Ryssland har gång på gång slagit fast att politiska reformer bör vara medlet för en lösning på situationen i Syrien, dvs. att Assadregimen genomför reformer, demokratiska reformer. Med andra ord vill Ryssland ha kvar Assad vid makten. De klingar illa.
Det ter sig enfaldigt att Ryssland hävdar att reformer av Assadregimen skulle medföra en lösning i Syrien och få slut på dödandet och att samma regim kan demokratisera landet. För det första är det en förolämpning mot oppositionen och för det andra är det omöjligt.
Det är en förolämpning mot oppositionen just för att dess ändamål är att störta Assadregimen och få slut på diktaturen. Att oppositionen skulle ge upp detta och nöja sig med att Assad sitter kvar men att politiska reformer genomförs är inte rimligt. Bashar al-Assads pappa utförde 1982 en massaker i Hama – mellan 30 000 och 40 000 människor dödades och 15 000 återfanns aldrig. Massakern utfördes efter att sunnimuslimer sedan 1976 protesterat och rest sig mot regimen. Idag är protesten och motståndet mot regimen större i omfattning. Det vore enfaldigt att anta att Assadregimen skulle låta detta passera om oppositionens motstånd upphörde. Snarare skulle regimen massakrera de grupper som rest sig mot den.
Sedan är det omöjligt för att det är orimligt att hävda att en tyrannisk regim som den i Syrien skulle vara villig att genomföra politiska reformer för att demokratisera. Det är omöjligt i den meningen att Assadregimen skulle direkt underminera sin egen ställning genom politiska reformer i syfte att demokratisera landet. Demokrati skulle innebära frånvarande av en totalitär regim, vilket i Syriens fall skulle innebär ett slut på Assadregimen. således är det omöjligt att demokratisera Syrien så länge Bashar al-Assad sitter vid makten.
Det har sedan ett tag diskuterats huruvida situationen i Syrien är inbördeskrig eller inte.
Du har en regim som i över 40 år förtryckt sitt folk och massakrerat densamma, en regim som mötte fredliga demonstranter med brutal våld, en regim som nu möts av väpnad motstånd. Detta har delat upp landet i två övergripande delar – anti-Assad och pro-Assad som strider mot varandra. Dock är det irrelevant att etikettera situationen. Vi kan konstatera att Assadregimen nu mött väpnad motstånd. Folket har fått nog och kräver ett slut på eländet. inbördeskrig eller inte, i slutändan handlar det om att människor sätter sina liv på spel för en bättre morgondag. Det är vad som ska synas, det som ska diskuteras och aktualiseras.
Syrien har nått till en punkt då endast Assads avgång kan leda till en lösning, då en demokratiseringsprocess kan påbörjas. Så länge Assad sitter kvar är demokratin frånvarande.
Ryssland gjorde lite nytta ändå. Oppositionen har än så länge samarbetat.
Bra gjort, och syriska folket verkar lite nöjda. Med tanke på omständigheterna.
Det saknas ord bortom förnuftets alla gränser när
personer som Enrique försöker göra stor-politik av
vanliga människors resignation inför den lidande som
ett diktatoriskt samhälle orsakar. Enrique du kan laborera med flottbaser hitt och ditt men det ger inte oskyldiga liv tillbaka. Är det att stödja väst eller Öst att vilja kunna ha ett någorlunda värdigt liv?
En kort filmsekvens på youtube. En pappa håller i sitt av granateld döda spädbarn, inte mer än några månader gammal, inför Arabförbundets observatörer. Filmsekvensen grep mig starkt, och det är dags för oss vanliga människor att sluta se på detta som en politiskt schackspel mellan öst och väst utan se till vanliga syriers rättighet till ett värdigt liv.
Det intressanta är att Ryssland och Kina förkastade resolutionen även efter att den vattnats ned så mycket att den mer eller mindre bara säger “Vi är sura på Syrien”. Indien, Pakistan, m.fl. var med och diskuterade igenom dessa ändringar för de är oroliga om att skapa mer våld i regionen. Men Ryssland och Kina använde sitt veto ändå.
Av de två alternativen verkar Ryssland minst dålig då de är det enda av de två som inte lovat att bomba Iran sönder och samman.
Även de republikanska presidentkandidaterna ger uttryck för denna ståndpunkt, med undantag för Texasguvernören Ron Paul.
Jag instämmer. Utrikespolitiken och länders särintressen lindas in i en acceptabel filt (mänskliga rättigheter).
USA backar oppositionen i Syrien för att om Assadregimen störtas så försvagas Iran, landet kan därmed isoleras i högre grad.
Även Gulfstaterna har samma intresse som USA.
Ryssland, som du säger, vill ha sin flotta närvarande i Mellanöstern, de tjänar samtidigt stora summor pengar på att sälja vapen till Assadregimen.
Man skulle, mer eller mindre, kunna säga att FN är en arena för politisk proxykrig mellan stormakterna. Så är det och så har det varit och så kommer det förbli.
Det som kännetecknar diplomatiska relationer är hur ledare alltid måste rättfärdiga det som de säger genom lögner, i synnerhet när det gäller utrikespolitiken.
Ryssland är inte intresserade av demokrati i Syrien (eller någon annanstans). Det som intresserar dem är att ha ett fotfäste för sin flotta i Mellanöstern och en prorysk regim i Syrien. Precis som USA är intresserat av att etablera en proamerikansk regim i Syrien.
De måste alltid motivera det som de gör med mänskliga rättigheter, stabilitet och demokrati, men det enda som egentligen betyder något är ett slags schackspel mellan stormakterna där de små länderna är bönder.
Ifall alla kunde vara ärliga så skulle troligtvis människor inte acceptera sådant lika lätt.
Exempelvis om Putin skulle säga: “Vi röstar nej till resolutionen eftersom vi vill skydda en regim som tillgodoser våra nationella intressen i regionen och som är antiamerikansk eftersom vi inte vågar attackera USA direkt men hoppas försvaga USA så att de tvingas dra sig ifrån våra intresseområden.”
Det skulle vara betydligt mer ärligt än dagens katt-och-råtta-lek.