna ovan) säger Romney i en annan snutt; ”Jag skulle ha haft bättre chanser att bli president om jag var en latino…” och att han “… faktiskt föddes med en silversked i munnen…”. Lycka till framöver då, Mitt (the-silverspoon) Romney. 

Men detta visar också hans karaktär som person – självupptagen och egenkär som ser ner på andra människor i samhället som inte haft samma möjligheter eller av annan anledning inte varit lika framgångsrik som honom. Kan Mitt Romney vara den värsta kandidaten genom tiderna?  Tror ett svenskt uttryck förklarar hela situationen rätt bra: När jakten är slut, då är den slut - i detta fall för Romney.

Protester i Indionesien. Foto: Dita Alangkara / AP / SCANPIX

I flera dagar har nu protester mot USA ägt rum i MENA, men numer även i Europa. Förvisso får man så klart protestera mot något man anser vara fel. Å andra sidan bör protesterna riktas mot den/dem man anser agera/yttrar fel(aktigheter) och vara fredliga och förnuftiga. 

Ponera att en svensk privatperson yttrar Islamofobiska åsikter och detta skulle resultera i häftiga protestaktioner. Att de som känner sig kränkta/förolämpade/illa behandlade agerar mot den svenska regeringen, att muslimer i Mellanöstern eller Nordafrika börjar attackera svenska konsulat. Skulle det vara i närheten av rättfärdigat agerande? Nej!

Varför? Varför skulle det vara rättfärdigat? Att en privatperson yttrar Islamofobiska åsikter har ju ingen som helst koppling till den svenska regeringen, än mindre de svenska konsulaten i de olika länderna. Man har så klart rätt att ta ställning i sådana fall där någon yttrar Islamofobiska åsikter. Frågan är om man inte bör göra det? Men att ge sig på den svenska regeringen och svenska konsulat är oacceptabelt. Att en ambassadör dödas till följd av att någon yttrat sig kritiskt och oförståndigt om Islam är alltid fel. Det skulle vara fel även om det gällde Kristna, Judar, Buddister, Hinduer, etc. varje människa med en gnutta vett är nog medveten om att det hela är fel. 

Vad man inte får glömma i sådana här fall är att trångsynta och extremistiska krafter inte tar hänsyn till landsgränser. De finns överallt, i alla länder och är i grunden av samma karaktär, om än riktade mot olika håll. Att någon i USA producerar en amatörfilm som svartmålar och demoniserar Muhammed och därmed Islam och muslimer har ingenting med USA som land att göra. Är den amerikanska ambassadören Chirs Stevens (som dödades) eller Vita huset skyldiga och bör de stå till svars för vad någon har gjort eller sagt? Ingen dag i veckan. Lika fel som det är att utkräva ansvar från muslim eller Islam i sig för vad olika extremistiska grupper runt om i världen just nu gör mot amerikanska ambassader och Chris Stevens död, lika lite bör USA ta ansvar för vad en amatörfilmare gör/säger. Att amatörfilmaren inte representerar USA eller den amerikanska befolkningen är lika uppenbar som att de extremister som attackerar amerikanska ambassader runtom i världen inte representerar muslimer eller Islam som religion.

Vad man mer inte får glömma är att det alltid finns krafter som vill hälla bensin på elden. Att liknande protester nu börjar äga rum i Europa (nu senast i Norge) är ett ypperligt bevis på att det finns krafter som önskar att spä på den anti-amerikanska retoriken och sätta den i verket runt om i världen. Att människor låter sig vilseledas och utnyttjas för andras ändamål är alla dagar i veckan sorgligt, men framför allt farligt. Att dessutom möta hat med hat sätter endast likhetstecken mellan en själv och den man hatar för att den hatar en. Var är förnuftet? Sådant bidrar endast till att infektera relationer mellan människor och kulturer. Idioti, med andra ord.

Läs även: Nyheter24.se - “Det här är den exakta motsatsen till vad Muhammed lärde ut” , DN 

Bill Clinton, Barack Obama Foto: J. Scott Applewhite ( SCANPIX

När var det senast vi såg en ex-president buga för en sittande president? Tillsammans – det var budskapet som Clinton sände.

The Clinton Factor

Vanligtvis tröttnar man på ett tal/anförande relativt snabbt. Redan efter 10-15 brukar en vanlig åhörare stänga av och bara försöka härda ut – dvs. om det inte är Bill Clinton som står på scen och talar. Hans tal i natt på Demokraternas konvent (DNC) varade i hela 52 minuter – 52 humoristiska, fartfyllda, kraftfulla och samtidigt simpla minuter. Han lyckades som få att fånga intresset hos tittare och lyssnare, både på palts och hos de som satt hema i TV-soffan. Så här sade en Republikan strax efter Clintons tal:

Jag önskar att vi Republikaner hade någon på vår sida som kunde göra detta [som Clinton], men det har vi inte.

Men Clinton är inte bara en skicklig talare. Han har även en bra meritlista, inte minst som president. Är Obama nya Clinton? Det är i alla fall vad Demokraterna försöker få folkamassorna att tro. Kommer det att gå hem? Till en betydande del kommer det att stärka det redan existernade stödet för Obama men det kommer inte gå hem i sådan stor utsträckning som man vill. Å andra sidan är nog Demorkaterna väl medvetna om att Obama+Clinton inte är lika med ökat stöd för Obama. Det är nog därför som Clinton är endast en faktor i en större plan att nå ut till väljarna. Men den viktigaste signalen som Demorkaterna skickar ut genom att låta Clinton tala på bästa sändningstid (i 52 minuter) är att de är enade. Att det finns en kontinuitet mellan de demokratiska presidenterna, en strävan efter att bygga upp en stark medelklass som både gynnar deras politiska ambitioner och medelklassen i sig. Clintons satsningar på medelklassen under sitt presidentskap framställs  som vore den ärvd av Obama – Will be continued…!

The Michelle Factor

Mor, hustru och USA:s första dam, Michelle Obama. Under sitt tal var hon ingen “First lady” utan en mor och hustru, som de flesta andra kvinnor är. Ann Romney framstår som en vaxdocka i jämförelse med Michelle Obama som var på högvarv. Just i detta val (trots att det är 2012) har frågor som jämställdhet på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor och inte minst abortfrågan bidragit till att fokus hamnat på kvinnor, deras rättigheter. Under de två dagar som DNC har pågått har Demokraterna varit skickliga på att föra fram kvinnor och måla upp en bild av Obama som en förkämpe för allas lika rätt och Michelle Obama som kvinnornas röst i vita huset. De är där, i Vita huset, de får gehör. Den bilden av Michelle lyckades hon själv förmedla genom sitt tal väldigt bra, men även de andra kvinnor som tilläts tala – vanliga amerikaner, politiker, etc. – förstärkte denna bild.

Inatt kan vi nog väntas oss ytterligare försök från Obama att nå ut till kvinnliga väljare. Och det är i stor utsträckning kvinnor i medelklassen (nästans uteslutande) som Obama försöker nå. Man är medveten att de som kan relatera till Michelle Obama är kvinnor ur grupper som återfinns inom medelklassen. Kanske blir satsningen på medelklassen den avgörande faktorn i valet – en stark medelklass kommer att gynna Obama och stjälpa Mitt Romney’s chanser att bli president. Faktum är att Romney inte ens ansträngt sig för att nå ut till medelklassen.

Foto: David Goldman / SCANPIX

Överraskningstalare på Republikanernas nationella konvent var som känt ingen mindre än självaste Clint Eastwood. Det är i vanlig ordning att kändisar och framstående personligheter stödjer en kandidat och får utrymme för att fiska röster – dvs. “Like-me-by-association”. 

Men Eastwood var nog långt ifrån vad Mitt Romney behövde. Det blev bitvis pinsamt och bitvis sluddrigt och bitvis krystat. En gammal och grå Eastwood som skulle visa sitt stöd för Romney koncentrerade sig istället på att mobba Obama. Han hade till och med en tom stol som skulle föreställa Obama och han gjorde en monolog. Något som bara framhävde Eastwoods förvirring som kommer med åldern. Det var med andra ord en platt ballong som Republikanerna hade bjudit in.

Romneys viktigaste stund – “America, America, America…. and jobs, and America”

Romney verkade vara så saklig som en kandidat utan egentliga visioner kan vara. Men hans tal var i sin helhet en nationalistisk deklaration. Fokus låg på hur icke-amerikanskt Obama har agerat:

“President Obama has thrown allies like Israel under the bus, even as he has relaxed sanctions on Castro’s Cuba. He abandoned our friends in Poland by walking away from our missile defense commitments, but is eager to give Russia’s President Putin the flexibility he desires, after the election. Under my administration, our friends will see more loyalty, and Mr. Putin will see a little less flexibility and more backbone.”

Ett av många exempel i Romneys tal om att åter vara stolta Amerikaner. Lite som en hamster i ett hjul, en upprepning utan förändring.

Men man ska kanske också lyfta fram vad Romney sade konkret också. Bland annat sade Mitt att hans “plan” skulle skapa 12 miljoner nya jobb under hans första mandatperiod. Det komiska i detta uttalande är att det är sanning att 12 miljoner nya jobb kommer. Men att det skulle vara en följd av hans politik är inget annat än lögn. Han vill ta åt sig äran för något som inte han kommer att bidra till – snarare “ära-by-association” eftersom dessa jobb kommer under hans mandatperiod (dvs. om han blir president).

Romneys siffra (12 miljoner nya jobb) är inte hans egna och inget som kommer att vara följden av hans politik. Amerikanske bedömare har tidigare satt en prognos på 12 miljoner nya jobb de kommande åren. Bedömningen har inte utgått från Romneys tilltänkta politiska linje utan från det rådande läget. Tvärtom kan Romneys politik komma att stjälpa detta och slopa möjligheterna för dessa jobb snarare än att vara den bidragande faktorn. 

Republikanerna gjorde även allt för att “humanisera” Mitt Romney och bryta ned hans icke-karismatiska och icke-charmerande karaktär och förmänskliga Romney som person.

Bara en timme innan han skulle hålla sitt livs tal sändes en biografi om Mitt Romney, en väldigt emotionell sådan. Så till den grad att det nästan kändes lika framkrystad som Clint Eastwoods snöpliga framträdande. Den var tänkt att vara personlig och lyfte bland annat fram den tid då Romneys fru Ann genomgick en svår period under en tids svår sjukdom.  Strävan efter att förmänskliga eller ge en mer personlig och karismatisk bild av Romney har pågått en längre tid. 

Detta är väldigt talande för hur amerikanerna upplever Romney – en opersonlig fasad utan karisma eller karaktär. Något som Republikanerna har insett och försöker göra något åt. Framöver kommer detta vara en viktig ingrediens när Romney och Obama går in i slutspurten. Obamas karaktär… ja den talar nog för sig själv.