Sedan 2002 har ”Neo-Ottomanismen” använts för att beskriva och förklara Turkiets utrikespolitik under AKP partiets tid vid makten, med Erdogan vid rodret. Det är inte svårt att räkna ut var denna nya benämning har sin grund – nämligen Ottomanska Riket. Även om ”Neo-Ottomanismen” fått spridning det senaste decenniet  för att beskriva Turkiets utrikespolitik myntades begreppet redan på 1970-talet av grekerna. Det var i samband med att Turkiet landsatte trupper på Cypern 1974 som grekerna kom att beskriva landets agerande som ”Neo-Ottomanism”. Men grekerna var nog fel ute. Turkiets militarisering av norra Cypern kan snarare benämnas Ottomanism än Neo-Ottomanism.

För att förstå Neo-Ottomanismens effekter i Syrien måste man först och främst se det i en större kontext – nämligen Mellanöstern och Nordafrika (MENA).

Traditionellt har Turkiets utrikespolitik varit i enlighet med Kemalistisk ideologi, något som AKP-regeringen sedan 2002 försummat, mer eller mindre, till fördel för Neo-Ottomanismen. Uttrycket ”zero problem with neighbors” är grunden för Turkiets nya utrikespolitiska riktning. Detta har medfört att Turkiet engagerar sig politiskt, ekonomiskt och kulturellt i regioner som landet historiskt haft kopplingar till, i detta fall regioner som varit en del av det Ottomanska riket, dvs.  MENA och Balkan.

Den Kemalistiska ideologin förespråkar en mer västvänlig utrikespolitik, värdesätter nationell identitet och sekularism. Emellertid förespråkar den Kemalistiska ideologin att det påstådda kurdiska hotet elimineras, som anses vara ett hot mot den nationella identitet. Därmed är kemalisterna förargade över västvärldens stöd för kurderna. Kemalisterna, liksom Neo-Ottomanisterna, förespråkar godare relationer mellan Ankara, Tehran och Damaskus – kemalisterna i syfte att förhindra kurdisk nationalism och i det långa loppet en kurdisk statsbildning i respektive land, och Neo-Ottomanisterna i syfte att öka landets regionala inflytande (ekonomiskt, kulturellt och politiskt).

Men det innebär inte att Neo-Ottmanisterna inte vill förhindra eventuella kurdiska statsbildningar eller att kemalisterna inte vill öka landet inflytande i regionen. Snarare väljer man att bemöta dessa frågor olika. Exempelvis har den turkiska statens hållning gentemot kurder inte förändrats mer än att man under AKP:s styre har valt att kontrollera reformerna gällande kurdernas rättigheter. Man har valt att sätta agendan för vilka rättigheter som ”passar sig” för kurderna. En kurdisk statsbildning eller ökade rättigheter för kurderna – politiskt och kulturellt – är otänkbart även under AKP-regeringen.

Landets ekonomiska tillväxt är ett resultat av just Neo-Ottomanismen – Turkiet har ekonomiskt engagerat sig främst i MENA och skapat goda relationer till sina grannländer, vilket i sig har medfört att Turkiet blivit en ekonomisk maktfaktor i regionen som i sig också bidragit till att landet stärkt sin regionala politiska roll. Främst har Turkiet lyckats förbättra relationen till Iran, Irak och Syrien (Turkiet och Syrien hade goda relationer fram till sommaren 2011 då Turkiet motsatte sig Assadregimen och uppmanade Assad att lämna makten).

Vad gäller Syrien vill Turkiet ha en stabil övergång till ett nytt Syrien. Ett stabilt Syrien innebär för Turkiets del en stabil region och därmed en stabil marknad (ekonomiskt). Turkiets vilja att skapa stabilitet i Syrien är inte endast altruistiskt, inte heller är det för att visa solidaritet till sina ”muslimska bröder i Syrien” – det finns tre, utifrån ett turkiskt perspektiv, viktiga anledningar till varför Turkiet försöker skapa stabilitet i Syrien och backa oppositionen i Syrien.

En anledning är ett ekonomiskt perspektiv – Syrien är en viktigt handelspartner för Turkiet, speciellt vad gäller exporten. Den andra anledning är kurder – Uppskattningsvis är 10-12 procent av befolkningen kurder i Syrien och ca. 20 procent i Turkiet, vilka bor i gränstrakterna i respektive land. Situationen i Syrien hotar den relativa stabilitet som råder i regionen, vilken Turkiet trivs med. Utan turkisk inblandning kan kurderna stärka sin position i Syrien, vilket för Turkiets del väcker oro på lång sikt (oro över att kurder i Syrien, och i förlängningen Turkiet, får liknanden ställning som kurderna i Irak). Att Turkiet vill se Assad falla beror dels på att Assadregimen tidigare stödde PKK och dels för att ett nytt Syrien efter Assad kommer vara försvagat, vilket gynnar Turkiets maktambitioner – politiskt och ekonomiskt. Den tredje anledningen är flyktingströmmen – Turkiet står inför en stor humanitär utmaning som landet inte verkar kunna klara av, åtminstone inte på egen hand.

Samtidigt hamnar Syriens öde i Turkiets händer till följd av att EU och USA hittills ”duckat” i fråga om Syrien och hur man bör och kommer att handskas med situationen. Nyanlända FN-observatörer kommer inte att ha en inverkan på hur Assadregimen bemöter oppositionen – vare sig den är beväpnad eller ej – för att inte säga att dess inverkan är obefintlig i reell mening.

(Framöver kommer mer fördjupade inlägg om Neo-Ottomanism och Turkiets utrikespolitik.)

2011 var revolutionernas år. Den Arabiska våren sköljde över Mellanöstern och Nordafrika (MENA) som en tsunami, vilket återspeglades i medierna världens över. En daglig dos av ”den arabiska våren” var under 2011 givet, som med specialinslag, rapporter, nyhetsartiklar och framför allt vardagsjournalism blev en del av vår vardag.

Den Arabiska  våren var något nytt och ett välkommet inslag i den dystra rapporteringen om och kring MENA, som ingav hopp om bättre tider. Det folkliga blev åter folkligt och förändring kom på många håll i MENA – Egypten, Tunisien och Libyen för att nämna några. Det ingav hopp på flera håll i Mellanöstern, inte minst Syrien och till viss mån Iran. Och så blev det. Syrien, liksom Libyen, sköljdes över av den Arabiska våren. Emellertid återstår att se vad förändringen, som oundvikligen fått fäste i Syrien, kommer att leda till.

Men Syrien är speciell i förhållande till övriga länder som genomgått den Arabiska våren. Det har nu gått över 13 månader sedan upproren började, ännu pågår den. Landets öde är ännu oklart.

Mediebevakningen och rapporteringen om Syrien undgick få. Som läsare fick vi följa med och se hur en revolution växte fram och hur folkets beskyddare trädde fram. Över ett år senare insåg medierna någonstans att rapporteringen blev upprepande – dagliga rapporteringen om sammandrabbningar mellan Syriens Fria Armé och Assadregimens säkerhetsstyrkor och de otaliga dödsoffren. Det var inte längre nytt och intressant, dock högst aktuell och viktigt. Situationen i Syrien blev normaliserad, det rådande läget hade dragit ut på tiden så pass mycket att den nu var ”normalt” att Syrien befann sig på randen till inbördeskrig. De senaste månaderna har dock kommit att handla om FN:s uppdateringar om situationen i Syrien, den nya medievinkeln.

Dessförinnan var nyhetsrapporteringen om Syrien tätt, som vore det ett twitterflöde av uppdateringar. FN:s allt mer aktiva (om än diskutabla) roll vad gäller Syrien kom att bli huvudfokus för rapporteringen om och kring Syrien. Det var det nya och intressanta i sammanhanget. Till och från har många mer eller mindre påpekat och noterat att media ”tröttnat” på rapporteringen om Syrien, eller ”mättats” av informationen från landet. Förvisso kan man ju ytlig se att det kan ligga en viss sanning i detta. Men att det vore den enda förklaringen till att rapporteringen om Syrien avtagit är kanske inte hela bilden.

Som alla berättelser är nyhetsrapporteringen om Syrien en Story. Dock är detta en Story som ännu inte nått sitt slut. För medierna finns ingen avslutning att rapportera och knyta ihop säcken med. För som alla nyheter är även den som situationen i Syrien en berättelse med en början och händelseutveckling, men det saknas ett slut. Det drar ut på tiden och medierna har har rentav tröttnat på att fortsätta rapportera lika frekvent. Istället har FN:s mer aktiva roll gett utrymme för variation i rapporteringen, men fortfarande med inslag av händelseutvecklingen. Det ter sig vara svårt att bryta med traditionen om att varje nyhet är en berättelse med början och slut. Förmodligen ökar nyhetsrapporteringen i intensitet när slutet väl är nära. Men det är även möjligt att skönja något mer i detta sammanhang.

Det har nog undgått endast de mest marginaliserade att sociala medier varit en viktig kanal för aktivister och inte minst mediekanaler och journalister att kommunicera och sprida information och uppdateringar om Syrien och händelseutvecklingen. Ett ypperligt exempel på detta är @SyrienNyheter (Syria News Network) på Twitter, som i stort sätt varit den mest använda källan i svensk media (bortsett från egna utsända journalister). Med personlig interaktion och snabb informationsmottagning har detta Twitterkonto, och många andra för den delen, lyckats bli den källan som den allt mer aktiva mediekonsumenten sökt sig till, tack vare de sociala mediernas stora utbredning. Om vi bara tittar på det nämnda twitterkontot och dess interaktion kan vi se twittrare direkt från Syrien, som är på plats, som upplever det medierna beskriver och är subjektiva i sin informationsspridning. Är det inte möjligt att dessa nya vardagsjournalister (twittrare i detta fall) som är en del av nyheten, trängt undan medierna och att mediekonsumenter hoppat över den viktiga objektiva biten i medierapporteringen?

Detta sätt att inhämta information (bland annat nyheter om situationen i Syrien) ter sig vara mer attraktivt, att konsumenten har möjlighet att komma nära situationen (nyheten) på ett sätt som traditionella medier inte kan erbjuda? Att möjligheten till interaktion med aktörer i givna situationer markerar en förskjutning i valet av nyhetskonsumtion och kravet på nyhetsförmedling? Att sociala medier blivit en allt mer integrerad del av mediernas rapportering kanske mer än något annat vittnar om denna utvecklingen och ett nytt medielandskap.

Med utveckling kommer också nya förväntningar – vi lever i en tid då information färdas snabbare än någonsin förr och i många fall i överflödig mängd. Det har gett upphov till utveckling och nya utmaningar och förväntningar. Nyheter ska numer vara snabba, korta och samtidigt förmedla mycket och endast det viktigaste på samma gång. Kanske är det i denna kontext vi kan se mediernas mättnad och trötthet vad gäller Syrien. Lösningen har allt mer blivit att integrera det man inte kan konkurrera ut, och det verkar som att medierna gärna överlåter till vardagsjournalismen att komplettera traditionell nyhetsförmedling. Kanske har medierna endast tröttnat i förhållande till våra förväntningar och vår syn på nyhetsförmedling och informationsutbud.

Den senaste veckan har jag undrat om ett eldupphör verkligen är möjligt i Syrien, om Assadregimen kommer att agera i enlighet med den fredsplan som FN:s och Arabförbundets fredssändebud Kofi Annans föreslagit. Att regimen sade sig ha godtagit villkoren i fredsplanen och dra tillbaka sina trupper var knappast en övertygande faktor. Kofi Annans optimism var ju inte förvånande men orealistisk. Det vore illa om inte Annan själv trodde på en fredlig lösning. (Se ett tidigare inlägg om Annans orealistiska optimism.)

Med bara dagar kvar meddelade Assadregimen att man skulle dra tillbaka sina trupper, förutsatt att oppositionen lägger ner sina vapen, dvs. en avväpnad opposition. Jag är inte mycket för väpnade lösningar, men en bör ändå vara realistisk. En avväpnad opposition skulle bana väg för att regimens brutalitet sprider sig. Dilemmat är att fortsatta väpnade strider kostar civila liv. Det var föga förvånande när talespersonen för Syriens utrikesministerium under söndagen sade följande enligt syrisk statlig television, angående att Regimen ska ha gått med på att dra tillbaka sina trupper från städerna senast 10 april i enlighet med Annans fredsplan:

”a wrong interpretation,”

Om det inte framgått tidigare så var detta en klar signal från regimens sida att allt som sker skall ske på deras villkor. Det är tydligt att Assadregimens intention var att avväpna oppositionen när man sade sig gå med på Annans fredsplan. För vad har regimens annars att välja på?

Eventuella lyckade fredssamtal/förhandlingar skulle oundvikligen innebära att både regimen och oppositionen känner att deras krav har tillgodosetts. För Assadregimen innebär det att oppositionen – som ju inte erkänns som oppositionen utan snarare terrorister – lägger ned sina vapen och livet i Syrien återgår till det ”normala”, dvs. Assad sitter kvar vid makten och ett års strävan efter frihet vore förgäves för oppositionens del. Att Assadregimen stämplat oppositionen som en homogen terroristgrupp underminerar alla möjliga fredsplaner som omfattar en tvåpartslösning. Oppositionen å sin sida kräver ett slut på Assads styre, med andra ord att Bashar al-Assad stiger ner från makten och möjliggör en demokratiseringsprocess, förutsatt att det är vad oppositionen vill – ett demorkatiskt Syrien. Så hur hade man tänkt sig att fredsförhandlingarna skulle utvecklas? Att oppositonen slopar sitt krav om att Assad ska stiga ner från makten? Eller att Assad bortser från att hans ställning underminerats och går med på att demokratisera Syrien, på riktigt?

När man lägger in Gulfstaternas ökade stöd till SNC, som syftar till att finansiera bland annat Syriens Fria Armé, i ekvationen blir det svårt att se ett slut på blodbadet någon gång snart. Det ter sig orimligt att tala om fredssamtal som en möjlighet när den enes överlevnad innebär den andres undergång (dvs. Assadregimen och oppositionen).

Vad är möjligt?

Relaterade länkar: DN, SR, SvD, SvD

Det har nu gått över ett år sedan oroligheterna och oppositionens uppvaknande i Syrien. Vilken roll har oppositionen intagit och var är landet på väg? Är en förändring fortfarande möjlig efter ett år? Kan Syrien hamna i ett läge där väpnade strider mellan makthavare och oppositionella blir vardag under en längre period? Flera inlägg om dessa frågor kommer att läggas upp, detta är del 1.

En av de främsta oppositionella aktörerna är Syriens Nationella Råd (SNC) vars roll har kritiserats på senare tid pga. dess oförmåga att kunna ena samtliga oppositionsgrupper – dvs. araber, kurder, druser, kristna, alawiter, shiiter, etc. Främst har kritiken handlat om huruvida SNC kan  inkludera och garantera de olika oppositionsgruppernas rättigheter efter (förutsatt att det blir utfallet) Assads fall. Bortsett från det faktum att SNC inte lyckats ena sunnimuslimerna har kritiken i synnerhet kommit från Kurderna. Kurdernas skepticism beror bland mycket annat på det kurderna har upplevt och utsatts för i Syrien, inte bara av regimen men även av arabnationalister. Idag saknar kurder social, ekonomiska och politiska rättigheter. För ca. ett år sedan försökte Bashar vinna kurdernas stöd genom att ge 300 000 identitetslösa kurder medborgarskap i Syrien.

För lite över en vecka sedan samlades oppositionsledare i Turkiet i ett försök att ena samtliga oppositionsgrupper, något som var allt annat än lyckat. Det finns dock de som fortfarande är optimistiska och menar att samtalen var givande. Redan inledningsvis lämnade kurderna samtalen, missnöjda och besvikna över att de inte kunde föra fram sin talan som en del av oppositionen. Det som kurderna reagerade på och som bidrog till att den kurdiska delegationen lämnade samtalen var att SNC-medlemmarna vägrade att ta med kurdernas krav om ett tillägg i SNC:s vision för en post-Assad era där kurderna ville ha med explicit att deras rättigheter garanterades som minoritet. Även resten av oppositionsgrupperna hade ända in på slutfasen av samtalen svårt att enas kring något som tillfredsställde samtliga parter. En uppgörelse nåddes i allra sista stund mellan de olika oppositionsgrupper, förutom kurderna då. Frågan är nu om en ”enad” opposition utan kurderna kan lyckas åstadkomma något och om denna enighet är stabil? Så här sade Kamal al-labwani, en av oppositionsledarna som förra månaden lämnade SNC, men som nu åter blivit en del av en så kallad enad SNC:

”I have had to make deals here today with people I am morally opposed to dealing with”

Hans uttalande efter samtalen i Turkiet vittnar om djupt rotade meningsskiljaktigheter mellan de olika oppositionsgrupperna, som logiskt nog är anledningen till att de finns olika oppositionsgrupper. Även Haitham al-Maleh, en av de mest framstående oppositionsfigurerna, lämnade samtalen samtidigt som kurderna efter att han anklagat SNC för att agera i likhet med Bathpartiet. Men en enad opposition är samtidigt vitalt för att Syrien efter Assad ska gå i rätt riktning, dvs. demokratiseras. Men att utelämna kurderna och vägra erkänna deras rättigheter som en minoritet i Syrien bådar inte gott inför en eventuell demokratisering av Syrien. Frågan blir då om det nya eventuella Syrien kommer att styras annorlunda än det sätt den styrs på idag? Risken finns att makten fördelas mellan flera makthavare och att vissa grupper, i synnerhet kurderna, inte blir en del av det nya Syrien, att deras vardag inte förändras till det bättre. Är det då värt att kämpa för något som inte garanterar dig en ljusare framtid? Tveksamt.

Är en förändring möjlig i dagsläget, efter över ett år? Allt tyder på att denna revolution kommer att kräva fler offer och längre tid. Med andra ord kommer situationen i Syrien att dra ut på tiden, kanske är ett nytt Syrien inte möjligt 2012, kanske blir det ett nytt Syrien 2012. Men oavsett så är det ovisst vad ett nytt Syrien innebär när oppositionen består mer av ledare än folket.

I helgen träffade FN:s och Arabförbundets fredssändebud, Kofi Annan Bashar al-Assad i ett försök att få ett slut på våldet i Syrien. Något som enligt Annan kommer att vara svårt, men han är ändå optimistisk. Oppositionen är däremot inte lika optimistisk som Annan.

Det finns anledning att inte vara optimistisk efter ett samtal med Bashar om situationen i Syrien. Regimen har snart i ett år ihärdigt stämplat all opposition som terrorister och marionetter i händerna på yttre krafter som vill skapa oro i landet. Redan där ifrågasätts Annans optimism. En regim som inte erkänner oppositionen kan omöjligen vara villig att samtala med densamma.

Det andra som underminerar optimismen som Kofi Annan talar om är oppositionens mål. Både den väpnade och obeväpnade oppositionen vill se ett slut på Bashars styre. Att samtala med den regim som brutalt slår ned all motstånd, vare sig det är fredligt eller väpnat, kommer inte på tal för oppositionen, i alla fall inte i dagsläget. Det vore orimligt för oppositionen att förhandla med den regim man vill ha bort, helt. Var i ligger då optimismen för en lösning mellan bägge parter?

Förvisso är det möjligt att oppositionen, eller delar av oppositionen – som ju inte är en enad front – kan tänka sig att sätta sig ned och samtala med regimen. Problemet då är att den del av oppositionen som inte kommer vara villig att samtala med regimen. Ett annat problem är rädslan för repressalier från regimens sida, efter det att oppositionen lagt ned vapnen.

Frågan är om det finns en annan lösning än att Bashar al-Assad stiger ner från makten, eller störtas?

Länkar: SVT, SVT, DN, SR, SvD

Jag har intervjuat ”Nina”  (läs den här) – hon heter egentligen något annat, men har bett att inte bli omnämnd med sitt riktiga namn pga. säkerhetsskäl. Hon befinner sig i Syrien just nu, närmare bestämt i staden Amuda, i gränstrakterna till Turkiet.

Amuda, liksom flera andra städer i norra Syrien, är befolkat av en stor majoritet kurder, men även Syrianer/Assyrier. Trots att det snart har gått ett år sedan revolutionen tog sin början är motståndet mot regimen större är någonsin. Men i kurderna har ännu inte tagit till vapen mot regimen. Istället förespråkar man fredliga demonstrationer och menar att våld inte kan lösas med våld.

När jag talade med ”Nina” var hon mitt i en demonstration där tusentals muslimer (kurder) och kristna (syrianer/assyrier) deltog, sida vid sida. Det är ett gott och sunt tecken för Syriens framtid, att olika folkgrupper kan samsas och samexistera, att de har samma mål. Det är just vad regimen försöker att motverka, en bra relation mellan olika folkgrupper, må det vara religiösa eller etniska. Men vad som verkligen fångade mitt intresse var deltagarna i demonstrationen.

Majoriteten av demonstranterna är kvinnor och ungdomar. Kvinnorna kräver både jämställdhet och demokrati i Syrien.

Det är ett tecken på att ett civilt samhället börjar ta form i Syrien. Medborgarna organiserar sig, om än löst i detta läge. Att kvinnor är i främsta ledet visar också att revolutionen är folklig. Syriens alla folk, oavsett kön, etnicitet eller religion revolterar mot Assadregimen.

”Nina”, som själv är kurd, berättar att befolkningen i bland annat Amuda aktivt har valt att inte beväpna sig. Kurderna i norra delarna av Syrien kräver att deras rättigheter garanteras i en ny konstitution. Hon säger att kurderna vill ha ett federalt styre efter Assad – likt den i Irak.

Oppositionen, generellt, kommer man att bojkotta folkomröstningen 26 februari. Man tror inte längre på förändring så länge Assad sitter kvar vid makten. Förändring är möjligt endast om Assadregimen faller.

Mer om situationen i Syrien och de olika städerna kommer under måndagen.

Syriens stol står tom under Arabförbundets möte i Kairo. Foto: Nasser Nasser / Scanpix

Det har nu gått 11 månader sedan revolutionen i Syrien föddes under den Arabiska vårens inledande månader. Sedan dess har tusentals människor dödats, människor har tvingats lämna sina hem och fly och världen har hittills bara talat om detta och hur förskräckligt det är. Men denna passivitet kan vara över efter att Arabförbundet under söndagen lade fram ett nytt förslag.

Efter att Arabförbundets försök att få slut på våldet genom att skicka observatörer till Syrien misslyckats lägger nu förbundet fram ett nytt förslag för att få slut på våldet i landet. Samtidigt som observatörerna dragits hem och uppdraget blåsts av försöker förbundet förmå FN att stödja ett nytt förslag. Det nya förslaget innebär att fredsbevarande styrkor skickas till Syrien för att få ett slut på de väpnade striderna mellan oppositionen och Assadregimens militära styrkor. Dock förutsätter detta att Assadregimen och oppositionen enats om vapenvila. Det kommer inte att bli lätt att övertala vare sig regimen eller oppositionen att gå med på vapenvila.

Det var under söndagens möte i Kairo som Arabförbundets medlemmar enades om att något konkret måste göras för att få slut på våldet i Syrien, vilket ledde till en ny resolution. Första steget i denna nya fredsskapande plan innebär att samtliga diplomatiska samarbeten med Assadregimen upphör. Arabförbundet kommer även att öppna upp för samtal med oppositionen – man tillade även att oppositionen skulle erhålla all form av politisk och materiell stöd och uppmanade samtliga grupper inom oppositionen att enas. Det är därför möjligt att se den nya planen i tre led – 1) att isolera Assadregimen genom att avbryta alla diplomatiska förbindelser, 2) stödja oppositionen politiskt och materiellt och 3) skicka fredsstyrkor till Syrien för att få slut på våldet. Samtidigt sade Arabförbundets generalsekreterare, Nabil Elaraby att Ryssland utrikesminister, Sergey Lavrov under lördagen skickat ett brev till honom där Lavrov uttrycker landets stöd för ett samarbete mellan FN och Arabförbundet gällande fredsbevarande styrkor till Syrien.

I realiteten innebär detta en militär intervention i Syrien, om än med syftet att få ett slut på våldet i landet. Samtidigt verkar Arabförbundet, med Qatar och Saudiarabien i spetsen, ha valt sida och vill hädanefter stödja oppositionen både politiskt och materiellt. Qatar överväger ett formellt erkännande av Syriens Nationella råd, en av flera oppositionsgrupper. Att Ryssland nu verkar ha gett sitt samtycke till att skicka fredsbevarande styrkor till Syrien innebär dock inte att landet ändrat sin inställning till situationen i Syrien. Tvärtom vill Ryssland vara närvarande vad som än sker i Syrien. Det vore dumt, utifrån Rysslands perspektiv, att inte vara en del av fredsstyrkorna – dess frånvaro skulle öka chanserna för militärt ställningstagande av fredsstyrkor till fördel för oppositionen. Dessutom vill Ryssland inget annat än att få slut på våldet i Syrien för att återställa ordningen för att Assadregimen ska kunna överleva. Frågan är om det inte kommer bli kaotiskt att koordinera FN-Arabförbundets styrkor (inklusive Rysslands) väl på plats i Syrien? Och vad menar Arabförbundet när man nu säger att man är beredda att stödja oppositionen både politiskt och materiellt? Innebär det att man nu officiellt vill förse oppositionen med vapen?

Nyheter: DN, DN, SvD, SVT, SR

Igår medverkade Syriens ambassadör i Sverige i Aktuellet (SVT). Det var lögn på lögn på lögn på lögn. Att se en representant för en grym och barbarisk regim i statlig TV, i Sverige och dra dessa lögner väckte ilska. Varför är han kvar i Sverige?

Flera länder – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, etc. – har alla skickat hem Syriens ambassadörer i respektive land. Det är en viktig markering för att visa att Assadregimen inte kan göra som den behagar utan att det får konsekvenser. Hittills har konsekvenserna nästintill varit obefintliga, förutom fördömanden. Förvisso har hemskickandet av ambassadörer inte någon reell påverkan på Assadregimen i sig, men en viktig symbolisk handling.

Programledaren i SVT:s Aktuellt frågar Syriens ambassadör vad stridsvagnar för i bostadsområden. Så här svarade ambassadörn:

Stridsvagnarnas enda uppgift är att skydda soldaterna. De deltar inte i några militära insatser.

Förutom att han ljuger rakt ut i svensk statlig TV så stod han där och rättfärdigade militärens aktioner i landet. SVT visar honom en inspelning med reportern Samir Abu Eid som befinner sig i Syrien. Han säger alltså tvärtemot vad ambassadören säger och ambassadören insisterar på att ljuga och hävdar gång på gång att det är för hans egen säkerhet som han inte får rapportera från vissa specifika områden.

Samir skulle förmodligen tas emot med öppna armar av oppositionen – både väpnade och obeväpnade. Anledningen till att han inte får ta sig ut till vissa områden är pga. vad han kan rapportera om, vad han kommer att bevittna och vad han kan visa oss hemma i Sverige. De skulle förmodligen ta ifrån honom all material om han bevittnade något, kanske besvära honom eller helt enkelt se till att han inte kan ta sig därifrån. Han skulle riskera sitt liv – och hotet skulle inte komma från oppositionen utan regimen.

Men varför är då Syriens ambassadör kvar i Sverige? Varför har den svenska regeringen inte agerat inom rimliga ramar och skickat tillbaka ambassadören till Syrien?

Förmodligen skulle regeringen kunna hävda att man vill ha möjligheten till dialog och hålla dörrarna öppna för samtal. Men vad ska samtalen handla om? Ska Carl Bildt tillrättavisa ambassadören och skälla ut honom? Skulle det ens betyda något? Nej, det skulle faktiskt inte betyda ett skvatt. Inte så länge Assadregimen har Ryssland bakom sig. Att utvisa ambassadören skulle dock vara en markering och i slutändan skulle regimen isoleras. Dessutom, Rysslands utrikesminister var i Syrien i tisdags och mötte Assad, som lovade att få slut på våldet. Två dagar senare har ca. 200 människor dödats. Sverige har inget att sätta emot Assadregimen i sig, men att utvisa ambassadören är en viktigt markering för att visa att en sådan grym regim inte kan vara representerad i ett demokratiskt land. Sparka ut ambassadören och stå upp för det vi värnar om här i Sverige.

Eller är det kanske så att regeringen inte alls bryr sig om vad som sker utanför Sveriges gränser?

Länkar: DN

Ryssland har gång på gång slagit fast att politiska reformer bör vara medlet för en lösning på situationen i Syrien, dvs. att Assadregimen genomför reformer, demokratiska reformer. Med andra ord vill Ryssland ha kvar Assad vid makten. De klingar illa.

Det ter sig enfaldigt att Ryssland hävdar att reformer av Assadregimen skulle medföra en lösning i Syrien och få slut på dödandet och att samma regim kan demokratisera landet. För det första är det en förolämpning mot oppositionen och för det andra är det omöjligt.

Det är en förolämpning mot oppositionen just för att dess ändamål är att störta Assadregimen och få slut på diktaturen. Att oppositionen skulle ge upp detta och nöja sig med att Assad sitter kvar men att politiska reformer genomförs är inte rimligt. Bashar al-Assads pappa utförde 1982 en massaker i Hama – mellan 30 000 och 40 000 människor dödades och 15 000 återfanns aldrig. Massakern utfördes efter att sunnimuslimer sedan 1976 protesterat och rest sig mot regimen. Idag är protesten och motståndet mot regimen större i omfattning. Det vore enfaldigt att anta att Assadregimen skulle låta detta passera om oppositionens motstånd upphörde. Snarare skulle regimen massakrera de grupper som rest sig mot den.

Sedan är det omöjligt för att det är orimligt att hävda att en tyrannisk regim som den i Syrien skulle vara villig att genomföra politiska reformer för att demokratisera. Det är omöjligt i den meningen att Assadregimen skulle direkt underminera sin egen ställning genom politiska reformer i syfte att demokratisera landet. Demokrati skulle innebära frånvarande av en totalitär regim, vilket i Syriens fall skulle innebär ett slut på Assadregimen. således är det omöjligt att demokratisera Syrien så länge Bashar al-Assad sitter vid makten.

Det har sedan ett tag diskuterats huruvida situationen i Syrien är inbördeskrig eller inte.

Du har en regim som i över 40 år förtryckt sitt folk och massakrerat densamma, en regim som mötte fredliga demonstranter med brutal våld, en regim som nu möts av väpnad motstånd. Detta har delat upp landet i två övergripande delar – anti-Assad och pro-Assad som strider mot varandra. Dock är det irrelevant att etikettera situationen. Vi kan konstatera att Assadregimen nu mött väpnad motstånd. Folket har fått nog och kräver ett slut på eländet. inbördeskrig eller inte, i slutändan handlar det om att människor sätter sina liv på spel för en bättre morgondag. Det är vad som ska synas, det som ska diskuteras och aktualiseras.

Syrien har nått till en punkt då endast Assads avgång kan leda till en lösning, då en demokratiseringsprocess kan påbörjas. Så länge Assad sitter kvar är demokratin frånvarande.

Länkar: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SVT, SR, SR

Under gårdagens FN-sammanträde diskuterades situationen i Syrien. I själva verket var det ingen diskussion eller dialog, snarare monologer för och emot en FN-resolution för att stötta Arabförbundets fredsplan som föreslagits som en lösning för situationen i Syrien. Medan samtliga länder uttryckte sin avsky och beklagade det eskalerade våldet valde Ryssland att helt gå emot strömmen (som väntat) och visade sitt stöd för Bashar al-Assad och manade till dialog, i Moskva. Förvisso är Kina och Indien på samma linje som Ryssland, om än som följare och inte initiativtagare.

Rysslands förslag om dialog skulle innebära samtal mellan Assadregimen, oppositionen i Syrien och eventuellt andra parter som medlare. Men detta är dömt att misslyckas, vilket Ryssland är väl medveten om. Förhandskravet för samtalen är att utgångspunkten inte ska vara att Assad lämnar ifrån sig makten. Hur man har tänkt att samtal i sådana fall ska vara konstruktiva är svårt att se. Förmodligen skulle Ryssland föreslå reformer i form av att ge oppositionen plats i parlamentet och eventuellt regeringsposter efter ”fria val” som Assadregimen accepterar. Med andra ord det som Assadregimen själv har hävdat att man ämnar genomföra om bara dessa ”väpnade gäng och terrorister” slutade upp med det väpnade motståndet.

Förvisso har oppositionen gjort klart att man inte kommer att delta i några samtal med Assadregimen med Ryssland som medlare, i synnerhet när utgångspunkten inte är att Assad ska lämna ifrån sig makten. För oppositionen är Assads avgång det enda acceptabla. Därför vore samtal som inte har sin utgångspunkt i att Assad avgår inte intressant för oppositionen. Dessutom ter det sig paradoxalt att Assadregimen å ena sidan kallar oppositionen (väpnade och icke-väpnade) för terrorister och sedan visar sig vara villig att sätta sig ner vid samma bord med dessa och föra samtal om en eventuell lösning på situationen i landet. För Ryssland och Assadregimen är utgångspunkten att Assad sitter kvar vid makten, sedan är de beredda att förhandla om allt annat som kan tänkas komma upp. Med andra ord är förhandskravet från Assadregimen och Rysslands sida att Assad ska sitta kvar vid makten, punkt.

I skrivande stund uppgår antalet döda till 63, en siffra som kommer att öka under resten av dagen. Imorgon börjar räkningen från noll igen och kommer snabbt att öka till tiotals döda, liksom föregående dagar, veckor och månader. FN slutade räkna antalet dödsoffer vid 5400.

Idag och följande dagar försöker västländer att övertala Ryssland att inte lägga fram sitt veto mot den FN-resolution som är tänkt att läggas fram. Det är tydligt vad Ryssland vill ändra i resolutionen för att inte förhindra att resolutionen antas, nämligen att kravet på Assafs avgång stryks. Att Ryssland har både politiska och ekonomiska intressen (Ryssland tjänar miljarder på vapenförsäljning till Syrien) som landet värnar om genom att blockera resolutionen är ingen hemlighet, det är en politisk kärlekshistoria som kostar människoliv. Något som vare sig Ryssland eller Assadregimen kommer att ta hänsyn till.

Ryssland, likt Assad, menar att FN inte ska kränka Syriens suveränitet och att situationen bör lösas internt av syrier. Hur detta ska gå till när endast vapen talar i nuläget säger Ryssland inget om. Frågan är om en lösning via dialog och politiska förhandlingar internt i Syrien är möjlig? Det ter sig tämligen omöjligt när oppositionen kräver Assads avgång och Assad i sin tur kallar oppositionen för terrorister och förkastar alla förslag om att han ska lämna ifrån sig makten.

Assadregimen kan aldrig gå vinnande ur detta, men den kommer att göra motstånd så länge den bra kan. Även om ingen i slutändan kan utropa sig som vinnare efter detta blodbad tror jag att Assadregimen kommer att falla, det är bara en tidsfråga.  Hur länge regimen består är dock en öppen fråga.

En öppen fråga är också huruvida en FN-resolution skulle främja en eventuell lösning.

Länkar: DN, SvD, SVT, SR