Sedan 2002 har ”Neo-Ottomanismen” använts för att beskriva och förklara Turkiets utrikespolitik under AKP partiets tid vid makten, med Erdogan vid rodret. Det är inte svårt att räkna ut var denna nya benämning har sin grund – nämligen Ottomanska Riket. Även om ”Neo-Ottomanismen” fått spridning det senaste decenniet  för att beskriva Turkiets utrikespolitik myntades begreppet redan på 1970-talet av grekerna. Det var i samband med att Turkiet landsatte trupper på Cypern 1974 som grekerna kom att beskriva landets agerande som ”Neo-Ottomanism”. Men grekerna var nog fel ute. Turkiets militarisering av norra Cypern kan snarare benämnas Ottomanism än Neo-Ottomanism.

För att förstå Neo-Ottomanismens effekter i Syrien måste man först och främst se det i en större kontext – nämligen Mellanöstern och Nordafrika (MENA).

Traditionellt har Turkiets utrikespolitik varit i enlighet med Kemalistisk ideologi, något som AKP-regeringen sedan 2002 försummat, mer eller mindre, till fördel för Neo-Ottomanismen. Uttrycket ”zero problem with neighbors” är grunden för Turkiets nya utrikespolitiska riktning. Detta har medfört att Turkiet engagerar sig politiskt, ekonomiskt och kulturellt i regioner som landet historiskt haft kopplingar till, i detta fall regioner som varit en del av det Ottomanska riket, dvs.  MENA och Balkan.

Den Kemalistiska ideologin förespråkar en mer västvänlig utrikespolitik, värdesätter nationell identitet och sekularism. Emellertid förespråkar den Kemalistiska ideologin att det påstådda kurdiska hotet elimineras, som anses vara ett hot mot den nationella identitet. Därmed är kemalisterna förargade över västvärldens stöd för kurderna. Kemalisterna, liksom Neo-Ottomanisterna, förespråkar godare relationer mellan Ankara, Tehran och Damaskus – kemalisterna i syfte att förhindra kurdisk nationalism och i det långa loppet en kurdisk statsbildning i respektive land, och Neo-Ottomanisterna i syfte att öka landets regionala inflytande (ekonomiskt, kulturellt och politiskt).

Men det innebär inte att Neo-Ottmanisterna inte vill förhindra eventuella kurdiska statsbildningar eller att kemalisterna inte vill öka landet inflytande i regionen. Snarare väljer man att bemöta dessa frågor olika. Exempelvis har den turkiska statens hållning gentemot kurder inte förändrats mer än att man under AKP:s styre har valt att kontrollera reformerna gällande kurdernas rättigheter. Man har valt att sätta agendan för vilka rättigheter som ”passar sig” för kurderna. En kurdisk statsbildning eller ökade rättigheter för kurderna – politiskt och kulturellt – är otänkbart även under AKP-regeringen.

Landets ekonomiska tillväxt är ett resultat av just Neo-Ottomanismen – Turkiet har ekonomiskt engagerat sig främst i MENA och skapat goda relationer till sina grannländer, vilket i sig har medfört att Turkiet blivit en ekonomisk maktfaktor i regionen som i sig också bidragit till att landet stärkt sin regionala politiska roll. Främst har Turkiet lyckats förbättra relationen till Iran, Irak och Syrien (Turkiet och Syrien hade goda relationer fram till sommaren 2011 då Turkiet motsatte sig Assadregimen och uppmanade Assad att lämna makten).

Vad gäller Syrien vill Turkiet ha en stabil övergång till ett nytt Syrien. Ett stabilt Syrien innebär för Turkiets del en stabil region och därmed en stabil marknad (ekonomiskt). Turkiets vilja att skapa stabilitet i Syrien är inte endast altruistiskt, inte heller är det för att visa solidaritet till sina ”muslimska bröder i Syrien” – det finns tre, utifrån ett turkiskt perspektiv, viktiga anledningar till varför Turkiet försöker skapa stabilitet i Syrien och backa oppositionen i Syrien.

En anledning är ett ekonomiskt perspektiv – Syrien är en viktigt handelspartner för Turkiet, speciellt vad gäller exporten. Den andra anledning är kurder – Uppskattningsvis är 10-12 procent av befolkningen kurder i Syrien och ca. 20 procent i Turkiet, vilka bor i gränstrakterna i respektive land. Situationen i Syrien hotar den relativa stabilitet som råder i regionen, vilken Turkiet trivs med. Utan turkisk inblandning kan kurderna stärka sin position i Syrien, vilket för Turkiets del väcker oro på lång sikt (oro över att kurder i Syrien, och i förlängningen Turkiet, får liknanden ställning som kurderna i Irak). Att Turkiet vill se Assad falla beror dels på att Assadregimen tidigare stödde PKK och dels för att ett nytt Syrien efter Assad kommer vara försvagat, vilket gynnar Turkiets maktambitioner – politiskt och ekonomiskt. Den tredje anledningen är flyktingströmmen – Turkiet står inför en stor humanitär utmaning som landet inte verkar kunna klara av, åtminstone inte på egen hand.

Samtidigt hamnar Syriens öde i Turkiets händer till följd av att EU och USA hittills ”duckat” i fråga om Syrien och hur man bör och kommer att handskas med situationen. Nyanlända FN-observatörer kommer inte att ha en inverkan på hur Assadregimen bemöter oppositionen – vare sig den är beväpnad eller ej – för att inte säga att dess inverkan är obefintlig i reell mening.

(Framöver kommer mer fördjupade inlägg om Neo-Ottomanism och Turkiets utrikespolitik.)

Frankrikes nationalförsamling har alltså röstat igenom ett lagförslag om att kriminalisera förnekandet av folkmordet på armenierna 1915.

Turkiet gick ut på en gång och fördömde detta, som väntat. I Ankara började människor demonstrera mot detta lagförslag. Utöver att skrika ”Vi har inte begått folkmord, vi försvarade bara fosterlandet” så har de ropat ut:

- Wait for us France, we will come.

Det blir ju inte bättre av att man börjar hota ett land. Nå väl, låt oss gå vidare, till skillnad från Turkiet.

Om vi ser bort om att Sarkozy försöker fiska röster bland landets en halv miljon armenier så är det ju något bra. Men varför ska man behöva något som är så självklart. Det är tragiskt att behöva kriminalisera förnekande av sanning av denna magnitud. Å andra sidan, ingen vettig människa förnekar folkmordet, förutom den turkiska staten.

Det som är viktigt att lyfta fram i detta kaos som Turkiet nu skapa är Erdogans uttalande. Så här sade han om beslutet från Frankrike.

- This is politics based on racism, discrimination and xenophobia.

När man börjar tala i dessa termer efter ett politiskt beslut som politisk makthavare då är det illa. Det går inte att vifta bort detta genom att hävda att detta är rasism. Man skulle kunna vända detta och säga att den turkiska statens vägran att erkänna folkmordet grundar sig i rasism. Man skulle också kunna hävda att den turkiska staten har en rasistisk hållning gentemot landets över 15 miljoner kurder. Det är bara löjligt att en politiker på så hög nivå uttalar sig på detta vis.

Varför är det så svårt att erkänna detta? Varför kan man inte bara se sanningen i vitögat och sluta leva i förnekelse?

Foto: Michel Euler / SCANPIX

EU:s ekonomiska kris ter sig ändlös och otämjbar, för att inte säga förödande för sydeuropeiska medlemmar som Grekland, Italien, Portugal och Spanien. Men frågan är om EU-krisen endast är ekonomiskt? Det är inte en nyhet att EU har demokratiska brister.

Förutom ekonomer som talar om ekonomiska lösningar och system för hur man ska komma till bukt med krisen behöver EU ett konkret politiskt system som skapar gemenskap mellan folken i Europa. EU-politiker verkar ha glömt att det är folken och inte folket, vilket bör tas hänsyn till – plural inte singular. Roten till EU:s kris ter sig vara politiskt snarare än ekonomiskt, även om det förstnämnda föranleder det sistnämnda.

EU-kritiker hävdar att staterna förlorar sin suveränitet ju mer involverade de är. Men är inte nationalstatens era över? Om inte så ligger EU illa till. I grunden kretsar hela unionstanken kring kollektivets bästa, dvs. det bästa för människorna i respektive land. Detta måste leda till solidaritet bland folken i Europa. När vi betalar skatt i Sverige är grundtanken solidaritet, alla bidrar till det gemensamma bästa, ett socialt skyddsnät. Detta finns inte inom EU. I stället framstår denna konstellation som abstrakt och onåbar, något främmande som vi inte har möjlighet att vara en del av. Det framstår som en union endast mellan europeiska politiker. När upphörde förankringen av EU i respektive land, förutsatt att detta påbörjades.

Vad man kan vara relativt säker på är att EU-samarbetets kollaps skulle kosta länderna mer än dess överlevnad. Till att börja med skulle hela Europas banksystem fallera. Om ingen annan så kommer varken Tyskland eller Frankrike att låta detta ske. Dessutom ser vi nu att det är just Frankrike och främst Tyskland som tar täten när det kommer till att se till att unionen överlever. Det verkar som att Tyskland, med Frankrike som vapendragare, kommer att leda vägen framåt för EU hädanefter. Under 2013 får EU dessutom en ny medlemsstat, nämligen Kroatien. EU:s kollaps är en absurd tanke, det är för många intressenter för att det ska kunna falla så enkelt.

Emellertid verkar EU ironiskt nog ha gett den aggressiva nationalismen ny kraft, vilket skulle förebyggas genom skapandet av EU. Man skulle skapa europeisk enighet och gemenskap för att förhindra historien från att upprepa sig. I syfte att kunna uppnå gemenskap måste en känsla av tillhörighet frodas, som en grundpelare för en demokratisering av EU.

Storbritannien visade senast under förhandlingar om eventuella lösningar på EU-krisen att man inte ger upp sin suveränitet mer, för att man inte känner någon tillhörighet till unionen, varken politiskt eller samhälleligt. Vad sänder detta för signal inför EU:s framtida hinder? Och vad är signalen när en union inom unionen tar form, denna gång utan Storbritannien?

Frågan är därför oundviklig – hur mycket av nationen kostar unionen?

Igår gick iranska utrikesministeriet ut med en varning till omvärlden:

- Oljepriset kommer gå upp till 250 dollar per fat om västländerna menade allvar med att införa sanktioner som slår hårt mot Irans oljeexport.

EU har efter stormningen av brittiska ambassaden i Teheran övervägt utöka sanktioner mot Iran som skulle innebära att EU stoppar oljeimporten från landet, något man kommer att diskutera vidare i januari. Dessutom kommer eventuella sanktioner mot just landets Centralbank, som sköter transaktionerna av oljehandeln, att slå hårt mot regimen.

Tidigare har Iran undkommit sanktioner som påverkat landets inkomster från oljeexporten. Nu verkar det vara ett slut på detta och regimen vet att det vore katastrofalt för dem. Även Sydkorea och Indien sägs vara i färd med att finna andra länder som kan ersätta oljeexporten från Iran.

Efter att flera länder kallat hem sina ambassadörer som en reaktion på stormningen av brittiska ambassaden, som med all säkerhet var godkänt från högsta hönset, är Iran på väg mot både ekonomisk och diplomatisk isolering. Något som verkar fungera eftersom regimen hotar med att oljepriset kommer att fördubblas och gå upp till 250 dollar per fat.

Regimen är mer pressad än någonsin. Kanske leder det till att de går tillbaka till förhandlingsbordet för att diskutera sitt kärnenergiprogram. Eller så förhalar de västländerna, på något förvirrande sätt? Det är nog bara naivt att tro att mullorna inte strävar efter att skaffa sig kärnvapen. Hur som helst är det inte längre lönt eller lätt för regimen i Iran att ge skenet av att sanktioner inte påverkar landet.

Enade Ryssland backar något och får ca. 50 procent i parlamentsvalet, men det förändrar inte något egentligen. Dock kommer färre platser i Statsduman försvåra för Enade Ryssland att få igenom sina lagförslag, till skillnad från innan valet då partiet hade 2/3 majoritet. Men för Vladimir Putin och Rysslands framtid innebär partiets bakslag inga större förändringar.

När Putin godtog nomineringen till presidentposten i september fastställedes i princip Rysslands framtid 12 år framåt. Efter att ha dragit i tyglarna bakom kulisserna under Medvedevs tid som president kommer Putin återigen stiga fram och leda sitt land förmodligen i två mandatperioder till. Lägligt nog har mandatperioden för presidentposten förlängts från fyra till sex år. Det innebär att Putin kan sitta på presidentposten fram till 2024.

Putin beskrev en gång Sovjets fall som ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Det går inte att missa hans överväldigande nationalism som uttrycker sig i form av nostalgi och drömmar om en ny storhetstid för Ryssland, en ny och bättre union. Som president kommer Putin att lägga större delen av sin tid på utrikes  politik – inrikespolitik har han inte intresserat sig för särskilt mycket. Hans strategi är simpel, men den fungerar – ett stolt och enat Ryssland mot imperialismen, dvs. Ryssland som en motpol till USA. Det är klassiskt och traditionellt, och det har redan börjat.

Föregående vecka meddelade Kremlin att Ryssland kommer avstå det föredrag man enats kring – Strategic Arms Reduction Treaty – även kallad New Start, såvida USA inte överger sitt missilförsvar i Europa. Samtidigt tillkännagav Ryssland en ny missilbas i Kaliningrad, inte långt ifrån Nato. Att man även skickat krigsfartyg till Syrien  är en tydlig markering om att det nu räcker med västerländsk inblandning i andras angelägenheter, inga fler militära interventioner – därmed inte sagt att det inte finns andra underliggande intressen som Ryssland vill skydda i och med positioneringen vid Syrien. Sedan ska man inte förglömma Rysslands ställningstagande som är en motpol till västländernas kritik och misstankar gällande Irans kärnenergiprogram.

Det finns dock tydligare tecken på att Ryssland flyttar fram sina positioner. Vi kan räkna med desto större ryskt inflytande i central Asien, både militärt och politiskt. Putin är i färd med att skapa en union mellan Ryssland och de forna sovjetstaterna i central Asien. Den nya (rent av uppdaterade) unionen – Eurasia Union – är en vidareutveckling av Rysslands nuvarande relationer och samarbeten med dessa länder – Tullunionen och organisationen för gemensam säkerhet. Medan Putin kommer att orkestrera unionens utrikes- och säkerhetspolitik kommer länderna sköta sig själva, till skillnad från Sovjetunionen. Förmodligen kommer vi även att se en förändring i Rysslands politik gentemot EU.

Putin har även tydligt visat att man inte kommer tolerera yttre inblandning i vad som angår Ryssland.

- Alla våra utländska partners måste förstå detta: Ryssland är ett demokratiskt land, en pålitlig och förutsägbar partner med vilken de kan och måste ingå överenskommelser, men vilken dem inte kan ålägga någonting från utsidan.

Även om kritiken mot Enade Ryssland ökar har både partiets anhängare och oppositionen en väldig politisk respekt för Putin som person med tanke på vad han åstadkom efter Boris Yeltsin. Att Enade Ryssland backat i parlamentsvalet kommer inte påverka någonting, förutom delvis inrikespolitiken. Men utåt kommer man att satsa på Putins Ryssland.

Frågan är dock om Putin har råd att inte lägga vikt vid inrikespolitiken?

Frankrike hade föreslagit att Turkiet skulle närvara under torsdagens EU-möte om Syrien. Grekland och Cypern motsatte sig detta och lade in sitt veto, vilket var väntat med tanke på relationen länderna emellan.

Ömer Celik, viceordförande för det turkiska regeringspartiet APK kommenterade detta och sade att det enda Cypern representerar i EU är:

- En mentalitet som är lika bakåtsträvande som  Syriens Baath-parti.

Det Baath-parti som Celik kallar för bakåtsträvande är samma parti som AKP-regeringen i Turkiet haft otroligt goda relationer med. Dvs. tills tillfället dök upp och Turkiet fick ett gyllene läge att få bort Assad till fördel för sina egna intressen i regionen. Turkiet vill ha enormt inflytande i regionen, det är ingen hemlighet. Ett regimskifte i Syrien är att föredra, men det innebär inte att Turkiet är rätt land att uttala sig om den saken. Turkiet har därför infört sanktioner mot Assadregimen i Syrien med motiveringen att man vill ha ett stopp på våldet mot civila. Det är inte bara bra, det är jättebra att vilja få ett slut på dödandet av civila. Men det blir ett ihåligt ställningstagande när man på godtyckliga grunder griper journalister, advokater och systematiskt förtrycker landets minoriteter (kurder) så som Turkiet gör.

Dessutom utnyttjar Turkiet sin geopolitiska betydelse. Det blir extra tydligt när Ömer Celik uttrycker sig på följande sätt.

- Turkiet behöver inte EU:s idéer gällande Syrien. Men Turkiets åsikt är lika viktigt som syre för EU.

Att EU antog Turkiet som ansökarland var landets – för EU – betydelsefulla geopolitiska läge ett av huvudskälen, vilket man från turkiskt håll varit väl medvetna om. Utifrån en geopolitisk dimension är Turkiet bland annat en kanal för EU:s politiska inflytande i regionen – dvs. Mellanöstern. Dessutom vill man trygga energiförsörjningen till Europa genom att nyttja Turkiets gränser, då Turkiet gränsar till oljerika länder.

Turkiets geopolitiska betydelse för väst bidrar till att landet kommer undan internationell kritik allt för lätt, något som AKP-regeringen varit väldigt duktiga på att utnyttja.  Man avstår från att demokratisera landet – de fåtal reformer som antagits implementeras inte alls i praktiken.

Flera länder motsätter sig ett Turkiskt EU medlemskap pga. att landet inte lever upp till de kriterier som EU ställer på länder som vill ingå i unionen. Realiteten i Turkiet är inte i linje med landets ambitioner om att bli medlem i EU. Mycket återstår – Cypernkonflikten och konstitutionella reformer. Militärens makt i landet måste reduceras för att en demokratiseringsprocess skall vara möjlig. Turkiet har idag varken grundlagsskyddade minoritetsrättigheter eller full yttrandefrihet. Det är varken rimligt eller acceptabelt att ett land med grundläggande demokratiska brister ska bli medlem i EU. Turkiet har fortfarande en lång väg att gå för att uppnå Köpenhamnskriterierna.

Samtidigt som Turkiet trappat upp sin kritik mot Assadregimen i Syrien och infört sanktioner är situationen i landet inte alls vad AKP-regeringen ger sken av. Så sent som i förra veckan arresterades 33 advokater. Även journalister är föremål för godtyckliga arresteringen i Turkiet, för att inte tala om det systematiska förtrycket av EU. Mot bakgrund av detta ter sig Turkiets kritik mot Assadregimen befängd.