2011 var revolutionernas år. Den Arabiska våren sköljde över Mellanöstern och Nordafrika (MENA) som en tsunami, vilket återspeglades i medierna världens över. En daglig dos av ”den arabiska våren” var under 2011 givet, som med specialinslag, rapporter, nyhetsartiklar och framför allt vardagsjournalism blev en del av vår vardag.

Den Arabiska  våren var något nytt och ett välkommet inslag i den dystra rapporteringen om och kring MENA, som ingav hopp om bättre tider. Det folkliga blev åter folkligt och förändring kom på många håll i MENA – Egypten, Tunisien och Libyen för att nämna några. Det ingav hopp på flera håll i Mellanöstern, inte minst Syrien och till viss mån Iran. Och så blev det. Syrien, liksom Libyen, sköljdes över av den Arabiska våren. Emellertid återstår att se vad förändringen, som oundvikligen fått fäste i Syrien, kommer att leda till.

Men Syrien är speciell i förhållande till övriga länder som genomgått den Arabiska våren. Det har nu gått över 13 månader sedan upproren började, ännu pågår den. Landets öde är ännu oklart.

Mediebevakningen och rapporteringen om Syrien undgick få. Som läsare fick vi följa med och se hur en revolution växte fram och hur folkets beskyddare trädde fram. Över ett år senare insåg medierna någonstans att rapporteringen blev upprepande – dagliga rapporteringen om sammandrabbningar mellan Syriens Fria Armé och Assadregimens säkerhetsstyrkor och de otaliga dödsoffren. Det var inte längre nytt och intressant, dock högst aktuell och viktigt. Situationen i Syrien blev normaliserad, det rådande läget hade dragit ut på tiden så pass mycket att den nu var ”normalt” att Syrien befann sig på randen till inbördeskrig. De senaste månaderna har dock kommit att handla om FN:s uppdateringar om situationen i Syrien, den nya medievinkeln.

Dessförinnan var nyhetsrapporteringen om Syrien tätt, som vore det ett twitterflöde av uppdateringar. FN:s allt mer aktiva (om än diskutabla) roll vad gäller Syrien kom att bli huvudfokus för rapporteringen om och kring Syrien. Det var det nya och intressanta i sammanhanget. Till och från har många mer eller mindre påpekat och noterat att media ”tröttnat” på rapporteringen om Syrien, eller ”mättats” av informationen från landet. Förvisso kan man ju ytlig se att det kan ligga en viss sanning i detta. Men att det vore den enda förklaringen till att rapporteringen om Syrien avtagit är kanske inte hela bilden.

Som alla berättelser är nyhetsrapporteringen om Syrien en Story. Dock är detta en Story som ännu inte nått sitt slut. För medierna finns ingen avslutning att rapportera och knyta ihop säcken med. För som alla nyheter är även den som situationen i Syrien en berättelse med en början och händelseutveckling, men det saknas ett slut. Det drar ut på tiden och medierna har har rentav tröttnat på att fortsätta rapportera lika frekvent. Istället har FN:s mer aktiva roll gett utrymme för variation i rapporteringen, men fortfarande med inslag av händelseutvecklingen. Det ter sig vara svårt att bryta med traditionen om att varje nyhet är en berättelse med början och slut. Förmodligen ökar nyhetsrapporteringen i intensitet när slutet väl är nära. Men det är även möjligt att skönja något mer i detta sammanhang.

Det har nog undgått endast de mest marginaliserade att sociala medier varit en viktig kanal för aktivister och inte minst mediekanaler och journalister att kommunicera och sprida information och uppdateringar om Syrien och händelseutvecklingen. Ett ypperligt exempel på detta är @SyrienNyheter (Syria News Network) på Twitter, som i stort sätt varit den mest använda källan i svensk media (bortsett från egna utsända journalister). Med personlig interaktion och snabb informationsmottagning har detta Twitterkonto, och många andra för den delen, lyckats bli den källan som den allt mer aktiva mediekonsumenten sökt sig till, tack vare de sociala mediernas stora utbredning. Om vi bara tittar på det nämnda twitterkontot och dess interaktion kan vi se twittrare direkt från Syrien, som är på plats, som upplever det medierna beskriver och är subjektiva i sin informationsspridning. Är det inte möjligt att dessa nya vardagsjournalister (twittrare i detta fall) som är en del av nyheten, trängt undan medierna och att mediekonsumenter hoppat över den viktiga objektiva biten i medierapporteringen?

Detta sätt att inhämta information (bland annat nyheter om situationen i Syrien) ter sig vara mer attraktivt, att konsumenten har möjlighet att komma nära situationen (nyheten) på ett sätt som traditionella medier inte kan erbjuda? Att möjligheten till interaktion med aktörer i givna situationer markerar en förskjutning i valet av nyhetskonsumtion och kravet på nyhetsförmedling? Att sociala medier blivit en allt mer integrerad del av mediernas rapportering kanske mer än något annat vittnar om denna utvecklingen och ett nytt medielandskap.

Med utveckling kommer också nya förväntningar – vi lever i en tid då information färdas snabbare än någonsin förr och i många fall i överflödig mängd. Det har gett upphov till utveckling och nya utmaningar och förväntningar. Nyheter ska numer vara snabba, korta och samtidigt förmedla mycket och endast det viktigaste på samma gång. Kanske är det i denna kontext vi kan se mediernas mättnad och trötthet vad gäller Syrien. Lösningen har allt mer blivit att integrera det man inte kan konkurrera ut, och det verkar som att medierna gärna överlåter till vardagsjournalismen att komplettera traditionell nyhetsförmedling. Kanske har medierna endast tröttnat i förhållande till våra förväntningar och vår syn på nyhetsförmedling och informationsutbud.

Bara minuter efter ett inlägg om utvecklingen i relationen mellan Syrien och Arabförbundet rapporterar AP om nya uppgifter. Gulfstaterna kommer att dra tillbaka sina observatörer från uppdrag i Syrien. Initiativet togs av Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Samarbetsrådet mellan Gulfstaterna består av Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Bahrain, Oman och Förenade Arabemiraten. Samtliga länder kommer att dra sig ur Arabförbundets försök att få ett slut på blodgjutelsen i Syrien och därmed kalla hem sina observatörer från Syrien.

Gulfstaternas agerande är en reaktion på att Assadregimen förkastade den fredsplan som Arabförbundet lade fram i söndags – vilket bland annat innebar att en samlingsregering skulle bildas inom två månader och att detta följs av presidents- och parlamentsval. Dessa uppgifter är helt i linje med den splittring inom Arabförbundet som har varit möjlig att skåda gällande Syrien. Gulfstaterna, med Qatar i spetsen, har hela tiden försökt att förmå Assad att träda tillbaka från makten.

Vad det rent konkret skulle innebära för Syriens framtid är oklart. Det är möjligt att Gulfstaterna försöker involvera västländerna gällande hur man hädanefter handskas med Assadregimen. Det är ingen hemlighet att Gulfstaterna förespråkar hårdare press på Assadregimen och att man gärna ser att regimen faller. I grund handlar det dock om att Gulfstaterna gärna ser till sina egna intressen – att få bort Assadregimen, försvaga Irans ställning i regionen och i längden själva inta en ledande roll i regionen.

Uppdateras när nya uppgifter dyker upp.

Under måndagen tog Ghadaffi-styrkor kontroll över staden Bano Walid i Libyen. Staden var en av de sista fästningarna för Ghadaffi-styrkorna under inbördeskriget 2011, som nu åter är under deras kontroll.

Orsaken till måndagens strider beror på Nationella övergångsrådets (NTC) arrestering och massakrerande av Ghadaffi anhängare, vilket fick andra anhängare att attackera de väpnade styrkor i Bani Walid som lyder under NTC.

Vi ska komma ihåg att NTC:s styrkor kunde belägra Bani Walid först efter det att de lokala klanerna gav sitt samtycke. I annat fall hade en belägring av staden förmodligen inte varit möjlig. Dock fortsatte klanerna att vara skeptiska till NTC.

Förföljelsen av Ghadaffi anhängare har varit bidragande till fortsatta oroligheter i Libyen och den främsta orsaken till att NTC nu förlorat kontrollen över Bani Walid. Även i Benghazi finns ett motstånd mot NTC, om än inte väpnad. Dock är protesterna i Benghazi våldsamma. Samtidigt har NTC:s andreman valt att lämna rådet.

Frågan är om NTC lyckas att få till stabilitet i Libyen? Först och främst måste förföljelsen av Ghadaffi anhängare upphöra för att en övergång till något bättre, i det långa loppet demokrati, ska vara möjlig.

Länkar: DN, SvD

Vi fick följa med innanför vallokalernas väggar i Egypten – intervju med Golala Ruhani.

Bilden av det nya Egypten börjar klarna alltmer. Islamisternas intåg i maktens korridorer i Egypten kommer säkerligen att prägla landet. Men frågan är då om de liberala rösterna kommer att tystas och i sådana fall hur?

Kanske är de liberala rösterna för få. Efter att ha talat med Ruhani om situationen i Egypten och främst huvudstaden verkar de liberala rösterna vara begränsade till just Kairo.

Mer om Egypten och utvecklingen kommer efter valets tredje omgång i januari. Just nu kan vi endast konstatera att islamisterna med största sannolikhet kommer att utforma landets framtida konstitution. Att militären och islamisterna är med på samma noter bådar inte gott för en demokratiseringsprocess.

Förmodligen kommer man hädanefter att tala om huruvida islam och demokrati är förenliga. En diskussion utan substans egentligen. Det finns många ”goda” exempel på att religiösa styren inte är förenliga eller ens i närheten av demokrati, så som vi ser på det.